”Det betyder ju inte att jag är trans eller nåt.”

wandering gender

Det är både sorgligt och intressant när jag tänker tillbaka på alla de år då jag inte hade någon aning om att jag var trans. Det är så uppenbart i efterhand. Men så får en det ju också inpräntat att cis är det enda alternativet. Och när jag lärde mig att transpersoner fanns trodde jag att en måste vara det ”motsatta könet” och att en ska ha vetat sen en var typ nyfödd. Och detta stämde ju inte på mig. Däremot har jag haft dysfori så länge jag kan minnas. Jag hade bara ingen aning om vad de känslorna var. Dessutom trodde jag att alla kände så.

Alla sa att jag var pojke så jag trodde att jag måste vara det. Jag visste inte att icke-binära kön existerade. Men jag tyckte alltid att det verkade mycket bättre att vara tjej än att vara kille. Fast jag trodde att alla killar kände så. Killar i allmänhet är ju rätt äckliga. Och tråkiga. Och omogna. Många dåliga egenskaper. Det säger ju till och med populärkulturen så det måste vara den allmänt rådande uppfattningen. Tjejer är snyggare och roligare och snällare, så de flesta vill nog vara tjejer om de fick välja.

Jag kunde se tjejer och tänka att jag önskade att jag såg ut som dem. Men jag trodde att det var normalt. För alla killar verkade vara hålla med om att tjejer var överlägset mycket snyggare. Så jag trodde att de alla önskade att de såg mer ut som tjejerna.

Jag vet inte när jag insåg att när killar säger att tjejer ser bra ut så betyder det inte att de själva vill se ut så.

Jag hatade min röst och undvek till varje pris att höra någon inspelning av den. Men jag trodde att alla kände så. För folk berättade för mig att det känns alltid så konstigt att höra sig egen röst. Så det var nog bara det.

Jag var ju inte heller tjej. Jag bara önskade att jag var det. För jag trodde att det endast fanns två alternativ, och jag avskydde den roll som jag hade blivit påtvingad.

Det var först när jag flyttat hemifrån som jag alls hade möjlighet att börja fundera över vem jag var. Och det tog lång tid innan jag helt förstod att jag var trans.

”Jag hatar själva tanken på att vara en pojke. Jag känner mig inte alls som en sådan. Jag önskar desperat att jag kunde vara något annat. Inte för att jag är trans eller nåt.”

”Jag önskar att jag inte såg ut som en pojke. Det har inget med att vara trans att göra, det är bara det att pojkar är så mycket fulare än flickor.”

”När någon säger att jag är kille så känns det som att någon hugger mig i själen med en kall och rostig kniv. Jag hatar det verkligen. Inte så att jag är trans eller nåt.”

”Okej så jag vet att detta låter konstigt men jag tror inte att jag är en kille ändå. Inte en tjej heller. Men något annat. Alltså, jag menar självklart inte att jag är trans haha.”

”Jag såg just den här animen som handlar om barn som är trans och den talar till min själ. Jag känner igen mig jättemycket trots att jag inte alls är trans!”

”Jag vill ha vackert långt hår och söta klänningar och vara söt och ha en mer feminin kropp och röst det är inte en transgrej va?”

”Jag känner mig av någon anledning mycket mer bekväm i kläder jag köpt på Ellos damavdelning. Jag ska aldrig köpa herrkläder igen. Det har väl inget med trans att göra?”

”Jag sitter bara här, och är hopplöst förtvivlad och får ångest varje gång någon förknippar mig med maskulinitet på något sätt alls. Som vilken cispojke som helst skulle göra.”

”Varför känner jag mig otroligt lättad och tacksam varje gång någon erkänner att de inte riktigt tänker på mig som en kille? Varför önskar jag att alla såg mig så? Är jag kanske trans? Näää…”

”Jag vill ha ett nytt namn som inte är maskulint kodat. Inte för att jag direkt är trans men det hade varit trevligt med ett mer könsneutralt namn.”

”Det där att genomgå medicinsk transition verkar ju som att det kunde vara rätt bra ändå. Det kanske jag också vill göra. Synd att jag inte är trans.”

