Problemen med att mäta skallar och hjärnor

brain.png

SR Klartext publicerade igår en nyhet med rubriken ”Hjärnan är mindre hos personer med ADHD”. Texten illustrerades av en bild på en konserverad hjärna i en glasburk. Det för tankarna till rashygien och eugenik. Fram med måttbanden, fast i stället för att mäta pannben mäter vi nu det som finns därunder. Den vetenskapliga relevansen är väl ungefär densamma.

Jag försökte förklara varför rubriken och rapporteringen var problematisk. SR förklarade att de endast återgav vad forskningen kommit fram till. Andra som hade läst forskningen menade att det inte alls var ett korrekt återgivande av forskningsresultaten. Jag har själv inte sätt forskningen så jag vet inte vad som stämmer. Men att man ”bara återger vad forskningen säger” är inget försvar för någonting. Det finns en mängd forskning att rapportera om, och man väljer att rapportera om just forskning som handlar om att mäta hjärnor. Och inte försöker man få till någon balans genom att lyfta fram kritik mot hjärnmätarforskning, även om det såklart finns mycket av det. Ingen neurodiversitet här inte. SR är ”neutral” genom att välja att endast lyfta fram ett perspektiv.

Som en samhällstjänst tänkte jag nu mer utförligt försöka förklara varför ivern att mäta hjärnor hos olika grupper är problematisk. Det första vi bör fråga oss är, varför forska på att jämföra hjärnor mellan olika grupper? Vilken nytta gör det? Vilka problem finns det? För det finns problem. Ett problem med att jämföra hjärnstorlek mellan olika grupper är att resultatet av sådan forskning bidrar till att befästa olika förtryckande ideologier. Enligt google har män i genomsnitt större hjärnor än kvinnor har. Jag orkar inte försöka ta reda på om detta stämmer, men säg att det stämmer (män är ju i genomsnitt större än kvinnor så varför inte). Okej, då vet vi att det finns en statistisk skillnad mellan män och kvinnor när det gäller storleken på ett organ. Det är inte information som vi kan göra särskilt mycket med. Jag kan faktiskt inte komma på alls hur vi ska gå vidare för att ha nån användning för den informationen.

Däremot kommer sådan information förutsägbart användas för att ”bevisa” olika sexistiska idéer om skillnader mellan män och kvinnor. Saker som, män är mer rationella och kvinnor är mer känslomässiga för logik tar mycket större plats i hjärnan än känslor gör. Det spelar ingen roll att det inte har någon grund i forskningen, det kommer att ses som bevis för diverse sexistiska antaganden. Själva frågeställningen i sig bekräftar sexistiska antaganden. För forskningen bygger ju på uppfattningen att män och kvinnor är relevanta grupper att jämföra. Av alla variabler som vi hade kunnat jämföra hjärnstorlek (kroppsvikt, öronform, ringfingrets längd etc.) väljer man att göra jämförelser utifrån just den väldigt vaga och politiskt laddade kategorin kön. Att undersöka biologiska skillnader mellan män och kvinnor är över huvud taget inte möjligt utan att utgå ifrån sexistiska antaganden.

Samma sak gäller all forskning som syftar till att hitta biologiska eller mentala skillnader på gruppnivå mellan olika folkgrupper. Forskning som jämför IQ mellan svarta och vita är ett tydligt exempel. Det finns inget sätt att göra sådan forskning på som inte är extremt rasistiskt. Det spelar ingen roll vilket resultat man kommer fram till, för frågeställningen är fortfarande rasistisk. På liknande sätt blir det automatiskt habilistiskt att jämföra grupper som definieras utifrån neuropsykiatriska diagnoskategorier. Och kommer man fram till resultat om ”personer med ADHD har mindre hjärna” är det inte så svårt att se hur det kommer tolkas. Men det viktigaste är inte vilket resultat man kommer fram till, men att man anser det relevant att jämföra fysiska skillnader mellan olika grupper.

Av dessa skäl bör man vara väldigt försiktig med att bedriva forskning av det här slaget. Frågan är då, finns det någonting som gör det värt att forska i detta trots problemen? Är dessa upptäckter på något sätt till nytta för personer med ADHD? Jag har svårt att se hur det skulle vara det. Om jag nu vet att det är statistiskt sannolikt att min hjärna är mindre än en genomsnittlig NT-hjärna, vad har jag för nytta av det? Även om jag visste att min hjärna var mindre, vilket jag ju inte vet (allt forskningen här påstås säga är ju att jag befinner mig i en godtyckligt definierad kategori vars medlemmar statistiskt sett har något mindre hjärna än medlemmarna i en annan godtyckligt definierad kategori, om forskningen ens säger det). Men om jag tolkar det som att jag antagligen har mindre hjärna en genomsnittet, okej vad gör jag med den informationen? Det säger mig ingenting och det hjälper mig inte på något sätt.

Det är alltså högst oklart vad det skulle finnas för relevanta skäl att mäta skillnader i hjärnstorlek mellan olika grupper. Det är inte mer relevant än att mäta pannben eller något annat. Vi vet redan att ADHD beror på något i hjärnan. Det säger sig själv. På något sätt är neurodivergenta hjärnor annorlunda jämfört med andra hjärnor, för det är just vad det betyder. Enligt artikeln på SR är forskningen intressant för att den ”bevisar” att ADHD beror på skillnader i hjärnan. Det är väldigt märkligt, för det är ju redan omöjligt att det inte beror på skillnader i hjärnan. Den enda frågan är vad för sorts skillnader mer specifikt, och den frågan är inte särskilt intressant att besvara. Det enda som kan komma av det är att oavsett vilka resultat vi får kommer man tolka det som bevis för vilka fördomar om ADHD man nu redan har. Och den här forskningen är ungefär lika legitim som mätning av skallar.

Publicerat i Samhälle och politik, Samhällsanalys | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Konsten att felcitera forskning i syfte att stigmatisera ADHD-medicin

Det förekommer mycket stigmatisering och skrämselpropaganda kring medicinering vid ADHD. Många barn från medicin, och detta gör många vuxna mycket upprörda. Det finns en uppfattning om att vad barnen behöver är mer disciplin, de ska inte ha ”piller”. SVT och SR tycks ha en orimlig förtjusning i att sprida alarmistiska reportage baserat på missvisande referenser till forskning och tvivelaktig expertis, se till exempel deras program om ”pillerboomen” häromåret. I en debattartikel på SVT från 2014 illustreras också samma typ av retorik. Robert Whitaker, journalist som skrivit en bok med titeln ”Pillerparadoxen” (ordet ”piller” är obligatoriskt vid den här typen av journalistik). Han påstår att forskning visar att medicinering har negativa effekter på barn med ADHD, och hänvisar till forskning som i själva verket säger motsatsen. Whitakers tolkning av forskningen är att ADHD-medicin har god effekt på kort sikt, men på lång sikt verkar medicinen inte funka. Det finns visst stöd för det i forskningen som han hänvisar till, även om det är vilseledande. Och därför menar han att medicinen i själva verket är skadlig, vilket inte alls är det som forskningen hävdar. Men jag återkommer till detta.

Först är det dock viktigt att vi är medvetna om vad såväl Whitaker som forskarna menar när de talar om ”bra” utfall. Det önskade utfallet är normalisering. ”Bra” betyder inte främst att barnet mår bättre, men att det inte uppvisar några ”symtom” på ADHD. Därför ser Whitaker det som ett problem att ADHD-medicin inte får barn att ”uppgöra sig bättre” på lång sikt, och att ”symptom” på ”trotssyndrom” (en diagnos som patologiserar barn som ”inte underkastar sig”). Så när han säger att ADHD-medicin inte fungerar, eller när forskarna diskuterar om det fungerar eller inte, så handlar det mycket om sådant. Om vi inte accepterar målet att normalisera neurodivergenta barn, räcker det inte heller att veta om forskningen säger att medicinen fungerar eller inte. Det viktiga är på vilket sätt den fungerar. 

Med det sagt, Whitakers forskningsreferenser är väldigt missvisande. Han börjar med att hänvisa till en känd studie som gjorts på barn med adhd, och som undersöker effekter av olika behandlingar för ADHD efter tre år. Whitaker citerar studien som säger att vid 36 månader ”var läkemedelsbehandling en signifikant markör, inte på gynnsamt utfall, utan på försämring”. Det låter som att forskarna kommit fram till att ADHD-medicin är skadlig, i alla fall när det citeras ur sitt sammanhang. Om en däremot tar sig tid att läsa klart stycket som han citerar en mening ur, eller ännu bättre tar sig tid att läsa hela artikeln, blir bilden väldigt annorlunda.

För det första är det viktigt att förstå vad ”försämring” betyder i sammanhanget. Det betyder inte att personen mått sämre av att ta medicin, eller att de på någon punkt klarar sig sämre än innan de tog medicinen. Vad ”försämring” syftar på här är i stället att de uppvisade fler ”symptom” än de barn med ADHD som inte medicinerade. Enligt studien såg man att oavsett behandlingsmetod så blev barnens adhd ”bättre” med åren. Alltså, barn med ADHD som får medicinsk behandling blir ”bättre” enligt forskarnas definitioner, men det blir även barn med ADHD som inte får medicinsk behandling.

Då är frågan varför de som får medicin tycks klara sig sämre än de som inte får det. Den förklaring som forskarna själva föreslår är att det främst är de barn som har det svårast som använder medicinering. De observerar att det finns en liknande effekt för ”educational services”, där de barn som får mer stöd också klarar sig sämre. Forskarna förklarar detta med ”urvalseffekter” som innebär att ”de barn med störst problem får mer behandling”, såväl medicinsk behandling som andra former av stöd och hjälp.

