Mobbning och strukturellt förtryck

mobbing

Autistiska Manifestet publicerade häromdagen en text om otillgänglighet i skolan leder till maktobalans och mobbning. Det är en väldigt viktig poäng, och ett exempel på hur mobbning är en konsekvens av maktordningar och strukturellt förtryck. Och så länge ”vuxenvärlden” blundar för detta så finns det inget anti-mobbning-projekt i världen som kommer göra någon skillnad för alla de barn, som utsätts för systematiska kränkningar i skolan. Och det är tyvärr något man gärna blundar för.

Det är därför dessa organisationer som arbetar ”mot mobbning” är helt värdelösa. De bortser helt från strukturellt förtryck, och låtsas som att mobbning är en konflikt som uppstår mellan elever för att eleverna inte lärt sig att vara snälla.

När jag gick i skolan fick jag höra att mobbning är helt godtyckligt. Mobbarna utser ett offer och sen kommer de hitta saker att mobba det offret för. Det skulle alltså vara en slump vem som blir mobbad eller inte.

Hur kom det sig då att jag blev mobbad genom hela grundskolan? Jag bytte skola flera gånger, men jag blev alltid mobbad. Och även i gymnasiet var jag utanför, även om jag kanske inte var mobbad på samma sätt som tidigare. Det var ingen slump att det alltid var jag.

När vuxna påstår att det inte finns någon särskild anledning till att vissa elever blir mobbade, så väljer de att blunda för det faktum att mobbning vanligen är kopplat till förtryck och marginalisering. Förtryckande strukturer som de vuxna är delaktiga i att upprätthålla, och som de fostrar sina barn i. Det är bekvämt att låtsas som att mobbning är något som i första hand en konflikt mellan barn, medan de vuxna är åskådare som försöker göra sitt bästa för att få alla att komma överens. Föräldrar och lärare vill inte kännas vid att mobbning sker på grund av att barn internaliserar samma förtryckande ideologier som sina föräldrar och lärare.

Det är inte godtyckligt vem som blir mobbad, eller vad en blir mobbad för. Jag minns två saker som var återkommande i den mobbning som jag utsattes för. Jag blev retad för att jag var autistisk, och för att jag var trans. Nu var det inte så att de andra eleverna visste att jag var vare sig trans eller autistisk. Jag visste det inte ens själv. Jag visste inte att jag var autistisk förrän i mellanstadiet, och jag visste inte att jag var trans förrän i vuxen ålder. Men jag blev mobbad för det.

De andra barnen lade märke till att jag avvek på sätt som inte ansågs socialt acceptabelt. De lade märke till att jag betedde mig annorlunda, och de vuxna visade att det inte var okej, utan att det var något fel på mig. Så jag blev retad för allt konstigt och avvikande som jag gjorde. Och jag förstod det inte själv men jag blev även retad för min oförmåga att anpassa mig efter könsroller. Jag skulle vara pojke men det lyckades jag visst inte något vidare med. Och så blev jag retad för att vara feminin och gay och könslös och asexuell. Eftersom jag inte själv förstod kön särskilt bra så förstod jag inte heller hur mycket jag misslyckades med det. Men i efterhand är mönstret tydligt. Tidigare hade jag tolkat alltihop som att jag blev mobbad för att jag var så konstigt autistisk, men även när jag hamnade i en grupp jämnåriga autister så var det ändå jag som hamnade längst ner i hierarkin. Och jag förstod inte varför för jag tyckte inte att jag var mer udda än de andra, men det var just det där med kön som jag inte förstod. Så jag blev utsatt för mobbning och våld där också.

Det är inte en slump vem som blir mobbad, eller vad en blir mobbad för. Det handlar om systematiskt förtryck. Visserligen blev jag retad för enskilda saker, som i sig inte kan kopplas till förtryckande strukturer. Men det som var återkommande var att jag mobbades för att jag var märkbart autistisk och queer, och det var också därför jag alltid var en måltavla och alltid hamnade längst ner i sociala hierarkier. Det var ingen slump.

Det är ingen slump, och det är inte en konflikt mellan barn. Barn kommer inte på det själva. De hade någonstans lärt sig vad som var normalt och rätt, och att jag inte var det. Och jag hade också fått lära mig det. Både jag och mina mobbare hade internaliserat ableistisk och cis-hetero-patriarkal ideologi. Dessutom kunde barnen se hur de vuxna behandlade mig eller andra som liknade mig. För de vuxna gillade mig inte och det gjorde de ingen hemlighet av. En del lärare gillade mig men många andra avskydde mig. Och jag har några minnen av hur andra barns föräldrar inte heller gillade mig.

Det är ingen slump vem som utsätts för mobbning. Det är de som är sårbara i allmänhet, och som avviker från normen på sätt som bestraffas av samhället, som också är mest sårbara för just mobbning.

Publicerat i Autism, Feminism, funkisfeminism, Samhälle och politik, utbildning | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Internet är på riktigt. Vänner på internet är värdefulla.

friend

Trots att vi använder internet varje dag, är det fortfarande många som tror att internet inte är riktigt på riktigt. Den fysiska verkligheten kallas för IRL, i motsats till det som sker på internet som jag antar är det overkliga livet. Såväl hat som kärlek och vänskap anses vara mindre verkligt när det sker via internet. Onlinevänner är inte riktiga vänner och onlineaktivism är meningslöst. När jag växte upp brukade min mor skälla på mig för att jag satt för mycket vid datorn. Hon sa åt mig att gå ut och träffa ”riktiga människor”. Riktiga människor var visserligen barn som mobbade mig, men bättre det än att ha meningsfull social interaction via nätet. Internet är inte riktigt på riktigt trots allt.

Tanken om att internet inte är på riktigt är problematisk av flera skäl. Men framför allt bygger det på väldigt djupt rotad ableism. Det finns väldigt snäva ramar för vilka former av sociala och politiska aktiviteter som anses värdefulla. Du ska socialisera och engagera dig på sätt som kräver väldigt specifika sociala och kognitiva förmågor, annars är det inte värt något. Du ska kunna ta dig ut. Du ska kommunicera verbalt och följa alla protokoll för ögonkontakt och kroppsspråk. Du ska kunna hantera intryck och konversera i realtid. Du ska ha resurser och kapacitet att resa. Detta betyder också att du ska umgås med andra som har dessa möjligheter och förmågor.

För många funkisar bidrar detta synsätt till social isolering. Många av oss har begränsade eller inga möjligheter att delta i konventionella sociala sammanhang. Att träffa folk i den fysiska världen. Internet är för många ett förträffligt alternativ. Men vi höra att vi inte kan skapa värdefulla sociala band via internet. Att vänskap med människor som inte är på samma plats inte kan vara mer än ett innehållslöst substitut till äkta vänskap. Vi får lära oss att vi alltid kommer vara ensamma, oavsett vilka kontakter vi har, så länge vi inte umgås i den fysiska världen.

Vi internaliserar ableistiska ideal som uppmanar oss att vara ensamma.

