Problemet är inte att barn blir ”hemmasittare”, utan att de blir traumatiserade av skolan

jojos-bizarre-adventure-diamond-is-unbreakable-episode-4-05-42_2016-04-23_15-54-34

Det talas mycket om ”hemmasittare” nu. Egentligen har det väl varit så ett tag, men det verkar bli ännu värre nu. Det är en väldigt farlig diskussion som förs.

Jag avskyr egentligen termen ”hemmasittare”. Det används för att beskriva barn och ungdomar som inte går till skolan, men om de sitter hemma har egentligen inget med saken att göra. Och även om det nog är vanligt att ”hemmasittare” faktiskt är hemma (vart skulle de annars ta vägen?) så finns det därmed inget som säger att de sitter ner. En del kanske ligger medan andra står, men det har som sagt inget med saken att göra. Det viktiga är att de inte är skolan. Och detta beskrivs nu som ett allvarligt problem. Att det finns barn som inte går till skolan.

Man talar om ”problemet med hemmasittare”. Men de barn som benämns som hemmasittare är inte problemet. Inte heller är problemet att de är ”hemmasittande”. ”Hemmasittare” är hemma eftersom de inte kan vistas i skolan. Anledningen till att de inte vistas i skolan är att skolan får dem att må dåligt. Och med ”må dåligt” menar jag att barn utsätts för trauman, och får sin fysiska och psykiska hälsa förstörd. ”Hemmasittande” är inte ett problem, utan tvärtom en bra överlevnadsstrategi. Att missa skolan må vara dåligt, men att bli traumatiserad för livet är sämre.

Många ”hemmasittare” har autism, eller autistiska drag (eller är ”särbegåvade”). Jag skulle gissa att det gäller i en överväldigande majoritet av fallen (har för mig att det faktiskt finns någon undersökning som bekräftar det, men orkar inte leta upp den nu så vågar inte säga det säkert). De flesta autister är väl medvetna om vilket helvete skolan innebär. Detta är inget nytt, även om alla larmrapporter om hemmasittare som kommer kan ge intrycket av att det skulle vara ett helt nytt fenomen. Jag vet inte om det stämmer att det är fler som blir hemmasittare nu än tidigare, eller om det bara är att det uppmärksammas mer nu. Men om det stämmer att det blir vanligare, är detta ett tecken på att skolan har blivit ännu mer brutal än tidigare. I grunden har dock inget förändrats, utan problemen har alltid funnits.

Problemet att skolan traumatiserar barn, vill säga. För det är det som är problemet. Barn blir traumatiserade för livet. Jag har tagit upp detta förut, om hur autister får sin psykiska hälsa förstörd i tidig ålder, och utvecklar depressioner, ångest, posttraumatisk stress, osv. Och det är mycket i skolan det händer. Skolan är ett helvete.

Det är inget fel att vilja undvika det.

Förstår ni inte hur skev hela debatten är? Barn får sin fysiska och psykiska hälsa förstörd av att vara i skolan, men det är först när de stannar hemma som det ses som ett problem? Och målet är att tvinga barnet till skolan, oavsett hur barnet mår av det.

I stället för att, ni vet, börja se det som ett problem att skolan traumatiserar elever.

Kommuner använder rena utpressningstaktiker för att tvinga barn till skolan. De försöker alltså tvinga föräldrar att utsätta sina barn för något som riskerar förstöra barnets mående permanent, och i värsta fall kan vara rent livsfarligt. För det kostar liv. När tusentals människor tvingas att utsätta sig för trauman dag efter dag i många år, leder det oundvikligen till dödsfall. För att inte tala om alla de fall av livslång psykisk ohälsa som blir resultatet för många fler.

Så nej, att vissa barn vägrar att utsätta sig för det är inte ett problem.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Problemet är inte att barn blir ”hemmasittare”, utan att de blir traumatiserade av skolan

  1. carlgylling skriver:

    En relaterad sak, tycker jag, är lärarbristen. Det pratas så mycket om att det behövs fler lärare – men då får man ju se till att göra jobbet uthärdligt. Hög lön i all ära, om man ska gå frivilligt varje dag till en plats där människor hotas, hånas, trakasseras sexuellt, mobbas osv. varje dag – och saknar både makten, verktygen och rätten att göra något åt det, då räcker inte hög lön.