Forskarna avslutar med att varna för att tolka resultaten på det sätt som Whitaker gör. ”Det vore fel att dra slutsatsen från dessa resultat att behandling inte gör någon skillnad eller inte är värt att sträva efter”. Däremot menar de att det är viktigt att medicinering sätts in i tid och att den inte är ”mindre än optimal intensitet”. Forskarnas slutsatser är således raka motsatsen till det som Whitaker vill hävda.

Jag tänker inte gå igenom all den forskning som Whitaker hänvisar till, men det kan sammanfattas som att medan den mycket riktigt säger att det inte går att visa på tydliga positiva effekter av ADHD-medicinering, så säger den inte alls att ADHD-medicin skulle vara dålig. Forskningen beskriver däremot hur andra faktorer har mycket större betydelse för utfallet.En sak som beskrivs är hur vilken typ av behandling någon får under barndomen inte säger särskilt mycket om hur personen klarar sig senare i livet. I stället är det som är avgörande en rad individuella och sociala faktorer. Barn med större svårigheter, inlärningssvårigheter och svårigheter att anpassa sig, och sämre socio-ekonomiska förhållanden, klarar sig sämre oavsett vilken behandling de får.

Detta borde knappast förvåna någon. Men forskningen konstaterar något som sammanfattas ganska bra i den artikel i Nature som Whitaker hänvisar till (återigen har hans slutsatser väldigt lite gemensamt med de artiklar han hänvisar till). ADHD-medicin utför inga mirakel. Den motverkar varken funktionsnedsättningen eller diskriminerande samhällsstrukturer. Medicinering gör det för många lättare att koncentrera sig och inte bli distraherad, men detta leder inte nödvändigtvis till bättre skolresultat eller andra effekter som anses önskvärda. Eller som alla med minsta kunskap i ämnet vet, ADHD-medicin tar inte bort ADHD. Personer med ADHD som har det svårt utan medicin, kommer också ha det svårt med medicin.

På det viset har Whitaker förvisso rätt. Han har rätt i att om målet är att ”bota” ADHD och göra neurodivergenta barn normal, då är medicineringen väldigt misslyckad. Det är säkert helt sant att medicinen inte alls hjälper för att få lydiga och fogliga barn. Det stämmer med mina personliga erfarenheter. Jag medicinerar för ADHD och jag är anarkistiskt lagd med väldigt bristande respekt för auktoriteter (eller ”trotssyndrom” som det också kallas). Om något har jag mer energi till att vara besvärlig, än jag annars hade haft. .

Föräldrar som ger sina barn ADHD-medicin i förhoppning om att de ska bli välartade och lydiga barn som klarar skolan och inte är märkbart neurodivergenta, lär mycket riktigt bli besvikna. För medicinen tar varken bort ADHD, eller kompenserar för det strukturella förtryck och de samhälleliga barriärer, som gör det så svårt att existera som funkis. Min egen erfarenhet är just detta. Medicinering hjälper mig att komma igång och att få saker gjorda. Effekten är tydlig när jag jämför med att inte ta medicin. Men jag har fortfarande väldigt begränsad kapacitet. Jag har koncentrationssvårigheter och exekutiva funktioner är som de är. Jag var tvungen att avbryta min utbildning och jag kan inte arbeta. Om jag önskade mig och förväntade mig att medicinen skulle ändra på detta, hade jag såklart varit besviken. Min läkare verkar tro att medicinen inte funkar, eftersom jag har så stora svårigheter ändå. Men jag tar medicinen för att det gör det lättare för mig i min neurodivergenta tillvaro, inte för att jag vill eller tror att det ska göra mig till NT.

Och medicinen påverkar inte alls allt det som gör mig underbart autistisk. Annars hade jag såklart inte tagit den. Om jag nu var barn och någon gav mig medicin i förhoppning om att den skulle göra mig lydig och snäll, och att det skulle få mina autistiska beteenden att försvinna (och hos barn med endast ADHD-diagnos tolkas sådana beteenden mer än ofta som ”symptom” på ADHD) då hade de säkert blivit besvikna. Och kanske hade beteendeterapin som Whitaker verkar föredra varit betydligt mer effektiv för att göra mig till ett lydigt traumatiserat barn. Vi kan inte veta, men jag har inte svårt att tänka mig det. Att Whitaker sen kallar medicinering för ett ”djupt ingrepp” i barnets liv, samtidigt som han av sammanhanget att döma verkar vara helt okej med beteendeterapi, antyder att det inte är barnets integritet han värnar om.

Men vi kan ge honom rätt i det. ADHD-medicin ger inte många av de effekter som omgivningen önskar, det är helt sant. Hade de gjort det hade jag varit desto mindre positiv till dem. De hjälper inte mot psykisk ohälsa, för det är inte vad de är till för. De ger inte lydiga fogliga barn, för det är absolut inte vad medicinen är till för och en sådan medicin vore jätteläskig och borde inte finnas. Medicinering gör inte att personer med ADHD på ett magiskt sätt skulle kunna delta i NT-samhället på jämlika villkor, och gör inte att vi får bra betyg och kan uppfylla alla orimliga krav som ställs på oss.

Men som påpekas i Nature-artikeln some Whitaker själv hänvisar till: ”poängen med medicinen har aldrig varit att förbättra barnens betyg, eller att öka deras chanser för tillträde till de bästa universiteten” utan att ge dem möjlighet att hantera svårigheter som annars har väldigt omedelbara konsekvenser. Att överleva det närmaste skolåret, till exempel.

All forskning på området har problemet att de bygger på ableistiska värderingar. De ser normalisering som ett legitimt mål, och allt annat än att göra personer med ADHD neurotypiska ses i någon mån som ett misslyckande. Därför bör vi aldrig okritiskt acceptera vad forskningen säger är bra eller dåligt. Att något ”fungerar” betyder inte nödvändigtvis att det är bra. Med det sagt, den forskning som finns och som Whitaker själv hänvisar till som bevis för att ADHD-medicin skulle vara skadlig, stöder inte alls hans slutsatser. Allt forskningen säger oss är att det finns andra faktorer som har större betydelse, och att medicinering inte åstadkommer normalisering.

Med all skrämselpropaganda som cirkulerar kring ADHD-medicin är det hemskt oansvarigt av SVT att publicera sådana här tyckar-artiklar som felciterar forskning i syfte att bidra till stigmatisering av medicinering som hjälper många människor. Om SVT och SR vill ge utrymme för ”kontroversiella åsikter” kan de gärna lyfta fram kritiska perspektiv på ableistiska värderingar och mål.

Publicerat i Autism, forskning | Märkt , , | Lämna en kommentar

Autistisk mentalisering som osynligt arbete

commie-owarimonogatari-04-df529848-mkv_snapshot_11-27_2015-10-31_19-05-52

I mitt senaste inlägg sa jag att ”Theory of Mind” kan ses som rätten att ha teorier om hur andra tänker och känner. Nu menar jag inte att vi bör försöka omdefiniera begreppet på det sättet, det vore mest förvirrande. Men när någon säger att autister saknar ”Theory of Mind” (eller valfri synonym) är det bra att komma ihåg att detta stämmer om vi tolkar Theory of Mind som ett neurotypiskt privilegium, och inte en förmåga.

När det gäller själva förmågan att sätta sig in i och förstå andras tankar och känslor framstår det ju mest som en brist hos NT-personer. Och egentligen hos personer i positioner av makt och privilegier rent allmänt. Med detta menar jag nu inte att försöka fastställa vem som egentligen är bra eller dålig på att sätta sig in i andras tankar och känslor. Vad vi måste förstå är att ”Theory of Mind”, eller mentalisering, är något som avkrävs vissa men inte andra. Det är ett exempel på det osynliga gratisarbete osynliga gratisarbete som funkisar får uträtta för majoritetens bekvämlighet.

Det är lättare att förstå någon som liknar en själv, och svårare att förstå någon som fungerar väldigt annorlunda. Hur lätt du faktiskt har för att förstå andras tankar och känslor varierar på individnivå. Kanske finns det skillnader på gruppnivå mellan autister och NT, kanske inte. Vad som däremot tydligt skiljer sig mellan olika grupper är de sociala krav som ställs på att en ska använda sådana förmågor.

Som förklaras i föregående inlägg spelar det ingen roll för NT-personer om de kan förstå mig eller inte, för det är mitt problem. Så de kommer inte förstå, och det kan verka som att de inte har förmågan. Och kanske är det så för vissa. Men vi kan utgå ifrån att de flesta av dem har förmågan. Det är bara att det inte spelar någon roll för dem. Även om du har förmågan är det mycket arbete som krävs för att förstå andra människor, i synnerhet människor som inte är som en själv. Den som är i en position att låta andra utföra det arbetet, behöver inte göra det själv, och varför anstränga dig när du kan låta andra göra jobbet åt dig?

Det är en form av osynligt känslomässigt arbete, som neurodivergenta får utföra för den neurotypiska majoritetens bekvämlighet. Vi förväntas arbeta i det tysta för att se till att ömsesidig förståelse, eller en illusion av ömsesidig förståelse, kan upprätthållas.

Det är min erfarenhet av interaktioner med NT, att de förväntar sig att jag ska göra hela jobbet åt dem. Jag ska se till att jag förstår utan att låta dem veta att jag uträttar detta arbete. Folk brukar bli väldigt arga och irriterade om jag ställer frågor som skulle kunna hjälpa mig att förstå bättre. För det är inte meningen att jag ska involvera dem på något sätt. Jag ska göra det på egen hand. Om jag inte förstår dem får jag skulden, men jag måste inhämta denna förståelse i det tysta så att de inte behöver göra något eller påminnas om att jag gör något som är ansträngande för mig.