Och det är fel. Så väldigt fel. Jag har äntligen börjat inse hur väldigt fel det är. För jag har lärt känna väldigt många fantastiska människor via internet. Jag hittade min partner och bästa vän av ett väldigt osannolikt sammanträffande via nätet, och vi blev ett par innan vi ens hade träffat varandra. Vi lärde känna varandra genom att chatta på Facebook. Väldigt mycket. Och det är inte alls sant att en inte lär känna andra på riktigt för att en kommunicerar över internet. Tvärtom, för oss var skriftlig kommunikation ett väldigt bra sätt att lära känna varandra. Efter tre veckor var vi ett par och nu har vi varit tillsammans i över tre år och det är det bästa som någonsin har hänt mig.

Och i övrigt har jag hela mitt sociala liv på internet numera. Min vänkrets består i princip uteslutande av autister på twitter. Min lilla autistiska twitterbubbla är det bästa sociala sammanhang jag har varit del av. Jag har vänner i flera olika länder. Att jag inte träffat dem betyder inte att de inte är riktiga vänner. De är mer riktiga än några av de vänner som jag lärde känna ”IRL”. För ärligt talat, de flesta av mina ”IRL”-bekantskaper var väldigt ytliga. Det är hos min vänskapskrets på nätet som jag kan få meningsfullt stöd, och det är där jag kan diskutera viktiga saker och känna mig hemma i största allmänhet. Därför kan jag verkligen inte relatera till att det skulle vara bättre att hitta sitt sociala umgänge i offline-världen. Men länge trodde jag nog att det var så, att sociala relation bara räknas om en befinner sig på samma plats ibland. Och så var jag länge väldigt ensam.

Online och offline båda är delar av samma verklighet. Det ena är inte mer på riktigt än det andra. Att socialisera via twitter eller mail eller att sitta vid samma bord, inget sätt är i grunden bättre än något annat. En kan ha nära relationer med personer som en aldrig har träffat, precis som att en kan ha ytliga och meningslösa relationer till personer som en träffar varje dag. Underskatta aldrig internet.

Publicerat i Samhälle och politik, Sociala relationer | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Cispersoner som förnekar biologi (men anklagar transpersoner för att göra det)

mg.jpg

En rolig sak med att vara trans är att varje dag få ta del av hundra olika ”argument” för att en egentligen inte existerar. Och med roligt menar jag extremt tröttsamt. Och obehagligt. Dessvärre är det svårt att undvika om en vill ha någon sorts kontakt med omvärlden.

Jag har alltid sett mig som en person som existerar. Jag skulle rentav påstå att min existens är ett okontroversiellt faktum. Det finns klara bevis för att jag finns. Och jag är trans och icke-binär. Tänk om vi alla bara kunde acceptera detta och gå vidare. Hade inte det varit trevligt?

Nähä, inte det?

Min senaste text handlade om främlingar som blir arga för att de inte vet hur de ska köna en. Och så finns det de som vill småprata genom fråga när en tänker ”byta kön” och bli det andra könet på riktigt. Och på sociala medier finns det inget slut på alla främlingar som vill att en ska höra deras vedervärdiga åsikter om ens existens. Cis är väldigt utmattande.

En populär grej bland de som är anti trans är att anklaga transpersoner för att ”förneka biologi”. Det är ett riktigt bisarrt påstående som inte har något med verkligheten att göra. Att förneka biologi vore till exempel om en person som saknar nödvändiga reproduktiva organ påstår sig kunna bli gravid. Eller om jag förnekade att det kroppsliga som jag har dysfori över är en effekt av att min kropp producerade fel hormoner när jag genomgick puberteten. Det vore också att förneka biologi om jag hävdade att hormonbehandling nu skulle ändra tillbaka alla oönskade effekter av min första pubertet. Om jag skulle vägra att acceptera biologiska fakta så vore det att förneka biologi. Men det har jag aldrig gjort och det har jag aldrig sett någon annan transperson göra heller. När jag säger att jag är agender så är det inte över huvud taget ett påstående om biologi. Det är ett påstående om min könsidentitet. Biologi har inget med saken att göra.

De cispersoner som kommer med dessa påståenden är däremot själva väldigt duktiga på att förneka biologi. De tror att biologi är binärt. Att det finns två ”biologiska kön”. De tror det finns två uppsättningar könskromosomer, XX och XY, och de tror att alla som kan bli gravida är XX, och att alla som kan göra någon gravid är XY. Och många av dem tror att alla är fertila också. De tror att de vet vilka kromosomer de själva har även om de aldrig har gjort något test för att ta reda på detta. De tror att intersexpersoner inte existerar. Och de tror att de genitalier vi föds med bestämmer vilka vi är. De förstår inte biologi, och väljer att inte förstå. De förnekar all biologi som inte stämmer med deras världsbild.

Egentligen spelar det ingen roll i sammanhanget om en förstår biologi eller inte, för det har inget med saken att göra. Transpersoners existens är inget som kan eller bör bevisas eller motbevisas med biologi. Vi finns. Att vi finns bevisar att mänsklig biologi tillåter transpersoner. Vi människor är biologiska varelser så på ett eller annat sätt måste det ju vara vår biologi som gör att vi är trans eller cis (i kombination med en specifik social kontext). I den bemärkelsen är alla transpersoner biologiskt trans, och vår könsidentitet är detsamma som vårt ”biologiska kön”. Fast detta får inte sammanblandas med spectrum av biologiska egenskaper som brukar benämnas som ”biologiskt kön”. Och personer som är intersex och inte passar in i den binära modellen utsätts för våld och förtyck (könsstympning av bebisar till exempel, det är lika vedervärdigt som det låter). Så jag vill inte antyda att biologi är irrelevant (det är ju för den delen inte irrelevant att samhället försökte tvinga in mig i en roll som skadade mig, endast för att mina genitalier hade en viss form när jag föddes). Den binära cissexisistiska modellen skadar alla som avviker ifrån den på något sätt.

Men jag vill i vilket fall inte köna min biologi. Och om jag har ett ”biologiskt kön” så är jag biologisk enby. Och de som säger emot kan avfärdas som de biologiförnekare de är.

Publicerat i Feminism, trans | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Är det en flicka eller kille du är?”

Durarara___x_2_EP_5_Screengrab_1

Jag har inte skrivit så mycket här under den senaste månaden. Jag har varit distraherad av ekonomiskt stress och mest inte kommit på så mycket att skriva om. Eller så har jag kommit på saker att skriva om men inte orkat göra något av det. Men idag tänkte jag berätta om något jag varit med om nyligen. Temat är cispersoner som beter sig väldigt olämpligt.

Det är över tio månader sedan jag började med hormonbehandlingen, och jag har börjat märka av att folk allt oftare blir osäkra på min könstillhörighet. Det hände visserligen tidigare också, men numera märker jag av hur främmande människor blir fundersamma när de ser mig. Eftersom jag inte är ute så ofta och dessutom har svårt att hantera intryck och förstå vad som händer omkring mig när jag är bland folk så har jag inte varit helt säker. Även om det till exempel verkade som att ett gammalt par som satt mitt emot mig i ett väntrum diskuterade min könstillhörighet, så kan jag inte vara säker. Kanske är det bara jag som är paranoid. Många påstår ju att folk i allmänhet är för upptaga med sig själva för att bry sig om hur främlingar ser ut. Fast de som säger det är nog mest personer som inte behöver oroa sig så mycket för vad andra ska tycka.