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. I efterhand är det så smärtsamt uppenbart att det är svårt att förstå hur det kunde gå så många år utan att jag förstod det. Fast det är inte så konstigt ändå. Alla hade ju sagt att jag var pojke sedan alltid. Som att det inte var något att diskutera. Lika säkert som att jorden är rund och vatten är vått, så måste jag vara en kille för det bestämde någon när jag var bebis. Och jag hade heller inte någon att tala med om det. Ingen sa till mig att jag kunde vara trans. Det är inte lätt att ensam gå emot vad hela samhället tar för givet.

Men ändå.

Mitt förflutna jag. Hen är trans. Hen var trans hela tiden. Det är så uppenbart att det gör ont. Och jag vet att om hen kunde se sitt framtida jag så hade hen inte blivit så väldigt förvånad. Mest hade hen varit lättad. För nu vet hen vem hen är.

Annonser
Publicerat i Personligt, trans | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Att hitta en röst

voice actress

Folk i allmänhet inte vet eller förstår att icke-binära kön existerar, är det ofrånkomligt att folk kommer att insistera på att en är antingen tjej eller kille. När folk inte kan placera en så händer de att de blir upprörda. Men för det mesta utgår de ifrån att en är antingen det ena eller det andra. Och även om jag är icke-binär och därför alltid blir felkönad, så betyder det inte att jag är likgiltig inför hur jag felkönas. Jag föredrar varje dag att felkönas som tjej framför att felkönas som kille. Båda är fel, med det andra alternativet känns som att få en kall rostig kniv i hjärtat.

Eftersom jag är autistisk hemmasittare som inte vistas ute bland folk mer en nödvändigt, så tog det ett tag innan jag upptäckte att jag allt oftare uppfattas som tjej numera. Det är ju oftast svårt att veta vad folk tänker, men varje gång jag kan minnas att jag hört någon främmande person tala om mig så har de använt ”hon”-pronomen.

Det känns konstigt, men samtidigt är det en lättnad varje gång. För även om ”hon” är fel, så är det inte lika fel, och gör inte alls ont på samma sätt, som att kallas för ”han”. Att uppfattas som tjej känns ändå betydligt bättre än alternativet, även om det känns väldigt konstigt det också.

Jag är alltid hemskt nervös när främmande människor är på väg att tala om mig, för jag undrar vilka könade ord de kommer att använda.

Efter ett år av hormonbehandling så har min kropp förändrats tillräckligt mycket för att det ska påverkar hur folk uppfattar mig. Det är inte alls det som är målet med behandlingen, men det är en positiv bieffekt. Men att folk oftare ser mig som tjej numera beror även på något annat som jag upptäckte nyligen.

Jag har fått en ny röst.

Någon månad senare är jag fortfarande fascinerad över denna upptäckt. Jag har alltid hatat min röst. Och jag har till varje pris undvikt att lyssna på någon inspelning av den. Jag vet att många säger att det känns konstigt att höra sin egen röst men detta är något helt annat.

För ett tag sedan hade jag en diskussion som ändå gjorde mig nyfiken på att höra hur jag lät. Och jag upptäckte till min förvåning att jag har en ganska trevlig röst ändå. Jag vet inte när detta hände men jag gillar resultatet. Det var svårt att tro att det var sant. Det är ju inte varje dag en upptäcker att en har fått en ny röst. Men så var det. Jag fick det också bekräftat efter att personer som aldrig sett mig och endast har talat med mig via telefon, har antagit att jag var tjej. På ett eller annat sätt har jag alltså skaffat mig en feminint kodad röst.

Här bör jag kanske påpeka att denna förändring inte är en effekt av hormonbehandling. En kan få mörkare röst av att ta testosteron men östrogen har inte någon omvänd effekt. Och jag har inte genomgått någon kirurgi, så det har inte skett någon fysisk förändring. Men min röst har ändrats.