Det är också mitt ansvar att se till att de förstår mig, eller tillåts låtsas som att de gör det. Om de inte förstår mig är det också jag som får skulden. Då är det jag som är dålig på att kommunicera, och allmänt besvärlig och obegriplig. Oavsett vem det är som inte förstår vem, kan jag vara säker på att det är mitt fel. Och återigen: Jag kan inte hjälpa dem att förstå på sätt som skulle kräva någonting av dem. Jag kan till exempel inte bara förklara det som de behöver förstå. Folk blir väldigt sura då, om en förklarar något. Såvida det inte är de som har avkrävt en förklaring, då ska jag förklara mig oavsett om det är något jag vill förklara eller inte. Det viktiga är att det sker på deras villkor. För det mesta kan jag inte direkt förklara saker, så jag måste försöka se till att de förstår så bra som möjligt, utan de själva behöver göra något eller tänka på något alls.

Men det viktiga ur deras perspektiv är egentligen inte att faktiskt förstå, utan att kunna känna som om de förstår och har koll på läget. Om de missförstår mig kan jag inte rätta dem, utan ofta slutar det bara med att jag får låtsas som att de har rätt. Vilket betyder att de inte förstår mig alls, men jag måste låtsas som deras tolkningar är rätt. Samtidigt som jag helst vill försöka styra deras tolkningar på ett sätt som gör att deras missförstånd skadar mig så lite som möjligt. Jag vill i alla fall försäkra mig om att deras slutsatser är sådana att de inte är väldigt skadliga för mig.

Det osynliga arbete som NT-personer förväntar sig av mig innebär för det första att jag ska räkna ut vad deras tankar och känslor och avsikter är, och ännu viktigare vad de vill att jag ska tro att de är. Jag ska förstå tillräckligt men inte för mycket. Eller i alla fall inte låta dem veta att jag förstår mer än jag borde. För det andra måste jag se till att upprätthålla illusionen av att det är de som gör hela ”Theory of Mind”-grejen, utan att de faktiskt måste göra något. Det betyder både att se till att de förstår, och att hantera missförstånd utan att påpeka dem.

Samtidigt som autister beskrivs som att sakna förmåga att sätta oss in i och första andra människor tankar och känslor, ställs vi konstant inför omfattande krav på att vi ska göra just detta. Den grupp som påstår sig vara väldigt bra på det, behöver inte alls använda förmågan lika mycket. Det kan ses som en ironi, fast att det är just dessa förhållanden som tillåter dem att tro att de själva är så bra på det. Det kan jämföras med hur män kan se sig som så väldigt förnuftiga och icke känslostyrda, för att de förväntar sig att kvinnor ska ta hand om deras känslor.

Sen är det ju mycket av den patriarkala arbetsfördelningen som tvärtom rättfärdigas utifrån att kvinnor antas vara bättre på det gratisarbete som lämpas över på dem. Det beror nog mycket på om det är arbete som kan göras helst osynligt eller inte. Oavsett vilket så gäller det, att det är faktiskt väldigt ointressant att ta reda på om det finns några generella skillnader på gruppnivå, i förmåga att utföra olika sorters arbete (ointressant och alla sorters sexistiskt). Den viktiga frågan för att förstå förhållanden mellan olika grupper är: Vilken sorts arbete utkrävs från vem? 

Patriarkala strukturer innebär att vissa sorters arbete främst avkrävs av kvinnor, och ableistiska strukturer innebär att NT-personer tar för givet att neurodivergenta uträttar känslomässigt arbete för deras räkning. Och eftersom patriarkala och ableistiska krav överlappar, det är till viss del liknande former av känslomässigt arbete som avkrävs, faller bördan desto tyngre på den som varken är man eller NT. Ju mer privilegierad en är, ju lättare är det att komma undan med att vara ”besvärlig”, och att lämna över arbetet på någon annan.

Samtidigt som ableistisk expertis påstår att autister saknar förmågan att förstå sina egna eller andras tankar och känslor, fortgår en ordning i vilken autister får ansvara för att se till att alla förstår varandra, och får skulden när det inte fungerar. Och det är bara en del av det osynliga arbete som autister (kvinnor och ickebinära i synnerhet) får utföra för att hantera neurotypiska känslor och få sociala interaktioner att flyta på utan att NT-personer måste anstränga sig.

Och sen blir vi kanske utbrända av det och träffar aldrig människor igen men det är ju också ett önskvärt resultat ur majoritetens perspektiv.

Publicerat i Autism, Autistisk, Feminism, funkisfeminism | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Theory of Mind som rätten att definiera andras tankar och känslor

hyouka7

Det sägs att autister saknar något som kallas Theory of Mind. På svenska används ibland begrepp som ”mentaliseringsförmåga”. Och när det sägs att autister saknar den förmågan är det vanligtvis inte vi själva som säger det. Men är du autistisk är det inte så svårt att hitta någon neurotypisk yrkesperson som är villig att förklara för dig att du inte har mentaliseringsförmåga, oavsett vad du själv anser om saken. De har fel, såklart, men ännu viktigare att förstå är att detta inte är en vetenskaplig diskussion. Diskussionen om påstådd brist på ”Theory of Mind” hos autister är i själva verket en taktik för att ursäkta och dölja förtryck mot autister.

Om du läser en artikel om Theory of Mind är sannolikheten hög att den påstår att autister saknar det. Vad de då menar är att autistiska personer inte förstår att andra människor har tankar och känslor som skiljer sig från våra egna. Det är väldigt ironiskt när det kommer från personer som inte alls förstår att autister har tankar och känslor över huvud taget.

Så vad är ”Theory of Mind”? Wikipedia definierar begreppet på följande vis:

Theory of mind (often abbreviated ToM) is the ability to attribute mental states—beliefs, intents, desires, pretending, knowledge, etc.—to oneself and others and to understand that others have beliefs, desires, intentions, and perspectives that are different from one’s own.

Förmågan att tillskriva sinnestillstånd till sig själv och andra, och att förstå att andra har tankar och känslor som skiljer sig från ens egna. Alltså förmågan att förstå att andra är egna personer och att gissa hur de tänker. Intressant nog säger denna definition inte att en måste ha rätt när en gissar vad andra tänker och känner, bara att en ska förstå att andra har egna tankar och känslor och kunna göra NÅGON gissning om vad dessa är (oavsett om de är rätt eller fel).

Theory of Mind betyder alltså att du har en teori om vad som försiggår i någon annans huvud.

De flesta har antagligen ToM i den bemärkelsen, och det finns inga skäl att tro att autister skulle ha mindre av det än andra. De flesta av oss är väl medvetna om att alla andra inte är samma person som en själv.

Nu brukar ToM vanligtvis ses som förmågan att göra korrekta bedömningar av vad andra tänker och känner. Om det bara handlade om att gissa vad som helst utan att det stämmer överens med verkligheten, är det ju svårt att säga att någon är bättre på det än någon annan. Därför utgår jag nu ifrån att ToM inte betyder enbart att förstå att andra har egna tankar och känslor, utan även förmågan att kunna sätta sig in i vad dessa är. Är autister sämre på detta? Jag ser ingen anledning att tro detta, men vad jag vill komma till i detta inlägg är att detta är både omöjligt att veta och faktiskt ganska irrelevant.

En viktig detalj som ofta förbises, är att det är lättare att göra ToM ju mer personen du teoretiserar om liknar dig själv. Därför finner jag i allmänhet att NT är väldigt förvirrande, och även om jag är väl medveten om att de inte tänker som jag, är det svårt att lista ut hur de tänker. Andra autister är, i allmänhet, betydligt lättare att förstå och relatera till. Och för NT-personer är det tvärtom, de har lättare att förstå varandra och svårare att förstå autister (eller neurodivergenta i allmänhet). Men de behöver inte anstränga sig för att förstå, för de kan lämna det arbetet till oss. Endast NT-personer räknas, och om de inte förstår oss ses det inte som en brist.

Autister anklagas för att sakna förmåga att förstå andra, att sakna Theory of Mind, i situationer där det är uppenbart att det är NT inte uppvisar någon sådan förmåga alls. Till exempel när en NT-personer förväntar sig att en ska förstå vad de vill fast de vägrar att säga det rakt ut, och inte kan förstå varför en inte förstår dem. Detta kan tolkas då som att autisten saknar ”Theory of Mind”, eftersom hen annars hade förstått den andres tankar utan att hen behöver uttrycka dem. Men det är ju NT-personen som utgår ifrån att bara för att hen vet vad hen menar, så borde autisten också göra det. Oförmåga att förstå att autisten inte har direkt tillgång till NT-personens tankar. Klassiskt exempel på ”bristande mentalisering”, förutom att det aldrig kommer kallas så, för endast autister kan ha den bristen. ”Theory of Mind”, eller mentalisering, används i praktiken som ”förmågan att läsa tankar”.

När en autistisk och en neurotypisk person interagerar, har den senare alltid ”Theory of Mind”, eftersom neurotypiska tolkningar av autistiska tankar och känslor alltid prioriteras framför våra egna. När en läser professionella texter om autism och ToM, står det väldigt ofta något om hur autister inte ens förstår sina egna tankar och känslor. Att vi har svårt att förstå vad vi själva tänker och känner (och därför måste omgivningen uttolka oss för de vet bättre). Med andra ord: ”det är inte gaslighting om offret är autistiskt”.

Detta betyder att om det finns en diskrepans mellan vad NT-personen tror att vi tänker och känner och våra egna upplever, ses inte detta som ”bristande mentalisering” hos NT-personen. I stället bevisar det att autisten har bristande förmåga att förstå sina egna tankar och känslor. Om vi inte förstår dem är det fel på oss, och om de inte förstår oss är det också fel på oss. De kräver att vi ska veta vad de tänker, och de utgår alltid från att de själva vet vad vi tänker.

Jag sa tidigare att det inte är särskilt relevant att försöka fastställa om autister generellt sett verkligen har svårigheter med Theory of Mind. Kan har vi det. Kanske inte. Kanske är det NT som har svårigheter. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att hela diskussionen kring Theory of Mind hos autister används som ett vapen för att förtrycka autister. ToM-diskursen används för att rättfärdiga övergrepp och gaslighting mot autister. Det är inte ett neutralt vetenskapligt begrepp.