För någon vecka sedan fick jag i alla fall ett bevis för att åtminstone en del människor verkligen bryr sig alltför mycket om att placera min könstillhörighet. Jag var på väg någonstans när en främmande människa sa något till mig. Det var uppskattningsvis en vit ciskvinna i medelåldern. Hon lät irriterad men jag hörde inte vad hon sa (svårigheter med att processa tal) så jag frågade ”vadå?”.

”Är det en flicka eller kille du är” sa hon. Hon lär irriterad, som om jag hade ställt till med något problem för henne. Stod i vägen eller råkat sätta mig på hennes väska eller nåt. Eller som att hon var irriterad över att jag inte kunde bestämma mig.

Jag ryckte på axlarna och sa ”vem vet?”

Sedan skyndade jag mig därifrån. Jag ville inte att hon skulle hinna ställa några följdfrågor och hela situationen var hemskt obehaglig. Att så tvivel i cisfolkets binärsexistiska hjärtan låter kanske kul i teorin, men i verkligheten är det tyvärr mest bara jobbigt. Särskilt om en är som jag och helst inte vill ha någon uppmärksamhet eller interagera med främlingar över huvud taget.

Själva frågan kan nog analyseras på flera sätt. Själva meningens konstruktion är ju väldigt ovanlig. I vanliga fall skulle en säga ”är du tjej eller kille”. Hennes mening var onödigt tillkrånglad och dessutom är ju”flicka eller kille” två ord som inte riktigt hör ihop. Det går nog att göra någon poäng om tendensen att infantilisera det som är feminint, men när det gäller den konstiga meningsuppbyggnaden så gissar jag att det hade att göra med att hon var förvirrad och osäker på hur hon skulle hantera denna jobbiga situation som jag hade försatt henne i (alltså att hon inte visste hur hon skulle tolka min könstillhörighet). Hon verkade ju inte vara särskilt glad över det i vart fall.

Hon var i alla fall tillräckligt bekymrad över min könstillhörighet att hon kände sig manad att gå fram till mig, en helt främmande människa, för att fråga om det. Det är liksom inte bara att hon själv undrar över det, men hon kräver att få veta. Det måste vara hemskt jobbigt för en cisperson när deras binära klassificeringssystem inte funkar. Och då kräver en svar! Bäst att ingen berättar för dem att det inte går att se på någon vilket kön de är, annars kommer de ju bara gå runt och fråga varenda främling de möter och så får de ingenting gjort.

Det blir förvisso ännu obehagligare när en tänker på att de flesta av dem nog utgår ifrån att kön = genitalier. Var är det ni går omkring och grubblar över och frågar helt främmande människor liksom?

Det här är en ganska ny situation för mig. Och på sätt och vis är det positivt. Det motverkar ju i alla fall folks tendens att se mig som mitt tilldelade kön. Men samtidigt är det läskigt, för jag vill verkligen inte vara föremål för sådan uppmärksamhet. Jag vill inte att främlingar ska komma fram och ställa personliga frågor och fundera över min anatomi. Eller värre saker. Det är ju tur ändå att jag inte rör mig så mycket ute bland folk. Cisfolk är läskiga.

Publicerat i Okategoriserade, Personligt, Samhälle och politik | Märkt , , , , | 1 kommentar

Autistisk pride!

autism-and-trans-symbol

Idag, den 18 juni, är ”Autistic Pride Day”. Jag vill därför passa på att påminna om att autister på det stora hela är queer som det bara går. Den allmänna stereotypa bilden av autister är att vi alla är (vita) heterosexuella cissnubbar. Och hur tråkigt vore det inte om detta stämde? Men sanningen är att väldigt många autister är allt annat än detta. Autister är gay, bi, pan, ace, trans, icke-binära, osv osv (och vi är inte alla vita heller, även om jag är det.) De autistiska heterosexuella cissnubbarna vill gärna tro att det är de som är den autistiska gemenskapen, men de är i minoritet.

Och Autister är överrepresenterade bland HBTQ-folk, även om NT-queers inte gärna låtsas om detta. Tyvärr är evenemang som Pride-parader ofta väldigt otillgängliga för autister. Autistisk Pride är i alla fall till för oss. Dessvärre är det gott om föräldrar och anhörigorganisationer som försöker kapa dagen. De vill inte låta oss ha något för oss själva. De vill som alltid tysta autister och sätta sig själva i centrum. Men autistisk pride tillhör autister.

Tidigare nämnda autistiska heterocissnubbar får också för sig att dagen tillhör dem, och att själva queergrejen är onödig. Dagen måste vara till gör alla autister, säger de, och med ”alla” menar de sig själva. Men det säger sig självt att när vi har en dag som heter Pride under pridemånaden, så är det intersektionen av autistiska och queera identiteter som måste vara i fokus.

Jag är en icke-binär, trans, asexuell och autistisk, och jag är stolt över alla dessa saker. Och jag är stolt över att vara del av en väldigt autistisk och queer gemenskap. Autister är fantastiska. Och med detta önskar jag er en vacker autistisk pridedag.

Publicerat i Autism, Autistisk identitet, Autistisk kultur | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vem hittade på att asexuell betyder ”cis och hetero”?

AceFlag-1024x615

Juni är pridemånaden. Pride ska egentligen ha att göra med kampen för HBTQ-personer rättigheter fast det har blivit mindre av det sen det köptes upp av företag. Jag har en del känslor kring det men jag kan hur som helst inte delta i några marscher eller regnbågs-festivaler. En annan sak som händer nu är att alla försöker vara så exkluderande de bara kan. Vita cis gays har fått för sig att de uppfann Pride och vill helst ha allt för sig själv. Och så får vi debatter som, är bisexuella verkligen välkomna, är transpersoner, är asexuella?  I synnerhet den sista delen verkar vara populär nu. Många är väldigt arga på asexuella personer, och det är hemskt obehagligt.

För er som inte känner till diskussionen så är det ungefär såhär: Asexuella personer menar att HBTQ-kampen angår dem och att asexualitet ingår under queer-begreppet. Och detta har gjort många människor väldigt arga. Och vad man påstår är: Asexuella personer är cis-heteros som försöker infiltrera HBTQ-rörelsen. Vilket bara är trams. För det första ignorerar det ju helt varför HBTQ-rörelsen är relevant för asexuella personer. Och för det andra, vem hittade på att asexuell betyder cis och hetero?

Alla asexuella personer jag känner är queera även på andra sätt. Inte ”cishet” i någon bemärkelse. Men som anklagas för att vara någon sorts heterocis-infiltratörer. Nu kanske någon invänder att den som är queer på något annat sätt är välkommen, men att det bara inte ”räcker” att vara asexuell. Men det är inte sant. För jag är varken cis eller hetero och jag får likväl höra, så fort jag säger något om detta, att jag bara försöker ta plats i en rörelse där jag inte har något att göra.

Det hela påminner mig om hur icke-binära personer anklagas för att inte vara trans på riktigt.

Det skadar inte alls mig att acceptera att det ”räcker” att vara asexuell för att räknas som ”queer” eller för att ha något i ”rörelsen” att göra. Däremot är den här ”asexuella personer kan dra åt helvete för några av dem kan vara cis och hetero” väldigt obehaglig.