Det känns väldigt bra. Jag har ju haft dysfori över rösten ända sedan den ändrades i puberteten. Och jag undrade om jag möjligen skulle kunna påverka detta genom träning. Så visar det sig att jag ändrat min röst utan att veta om det själv. Tillräckligt mycket för att jag ska misstas för tjej i stället för kille över telefon. Jag hade ingen aning om att detta var något som kunde hända bara sådär. Jag tycker att det är väldigt fascinerande.

Det visar kanske att hur en talar påverkas väldigt mycket av omgivningen. Fram tills för några år sedan umgicks jag ju mest med killar (i den mån jag umgicks med någon alls). Detta har ändrats under de senaste åren. Och i synnerhet sedan jag kom ut som trans. Jag har följt den urgamla transitions-traditionen att nästan helt sluta umgås med människor som kände mig sedan tidigare. Jag är aldrig omgiven av någon cispojkekultur längre.

Jag har fler teorier om varför denna förändring skett i just mitt fall, men inget jag känner för att beskriva just här och nu. Men jag ville dela den här berättelsen. För det är något som är viktigt för mig, och att dela personlig erfarenheter kan förhoppningsvis hjälpa någon annan.

För allmänbildande syfte tänkte jag också påpeka att det går att medvetet träna rösten och en kan få hjälp av logoped med detta. Det är också något en kan få tillgång till genom transvården. Jag har ännu inte träffat logopeden för att påbörja någon sådan träning eftersom jag helt enkelt inte orkat.

Publicerat i Personligt | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Killar är känslomässiga pappkartonger

URlTTI4

Jag tycker nästan synd om cis män. Cismansprivilegier i all ära men deras liv måste vara fruktansvärt tråkiga. Jag kom att tänka på detta när jag såg en tweet från någon snubbe som klagade över att bli ”friendzonad” (ni vet, det där hemska när en snygg kvinna vill vara vän med en man men inte ha sex med honom). Denna snubbe sa att kvinnors idé av ”vänskap” är att ”tala om sina problem och hålla varandra sällskap”. Alltså sånt som vänner gör men den här snubben tyckte visst att det var konstigt. Vadå att vänner ska vara där för varandra, vad är detta för kvinnlig feministisk konspiration?

Mäns idé om vad vänskap är verkar vara ungefär följande:

  • Visa aldrig svaghet.
  • Tala inte och lyssna inte.
  • Var inte där för varandra.
  • Eventuella kramar måste avslutas med två handfasta klappar på ryggen annars är det för intimt.

Det fanns en tid då alla vänner jag hade var, så vitt jag vet, cismän (okej det nu jag hoppas att ingen av dem känner till eller läser den här bloggen). Jag hade inte några nära vänner, och det är väl kanske inte så förvånande.

En del av cis-pojke-kulturen är att en inte bör bry sig om varandra för mycket. Eller i alla fall inte på fel sätt. En ska inte vara för sentimental eller känslosam. Inte visa för mycket uppskattning för varandra. Inte uttrycka för mycket känslor.  Förutom ilska då, det är manligt att vara arg. I övrigt så är det mest bara okej för killar att tala om sina känslor när de dumpar allting på en oskyldig icke-man som förväntas ta ansvar för att sortera ut allt åt dem.

Att vara omgiven av detta ledde till att jag inte visste hur en gör för att tala om sina egna känslor, eller för att ta hand om andras. Jag har blivit straffad för att vara känslosam på fel sätt. Och om jag började bli för känslosam och sentimental så brukade snubbar i omgivningen mest bli obekväma och vilja backa iväg långsamt.

Detta var allt jag visste. Det fick mig att tro att vänskapsrelationer där en tar hand om varandra och pratar om viktiga saker och ger varandra bekräftelse och uppskattning, det fanns nog bara på TV.

Det är väldigt sorgligt när jag tänker tillbaka på det.

Det var hemskt ensamt.

Den första icke manliga vän jag lärde känna var också den första person jag faktiskt kunde tala om viktiga saker med. Och det var först då jag började inse hur mycket jag saknat detta tidigare i mitt liv.