Wikipedia-definitionen beskriver ”Theory of Mind” som, mer eller mindre, förmågan att formulera teorier om andras tankar och känslor. Kanske är det mer intressant att i ett samhällsperspektiv tala om rätten att formulera sådana teorier. NT-personer tilldelas rätten att formulera teorier om autister (och övrigt neurodivergenta) tankar och känslor, och dessa teorier tillskrivs högre relevans till och med än våra upplevelser av egna tankar och känslor. Sett ur det perspektivet är det helt riktigt att NT-personer har Theory of Mind, medan autister saknar det.

Publicerat i Autism, NT-professionella, Okategoriserade | Märkt , , , | 1 kommentar

Anarkoautism Besvarar Frågor och Kommentarer från Sökmotorer

maxresdefault (1)

Jag tycker att det är intressant att se vilka söktermer som folk använt för att komma till den här bloggen. Då och då skriver jag inlägg där besvarar sökningar som om det var frågor och kommentarer riktade till mig. Detta är tredje upplagan av sökningar besvarade (se föregående inlägg i serien här).

”Hur ska jag klara att leva med en man som har autism?”

Jag vet inte, måste du göra det? Att leva med en man låter skitjobbigt. Fast i det här fallet låter det som att det kan bli värst för honom, om du nu har funderingar som ”hur ska jag klara av att leva med någon som är autistisk”. Första steget är att inse att autister är fantastiska och om du själv är NT har du en väldig tur om en autist vill vara med dig.

”Dalta med barn med autism?”

Du bör vara mer orolig över att traumatisera autistiska barn genom att ställa orimliga krav. Vad du kallar ”dalta” kallar någon annan att överleva till vuxen ålder.

”Ekolali behandlingsmetoder?”

Ekolali är hälsosamt och bra och bör uppmuntras.

”Hur mycket bör man jobba när man har en barn med högfungerande autism?”

Eh, jag är ganska säker på att hur mycket du bör jobba är oberoende av om ditt barn är autistiskt. Frågan är hur mycket du vill och kan jobba. Jag är autistisk och kan inte jobba alls, så därför borde jag inte jobba.

”Orkar inte låtsas vara glad.”

Relaterar.

”Påtvingad ögonkontakt?”

Är hemskt och kan likställas med sexuellt ofredande. Gör det inte.

”Autism föräldrar klagar.”

Oh ja. Autismföräldrar klagar väldigt mycket. Inte minst på autister de inte ens känner. Jag får väldigt mycket klagomål från främmande Autismföräldrar som inte gillar att jag skriver saker som att autister är människor.

”Fakta autism grad 1?”

Fakta: ”Grader av autism” finns inte. Autister har varierande svårigheter och behov men vi har inte olika grader av autism.

”Giriga kapitalister.”

Det är det de är till för. Varför vi nu ska ha dem alls.

”Att pressa autism.”

Snälla pressa inte autism, det låter obehagligt.

”Ge mig pengar.”

Men jag har ingen inkomst. 😦 Om du gillar bloggen får du gärna ge mig pengar i stället.

”Transpersoner har ej samma rättigheter i vården.”

Tyvärr inte nej. Transpersoner behandlas sämre i vården rent allmänt, och transvården är olika beroende på var en bor. Det finns diskriminering mot neurodivergenta transpersoner och ickebinära har begränsade rättigheter till vård.

”Brukar barn med autism bli vegetarianer?”

Jag… vet faktiskt inte? Jag försökte vara vegetarian ett tag men klarar inte av det eftersom jag inte kan laga mat själv och det finns nästan inga vegetariska färdigrätter i affären… Så jag är vegetarian i princip men hindras i praktiken av att vegomat är så otillgängligt. Som barn kom det inte på fråga eftersom jag hade en miljon allergier. Men jag har verkligen ingen aning om autistiska barn brukar bli vegetarianer.

”Många företagare är lata.”

Jag kan inte argumentera mot detta. Alltså jag vill ju säga något om att ”lat” är ett ableistiskt koncept, men om vi nu ska kalla någon lat kan vi gott rikta det mot företagare.

”Autism vad för defekt?”

Inte alls en defekt.

”Svårigheter att leva som mycket mer intelligent.”

Åh, gråt mig en flod…

”Vad är högfungerande och högfungerande autism?”

Ableistisk bullshit och inget mer, det är vad det är.

”Tecken på särbegåvning.”

Ett vanligt tecken är om ditt barn är uppenbart autistisk men du kan inte acceptera det för du tycker att autister är då dåliga, så du säger att det är särbegåvning och detta är en helt annan sak.

”Hur ser man om ett barn är autistiskt?”

Om det har svårt med sånt som autister brukar ha svårt för, och beter sig på ett autistiskt sätt, kan det vara autistiskt (det finns inget enkelt trick för att se det).

”Varför kan en del inte förstå frågor utan frågetecken?”

Hmm, i skrift menar du? Ja de kanske är vana vid att en fråga följs av ett frågetecken eftersom det är så frågetecken brukar användas. På det sättet är frågetecknet ett användbart kognitivt hjälpmedel. Fast ibland sätter ju folk frågetecken efter något som inte är en fråga och då kan det orsaka förvirring (jag gör också detta).

”Ersättning skador av aggressiva barn autism.”

Autister brukar tyvärr inte få någon kompensation för skador de orsakats under barndomen, oavsett om de var aggressiva eller ej.

”Varför vissa inte förstår ironi?”

Det finns många skäl. Det kan vara för att en är autistisk. Ett annat skäl är att en är NT. NT är ofta jättedåliga på att förstå ironi, och till skillnad från autister som har svart med det brukar NT sakna alla självinsikt.

”Folk som förväntar sig tacksamhet för allt…”

Är i regel enormt privilegierade.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

Varför kan du inte bara följa mina smarta råd och sluta vara funkis så det syns?

7bb1876beafb79473b62ea14068b8b350585b7bf_hq.jpg

Jag ska nu berätta om en händelse som ägde rum för någon månad sedan.

Jag sitter på tunnelbanetåget. En dragspelsspelare kliver in och börjar spela. Eftersom jag är extremt ljudkänslig innebär detta stora mängder panik för mig. Jag springer så lång bort jag kan, och eftersom detta var i bakersta vagnen kunde jag inte komma långt bort nog. Så jag sitter i en hög på golvet och håller för öronen och skakar och gråter. Jag har inte någon fobi mot dragspel, detta är bara resultatet av det fysiska lidande som den höga musiken orsakar för mig.

En person frågar till mig på engelska hur det är med mig, eller vad problemet är. Och jag kan inte svara sammanhängande utan mumlar något om mina öron. Personen som frågade verkade inte helt nöjd med det men sa inget mer om saken. Men det är ganska typiskt att hen frågar just vad det är som händer. Hen frågar inte om jag behöver hjälp, om det finns något hen kan göra. Främlingar som frågar hur det är med än är för det mesta inte ute efter att hjälpa, utan de vill ha en förklaring till det avvikande beteende som de tvingas vara vittne till.

När dragspelsspelaren är färdig med sitt spelande reser jag mig upp och går tillbaka till sätet där jag satt innan. Jag är märkbart skakad. Har just uthärdat en sensorisk överbelastning som är långt över vad jag klarar av.

En medelålders eller äldre man vänder sig mot mig och frågar mig hur det är fatt. Jag har fortfarande väldigt svårt att formulera mig och vill verkligen inte prata med en främmande människa nu, men jag känner mig tvungen att svara. Så jag säger något om att mina öron är känsliga för musik.

Mannen säger då: ”Kanske du borde testa öronproppar?”

Och jag bara… börjar skratta okontrollerat. Jag kan inte låta bli. Det här är en parodi på mitt liv.

Till slut säger jag: ”ja, jag måste testa detta någon dag”. Sen fortsätter jag skratta.

”Öronproppar kan faktiskt hjälpa…”insisterar mannen. Han verkar vara förnärmad och förstår antagligen inte alls varför jag bara skrattar oavbrutet.

Efter en stund fortsätter han: ”Eller om du gillar musik kan du…”

”Ahahahaha, ja tack för de väldigt smarta tipsen, hahahahahahaha!” är mitt svar.

Till sist säger mannen förnärmat: ”Det verkar som att jag kanske bara stör…”

Jag bara skrattar vidare, och tänker att ja det det har du helt rätt i.

Situationen kändes bara så surrealistisk. Jag hade just blivit fullständigt överväldigad av sensorisk överbelastning. Jag är utmattad efter att ha blivit så fullständigt överväldigad av ljudintryck att jag bara kunde krypa ihop på ett tunnelbanegolv som en panikslagen boll, och den här mannen anser att det är ett passande tillfälle att informera mig om öronproppar. Den mest stereotypa NT-splaining någonsin. Vet ni hur många gånger jag blivit informerad om att öronproppar existerar, av personer som hört talas om min ljudkänslighet för typ tre sekunder sen? Svar: Det är väldigt många! Alla informerar mig om öronproppar.

Jag har levt med den här ljudkänsligheten hela mitt liv, jag har hört talas om öronproppar. Och jag använder dem ofta och jag är fortfarande ljudkänslig för det. Men NT-folk som aldrig behövt hantera det här själva tror att de har lösningen på mina problem. Alltid samma lösning: Öronproppar. Och sen berättar han att jag kan lyssna på musik i hörlurar. 1) jag vet, 2) det hjälper inte, 3) det är det andra rådet som alla älskar att ge mig, ofta efter att de informerat om öronproppar.

Tack så mycket, du räddade mitt liv när du föreslog det första som dök upp i ditt huvud precis efter att du hört talas om mitt problem!

