Hur ser du skillnad på särbegåvning och autism?

Vad är den viktiga skillnaden mellan autism och särbegåvning? Många reagerade på mitt tidigare inlägg om särbegåvning och autism med att förklara att det är viktigt att förstå de stora skillnaderna mellan autism och särbegåvning. Om en googlar på autism och särbegåvning dyker det också upp många texter som handlar om att det är viktigt att skilja dessa åt, så att ett särbegåvat barn inte råkar ”feldiagnosticeras” med autism (risken att ett autistiskt barn blir utan diagnos är inget man talar om på samma sätt även om detta är ett allvarligare problem). Men samma egenskaper och samma person kan beskrivas som antingen tecken på autism, eller på särbegåvning. Och förväntningar påverkar hur en person uppfattas.

Så vad är de viktiga skillnaderna? Att det finns en viktig skillnad tycks det råda bred enighet om, men det är svårt att hitta någon som lyckas förklara vad den skillnaden består i. Det är inte frågan om att ingen har försökt förklara skillnaden, det är bara att när en läser dessa försök visar det sig att de i själva verket argumenterar för att autism och särbegåvning är samma sak. Några exempel på detta kan ni se i detta inlägg där jag bemöter några av reaktionerna på mitt tidigare inlägg om särbegåvning. När skillnaderna mellan särbegåvning och autism beskrivs så låter det väldigt likt hur autister ofta beskriver skillnaderna mellan riktiga autister och vanliga stereotyper och fördomar om autister.

Ett tydligt exempel på detta finns i detta informationsmaterial från en sida om särbegåvning. Syftet med detta material är att hjälpa till att skilja ut de särbegåvade barnen från de autistiska barnen, men vad som i själva verket uppnås är att väldigt pedagogiskt visa att den verkliga skillnaden är hur det värderas. Den inledande meningen i infobladet lyder:

”Det är erkänt svårt att skilja mellan vissa drag som hör till Asperger/autism-spektrat och de som kan vara ett resultat av hög (avvikande) begåvning, eftersom det delvis rör sig om liknande drag.”

Så alla vet att det är svårt att se skillnad på drag som beror på autism och drag som beror på särbegåvning, eftersom det ofta rör sig om samma drag. Eftersom autism inte är en orsak till utan en beskrivning av dessa drag, så är det egentligen inte relevant att tala om att dragen ”beror på” autism eller hög begåvning. Ur det kliniska perspektivet så är det autism om det ser ut som autism, och om dragen beror på hög begåvning så betyder det att autism i det fallet beror på hög begåvning. Så med dessa komplikationer i åtanke, hur kan vi avgöra om något beror på autism eller särbegåvning? Texten ger en rad hjälpmedel, och jag tänkte gå igenom dessa punkt för punkt. Först beskrivs en rad frågor som bör ställas ”vid misstanke om hög begåvning”. Budskapet är alltså att dessa frågor kommer få olika svar, beroende på om det är autism eller särbegåvning det handlar om. En fråga som ska ställas är: ”Finns ”kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan”? Dvs. har barnet en funktionsnedsättning? En särskilt viktig funktionsnedsättning att titta på är autism. Om barnet har autism är sannolikheten nämligen väldigt hög att barnet har autism. Om barnet inte har autism kan vi å andra sidan med samma säkerhet utesluta autism. Men om det fortfarande återstår någon osäkerhet kring om barnet har autism eller särbegåvning så beskriver infobladet på ett väldigt pedagogiskt sätt skillnaden mellan autismkriterier och kriterier för särbegåvning. Så om du är osäker på om ett barn har autism eller särbegåvning kan de avgöra detta genom att titta på följande frågor:

Saknas social förmåga eller är problemet den sociala omgivningen?