Det är sen inte alls uppenbart varför asexuella personer inte skulle ha något i ”rörelsen” att göra, även i egenskap av asexuella. Men det är egentligen inte relevant, för i stor utsträckning är det ju asexuella transpersoner/icke-heteros som attackeras och anklagas för att vara cishet-infiltratörer. Det är nästan som om, jag vet inte, folk faktiskt har något emot asexuella personer i allmänhet.

Nu har jag inte så värst mycket att säga om detta för tillfället. Är mest trött på att typ alla delar av mig hela tiden är under attack inom en rörelse som i teorin typ ska vara till för mig också (sägs det). Och jag önskar att vi kunde ägna oss åt något annat än gå in för att vara så exkluderande som det bara går.

Publicerat i Feminism, Okategoriserade | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Välkommen till inkluderingen

durarara

Alla lärare som har någon erfarenhet alls, har erfarenhet av att undervisa elever med autism och ADHD, oavsett om de vet det eller inte. Vi är vanligare än ni tror. Och elever med NPF far illa av att gå i en skola som inte alls är anpassad efter verkligheten (att funkisar existerar). I teorin är bristande tillgänglighet ett brott, men samtidigt finns det lagar som kräver att autistiska barn ska vistas i skolor där de tar skada.

Det kan tyckas paradoxalt att samtidigt som vi har lagar mot bristande tillgänglighet, så har vi också lagar som kräver att funktionsnedsatta elever deltar i otillgänglig undervisning, och förbjuder anpassad undervisning. För ett tag sedan hamnade Linköpings kommun i en rättstvist med skolinspektionen. Anledningen är att Linköpings kommun har låtit elever med ”extra behov” gå i en specialklass där det får det stöd som de behöver (och har rätt till). Skolinspektionen anser att detta är ”rättsosäkert” eftersom det bryter mot principen om att alla elever ska inkluderas i samma skola.

Vad betyder det att inkluderas, enligt Skolinspektionen? Inkludering betyder inte att skolan anpassas så att barn med funktionsnedsättningar kan delta i den ordinarie undervisningen på sina villkor. ”Inkludering” betyder att elever med funktionsnedsättningar ska tvingas att gå i alltför stora klasser, delta i otillgänglig undervisning, vistas i en skolmiljö som de mår dåligt av, utsättas för mobbing och trakasserier som ingen tar på allvar, och få sin hälsa förstörd så tidigt som möjligt. ”Inkludering” betyder inte att undervisningen utformas så att den passar alla. Det betyder i stället att de ska sluta vara funkisar, att de får klara sig bäst de vill och blir straffade när de inte lyckas anpassa sig. ”Inkludering” betyder att det är bättre om autistiska barn går ur skolan med livslånga trauman i stället för godkända betyg, så länge det kan sägas att de har ”inkluderats”. Inkludering är ett missvisande ord men det låter finare än assimilering.

”Inkluderingsdebatten” har fler än två sidor. För å ena sidan finns det den sida som Skolinspektionen och många lärare står för, att det är eleven som bör tvingas till anpassning och att ”speciallösningar” är fel. Å andra sidan finns det de som är för specialklasser för de som har behov, eftersom mer stöd och mindre trauma är bättre än motsatsen. Å tredje sidan finns det gott om lärare som menar att ”inkludering” är dåligt eftersom det är synd om dem, lärare, som tvingas ha att göra med funktionsnedsatta barn. De kallar barn med NPF för ”dåliga arbetsvillkor” och vill att alla funkisbarn ska sättas i specialskolor så att de, lärare, slipper att se dem eller tänka på att de existerar. Men autistiska elever kommer alltid finnas i vanliga klasser. Problemet med inkludering är inte att lärare tvingas ha att göra med funktionsnedsatta elever, utan snarare att dessa elever tvingas ha att göra med lärare som anser att de inte hör hemma i skolan och ger dem skulden för dåliga arbetsvillkor.

Så länge ”inkludering” betyder att barn tvingas till en skola som skadar dem, och att det är barnet som ska anpassas efter skolan i stället för tvärtom, så är ”inkludering” en förtryckande ideologi. Men jag gillar verkligen inte hur begreppet ”inkludering” för att beskriva detta. För problemet är inte att autistiska elever går i samma skola som andra elever. Problemet är att vi har en skola som traumatiserar autistiska barn. Om specialklasser orsakar mindre skada för vissa barn, än vad den vanliga skolan gör, så vore det etiskt oförsvarbart att inte sätta dem i specialklasser. Och om vi nu ska tala inkludering, varför inte förespråka att alla elever inkluderas i ”specialklasser”? Varför är det alltid de utsatta eleverna som ska flytta på sig?

De som anklagar specialklasser för att vara ”segregering” har fel. Så länge den ordinarie skolan skadar elever med NPF är speciallösningar nödvändiga. Men att den vanliga skolan skadar barn med NPF är ett problem. Men specialklasser är inte heller en bra lösning egentligen (dock i många sammanhang den bästa tillgängliga). Det är inte bra att ha ett system där elever med diagnosticerad funktionsnedsättning skickas till specialklasser medan funktionsnedsatta elever utan diagnos blir fortsatt misshandlade i den vanliga skolan.

För det kommer alltid finnas funktionsnedsatta elever i ordinarie klasser, det kommer alltid finnas barn som inte får diagnos men som likväl har samma svårigheter. Men det är inte specialklasserna som är problemet. Problemet är att den vanliga skolan är så skadlig för så många elever, att specialskolor alls behövs. Det borde inte finnas ”specialskolor” för det borde inte vara standard att skada elever. Alla skolor behöver inte vara likadana, men alla skolor ska vara utformade så att vem som helst kan gå i dem utan att fara illa.

Det borde inte finnas ”specialklasser” för de vanliga klasser som vi har idag borde inte ens vara ett alternativ. Vanliga klasser borde inte finnas. Det ska inte bara erbjudas alternativ till den vanliga skolan, utan den vanliga skolan måste avskaffas. Då kan alla barn bli inkluderade på riktigt.

Men så ser inte samhället ut idag. Samhället tvingar barn att gå till en skola som inte är anpassad efter deras behov, och där de utsätts för systematisk misshandel som leder till skador för livet. Det politiskt korrekta uttrycket är ”inkludering”.

För övrigt rekommenderar jag Autistiska Manifestets bloggserie om skolan (här är det senaste inlägget) som ger en bra inblick i hur skadlig skolan kan vara för elever med funktionsnedsättningar.

Publicerat i Autism, Funkispolitik, NT-professionella, tillgänglighet, utbildning | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Hat och förtryck är inga fobier

znt_10_7

Det finns en ironi i att begreppet ”funkofobi” används för att beskriva hat och förtryck mot funkisar. För om funkofobi är ett ord så är det i sig ”funkofobt”. Ordet kopplar hat och förtryck till psykisk ohälsa, i enlighet med en lång tradition av att tala om ondska som psykisk sjukdom och funktionsnedsättningar. Varje gång en terrorist visar sig vara vit (och det inte är bekvämt att förklara handlingen med hans etnicitet eller religion) så är det en ensam galning, och sedan spekulerar man i om gärningsmannen var autistisk. Vi kanske rentav får veta att autistiskt beteende främjar terrorism. Sverigedemokrater och andra inbitna rasister hånas som ointelligenta, obildade och dåliga på att stava.  Och Donald Trump har väl vid det här laget blivit diagnosticerad med varje tillstånd som finns beskrivet i DSM. Samtidigt som han för en politik som kommer att kosta många livet för många psykiskt sjuka (och funkisar i allmänhet).