Som hjälp är de här råden urusla, men det är viktigt att förstå att syftet aldrig var att hjälpa. Anledningen till att flera personer vid samma tillfälle frågade hur det var med mig, var det inte för att hjälpa mig. Det var trots allt ingen som erbjöd mig någon som helst hjälp. Inte för att det fanns mycket de kunde göra, och för min del ville jag väl helst bli lämnad ifred, men OM en nu ska gå fram till någon som håller på att bryta ihop på golvet på en tunnelbana så kanske en åtminstone ska erbjuda hjälp.

Men de vill inte hjälpa mig, de vill ha en förklaring. För det är så jobbigt att bevittna någon som beter sig så konstigt och inte förstå varför. Ingen borde bete sig så konstigt. Autister ska inte må dåligt så det syns. Och det är därför de börjar komma med ”smarta lösningar” som vore jätteenkla om de bara funkade. För det är ju fel att bete sig så märkbart avvikande, och därför måste det finnas en enkel lösning som gör att problemet försvinner. ”Om du bara använde öronproppar skulle ditt problem försvinna och jag skulle slippa se det där anstötliga beteendet”.

Öronproppar är bra, de är normala och osynliga. Att lyssna på musik vore också bra för det är också normalt och märks inte. Eller ja, för mig märks det jättemycket att folk lyssnar på hög musik i hörlurar i kollektivtrafiken men det är ju inte det som betyder något. När Öronpropp-mannen irriterat insistera på att faktiskt skulle det nog hjälpa att ha öronproppar, tänker han nog att jag inte tar mitt ansvar för att förhindra mitt ej önskvärda beteende. Han vill ha en förklaring för det han ser, och helst ska det vara en förklaring som betyder att han inte borde behöva se det alls. Det måste finnas en Enkel Lösning som innebär att Jag, personen som beter mig så konstigt, gör en mindre förändring som gör att jag inte längre uppför mig konstigt. Det får absolut inte vara så att något problem existerar utanför mig, att mannen som föreslår öronproppar skulle behöva ändra på något, eller att det finns problem i omgivningen som straffar mig men inte honom.

Jag kan såklart inte veta säkert vad denna människa tänkte, men jag tror att det är detta som ligger bakom många av de Smarta Tips en får av folk som inte alls är insatta i ens problem. Det är alltid en enkel lösning som ska göra så att alla problem försvinner och sen är en helt Normal och ingen annan behöver tänka på något eller få några obekväma påminnelser om att autister (och funkisar i allmänhet) existerar. Det är inte ens ett dåligt men välvilligt försök att hjälpa. Det är en påminnelse om att det avvikande beteendet inte är acceptabelt och att problemet måste hanteras på ett sätt så det inte stör omgivningen.

Publicerat i Autism, Autistisk, Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Alternativa budord från någon som inte är en Duktig Flicka och inte tycker att någon annan behöver vara det heller

Idag såg jag på flera håll folk dela denna artikel: Den duktiga flickans tio budord, enligt Birgitta Ohlsson. Birgitta Ohlsson är en liberal politiker och dessa ”budord” handlar passande nog om hur en ska bli framgångsrik och mäktig. Inte hur en ska bli en bättre person eller något sådant tråkigt. När jag först såg titeln och inte tänkte på vem Ohlsson var tänkte jag att det kanske var någon sorts kritik mot att flickor pressas att vara ”duktiga”, och får betala ett högt personligt pris för att leva upp till förväntningarna. Så artikeln kanske skulle handla om att vara mindre ”duktig”. Men i stället går det ut på att duktighet är eftersträvansvärt och den som är duktig bör belönas för det.

”Duktighet kan vara otroligt härligt och alla duktiga flickor har rätt att kräva uppmuntran och beröm”, säger Ohlsson. Jag tycker nog inte att det finns särskilt mycket härlighet över det, men så är jag ju ingen duktig flicka heller. Eller flicka alls för den delen. Jag är en oduktig enby. Men dessa budord är i vilket fall som helst ganska så genomdåliga. De handlar inte om att vara en bra människa, utan hur en ska bli så framgångsrik som möjligt och maximera makt och privilegier utan att skämmas för det. Därför tänkte jag nu recensera de tio budorden och förslå några alternativa budord som vore bättre. Det känns nu lite konstigt att kalla något jag själv skriver för ”budord” för jag är ingen gud eller profet, men jag använder bara det ordet för att följa mönstret i artikeln.

Okej så det första budskapet är:

1. Du ska kräva meritokrati.

paradise.png

Kräv en samhällsordning som offrar de som inte är duktiga nog

Meritokrati betyder att pengar och makt går till den som är bäst på att göra vad samhället nu har bestämt är något som förtjänar att belönas. Det finns de som tror att vårt kapitalistiska samhälle är meritokratiskt, och att de som är i höga positioner har förtjänat det genom att vara så duktiga. Detta är inte sant, men inte heller vore det en önskvärd samhällsordning.

Dåligt budord. 0/10. Rekommenderas inte.

Förslag på alternativt budord:

Du ska kräva jämlikhet och socialism. Kräv att alla människor ska få sina behov tillgodosedda oavsett om en är ”duktig” eller inte. Kräv ett system där ditt människovärde inte är vad du presterar eller hur lönsam du är. Kräv ekonomisk jämlikhet, avskaffa kapitalism och ableism. Det vore ett bättre krav än meritokrati.

2. Du ska inte låta din bakgrund avgöra din framtid.

Det andra budordet är ännu sämre än det första. För det är inte du som bestämmer om din bakgrund kommer avgöra din framtid. Om du är född på fel plats vid fel tillfälle är din framtid att bli dödad i krig och absolut inte få asyl i Sverige för vår asylpolitik är ondskefull. Och om du är född i en rik familj blir du rik och är du född i fattigdom lär du inte sluta som storkapitalist. Eftersom Ohlsson har en sida på Wikipedia vet jag nu att hennes pappa var liberal politiker, men det är bra att hon inte låter hennes bakgrund avgöra framtiden. Uppmaningen om att inte låta bakgrunden avgöra framtiden kunde ju också tolkas som att den som är född med rikedom och makt borde göra sig av med dessa, men jag tror inte det är så Ohlsson menar.

Man ska inte be om ursäkt för att en gör en klassresa, förklarar hon, och det känns nog bra för den f.d. kapitalist som blivit arbetare att veta, att hen inte måste be om ursäkt. Men jag föreslår ett annat budord: Ta ansvar för den position du befinner dig i. Om du har makt och privilegier, och det har alltid att göra med din bakgrund på ett eller annat sätt, då är har du också ansvar för att använda din position för att motverka förtryck och orättvisor.

3. Du ska inte curla karlarna.

Detta förklaras som att ”inte sopa rent för män som vill komma fram” och att inte städa undan deras misstag. Här vill en ju bli lite sympatiskt inställd enbart för att budordet handlar om att inte underordna sig män, och det är en ju för. Fast samtidigt hatar jag curlingmetaforen. ”Curling” brukar användas som nedsättande beskrivning för att ge människor hjälp som de behöver. Ofta är det funktionsnedsatta personer som ”curlas”. Barn med NPF beskrivs som ”curlade” och om föräldrarna bara vore strängare och ställde högre krav skulle barnen bli normala (obs: detta är inte sant). Anpassningar och åtgärder för tillgänglighet inom högre utbildning beskrivs som att curla de funktionsnedsatta studenterna. Så även om det finns någon poäng så är det en vanlig ableistisk metafor som används för att föra fram den. Dessutom följer ingen uppmaning till den Duktiga Flickan att själv inte vara den som kräver att bli ”curlad”. För vi vet nog alla att den Duktiga Flickan antas vara en abled, vit ciskvinna med betydande klassprivilegier (och hetero, detta uttrycks tydligt i ett ”budord” längre ner). Alltså en demografi som brukar vara väldigt duktig på att förvänta sig att andra ska städa upp åt dem

Jag föreslår i stället följande budord: Kräv inte att marginaliserade grupper ska utföra obetalt arbete för din bekvämlighet. Kräv inte att funkisar och transpersoner och rasifierade ska ta hand om dig hela tiden. Se föregående alternativa budord, om att ta ansvar för sina privilegier.

4. Du ska inte känna skuld.

Detta förklaras med att ingen kan vara perfekt och därför ska en inte känna skuld. Fast skuld är inte bara något en känner för att en inte förmår ”upprätthålla perfektion”. Det finns många saker som en bör känna skuld för. Särskilt om en är en framgångsrik politiker med betydande makt som bidragit till att försämra livet för människor. Det är naturligt att känna skuld om en gjort något dåligt. Sedan finns det många situationer där en känner skuld fast en egentligen inte borde. Men att aldrig känna skuld är ett väldigt dåligt mål. Inget bra budord alltså.

Förslag på nytt budord:

Om du gjort dig skyldig till något dåligt, erkänn din skuld och försök gottgöra det. Till exempel om du är en politiker som fattat beslut som försämrat livet för många människor. Då får du gärna känna skuld för det, fast viktigast är ändå att du arbetar för att motverka skadorna av den dåliga politiken och försöker få igenom bättre politik i framtiden.

Det femte budordet lyder:

5. Du ska avslöja småpåvarna.

minipave

Små påvar vill inte bli avslöjade-

Vilket jag inte direkt kan invända mot, men nästa mening förklarar att detta betyder att du inte ska låta ”grötmyndiga och dumdryga män sätta sig på dig”. Hur exakt detta följer från att ”avslöja småpåvar” är oklart. Och problemet med att påbjuda att inga män ska få sätta sig på dig, är att män som vill sätta sig på dig (metaforiskt) inte väntar på din tillåtelse. Det är bra och rätt att göra motstånd mot det, men om dessa män sätter sig på dig (metaforiskt, fast det gäller väl om de gör det bokstavligt också) så är det inte ditt fel och det betyder inte att du har tillåtit det.