Dessutom insåg jag att jag verkligen inte visste hur en talar om känslor. Det var inte så mycket att det tog emot att göra det, men jag hade helt enkelt inte lärt mig några ord för att tala om sådana saker.

Jag insåg också att jag inte visste hur en gör för att hantera andras känslor på ett bra sätt. Att ge känslomässigt stöd till vänner som är i behov av det. Det var något som jag fick jobba med att lära mig.

Nuförtiden består min vänkrets uteslutande av icke-binära autister. Jag är mycket glad över detta. Det är människor som jag bryr mig om och som är viktiga för mig. Och jag kan säga det. Jag har lärt mig att uttrycka uppskattning och dela både positiva och negativa känslor. Jag har blivit mycket mer känslomässigt uttrycksfull. Jag har lärt mig att ge känslomässigt stöd. Och jag gillar verkligen detta. Det är helt enkelt mycket roligare så. Även när jag lider med någon (tack autistisk hyperempati) så känns det bra att jag ibland kan stötta vänner eller i alla fall uttrycka mitt deltagande på något bra sätt. Och allt är bättre än att försöka vara en emotionell pappkartong.

Jag är verkligen glad över att vara där jag är idag. Jag blir riktigt rädd när jag ser tillbaka på alla mina år då jag var omgiven av cispojkekultur. Det var som att vandra över en ändlös känslomässig öken.

Nu vet jag inte säkert om de där killarna faktiskt hade meningsfulla relationer med varandra. Jag passade ju inte alls in där, av uppenbara skäl. Fast jag har talat med män som bekräftar att deras manliga vänskapsrelationer verkligen är sådär distanserade och emotionellt fattiga som jag fått intrycket av.

Så därför kan jag inte låta bli att tycka synd om dessa cis män. Det verkar så hemskt tråkigt att leva så.

Sen kommer jag ihåg att de är patriarkala förtryckare och de flesta av dem dessutom är as. Så mest tycker jag synd om alla andra som tvingas ha med dem att göra.

En av många bra saker med att ha kommit till insikt med att jag är trans, är att jag fått möjlighet att skapa värdefulla vänskapsrelationer. Det är mycket roligare att vara vän med autistiska enbies och transtjejer, än med tråkiga ciskillar.

Publicerat i Feminism, Personligt, trans | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Att vakna ur en mardröm

aoihana

Jag har återkommande mardrömmar numera. Mardrömmar om att bli felkönad. Folk använder fel namn och pronomen och felkönar på olika sätt. Ibland är det min familj. Ibland är det gamla bekanta eller klasskamrater. Och ibland är det helt främmande människor. De har aldrig träffat mig men känner ändå till det där namnet. Jag blir förföljd av människor som felkönar mig.

Det kanske är svårt att förstå om en aldrig varit med om något liknande, men dessa drömmar är alltså riktigt obehagliga. De är vakna-skrikande-mitt-i-natten-hemska mardrömmar. Detta speglar såklart att det inte är en liten sak att bli felkönad. Det är inte bara en fråga om att någon råkar använda fel ord. Det handlar om att människor i ens närhet ser dig som en helt annan person.

Återkommande mardrömmar är många gånger kopplade till tidigare trauman. Och att dessa mardrömmar dyker upp allt oftare nu tror jag är ett tecken på att jag börjat bearbeta det här traumat. För jag känner mig mycket med säker på min identitet än jag gjorde för bara ett år sedan. Och det är också därför jag nu börjat förstå hur extremt fel allt var tidigare.

Och även om det inte är roligt att ha dem så är det på något märkligt vis en bekräftelse.  Att bli dödnamnad och felkönad är bokstavligen min värsta mardröm. Tilldelat kön var fel. Dödnamnet är fel. Jag har rätt, jag är trans. Jag blev påtvingad ett liv som aldrig borde ha varit mitt. Och jag vet detta nu.