Att hat och förtryck ständigt kopplas samman med psykisk sjukdom är ett problem. Det finns en utbredd uppfattning om att psykiskt sjuka personer är farliga och våldsamma, trots att verkligheten är att psykiskt sjuka utsätts för våldsbrott mycket oftare än de utför dem. Och uppfattningar om att psykisk sjukdom och funktionsnedsättning gör människor farliga, används för att rättfärdiga våld och förtryck mot neurodivergenta personer. Till exempel sker det i Sverige idag skolpersonal utsätter autistiska lågstadieelever för brutalt våld, och kommer undan med detta genom att hävda att de agerade i nödvärn. Så farliga är autister, att en vuxen man kan behöva trycka ner en åttaårig autist i marken för att denna kastat en legobit eller viftat med armarna.

Jag önskar att det nu vore uppenbart varför det inte är lämpligt att beskriva allt detta med ett ord, som kopplar detta våld och förtryck till psykisk ohälsa. Det är dessvärre många som skulle kalla allt detta för ”funkofobi” och inte alls se något problem. Så låt mig nu förklara vari problemet ligger.

Enligt diagnosmanualerna klassas fobier som ångestsyndrom, som en en typ av psykiska störningar. Det finns olika typer av fobier, inklusive ”social fobi” (en diagnos som i sig har en del problem, se Autistiska Manifestet om social fobi). Fobier innebär att individen upplever en stark rädsla för ett objekt, en rädsla som inte vilar på någon rationell grund. En fobi gör att en känner ångest och rädsla inför något som alls inte är farligt. I vissa fall kanske en får stark ångest bara av att se en skugga eller en tecknad bild som liknar det som en har fobi för. En fobi är alltså en form av ångestsyndrom som innebär att en har en massa irrationell rädsla och ångest inför något.

Ordet ”fobi” har även kommit att användas för att beskriva hat mot utsatta grupper. Homofobi, transfobi, islamofobi och även funkofobi. Jag skulle kunna göra en lång lista på alla olika ”fobier” jag sett men dessa räcker som exempel. Och i samtliga fall har vi samma problem: Hat och förtryck beskrivs som en form av psykisk ohälsa.

Här vill nog många invända att ”fobi” i bemärkelsen förtryck inte alls är en referens till ”fobi” i bemärkelsen psykisk ohälsa. Men den som hävdar att det inte finns en sådan koppling är okunnig i ämnet om hen inte ljuger medvetet. För ända sedan man började använda ”fobi” för att tala om förtryck, har det varit menat att föra tankarna till fobier i den klassiska psykiatriska bemärkelsen. Det började i slutet av 60-talet då George Weinberg introducerade begreppet ”homofobi”. Weinberg själv förklarade att medan han inte tänkte sig att ”homofobi” skulle ta plats i diagnosmanualerna, så ansåg han att ”homofobi” var en fobi av samma slag som en person lider av, om hen till exempel har en fobi mot ormar. Homofoben och ormfobens reaktioner var mer eller mindre samma sak, enligt Weinberg.

Alla som har erfarenhet av fobier och av förtryck vet nu att detta inte alls stämmet. Visserligen kan det sägas att i varje förtryckande maktordning så finns det ett inslag att förtryckare visar en sorts rädsla för de som de förtrycker. Men det är inte en rädsla som har något gemensamt med det som den upplever, som lider av en riktig fobi. Förtryckaren fruktar att förlora den makt och de privilegier som bygger på förtryck av den underordnade gruppen, och hen reagerar våldsamt när hen upplever sig hotad. Den som lider av en fobi vill ha så lite att göra med det som den har fobi mot. Fobier är ofrivilliga och skadar individen, medan de som utövar förtryck kan välja att inte göra det, men väljer att försvara de maktordningar som gynnar dem.

Någon kanske nu ändå säger att ”fobi” inte alls är menat att syfta på en fobi i psykiatrisk bemärkelse. En fråga som kan ställas då är, menat av vem? Den som myntade begreppet homofobi menade det i alla fall just så. Och det finns fortfarande många som direkt jämför dessa ”fobier” med riktiga psykiatriska fobier. Dessutom är det ingen slump att så många ord som används för att beskriva ondska och förtryck är referenser till psykisk sjukdom och mentala funktionsnedsättningar. Galenskap, låg intelligens, empatibrist, personlighetsstörningar, autism och andra funktionsnedsättningar, används både förklaring och som metaforer för förtryck och hat. Allt för att undvika att tala om förtryck i termer av strukturer, ideologi, värderingar, materiella intressen, hat och så vidare. Det är ingen slump att folk automatiskt använder funktionsnedsättningar på det här sättet. Och bruket av ”fobi” för att beskriva hat och förtryck är inget undantag.

Det är inte heller så att det saknas alternativ till ”fobi”. När det gäller förtryck mot funkisar finns till exempel ordet ableism, eller den försvenskade varianten habilism. Om en inte måste säga allt i ett ord kan en tala om förtryck, hat eller fientlighet mot funktionsnedsatta personer, beroende på vad som passar för tillfället. Och som direkt substitut för ändelsen ”-fobi” kan en möjligen använda hat eller fientlighet. Det går nog att komma på många andra varianter. Är det svårt kan en ju nöja sig med att bara säga just funkishat eller funkisfientlighet i stället för funkofobi, för även om det inte är optimalt så är det på alla sätt en förbättring.

Jag vet att det finns de som nu vill invända att ”fobi” inte betyder samma sak som till exempel ”hat”, och att hat vore en mindre korrekt beskrivning. Den första delen av denna invändning är helt riktig, hat betyder inte samma sak som fobi. Jag hoppas att jag varit tillräckligt tydlig med detta i det här inlägget. Men att försvara ”fobi” med att det bättre skulle vara en mer rättvisande beskrivning av fenomenet är bara löjligt. För en kan visserligen säga att ”hat” ofta inte är optimalt för att beskriva hur negativa attityder mot funkisar (eller andra grupper) tar sig i uttryck. Men på den punkten har ordet ”fobi” inga fördelar. För ordet fobi betecknar en irrationell och överdriven rädsla som är ofrivillig och leder till ångest och svårigheter för den enskilde. Detta har inget gemensamt med strukturellt förtryck, diskriminering eller förtryckande ideologier. Det finns inga fördelar med att tala om hat och förtryck som fobier. Det finns många anledningar till att inte göra det. Och det finns många alternativ, som inte kopplar ihop hat och förtryck med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning.