Ett alternativt budord vars bokstavliga betydelse inte är så långt ifrån Ohlssons även om andemeningen är det:

Avslöja de som har makten. Det betyder att ifrågasätta de som är i positioner av makt och auktoritet, och avslöja hur de gör saker som skadar människor. Det handlar inte bara om vad de gör mot dig, för det är ännu viktigare om de inte sitter på just dig utan sitter på de som är mer utsatta än vad du är.

6. Du ska välja den rätta/rätte med omsorg.

Förklaringen som följer är: ”alla män är inte småpåvar.”

Greppet att skriva ut ”rätta/rätte” är ju lite intressant ändå. Jag tolkar det som ett sätt att säga ”obs du kan vara tillsammans med en man eller en kvinna”. För om en bara skriver ”den rätta” så skulle många tro att hen endast syftar på kvinnor? Eller jag vet inte. Jag utgår ifrån att ”den rätta” syftar på en romantisk partner. Och budordet följs av ett ”inte alla män…” så det känns ju rätt heteronormativt ändå. Eller jag vet inte.

Jag vet inte vad jag ska hitta på för alternativt bud här, men jag vill inte bryta mitt mönster när jag kommit halvvägs. Så vad sägs om:

Du ska inte ska inte tala om romantiska förhållanden som något som är obligatoriskt eller bestämmer någons värde, och inte heller förutsätta att det ska följa samma mall för alla. 

Med det menar jag, att det är ju väldigt lyckat om en verkligen hittar en person som är rätt för en, men en ska inte behöva känna att en måste hitta en ”rätta” bara för att. Och en måste inte bygga ett förhållande på det sätt som samhället förväntar sig, om en nu vill ha ett sådant alls. En kan vara gay och bi och asexuell. Och en kan ju vara hetero också fast från vad jag sett verkar det bäst att undvika det om en alls har möjlighet.

Jag är ingen relationsexpert så jag går vidare till budord nr sju nu:

7. Du ska inse att cash is queen.

 ”Försörj dig själv”, säger Ohlsson, för att ha egna pengar ger dig frihet och makt. Och när jag nu fått detta goda råd ska jag sluta vara funktionsnedsatt och inte ha någon inkomst…

Alltså verkligen, jag vet hur viktigt det är att ha pengar. Men det är ju lätt om en är en framgångsrik yrkespolitiker att säga åt andra att inse att det är viktigt att ha pengar. Åh visst vet jag att det är viktigt att ha pengar. Det är asjobbigt att inte ha pengar för pengar behövs för att betala mat och hyra.

Så alternativt budord:

Om du har pengar, ge till dem som inte har. Om du har mycket pengar kan du sponsra överlevnaden för någon som inte har något. Och om du har politisk makt, använd den för att ge pengar till de som inte har. Inför basinkomst vet jag. Och säg inte åt andra att sluta vara fattiga för det är ingen som väljer fattigdom för skojs skull eller för att de inte fattar hur bra det är med pengar.

8. Du ska säga ja till makt.

Det är viktigt att ta alla möjligheter att få mer makt, säger yrkespolitikern. Inget påbud om hur den ska användas, bara se till att öka din egen makt. Det är ju i alla fall ärligt av någon som jobbar med att ha makt. Men den som lever efter principen att maximera sin egen makt är inte en bra person. Att säga ja till makt betyder att försvara orättvisor och förtryck så länge de gynnar en själv. Att kritisera en förtryckande maktordning som en själv gynnas av vore ju inte att säga ja till makt. Du ska vilja kontrollera och utnyttja andra människor, för det är vad det innebär att ha makt.

Alternativt budord:

Du ska säga nej till makt. Om du har makt bör du använda den för att avskaffa makt. Det betyder inte nödvändigtvis att abdikera från den makt just du har, men att bekämpa det system som låter dig ha makt över andra. Att inte utöva makt för att kontrollera människor, men om du har makt försöka att använda den för att stärka de som annars är maktens offer. Att bekämpa förtryckande maktordningar. Det är naturligt att den som har makt inte har någon önskan om att ge upp den, men ett Budord ska ändå handla om att göra rätt. Människor borde inte vara underordnade andra människor, och därför är det rätta att säga nej till makt, och bekämpa den där den finns.

9. Du ska vara snäll – men inte dumsnäll.

Det betyder att vara generös men att undvika att bli utnyttjad. Jag har inte så mycket att säga om det. Inget fel med att vara snäll, även om det finns många andra egenskaper som är viktigare. Fast det är ju ganska typiskt att det handlar om att en själv inte ska låta sig utnyttjas. Och inte om att inte utnyttja andra. Vilken en ju ska göra, för något annat vore att säga nej till makt.

Så ett förslag på bättre budord:

Utnyttja inte andra människor.

Det gäller i synnerhet de som är en underordnad position och därför är mer sårbara för att utnyttjas. Att vara snäll och omtänksam är bra, men många människor som är ”snälla” är alltför bra på att utnyttja andra människor. ”Generositet” kan vara ett maktmedel. Att vara generös och snäll är bra, men det får inte bli en ursäkt för att exploatera andra. Och det duger heller inte att vara snäll mot någon som aktivt skadar andra, utan då måste en vara osnäll mot förövaren för att skydda offret.

Då så, dags för tionde och sista budordet för Duktiga Flickor:

10. Du ska följa din inre kanariefågel.

Vänta, va?

”Du är som fåglarna som sjöng i de brittiska gruvorna. Utan syre kommer både du och din sång att dö. Se till att vara på en plats där din duktighet uppskattas och premieras.”

Ok, så… du är som fåglarna i brittiska gruvor. De som dör om de inte får syre (som alla andra fåglar och djur alltså). Och du ska följa dessa fåglar… som är du… och som dör i en brittisk gruva…

tumblr_nwgntn1rh11ujyp4so1_1280

DIN METAFOR SAKNAR INNEHÅL OCH ÄR DÄRFÖR MENINGSLÖS

Och detta är en metafor för att vara någonstans där ”din duktighet uppskattas och premieras”.

HUR ÄR DET ENS EN METAFOR FÖR DET???

Jag orkar inte ens försöka kommentera själva innehållet för min hjärna är så utmattad av att försöka tolka metaforen.

Så det tionde alternativa budordet blir:

Du ska undvika krångliga metaforer och försöka tala klarspråk i stället. Detta gäller särskilt om du inte ens klarar av att hitta några lämpliga metaforer (bra metaforer kan faktiskt vara väldigt klara och tydliga). Alltså, okej alla har rätt att kommunicera på sitt sätt. Men i synnerhet personer som är högt uppsatta politiker har anledning att tänka på att uttrycka sig på sätt som inte skapar onödig förvirring eller döljer vad de verkligen menar.

Jag har nu gett Birgitta Ohlsson förslag på tio förbättrade budord. Jag säger inte att de är perfekta, men om det finns en meritokrati för budord borde de i alla fall hamna en bra bit högre än Ohlssons.

Publicerat i Samhälle och politik | Märkt , | 2 kommentarer

När skolundervisningen gör funkisars människovärde till en diskussionsfråga

Det sägs att skolan ska lära ut ”demokratiska värderingar” eller något i den stilen, men mycket av undervisningen handlar tvärtom om att lära ut lydnad och respekt för auktoriteter. Hela skolsystemet är väldigt auktoritärt, och mycket av undervisningen lär elever att acceptera lydnad mot staten som norm. Vi får lära oss att acceptera den rådande ordningen, och vi får lära oss att avhumanisera utsatta grupper.

När jag gick i skolan fick vi diskutera intressanta moraliska frågor som ”är det fel att delta i folkmord om du bara lyder order och implementerar statens beslut att begå folkmord?”

Detta ses alltså som ett moraliskt dilemma värt att diskutera. Å ena sidan är folkmord fel, men å andra sidan är statens befallningar heliga och bör alltid efterföljas. Kan någon hållas ansvarig för att göra något som staten har befallt? Det är en svår avvägning.

Även om vi kommer fram till att folkmord är så fel att det rättfärdigar att inte lyda staten, så har vi samtidigt fått lära oss att lydnad mot staten är en så viktig princip att vi endast bör överväga att frångå den i de mest extrema fall. Vi lär oss att ”jag lydde bara order” är ett väldigt starkt försvar, eftersom det är naturligt att lyda order.

Jag minns även hur vi diskuterade fördelar och nackdelar med diktatur, utifrån diverse antaganden om fördelarna med att ha en stark ledare som ingen säger emot. Och olika perspektiv i all ära, men jag kan inte minnas att vi någonsin diskuterade fördelar och nackdelar med anarkism. Så vi fick öva oss i att se fördelarna med att ha någon som bestämmer över oss, men inte i att se fördelar med att inte ha någon som bestämmer över oss. Ingen kan påstå att det handlade om att få ”balans” mellan motsatta perspektiv.

Vi diskuterade om västvärlden har moralisk skyldighet att hjälpa fattiga länder att ta sig ur fattigdom. För och emot. Vi diskuterade inte om det var fel av väst att plundra resten av världen under århundraden, och bygga sitt eget välstånd på andras misär och förtryck. Som jag ser det nu borde frågan ha varit: ”vad borde vi göra för att ta ansvar för de skador vi har orsakat”. Vi borde inte diskutera bistånd utan skadestånd. Men genom att föra diskussionen på dessa premisser får vi lära oss att de globala klyftorna mellan rika och fattiga inte är vårt fel, och frågan är hur generösa vi borde vara mot alla dessa stackars länder som råkat göra sämre val än vi.