Autistiska barn har ”oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån”, särbegåvade barn ”hittar inga likar”. Det är samma situation ”barnet saknar givande sociala relationer) som beskrivs utifrån helt olika värderingar. Att det autistiska barnet har sociala svårigheter beror på brister hos barnet. Antingen lyckas hen inte etablera sociala relationer, eller också är relationerna inte ”adekvata för utvecklingsnivån” vilket betyder att de värderas lägre. De särbegåvade lyckas inte heller etablera kamratrelationer, men i deras fall beror det på att de inte hittar några ”likar”. Om de hittade andra barn som liknade de själva och delade deras intressen, skulle de kunna vara hur sociala som helst.

Just detta är antagligen sant, men det är också sant för autister. Det är väldigt vanligt att autister upplever att sociala relationer fungerar hur bra som helst med andra autister som vi har något gemensamt med. Autister saknar varken intresset eller förmågan för att etablera givande sociala relationer. Problemet är att hitta rätt umgänge. Detta problem försvåras av att det i vårt samhälle är vanligt att anse att relationer autister emellan inte är lika mycket värda. Idealet för socialisering är att det ska involvera så få avvikare som möjligt. En sak som man ska titta på för att avgöra om barnet är särbegåvat och inte autistiskt, är om barnet fungerar socialt tillsammans med ”erkänt begåvade barn”. Däremot är det inte viktigt att testa om barnet fungerar tillsammans med erkänt autistiska barn. Detta är en viktig skillnad mellan autism och särbegåvning. Sociala relationer värderas väldigt olika, beroende på om parterna bedöms vara autistiska eller särbegåvade. Detta är en stor och viktig skillnad, men det är en skillnad i värderingar och inget annat.

Brist på spontan vilja att dela intressen, eller brist på jämnåriga att dela intressen med?

Detta hör ihop med föregående punkt. Autister har ”brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter” medan särbegåvade ”vill dela med sig men jämnåriga har inte samma intressen”. Autister har också svårt för att hitta någon att dela sina intressen med, så det är egentligen inte en skillnad i situationen. Det handlar om skillnader i värderingar. Och alla som vet något om autister vet att det inte råder någon allmän brist på vilja att dela intressen med andra. Så kriteriet för särbegåvning är en bättre beskrivning av autism, än vad autismkriteriet är. Många autistiska barn vill inget hellre än att dela med sig av sina intressen, men de får ofta lära sig att detta straffar sig. Autistiska barn är ofta läraktiga och inser att det är säkrast att hålla sina intressen för sig själv. Men det visar sig återigen att det som sägs vara en skillnad mellan autism och särbegåvning i själva verket är en likhet, och det som skiljer åt är värderingarna.

Stereotypa och begränsade intressen eller intensiva specialintressen?

Autistiska barn och särbegåvade barn har ofta starka intressen, och det kan vid en första anblick vara svårt att förstå skillnaden. Men skillnaden finns, och består i hur dessa intressen värderas. Autister har ”fixering vid stereotypa och begränsade intressen” medan särbegåvade ”kan ha specialintressen som utforskas intensivt”. Dessa två kriterier beskriver bokstavligen exakt samma sak, den enda skillnaden är om intresset beskrivs med ord som får det att låta som något väldigt dåligt. Enligt infobladet finns det dock några frågor vi kan ställa för att hjälpa oss att skilja dem åt. Den första frågan är om det rör sig om ett ”avvikande intresseområde”. Det är oklart om det i så fall tyder på att barnet är autistiskt eller särbegåvat (det står bara att detta är en skillnad). ”Avvikande” låter som ett ord som används om autister, men å andra sidan har vi ju fått lära oss att särbegåvade barn har intressen som inte delas av jämnåriga, dvs är avvikande. Den andra och tredje frågan är om intressena är ”begränsade” och om barnet ””byter område ibland (av egen kraft)?” Detta anspelar på föreställningen om att autister är evigt fixerade vid ett enda intresse och måste tvingas (för det duger inte att låta autister bestämma själva vad vill intressera sig för) att byta intressen ibland. Men i verkligheten är det jättevanligt att autister har många varierande intressen, även om det stämmer att de ofta är mer intensiva när vi är inne i dem. Vilket ju också är kriteriet för särbegåvning. Så detta är ännu en likhet mellan särbegåvning och autism, som framställs som en olikhet genom ett filter av olika värderingar.