Publicerat i ableism, funkisfeminism, Funkispolitik | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Simon Baron-Cohen har upptäckt neurodiversitet (och missförstår allt)

autism pigeon

Ni kanske känner till Simon Baron Cohen. Eller så gör ni inte det. Han är en autismforskare som har gjort sig känd för sin sexistiska och ableistiska autismforskning (det är han som hittade på ”Extreme Male Brain”-hypotesen) och för att vara okunnig om ungefär allt han talar om. Många icke-autister ser honom som en expert på autism, även om hans enda meriter är dålig forskning och att själv inte vara autistisk. Bland autistiska feminister är han inte lika väl ansedd, då hans teorier anklagas (med rätta) för att osynliggöra autistiska kvinnor och icke-binära.

Anledningen till att jag talar om Simon Baron Cohen är att han nu upptäckt neurodiversitet och verkar ha bestämt sig för att stjäla neurodiversitet. I en artikel i tidskriften The Journal of Child Psychology beskriver SBC neurodiversitet som ett ”revolutionerande perspektiv”. Nu har ju neurodiversitetsrörelsen funnits i ett par decennier redan, men nu har Baron Cohen upptäckt det och då är det revolution.

Det hela är väldigt pinsamt.

SBC talar om neurodiversitet men ignorerar helt och hållet allt som det perspektivet har bidragit med.

Simon Baron Cohen inleder med att berätta att ”autism är nu 73 år gammal”. Grattis på födelsedagen?

SBC’s artikel handlar om huruvida han och hans kollegor ska fortsätta att kalla autism för en störning eller ska de anamma neurodiversitets-perspektivet (han verkar tolka kärnan av ”neurodiversitet” som att inte kalla autism för en störning).

Denna frågeställning är ett tydligt exempel på Baron Cohens förhållningssätt gentemot autister, autism och neurodiversitet. För det är inte autister som tillfrågas när forskarna diskuterar huruvida de ska kalla oss för störda eller inte. Det är forskarna som bedömer om autism är en störning eller inte, och de är forskarna som nu ska avgöra om neurodiversitet är ett värdefullt perspektiv eller inte. Den viktiga frågan för SBC är om han kan ”bevisa” med hjälp av forskning att autism inte är dåligt. Det är inte autister som får avgöra detta, utan det är upp till forskningen att definiera.

SBC förklarar att ”störning” är menat att vara en beskrivande term. Han ser dock att ordet även kan ses som värderande:

”But it could rightly be argued that the term ‘disorder’ is not just descriptive. The term ‘disorder’ implies the natural order has gone awry and that the individual’s underlying cognition and neurobiology is dysfunctional is some way – even if for environmental reasons. But when we examine the cognition and biology of autism, arguably what we see is not evidence of dysfunction but rather evidence of difference.”

Det är helt sant att ”störning” för tankarna till något som är fel och dåligt. Det är därför många autister inte accepterar det begreppet. Baron-Cohen är dock inte intresserad av hur autister värderar sig själva, utan om forskningen ska tolkas som att autism är en ”dysfunction” eller en ”difference”.

Det är viktigt att förstå att forskningen omöjligen kan avgöra den frågan. Anledningen är att begrepp som ”störning” är, precis som Baron-Cohen själv säger, värderande. Om vi anser att autism är något positivt eller negativt är en fråga om värderingar. Det finns ingen vetenskaplig metod för att avgöra vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Forskningen kan inte säga om ”autism” (och autism betyder autister) är bra eller dåligt. Den kan bara säga hur ”autism” förhåller sig till forskarnas värderingar om vad som är bra och vad som är dåligt. Baron-Cohens analys säger inte om autism är bra eller dåligt, men den säger däremot väldigt mycket om på vilka grunder Baron-Cohen bedömer vad som är bra och vad som är dåligt.

Baron-Cohen börjar sin analys med att tala om gener som forskningen kopplar till autism. Därmed lär vi oss att han anser att gener påverkar om autister är bra eller dåliga. Han menar att de flesta autister inte har ”sällsynta genetiska mutationer” och att det därför inte finns några bevis på genetisk nivå för att autism skulle vara en störning. Det är nog inte så många autister som bryr sig särskilt mycket om huruvida de är autistiska på grund av en genetisk mutation eller inte. Jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle värdera mitt autistiska jag annorlunda om jag fick veta att jag hade en genetisk mutation. Men Baron-Cohen anser att denna fråga är relevant för att bedöma om autism är en ”störning” eller inte.

Baron-Cohen går vidare att fråga sig om autism kan betraktas som en störning på neurologisk nivå. Han noterar att autistiska hjärnor utvecklas annorlunda än typiska hjärnor, men säger (helt riktigt) att detta endast bevisar att autistiska hjärnor är annorlunda, och inte avgör om det ska betraktas som en störning eller inte. SBC menar att den neurologiska forskningen kan tolkas som bevis för att autism innebär en ”skillnader” och ”funktionsnedsättning” men inte några tydliga bevis för att det rör sig om en ”störning”. Nu är visserligen funktionsnedsättning inte ett fysiologiskt faktum utan en social kategori och denna neurologiska forskning säger nog mindre än Baron-Cohen själv förstår.

På beteendemässig och kognitiv nivå säger Baron-Cohen återigen att forskningen visar på att autism är en variation och en funktionsnedsättning, men inte en störning. Jag kan ju för övrigt säga här att han har rätt i en sak: Autism är en form av neurodivergens och det är en funktionsnedsättning, och det är inte en störning. Baron-Cohen beskriver skillnaden på störning och funktionsnedsättning som att en ”störning” är något som bör botas eller behandlas, medan funktionsnedsättning kräver stöd, anpassningar och social acceptans.

Något som enligt Baron-Cohen är avgörande för vilken kategori som autism bör placeras i, är huruvida autister har några unika talanger eller inte. Han påpekar att många autister uppvisar imponerande ”kognitiva talanger” och hävdar att detta är oförenligt med att se på autism som en ”störning”. Med andra ord, eftersom (en del) autister har användbara förmågor så är autism en funktionsnedsättning och autister förtjänar stöd, anpassningar och samhällelig acceptans. Om vi inte hade haft några speciella talanger, hade vi varit mer som en störning som borde botas. Detta är så klart ett väldigt ableistiskt synsätt, då det säger att autisters värde beror på våra förmågor (motargument: vi behöver inga superkrafter).

Baron-Cohen frågar sig om ”neurodiversitet” är ett användbart perspektiv för att förstå autism, då vissa autisters kognitiva förmågor inte är kompatibla med synen på autism som en ”störning”.  Men neurodiversitet är i sig inte kompatibelt med det medicinska perspektiv på autism som Baron-Cohen utgår ifrån. Att värdera människors hjärnor utifrån om de kommer med ”kognitiva talanger” går emot själva poängen med neurodiversitet.

Baron-Cohen säger att begreppet neurodiversitet är högt förenligt med minoriteters kamp för ”accepteras med respekt och värdighet, och att inte bli patologiserade”. Vilket inte bara är helt sant, men närmast en underdrift då neurodiversitetsrörelsen är just en rättighetsrörelse för minoriteter som möter förtryck och diskriminering. Det är liksom det som är poängen med begreppet. Baron-Cohen verkar dock inte förstå det här med att neurodiversitet är ett perspektiv som förespråkats och utvecklats av autister och andra neurodivergenta sedan decennier tillbaka. När han säger att ”begreppet neurodiversitet utmanar huruvida personer med autism [sic!] automatiskt ska ‘behandlas’ och ‘normaliseras'” verkar han glömma att det inte bara är ”begreppet” som utmanat det ableistiska perspektivet på autism, utan det är autister som har ägnat årtionden åt att föra fram neurodiversitets-perspektivet innan det till sist nådde neurotypiska ”experter” som SBC. Och samtidigt som Baron-Cohen nu ställer sig positivt till att inte se autism som något som måste ”behandlas” så poängterar han samtidigt att föräldrar självklart ”förtjänar friheten att välja att ge sina barn tidiga interventioner” (i syfte att normalisera och korrigera autistiskt beteende).