Jag har levt i en mardröm. Och jag har vaknat. Det är en väldig lättnad.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Planer för bloggen framöver: Jättemycket trans.

jupiter2

Jag tänkte skriva mer trans/enby-relaterade texter framöver. För det är det mina tankar kretsat mycket kring det senaste. Under 2017 har jag fått mycket lättare att tala om sådant som rör min identitet och mina erfarenheter som transperson. Förra månaden skrev jag om att det nu är ett år sedan jag började med hormoner. Det har också skett flera andra positiva förändringar. Kanske kommer jag att berätta en del om det framöver. Jag har redan pratat mycket om det på andra ställen men bloggen känns ändå mer utelämnande på något sätt. Så jag är lite mer försiktig här med vad jag säger.

Jag tror ändå att det finns en poäng med att tala mer om de här sakerna. Om inte annat så kan det vara till stor hjälp för andra transpersoner som behöver berättelser som de kan relatera till. Det tog alltför lång tid för mig att komma på att jag var trans, när jag trodde att jag var helt ensam om mina erfarenheter. Så när jag för första gången försökte ta reda på mer om vad trans innebar, så kände jag inte riktigt igen mig själv i det jag hittade.

Så därför tänkte jag att jag ska försöka skriva mer trans-relaterade texter här framöver. Fast hur det sen blir med det beror på mina exekutiva funktioner. Förhoppningsvis klarar jag av att skriva något intressant snart. Och i framtiden när jag äntligen fått lov att byta juridiskt kön så kanske jag vågar skriva om mina erfarenheter av transvården också. Nu är jag lite paranoid över att fel person eventuellt skulle hitta bloggen och att det då kommer att uppstå krångel i den väldigt godtyckliga och orimliga juridiska processen.

Relaterad läsning:

Skolan lärde mig inte att jag kunde vara trans

Jag kom på att jag var icke-binär och önskade att jag var trans och tittade mycket på anime

”Är det en flicka eller kille du är?”

Publicerat i trans | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Barn mår inte bra av att slita ut sig genom påtvingade fritidsaktiviteter

training

Häromdagen fick jag en kommentar från en läsare som bad mig att analysera en text. Det är en text som beskriver en fritidsverksamhet som har målet att pressa funktionsnedsatta barn att delta i fritidsaktiviteter som de inte skulle delta i om de fick bestämma själva. Det är en hemskt ableistisk och skadlig syn på barn som framkommer, och jag kände att det fanns anledning att prata mer om detta.

I textens inledande stycke beskrivs fritidsverksamheten:

Korttidstillsyn/fritids för barn över 12 år har som mål att ge ungdomar möjlighet att hitta lämpliga fritidsaktiviteter genom att ges möjligheter att prova på olika aktiviteter. Tanken är att skapa intressen som ungdomen senare i livet kan ha glädje av.

Redan här är det nog många autistiska läsare som anar oråd. Till att börja med vet vi ju att de ”intressen” som omgivningen vill att vi ska ha, sällan har något att göra med vad vi själva vill. Autistiska intressen är starkt begränsade och abnorma. Så när någon nu ska ”skapa intressen” för oss så kan vi vara säkra på att det inte kommer vara till för att vi ska ”ha glädje av det”.

I nästa stycke förklarar man att funkisungdomar måste pressas att påbörja aktiviteter som de inte skulle vilja ägna sig åt om de själva fick bestämma:

Ungdomar generellt, tar i regel dessa steg själva. Tillsammans med kompisar eller på egen hand söker de sig utåt och provar på olika aktiviteter. Barn med funktionshinder har oftast inte den förmågan eller möjligheten. De behöver mera ”puffar” på väg mot vuxenblivandet. Att vara kvar i barnverksamheter kan bli ett hinder för individen och bromsa tonårsutvecklingen.

Det är självklart inte sant att funkisar i allmänhet inte saknar en särskild förmåga att ”prova på olika aktiviteter”. Det är inte så funktionsnedsättningar fungerar. Det är inte det som funktionsnedsättning betyder.

Detta uppenbart osanna påstående är inte annat än förevändningen som ska rättfärdiga målet, att få ungdomar att göra saker de inte vill. Funkisar förstår inte sitt eget bästa och de måste pressas att göra saker de inte vill, annars stannar deras utveckling av. Detta är en vanlig föreställning som också är hemskt ableistisk och skadlig.