Oändamålsenliga rutiner eller behov av att skapa struktur och mening?

Autistiska barn har ”specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer”, särbegåvade har ”kan vara detaljmedvetna, föredrar rutiner” och har ”behov av att förstå, skapa struktur/mening”. Skillnaden är hur egenskaperna värderas. I båda fallet har barnen rutiner, men om barnet är autistiskt så är rutinerna ”oändamålsenliga”. Särbegåvade barn har ”medvetet valda rutiner”, som är ändamålsenliga utifrån barnets behov av struktur och ordning”.

Men det finns alltid en mening med vad vi gör. Autisters rutiner är precis lika mycket medvetna val och precis lika ändamålsenliga som någon annans rutiner. Och behovet av att förstå, och behovet av struktur och mening, brukar vara mycket stort hos autister. Att det är behov som ofta ignoreras gör det inte till mindre viktiga behov. Det som beskrivs är inte en skillnad mellan autism och särbegåvning, det som beskrivs är en skillnad i värderingar.

Stereotypa manér eller svårt att sitta still?

Autistiska barn har ”stereotypa och upprepade motoriska manér”. Särbegåvade barn ”kan vara rastlösa, ha svårt att bara sitta still.” Skillnaden är som alltid i värderingarna. Autistiska barn kan visserligen också ha svårt att sitta still och vara rastlösa, så det är lite konstigt att ange det som ”skillnad”. Men särbegåvade barn kan inte ha ”stereotypa motoriska manér”. Detta beror på att ”stereotyp” när det används om autister betyder ”nu är hen autistisk så det märks igen, jävla freak”. Det som beskrivs som ”stereotypa och upprepade motoriska manér” kan ha att göra med rastlöshet, det kan ha samband med stress, eller det kan vara något annat. Det kan betyda att barnet mår bra eller dåligt. Men det är inte en skillnad mellan autism och särbegåvning. Skillnaden är hur det värderas.

Detaljfixerad eller perfektionist?

Autister har ”fascination inför delar av saker”, särbegåvade barn ”kan uppmärksamma detaljer, kan vara perfektionister”. Skillnaden är om det finns en ”medvetenhet även om helheten” eller om ”fokus på detaljer” tar över. Detta syftar på den vanliga bilden av autister som fixerade vid detaljer men utan förmåga att se helheten. Och denna bild är väldigt missvisande. Autister har ofta god förmåga att se helheter (inte sällan bättre än vad icke-autister har). Uppfattningen om att autister är detaljfixerade är inte helt taget i luften, men det är något som misstolkas väldigt grovt. Men detta är ett ämne för ett annat inlägg. Här räcker det att konstatera att autister inte saknar helhetsbild. Detta är alltså ingen skillnad mellan autism och särbegåvning, utan skillnaden är i värderingarna.

Det tycks inte gå att visa på någon objektiv skillnad mellan autism och särbegåvning. Så varför är det viktigt att göra den åtskillnaden? Varför är det så viktigt att fastställa att ett barn inte är autistiskt, trots att en autismdiagnos kan ge vissa rättigheter till stöd och hjälp som kan göra stor skillnad? Varför insistera på att inte utreda autism trots att en autismdiagnos i vuxenlivet kan ha reell betydelse för individens överlevnad? LSS och större möjlighet att få ekonomiskt bistånd om arbetsförmåga saknas är verkligen skitviktigt, men ändå är det viktigare att barn som på alla sätt verkar vara autistiska, ska kallas särbegåvade i stället för att få en ”felaktig” autismdiagnos. Förklaringen är väl att autism är så väldigt stigmatiserat att många verkligen inte vill kännas vid diagnosen. Men jag hoppas att denna text hjälper till att göra det tydligt att det inte finns någon anledning att dra en gräns mellan autism och särbegåvning. Det som ser ut som skillnader är bara fördomar, och resten handlar om värderingar.