Baron-Cohen fortsätter att missförstå neurodiversitet då han bemöter ”kritik”. Han säger som exempel, att ”somliga kommer att invända mot att ett barn med autism som har epilepsi inte är ett exempel på neurodiversitet utan att han eller hon snarare har en störning”. Vidare menar han att denna kritiker har rätt, epilepsi är en tecken på dysfunktion och störning, och inte neurodiversitet. Men detta är inte var neurodiversitet betyder. Begreppet neurodiversitet i sig syftar bara på det okontroversiella faktum att hjärnor är olika. Neurodiversitetsrörelsen säger att inga hjärnor är objektivt sämre än några andra, och att samhället inte har någon rätt att definiera vissa hjärnor som sämre eller inte önskvärda. Det betyder inte att vi måste uppskatta allting som följer av att ha en neurologi som avviker från normen, men det är inte för forskare som Simon Baron-Cohen att avgöra vilken neurodivergens som är ”rätt” eller ”fel”.

När Baron-Cohen säger att autism inte är en störning eftersom en autistisk person i en ”autismvänlig miljö” kan fungera ”inte bara bra, utan ibland på en ännu högre nivå än en typisk individ” så går han emot hela poängen med det neurodiversitets-perspektiv som han säger sig anamma. För han värderar autister utifrån hur han bedömer att vi ”fungerar”, och tillskriver autister värde enbart på grund av att vi ibland kan överträffa neurotypiska personer (klart vi kan men det är inte därför vi har ett värde).

SBC säger att begreppet ”störning” bör användas ”när det inte finns någonting positivt med tillståndet”. Och det är inte autister som avgör om det finns något positivt med autism, utan det är upp till Simon Baron-Cohen. Han avslutar med att lista fyra ”budskap om neurodiversitet”: (1) att det finns flera sätt för en hjärna att vara normal på, och att hjärnor kan utvecklas på många sätt, (2) forskningen behöver ”mer etiskt, icke-stigmatiserande språk och begrepp för att tänka om personer som är annorlunda och/eller som har funktionsnedsättningar”, (3) att det är viktigt att ha ett mer ”balanserat synsätt” som inte ”fokuserar oproportionerligt på vad en person har svårt med” utan i stället fokuserar lika mycket på vad en person kan göra, och (4) att biologiska variationer är en viktig del av människors identitet och självförståelse, och bör respekteras på samma sätt om ”andra former av mångfald, såsom kön”.

Så låt mig då avsluta detta inlägg genom att kommentera dessa fyra ”budskap”. Den första punkten är korrekt, om än väldigt intetsägande (ja hjärnor är olika), och det finns inte så mycket att säga om det. Baron-Cohen har också rätt i att forskningen behöver språk och begrepp som inte stigmatiserar. Vi kan inte anklaga SBC för att leva som han lär, men han har rätt i sak. Den tredje punkten handlar om att det är viktigt att inte fokusera för mycket på vad en person inte kan göra (att fokusera på vad folk inte klarar av beskrivs som stigmatiserande). Men detta visar bara på forskarens egna värderingar. För om en anser att det är dåligt att inte klara av vissa saker, så verkar det såklart negativt och stigmatiserande att tala om vad en person har svårt för. Men det handlar ju om att man ser det som fel och dåligt att ha svårigheter. Och så länge man har ett ableistiskt synsätt på autism så blir inget bättre av att fokusera på ”de positiva sidorna”. Vad gäller det fjärde budskapet så är det nära en sanning (även om det är ironiskt att en person som gör karriär på sexism talar om vikten att respektera människor oavsett kön). Autistisk är en identitet. Autister ska ha mänskliga rättigheter. Och av detta följer att vi har rätt att definiera oss själva.

Slutsatsen är att Simon Baron-Cohen bör hålla käften.

Han låtsas som att han har upptäckt en revolutionerande ny idé men det han gör är att stjäla begreppet och omvandla det till något som inte utmanar den rådande ordningen.

Publicerat i Autism, forskning | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Grader av autism

autism grader.jpg

Några av de vanligaste söktermerna som folk använder för att hitta den här bloggen har att göra med grader av autism. ”Autism grad 1”, ”autism av 2:a graden”, ”autism lägre grad”, ”låg grad av autism”, ”autism symptom vilken grad” och så vidare. Det verkar som att det råder brist på lättillgänglig information om olika grader av autism, och det är många som vill lära sig mer om det. Jag gissar att det främst är föräldrar till barn med autism som önskar att de visste vad de hade att göra med. Det kan en ju förstå. En har ett autistiskt barn och så vet en inte riktigt hur barnets autism fungerar. Så för att hjälpa alla förvirrade föräldrar (och andra nyfikna) ska jag nu förklara hur de olika graderna av autism fungerar, och hur du snabbast uppnår högre grader.

Först vill jag vara tydlig med att en antingen är autistisk eller inte. Det finns inget ”mer eller mindre” när det kommer till autism. Det är dock ett faktum att det finns skillnader bland autister när det kommer till vilka autistiska färdigheter de har bemästrat. En oerfaren autist har kanske inte samma förmågor, som en autist som har fått rätt stöd och träning i sin autism. Autistiska personer är individer och att två autister befinner sig på samma grad betyder inte att de är likadana eller kan samma saker. Detta påverkas även av personens autismklass. Att ha autism av andra graden betyder inte att en stämmer in på alla de saker som kännetecknar den graden av autism. Jag kommer nu att börja med att gå igenom autism av grad 1 till 3. Sedan kommer jag att beskriva strategier för att uppnå en högre grad av autism.

Autism grad 1

Den lägsta graden av autism. En autism av grad 1 ger tillgång till grundläggande autistiska färdigheter. Autister med autism av grad 1 har låg medvetenhet om autistisk identitet och behöver ofta ett Professionellt Utlåtande för att alls veta att de är autister. En autism av första graden har följande grundläggande förmågor:

  • Stimming. Har endast tillgång till grundläggande stim. Kan använda stimleksaker och bära stimsmycken upp till level 4.
  • Specialintressen. Kan ha upp till två specialintressen.
  • Sociala färdigheter. Grundläggande autistisk socialisering. Autistisk utstrålning ger begränsat skydd mot sociala kontaktförsök från NT-personer.
  • Kommunikation. Kan använda enkla skript för vanliga situationer.
  • Perception. Känslighet/okänslighet för sinnesintryck.