Men den mest obehagliga varianten på att lära oss acceptera förtryck och orättvisor, är den filosofiska debatten om huruvida funkisars liv har ett värde. För detta är en fråga som vi skulle diskutera i skolan. Jag minns detta från gymnasiet. Någon elev berättade en anekdot om någon flicka som var så väldigt funktionsnedsatt, för hon behövde sitta i rullstol och hon kände ingen smärta så hon skadade sig hela tiden. Och man kan ju fråga sig, sa den här eleven, om det verkligen är ett liv. Kan man verkligen kalla det ett liv att vara så handikappad? Och detta debatterades. Det var ju en intressant filosofisk fråga om någon som är allvarligt funktionsnedsatt kan räknas som en levande varelse. Och om det inte räknas som ett liv kan vi lika gärna döda dem? Läraren såg ingen anledning att ingripa eller föreslå att det kanske är olämpligt att debattera huruvida funkisars liv har värde. Inte som att frågan har några obehagliga implikationer eller nåt.

Om du är funkis är en del av den obligatoriska skolgången att delta i debatter om huruvida människor som du har ett värde. Om det spelar någon roll om du lever eller är död. Om det vore moraliskt fel att mörda dig.

Dehumanisering av funkisar är i praktiken en del av läroplanen.

Det är ideologisk uppvärmning inför nästa folkmord.

Andra spännande debattfrågor var sådant som: Bör abort tillåtas, är dödsstraff bra eller dåligt, och är det okej att döda otaliga människor i fattiga länder om vi kallar det krig mot terrorism?

För balans kunde vi ju ha någon diskussionsfråga om lämpligheten i att brutalt avrätta överklassen i en blodig kommunistisk revolution. Men det är bara vissa liv som lämpar sig för debatt.

Inte för att det vore okej att avhumanisera funkisar om vi även övade oss på att hata överklassen, men ingen låtsas att de försöker sträva efter någon sorts ”balans” i vem som ska avhumaniseras i de intressanta skoldebatterna. Vi bryr oss endast om att avhumanisera grupper som redan har stora skäl att frukta för sina liv.

Om du är funkis får du leva med att ditt människovärde görs till ett debattämne. Regeln för att få bra betyg är som alltid att en ska kunna vara nyanserad och se frågor ur olika perspektiv. Du får alltså plusbetyg om du kan argumentera för att du inte borde existera.

Publicerat i Samhälle och politik, utbildning | Märkt , , | Lämna en kommentar

Autistiska barn existerar inte för att behaga vuxna

ladda-ned

Sinnesstämning när jag skriver om ableistisk Autismexpertis: Problembeteende-humöret.

Autismexperter och deras problembeteenden…

De som kallar sig ”experter inom autism” är så pinsamma, även om de i ännu högre grad är direkt skadliga. De flesta är inte ens själva autister och de har ingen relevant förståelse för vad det innebär att vara autistisk, men ändå talar de som att de vet något. ”Personer med autism är så här…” förklarar de, och de är de mest missvisande och förolämpande skildringar en kan tänka sig men de är ju Experter så de vet bäst även om de inte vet någonting. Sen talar de inte så mycket om vuxna autister utan det mesta handlar om Barn Med Autism, för alla vet att autister endast existerar i barnform. Fast egentligen talar de inte så mycket om autistiska barn heller, utan mest handlar det om vuxna som kommer i kontakt med autistiska barn. Hur kan vuxna bäst kontrollera och forma autistiska barn, är en populär frågeställning.

På det temat har en viss Expert skrivit en artikel med ”Hjälp! Konsekvenserna biter inte!”. Det handlar alltså om att ”konsekvenser”, alltså bestraffning, inte ”biter”, alltså inte gör tillräckligt ont och inte får effekt. Problemet är alltså att autistiska barn gör fel, dvs inte som vuxna vill att det ska göra (det är nämligen så rätt och fel definieras i den här texten), trots att de blir bestraffade för det.

Målsättningen är som alltid att korrigera autistiska barns beteenden och göra dem fogliga och lydiga. Barn ska göra rätt, vilket betyder att göra så att vuxna blir nöjda. De ska inte göra fel, dvs göra vuxna missnöjda. Det är den naturliga ordningen, får vi veta, och barn är skapta för att behaga vuxna i sin omgivning:

”De flesta barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna. Det känns obehagligt när någon är arg på en. Och för många barn känns det så pass obehagligt att man vill få bort den känslan. Ett enkelt sätt är att helt enkelt göra som den vuxne vill. Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada.”

Det är en del tvivelaktig psykologisk teori där. Barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna? Tja, kanske det, men de flesta av oss har nog en inbyggd vilja att inte vilja förarga en person som har omfattande makt över oss. Den som är i någons våld har en ”inbyggd vilja” att vara till lags så att den inte utsätts för bestraffning. Det enklaste sättet att inte bli bestraffad är att göra som personen i maktposition vill. ”Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada” påstås det, men det är fel. Barn lär sig att vuxna alltid får bestämma. De lär sig också att vuxna blir glada om barnet är fogligt och inte protesterar mot den ordningen. Men det är inte barnet som avgör om den vuxna får bestämma eller inte, för vuxna får alltid bestämma över sina barn (och får de inte det så är det inte det minderåriga barnet som tagit makten ifrån dem). Den som är i en underordnad position vet alltid, att den som har makten vill att en ska acceptera maktförhållanden och lyda utan att protestera.

Författaren går vidare med att förklara att anledningen till att det inte räcker att förklara för barnet vad som är rätt och fel, utan det som egentligen hjälper är att barnet förstår att den vuxne är besviken med dem:

”Men det är alltså inte själva tillrättavisningen som gör susen. Det orsakssamband vi ser är:

Tillrättavisning  ->  Jag slutar göra fel för att jag nu vet hur man gör rätt

Men om eleven redan vet att vad som är rätt så ser kanske orsakssambandet ut så här:

Besviken vuxen  ->  Jag slutar göra fel för att få glad vuxen”

Nu bör vi komma ihåg att så som rätt och fel definieras i texten så är redan ”rätt” detsamma som det som gör vuxna glada och ”fel” är det som vuxna inte gillar. Enligt den logiken finns det egentligen ingen skillnad på att göra något för att det är rätt och att göra något för att det gör en glad vuxen. Men det är ur författarens/den vuxnes perspektiv. Det är fullt möjligt att barnet har en annan syn på rätt och fel. Det vi ska ta med oss här då är att barnet inte agerar utifrån sin egen övertygelse av vad som är rätt och fel, utan agerar för att inte göra de vuxna besvikna oavsett om hen själv känner att det är rätt eller inte. Lärdomen är att vi får barn att göra som vi vill med hjälp av känslomässig manipulation. Tyvärr, förklarar Experten, är autistiska barn inte mottagliga för vuxenvärldens känslomässiga manipulation på samma sätt som andra barn:

”De är nämligen inte lika relationsstyrda som andra barn. Det innebär att en ‘besviken vuxen’ inte har samma effekt. Detta tolkar vi lätt om till attitydproblem. För vi är vana vid att elever ”respekterar” oss när vi tillrättavisar även om beteendekorrigeringen egentligen handlar om att få dem själva att känna sig bra.”

Autistiska barn är inte alls så bekymrade över att vuxna är besvikna på dem. Och där har vi en grov förolämpning mot alla autister som mått obeskrivligt dåligt under barndomen för att vi varit mycket väl medvetna om hur besvikna och missnöjda de vuxna har varit med allt vi gör. Även om vår Expert påstår att vuxenvärldens besvikelse inte får effekt är det inte alls sant. Det har stor effekt. Effekter som livslånga trauman och annan psykisk ohälsa. Fast det kanske av olika skäl inte har effekten att barnet gör ”rätt”, dvs gör som de vuxna vill. Och väldigt ofta har det den effekten, men nu handlar det ju om vad de stackars vuxna ska göra i en situation där det autistiska barnet inte lever upp till de vuxnas förväntningar.

Men när autistiska barn inte påverkas tillräckligt mycket av de vuxnas besvikelse (dvs inte ändrar sitt beteende på önskat sätt, hur de påverkas i övrigt är irrelevant) finns det i alla fall en fördel med autistiska barn. ”Det positiva är att elever med autism ofta tycker att regler är viktiga”. Autistiska barns beteenden kan därför styras med regler. Problemet är bara att ”en rad nedsatta funktioner ställer till det” vilket gör att autistiska barn ändå kan ha svårt att följa reglerna. Till exempel för att barnet inte klarar av att göra det som regeln kräver, eller för att det inte förstår själva regeln (enligt personlig erafernhet av att vara ett autistiskt barn förekommer även anledningen ”följer inte regeln pga anser att den är jättedum”, men när autister tycker att något är dåligt brukar det ändå förklaras med att vi ”inte förstår”.)

Autistiska barn har ”svårt att se orsak och konsekvens”, de har svårigheter med att ”planera sitt beteende och tänka rätt från början”, och de har ”svårare att lära sig av konsekvenser”. Och ”konsekvenser” betyder alltså bestraffning. Det är den enda tolkningen som gör resten av texten begriplig. Experten varnar dock för att konsekvenser (bestraffning) inte fungerar och avråder därför ifrån att använda den metoden. Det är inte en effektiv metod för att kontrollera barn, och i synnerhet inte autistiska barn (detta går visserligen emot vad som sades tidigare om att barn gör ”rätt” för att de inte vill utsättas för bestraffning men nu vet vi alltså att bestraffning inte fungerar). Ett annat problem med bestraffning är att elever som ständigt utsätts för bestraffning förr eller senare kan få för sig att ge igen, i värsta fall genom att anordna skolskjutningar…

Jag får medge att det är ett ganska tungt argument mot bestraffning, om en nu inte tycker att det är tillräckligt att säga att barnmisshandel är fel i sig.

Texten avslutas med en lista på sex tips på effektiva strategier för att få autistiska barn att göra ”rätt”.

Det första är: ”Gör det lättare att göra rätt genom att ta bort det i situationen som triggar igång fel beteende.” Alltså, om barnet gör ”fel” i vissa situationer så kan det felaktiga beteendet undvikas genom att undvika att försätta barnet i den situationen. Och vi kan beskriva det som att situationen triggar igång beteendet för barn har ju ingen autonomi utan beteenden är endast konsekvenser av olika externa stimuli. Nåväl, det stämmer ju att om någon gör x endast i situation y, så kommer de per definition inte att göra x i situation z.