    Gilla

  2. Jag vill tacka dig för den här bloggen, för allting du delar med dig av, din uppsats, det här inlägget, och en massa annat!
    Ofta är det så för mig att dina texter väcker en fördjupad förståelse av någonting jag redan känt och anat länge, men aldrig vågat formulera så rakt och tydligt. Jag tror att det beror på att jag blev utredd och fick reda på att jag har Aspergers syndrom så sent, när jag var 34 år. Jag har gått så länge och internaliserat så mycket abelism och andra dumheter, så att ibland är igenkänningen så intensiv, att det känns som att komma upp till ytan och äntligen få luft, och att mitt normalläge är att jag håller på att drunkna. Men jag är så van vid det att jag oftast inte tänker på det.
    Eftersom jag dessutom är förälder till fyra barn, varav inte en enda är en neurotyp, är den här texten extra viktig för mig. (Dina andra texter om barn, skola, särbegåvining och autism är också fantastiskt bra och belysande!) Jag har hela tiden känt att – Ja? Var är problemet med om något av mina barn skulle bli tvungen att stanna hemma för att skolan gör så ont att vara i? Det är ju sunt och visar på en hel integritet och att hen vet sitt eget värde? Vad är problemet med det? Det är djupt osunt att frivilligt stanna i en miljö som skadar en. Jag stannade, och konsekvenserna av det får jag fortfarande hantera.
    Den enda haken med detta, ( förutom det uppenbara att skolan och läroplanen är fruktansvärt fel) är att det inte finns några alternativ alls till grundskolan. Sedan är utslagningen i full gång, med allt vad det innebär. Och alla mååååste ju arbeta – till varje pris….Jag slår knut på mig och går på möten och spelar trevlig NTmorsa, så att jag blir kräksjuk över mig själv. Jag betalar ett högt personligt pris i en bräcklig kamp för att mina barn ska få de anpassningar de behöver för att behålla sina jag lite mer intakta än vad jag har gjort.
    För det är ju vad det verkligen handlar om, det som borde vara så självklart, att alla har rätt att vara sig själva precis som de är, och bli respekterade för det. Inget misstänkliggörande, inget rotande, inget – berätta om allt känsligt och allt som hänt i ditt liv så kanske vi hjälper dig. Om du är snäll och gör som vi säger. Kanske.

    Jag kommer att fortsätta följa dig, och läsa dina texter. Har börjat närma mig att börja skriva själv, om hur det är när en förälder med inifrånperspektiv inte sörjer sina ”annorlunda” barn, utan istället samhället och kulturen vi lever i. För det är ju fortfarande ganska sällsynt, tydligen.

    Ha en fin sommar, och tag hand om dig!

    Liked by 3 people

    • Anarkoautism skriver:

      Tack för din kommentar. Roligt att veta att gillar och har nytta av det jag skriver. Som du säger är det ju inställningen att man ska arbeta till varje pris. Och sen kanske en ändå inte kan arbeta fast en har betalat priset… Jag tycker att det är väldigt bra att du har den inställningen, att du kämpar för att dina barn klara sig så intakta som möjligt. Kan inte föreställa mig hur tungt det är. Det är så fel att en förälder ska behöva bedriva en kamp mot världen för att barnen ska klara sig igenom skolan. Men det är ju tyvärr inte bättre. Så jag önskar dig styrka och framgång i din kamp. Och lycka till med ditt skrivande. Det behövs verkligen mer skrivet om föräldraskap och autism med ”inifrånperspektivet”.

      Liked by 1 person

  3. Moa skriver:

    Jag vill bara gråta. Om alla hade delat ditt synsätt hade livet varit så mycket lättare för så många barn och ungdomar. Under stora delar av min skolgång var jag en så kallad hemmasittare. Jag kände dock inte till begreppet då. Jag trodde att jag var en skolkare eftersom att det var vad jag blev kallad. Den ständiga skammen och känslan av misslyckande när jag inte klarade av något så simpelt som att gå till skolan, och stanna där. Den eviga inre kampen för att stå emot mina instinkter om att fly därifrån och aldrig någonsin komma tillbaka. Skolan gjorde mig så illa, lärarna gjorde mig så illa. Känslan av att vara lite (Läs:mycket) sämre än alla andra kommer jag förmodligen aldrig att bli av med. Ingen förståelse fanns.
    ”Du måste försöka…. Det är bara DU som kan förändra situationen” .

    Jag behöver kanske inte tillägga att jag blev tvingad till skolan i den utsträckningen det gick. Det är inte lätt att tvinga ett barn till skolan som verkligen inte vill dit – som inte klarar av att vara där. Som tur är, för det är ju precis som du skriver, en överlevnadsstrategi. Jag kände mig så misslyckad och fel, jag var så orolig och mådde så oerhört dåligt. Usch. DEN ÅNGESTEN, under så många år – det borde ingen behöva uppleva. Det förstör en inifrån.

    Liked by 2 people

    • Anarkoautism skriver:

      Tack för att du delar med dig. Det är verkligen hemskt att så många ska behöva uppleva detta. En blir förstörd. Jag hoppas att det hjälper att nu veta att det inte är ditt fel, och du inte är ensam. Jag är lite trött nu så formulerar mig kanske inte så bra men, du har mina fulla sympatier.

      Gilla

  4. Ping: Autism, pokémonsensationalism, och ohälsosamma fixeringar vid utomhusvistelse till varje pris | anarkoautism

  5. Ping: Lyssna inte på lärarna | anarkoautism

  6. Ping: Vad sägs om att när en förälder larmar om övergrepp på en skola så tar vi det på allvar? Och inte organisera motkampanjer till försvar för skolans rykte? | anarkoautism

  7. Ping: anarkoautism

  8. Ping: Välkommen till inkluderingen | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s