Jag vet nu inte exakt vad det är för ”barnverksamheter” som åsyftas, men attityden är bekant. Funkisar anses inte vara riktigt vuxna människor. Detta gäller inte minst autister, som betraktas som barn för evigt. Jag minns väl dessa attityder från när jag var barn. Jag var intresserad av saker som egentligen var till för ”yngre barn”, och detta var dåligt. Jag borde ha samma intressen som mina jämnåriga, annars skulle jag stanna i utvecklingen. Eller nåt. Nu har de ju inte alls definierat vad ”tonårsutveckling” betyder. Min gissning är: ”Funkisar måste göra samma saker som alla andra annars kan vi inte betrakta dem som fullt kompletta människor”.

Det är rent vidrigt hur man talar om funktionsnedsatta barn och ungdomar som att de inte är individer kapabla att göra egna beslut. Det borde vara självklart att om någon inte vill delta i en viss aktivitet så ha personen en anledning. För funktionsnedsatta barn kan det finnas många skäl att inte delta i aktiviteter som är populära hos andra barn. Kanske är aktiviteten inte tillgänglig. Kanske blir barnet mobbat av andra barn (eller vuxna) på aktiviteten. Kanske har barnet bara andra intressen. Kanske vill barnet bara inte bli tvingat att delta i aktiviteter mot sin vilja, även om hen hade kunnat få idén senare på egen hand. Kanske vet inte barnet själv varför, men hen vet att hen inte vill. Det är viktigt att respektera barns rätt att själv bestämma. Om en nu verkligen vill att funktionsnedsatta barn ska ”utvecklas till självständiga individer” så borde det vara självklart att lära barnet att hen har rätt att just bestämma själv vad hen vill göra.

Det är inte okej att tvinga barn in i aktiviteter. Detta gäller även om barnet senare skulle upptäcka att hen faktiskt uppskattar aktiviteten som hen pressats att börja med. Att hen senare kommer att gillar det ändrar inte på det faktum att hen fått sin vilja överkörd. Det är att lära barnet att hen inte har rätt att sätta gränser. Dessutom är det nog vanligt att barn låtsas att de uppskattar aktiviteter som de tvingats in i, för att de vet att föräldrarna vill att de ska säga att det är bra. Jag har egen erfarenhet av detta. Jag tvingades eller övertalades att delta i en aktivitet som jag inte alls mådde bra av. Jag kanske skriver mer om detta en annan gång. Men vad som hände var i alla fall, att varje gång det var dags så protesterade jag och sa att jag inte ville. Men efteråt berättade om roliga saker som vi hade gjort och det lät som att jag hade haft kul ändå. Ändå protesterade jag när det var dags igen.

Mina föräldrar tolkade detta som att jag egentligen gillade den där aktiviteten, men att jag bara inte förstod mitt eget bästa och därför måste pressas till att vara med igen. Sanningen var dock att jag visste mycket väl att jag inte ville. Men jag såg inga skäl att protestera i efterhand när det var över. Då försökte jag i stället se det positiva och lyfta fram det positiva med aktiviteten. Mina föräldrar tyckte mer om att höra om det som var roligt, än om att jag mådde dåligt. Och jag tyckte också bättre om att tänka på det som var roligt. Men när det var dags igen så protesterade jag, för jag ville inte tvingas att göra det igen. Att ett barn säger efteråt att något var roligt betyder inte att det var rätt att tvinga barnet till något när hen sa att hen inte ville.

Det är också hemskt motsägelsefullt att tala om att göra individer självständiga, samtidigt som man förklarar att man inte kan respektera deras egna viljor. Bli självständig genom att göra som vi säger och delta i de aktiviteter som vi vill att du ska delta i:

Vi utgår från varje individs behov och önskemål. Det kan vara aktiviteter i huset, men även utanför huset där vi söker upp aktiviteter som finns i samhället. Syftet är hela tiden att sträva mot självständighet och att ungdomen ska kunna lära känna hela aktiviteten, från tanke till genomförd aktivitet. Det betyder att vi lägger mycket fokus på även det som är kring, hur tar jag mig dit, vad förväntas av mig vilka ”koder” gäller, vad behöver jag ha med mig osv. Exempel på aktiviteter är föreningslivets verksamheter, fritidsgården och biblioteket, simhallen, bowling, ridning, tennis, friluftsliv, idrott av olika slag mm.”