Det andra rådet är att ”ignorera det dåliga beteendet”. För enligt forskning är det lättare att bli av med ett beteende om vi ignorerar det. Till exempel om ett autistisk barn mår dåligt och visar detta genom beteenden som de vuxna anser är dåligt, då bör det ignoreras. På så vis lär sig barnet att det inte lönar sig att visa för någon att det mår dåligt, för det kommer ändå bara ignoreras. Och att folk aktivt ignorerar att en mår dåligt känns ju ofta betydligt värre än om en bara låter bli att visa det till att börja med. Så barnet lär sig att inte visa att det mår dåligt och alla är nöjda. Utom barnet, för de mår dåligt. Men så länge det inte resulterar i några otrevliga Beteenden är ju allt bra, ur de vuxnas perspektiv.

Det tredje rådet är att ”förstärka” det ”positiva beteendet”. Alltså att belöna barnet när det gör som en vill. ”Förstärkare”, alltså belöning, ska ”väljas utifrån eleven” och bestå av något som får barnet att må bra. Med detta följer också att så länge barnet inte gör det som omgivningen vill ska hen inte heller få ta del av det som får hen att må bra. Utan då undanhåller man det tills barnet fogar sig. Detta räknas inte som en bestraffning eftersom utgångsläget är att barnet inte har rätt till det som hen mår bra av, utan det är ett privilegium som endast lydiga barn förtjänar.

Det fjärde rådet är att ”visa hur elever kan göra rätt i stället för att påpeka att de gör fel”. Hur en nu visar hur någon borde göra utan att påpeka att det som de gjorde var fel.

Det femte rådet är att använda bildstöd. Och förklaringen innehåller den obligatoriska metaforen där autistiska barn jämförs med valfritt färdmedel. När det gäller bildstöd så är det ju något som kan vara väldigt bra i sig. Problemet är bara att man nu utgår ifrån att det ska vara ett medel för att få barnet att lyda. Så bildstödet är endast effektivt om det leder till att barnet beter sig på det sätt som de vuxna vill. Med andra ord, bildstödet är endast värt något om det kan användas som maktmedel. Funkisfeministen har skrivit bra om bildstöd och makt och jag rekommenderar er att läsa det. (För ytterligare läsning om bildstöd se texter hos Autistiska manifestet och här.)

Det sjätte rådet är något om att ”tillrättavisa till nästa gång” vilket verkar betyda att visa nåd nu men samtidigt vara tydlig med att nästa gång ska barnet göra ”rätt”. Att ”be barnet tänka på hur man gör rätt till nästa gång”. Och det här stycket är ganska rörigt och jag förstår inte riktigt innebörden men jag TROR att Experten förklarar för läsaren att det är okej att använda bestraffning om det funkar, men om det inte funkar är det viktigt att fundera över andra strategier till nästa gång.

Hela texten utgår ifrån perspektivet att det enda som betyder något är hur en lättast kan få autistiska barn att lyda. Det autistiska barnets egna tankar och känslor nämns endast i relation till hur det påverkar om det gör ”rätt” eller ”fel”. Bruk av bestraffning avrådes, men endast med anledning av att det inte är ett effektivt sätt att kontrollera barn (att ignorera barnet eller undanhålla saker som det mår bra av räknas inte som bestraffning och är rekommenderade strategier). Läsaren antas vara någon som kommer i kontakt med autistiska barn, i första hand skolpersonal. Deras uppgift är att hitta effektiva metoder för beteendekorrigering, så att autistiska barn lär sig att bete sig på det vis som gör vuxna nöjda.

Jag önskar att jag inte behövde förklara varför detta synsätt är så fruktansvärt skadligt för autistiska barn. Men om jag måste förklara så är det alltså för att man man utgår ifrån att det viktiga är att det autistiska barnet uppvisar ”rätt” beteende, medan det autistiska barnets välbefinnande kommer i andra hand. Det är dåligt för att autister inte behandlas som människor (barn i allmänhet behandlas inte heller som riktiga människor, men autistiska barn ses ännu mindre som människor). Det är dåligt eftersom ni gör våld på autistiska barn för att lära dem att göra våld på sig själva. Så länge barnet gör de vuxna nöjda så får det gå hur som helst med barnets mående.

Problemet är att autister är människor och ska behandlas utifrån det, men de som kallar sig Experter på Autism ser oss inte som människor.

Publicerat i Autism, Föräldrar och anhöriga | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

”Så du är cis? Jag ska försöka komma ihåg men du måste räkna med att bli felkönad ibland”.

name-kopia

Sedan jag kom ut som trans är det en reaktion som jag fått från nästan varje cisperson som sagt något om det:

”Jag ska försöka komma din identitet/namn/pronomen men jag måste be om ursäkt på förhand för jag kommer antagligen glömma bort det så du måste ha överseende med det.”

Det brukar vara en ursäkt på förhand om framtida felkönande. Det betyder också att de förklarar att en får vänta sig att bli felkönad, och när att när det sker ska en prioritera att ta hand om denna persons känslor så att hen inte ska behöva ha dåligt samvete över det. Och även om personen lyckas hålla sig ifrån att felköna, så har hen i alla fall fått veta att en inte kan förvänta sig att inte bli felkönad.

När folk har sagt de här sakerna har jag ofta känt mig tvungen att försäkra dem om att det inte är någon fara. Det är okej om det blir fel, jag kommer inte ta illa upp och så vidare.

I efterhand förstår jag hur bakvänt detta är. Varför är det jag som ska anstränga mig för att cispersoner ska känna sig bekväma? I den här situationen borde det vara tvärtom. Det är liksom inte de som behöver oroa sig över att deras existens inte ska accepteras. Det är jag som tagit skada av den cissexistiska indoktrinering som gjort att jag under större delen av mitt liv inte förstått vem jag var. Det är jag som får ångest och dysfori av hur folk pratar om mig. Det är jag som mår dåligt varje gång jag blir felkönad. Så varför ska jag behöva bry mig om att skydda cispersoner från att eventuellt få lite dåligt samvete när de inser att de råkar göra det.

Jag vågar ändå inte säga särskilt mycket när det sker. Även om jag mår dåligt över det, vet jag att inget kommer bli bättre av att visa det. Om någon felkönar mig och jag påpekar det, finns det flera saker som kan ske som jag helst vill undvika. I värsta fall argumenterar de emot, och säger att mitt kön inte är på riktigt. Eller också gör de en stor grej av att förklara för mig hur väldigt svårt det är för dem. Eller så förstår de inte vad problemet är och jag måste förklara för dem. Det har också hänt att någon bett mig förklara för dem hur de ska kunna tala om mig utan att köna mig som de är vana. Alla dessa reaktioner gör situationen än mer obehaglig för mig, så det är lättast för mig att låtsas som inget. Ändå vill de att ska försäkra mig om att det inte är någon fara. Alltså att de inte ska behöva ha dåligt samvete över det. För jag kommer ju påverkas mindre av det för att jag på förhand får höra att jag ska förvänta mig att bli felkönad.

Det är inte som att jag förväntar mig att folk ska göra rätt även om de inte säger något annat. Jag vet hur folk agerar och jag vet vad jag kan förvänta mig. Men jag önskar att de åtminstone kunde låta bli att vänta sig att jag ska acceptera det.

”Okej det här kanske skadar dig men det viktiga är att jag inte ska behöva känna att jag gjort något fel.”

Och det är ju så svårt. Att bemöta transpersoner är hemskt svårt. Det har jag fått förklarat för mig så många gånger att jag tappat räkningen. Jag vet inte om de tror att de är unika och att just de har den här svårigheten. Men jag vet redan att ni tycker att det är svårt. För ni säger alla samma sak om hur svårt det är. På könsidentitetsmottagningen förklarar de också detta för mig hela tiden. De frågar om människor i min närhet har det svårt att förstå och acceptera att jag är trans. Och de säger åt mig att jag måste förstå hur svårt det är.

Ingen förklarar för människor i min omgivning hur svårt det är för mig att de är cis.

Det är mina föräldrar som uppfostrade mig enligt könade mönster och fick mig att tro att jag var cis eftersom jag aldrig fick veta att det fanns några andra alternativ. Mycket förvirring och kaos och lidande var följden av det. Men när jag väl börjar förstå hur saker och ting hänger ihop, då ska jag vara förstående för att situationen är så svår för mina föräldrar? När jag äntligen lyckas förstå att jag är trans, inte tack vare alla människor som funnits omkring mig under större delen av mitt liv, då är det viktigt att jag förstår hur svårt detta måste vara för min omgivning.

Det är svårt att vara cis för då är en så van vid att aldrig tänka på att det finns de som inte är cis, och då blir det jobbigt när en plötsligt blir tvungen att ägna ett par tankar åt det.

När alla trodde att jag var cis (även om jag inte själv påstod detta men de gör sina antaganden) var det ingen som varnade mig för att de kommer att glömma bort, eller bad mig ha överseende med att de kunde råka använda fel namn och pronomen. Även om det såklart hände att folk glömde bort mitt namn. Men de brukade inte varna mig för att det kommer att ske eftersom min könsidentitet är så mystisk och svår att acceptera.

Jag vet inte hur de skulle reagera om jag förvarnade dem om kommande felköningar på motsvarande sätt. Jag gissar att de nog inte hade fattat. För cis är på riktigt så det kan en inte ta miste på. Men trans är på låtsas, och då är det självklart svårt att låtsas att en tar det på allvar hela tiden, och det är naturligt att göra fel ibland. En måste ju förstå hur jobbigt det är för alla stackars cis som måste komma ihåg att låtsas att de en  på allvar hela tiden.

Publicerat i Feminism | Märkt | Lämna en kommentar