Strategi: Autister som har autism av grad 1 är väldigt känsliga för attacker av olika slag. Vid denna grad av autism saknar en de flesta förmågor som kan skydda från ableistiska angrepp. Det är vanligt att drabbas av internaliserat autismhat, som gör det svårare eller omöjligt att utveckla sin autism vidare. Även om det är omöjligt att helt värja sig från dessa angrepp, så finns det några strategier för att hjälpa autister att skydda sin autism och göra det lättare att nå nästa grad. Ett sätt är att hitta mer erfarna autister som är villiga att hjälpa en oerfaren autist. Mer erfarna autister kan dela med sig av tekniker för att förbättra sin autism. En del autister med hög autismgrad har även förmågor som ”validering” och ”försäkran”, som kan motverka effekterna av internaliserat autismhat. En annan strategi som kan hjälpa i synnerhet för barn med autism, är att ha föräldrar som kan använda sin högre uthållighet och mer avancerade förmågor för att skydda barnet och kämpa mot.

Autism grad 2

Den andra graden av autism erbjuder mer avancerade förmågor och färdigheter. Det gör det möjligt att öka nivån på gamla förmågor och erbjuder även helt nya färdigheter. Kom dock ihåg att autism av andra graden inte betyder att en har alla grad 2-förmågor.

  • Stimming. Kan använda många olika stim och växla mellan stim beroende på situation. Kan använda stimleksaker och bära stimsmycken upp till level 10.
  • Specialintressen. Kan ha upp till tre specialintressen. Högre grad av intensitet.
  • Sociala färdigheter. Avancerad autistisk socialisering. Kan söka sig till andra autister. Bättre på att undvika socialisering med NT-personer.
  • Kommunikation. Kan konstruera avancerade script. Kan utnyttja kommunikativa hjälpmedel.
  • Perception. Högre grad av känslighet/okänslighet för sinnesintryck. Kan använda detta för att söka upp behagliga sensoriska upplevelser.

Nya förmågor:

  • Infodumping. Stärker sociala band med andra autister, och ger mer erfarenhet och kunskap.
  • Självdiagnos. Kan uppnå insikt om att en är autistisk utan att ha en professionell diagnos.
  • Identity First Language. Väljer medvetet att säga autistisk i stället för ”person med autism”. Detta stärker autistisk identitet men ökar också aggressiviteten hos vissa fiender.
  • Ekolali. Upprepar ord och fraser. Detta kan bland annat användas vid stimmande, kommunikation, för att bearbeta tankar med mera.

Autister med autism av andra graden har mer avancerade förmågor och även större medvetenhet om hur de ska använda dem. Förmågan ”självdiagnos” är särskilt användbar för autister som inte har någon formell diagnos. Vid grad 2 ger självdiagnos dock endast begränsat skydd mot invalidering. Autister med andra gradens autism är fortfarande sårbara för ableistiska attacker och behöver mycket stöd. De har dock starkare försvar än vid första gradens autism.

Autism grad 3

Autism av grad 3 är den högsta nivån av autism som brukar omtalas i litteraturen. DSM-V listar till exempel endast tre grader av autism. Det finns dock högre grader av autism men det är en väldigt avancerad nivå. Dessutom föredrar vi att hålla våra mest avancerade autismförmågor hemliga för den stora majoriteten icke-autister.

  • Stimming. Kan använda vilka stim som helst, hela tiden och överallt. Stimmande stärker alla andra förmågor. Stim stim stim hela tiden stim!
  • Specialintressen. Kan ha hur många och hur ovanliga intressen som helst. Kan uppnå expertkunskap inom valda ämnen.
  • Sociala färdigheter. Högsta nivån av autistisk socialisering. Förmågan att helt undvika neurotypiska sociala sammanhang. Insikt om att de flesta NT-personer inte är värda att umgås med. Hög grad av online-baserad socialisering.
  • Kommunikation. Kan konstruera väldigt avancerade skript och använda atypisk kommunikation och olika former av kommunikativa hjälpmedel. Kan välja att endast kommunicera exempelvis genom text.
  • Perception. Högsta nivån av känslighet/okänslighet för intryck. Exempel: Helt okänslig för smärta, kan höra gräset växa.

Avancerade förmågor:

  • Förvandling till autistisk boll. En defensiv förmåga. När autisten utsätts för överväldigande sensoriska angrepp som hen inte kan undfly: förvandlar sig autisten till ett litet ynkligt skakande klot. Denna form kan inte röra sig men ger i stället maximalt skydd mot den pågående attacken.
  • Autistisk könsidentitet. Denna förmåga är vanligt hos autister med autismklassen ”trans”, men kan även läras av en del andra klasser. Ger förbättrad funkisfeministisk analys.
  • Hylla allt autistiskt. Ger ökad resistens mot ableism för hela gruppen. Att hylla allt autistiskt gör all autism starkare oavsett grad,
  • Autistisk satir. Detta är en avancerad förmåga som kan användas såväl offensivt som defensivt. Autister hanterar en absurd och fientlig neurotypisk värld genom att konstant driva med NT-personer.

Autister med autism av tredje graden har väldigt starka autismförmågor överlag. Tregradig autism erbjuder skydd mot autismhat och ableism. Autism av tredje graden ger inte immunitet mot attacker men ger däremot mycket större möjligheter att minimera skador och att återhämta sig. Vid autism av tredje graden kan en även låsa upp mer avancerade support-förmågor för att stötta och skydda andra autister. Autism av tredje graden ökar chansen att överleva i ett samhälle som inte är till för autisters överlevnad.

Att förbättra graden av autism

Alla autister börjar med autism av grad 1, som är den lägsta graden. Genom att samla erfarenhet kan vi öka graden av autism. Varje ny grad låser upp nya förmågor och färdigheter, och ger möjlighet att förbättra olika attribut. De förmågor som jag beskrivit i denna text är endast exempel och det finns många fler autismförmågor som jag inte tagit upp. Vilka förmågor en kan låsa upp beror också på olika faktorer såsom vilken klass din autism har. En autism kan tillhöra flera klasser och dessa påverkar vilka förmågor som finns tillgängliga och hur lätta de är att levla upp.

För att nå nästa grad av autism måste en samla erfarenhetspoäng till sin autism. Det finns flera sätt att göra detta på. Det lättaste är att använda sina autistiska förmågor. Att stimma är ett bra sätt att öka sin autismgrad. Ett annat sätt att få mer erfarenhet är att läsa autistiska bloggar. Kom ihåg att det är svårt att öka sin autismgrad på egen hand. Att ingå i en grupp med andra autister gör att det går snabbare att uppnå nästa grad av autism. Till sist är det viktigt att undvika influenser från de autister som kallar sig högfungerande. Högfunderande Autism är inte en hög grad av autism, utan är en autism av första graden som har påverkats av negativa statuseffekter som följer med vissa ableistiska attacker.

Avancerad läsning.

Jag har skrivit flera mer avancerade strategiguider till hjälp för den som vill höja sin autismgrad och använda avancerade förmågor:

Om hur min autism har blivit bättre och att vara så autistisk som möjligt.

För mer utförlig information om olika autismförmågor se:

Autistiska Manifestet om stimming.

Asymmetra om ekolali.

Autistiska Manifestet om skriptad kommunikation

Det finns mycket mer att hitta för den som söker. Lycka till med att öka graden av autism!

Publicerat i Autism, Autistisk | Märkt , , , , , | 1 kommentar