Det är konstigt att tala om att ”utgå ifrån varje individs behov och önskemål” när hela premissen för alltihop är att funkisar inte förstår sitt eget bästa utan måste ”puffas”. Att sträva efter att en funktionsnedsatt ungdom ska ägna sig åt aktiviteter hela tiden är också ett problem då funkisar ofta har fullt upp med att överleva skolan. Många funkisar behöver så mycket tid för återhämtning och vila de bara kan få. Låt dem vara självständiga individer och göra vad de vill, även om det verkar som att de inte gör något alls.

Jag blir stressad bara av att läsa det där stycket. Får nästan panik när jag tänker mig att det är 13-åriga jag som efter att jag redan är helt utmattad efter ännu en dag i skolan, ska ha pressen att behöva lära mig en massa aktiviteter också. Sånt gjorde mig bara ännu mer utbränd. När jag var på fritids i mellanstadiet ville jag mest bara sitta för mig själv och rita eller se på barnprogram på TV.

Det vore ju kul om fler såg det motsägelsefulla i att göra en ”självständig individ” av någon genom att tvinga personen till aktiviteter och ignorera personens egen vilja. Men så är ju ”självständighet” bara kod för att tvinga funkisar att göra samma saker som icke-funkisar, för att de ska bli så ”normala” som möjligt. Strunt samma vilka konsekvenser det sen får för individen.

Jag tar ofta upp att många autister blir traumatiserade och utbrända innan de ens tagit sig igenom grundskolan. Vad en behöver i den situationen är inte ännu fler krav från vuxenvärlden. Många funkisar har helt enkelt fullt upp med att överleva. Den ”tonårsutveckling” som man här försöker tvinga på funktionsnedsatta barn låter mer som ett recept på att göra barnets uppväxt så skadlig och nedbrytande som det alls går.

Låt funkisar andas.

För helvete.

Publicerat i ableism, Autism, Okategoriserade | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Östrogen

muminrund.jpg

Det är nu cirka ett år sedan jag började med hormonbehandling. Det betyder att jag får medicin som tillför östrogen, och annan medicin som blockerar testosteron. För jag hade alldeles för lite av det tidigare och för mycket av det senare och det mådde jag inte alls bra av. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om de effekter jag upplevt av de bättre hormoner jag haft det senaste året.

Jag tvekade först lite om jag skulle skriva om detta. Det finns ju ett fenomen att folk är alldeles för nyfikna över transpersoners kroppar. Och kanske ställer väldigt närgångna frågor och anser sig ha rätt till väldigt privat information. Jag gillar inte alls tanken på att någon eventuellt skulle läsa en sån här text av någon sorts pervers nyfikenhet. Men jag tänker att det kanske kan hjälpa andra att höra om mina erfarenheter. I synnerhet andra transpersoner som funderar på att genomgå liknande behandling. Dessutom vill jag ju kunna prata om det här på mina villkor. Så jag kommer att berätta om det som jag är bekväm med att berätta, och utelämna sådant som är för privat.

Det som jag fick höra mest om innan jag började med hormonerna, var hur kroppen skulle förändras. Att fett skulle lägga sig på andra ställen och att en får bröst och så vidare. Det är faktiskt väldigt mycket fokus på just effekter, antagligen för att det är något som syns utanpå. Läkare och psykolog berättade även om hur jag kunde förvänta mig att genitalier skulle fungera annorlunda. Jag tänker inte gå in på några detaljer om det, och verkligen inte säga något om eller hur det påverkats för mig. Sådant är väldigt personligt för mig, och det var hemskt obehagligt när psykologen (som jag var tvungen att träffa) insisterade på att jag skulle berätta om dessa saker för hen.

Så låt oss bortse från alltför privata detaljer som ingen har något med att göra. När det gäller sådana kroppsliga förändringar som syns utanpå så har effekten nog varit vad jag skulle kunna förvänta mig. Och jag gillar det. Allt blir rundare och mjukare och trevligare. Och jag gillar att ha bröst. Fast jag är försiktig med hur mycket jag skriver om det, för jag vet ju att folk har en tendens att sexualisera bröst på ett sätt som jag finner väldigt obehagligt. Men de kroppsliga förändringarna är trevliga. Min hy har blivit finare också och dessutom har jag fått snyggare hår (och slipper oroa mig för att allt ska ramla av i framtiden). En blir väldigt mycket snyggare av östrogen, enligt min subjektiva bedömning.

Det viktigaste är att det hjälper med min dysfori. Så det är en rad psykologiska effekter som följer med det. Och jag har dagar då jag kan se mig själv i spegeln och inte må dåligt över det.

Men hormoner har fler effekter som också är väldigt viktiga, även om de inte alls fokuserar så mycket på dessa i transvården.

Bland annat har jag upplevt vissa sensoriska förändring. En väldigt oväntad effekt är att jag inte längre är kittlig. Jag hade verkligen ingen aning om att östrogen kunde bota kittlighet, men det verkar så. Och jag tror att jag blivit mindre känslig för saker som, kläder som sitter åt på obehagliga sätt. Sömmar och lappar och sånt. Jag är fortfarande känslig för det och det är en autistisk grej. Och på andra sätt har min känsel blivit känsligare. Fast jag kan inte komma på något sätt att beskriva det utan att det känns för personligt så jag går vidare nu.

En väldigt bra förändring är hur hormonerna påverkar hur jag upplever känslor. Det är lite svårt att beskriva, särskilt som jag är rädd att det ska misstolkas i och med vanliga sexistiska uppfattningar om kön och känslomässighet. Men jag ska försöka beskriva så gott jag kan. Och många som genomgått samma sorts behandling vittnar om liknande effekter.

Jag upplever känslor starkare. Eller klarare. Mer färg, tycker min synestesi. Som att emotionella upplevelser numera visas i hög upplösning. Och jag har fler spontana känslouttryck. Jag skrattar lättare och gråter lättare, och jag stimmar mer. Mer trevliga autistiska ljud och rörelser. Eftersom jag känner mer får jag också fler impulser att uttrycka känslor på olika sätt. Och jag tycker om detta.

Jag vill dock inte att detta ska misstolkas. För det finns ju många stereotyper och könsroller som har att göra med hur vi förväntas uppleva och uttrycka känslor. Som att män inte kan hantera känslor alls. Eller att kvinnor skulle vara känslostyrda i motsats till män som är rationella. Och det är inte svårt att se att det verkar finnas betydande generella skillnader i hur män och kvinnor beter sig och uttrycker känslor och så vidare. Det finns mycket att säga om detta. Men låt mig bara konstatera att sådana skillnader beror på kultur och könsroller och sånt och har inget med biologi att göra.

Det är liksom inte som att min personlighet har förändrats. Eller att jag skulle vara mer ”känslostyrd” än tidigare. Jag har alltid varit en känslosam person. Och liksom många andra autister har jag hyperempati och det har jag också alltid haft. Men jag upplever känslor starkare och klarare och mer intensivt än tidigare. Och jag går ofta omkring med en känsla som jag inte kan beskriva och inte har något ord för, men det är en trevlig känsla.

En annan positiv förändring som jag bara tänker nämna för att det är bra att känna till, är att jag slipper få automatiska tankar om sex hela tiden som jag aldrig har bett om. Det är hemskt förvirrande och ganska obehagligt när en samtidigt är asexuell och inte alls har någon lust att tänka på sådana saker.

Det jag beskrivit nu är såklart bara mina personliga erfarenheter (även om jag vet många andra som har liknande upplevelser). Men jag hoppas att det är till nytta för någon annan. Det känns som att det är mycket med det här som man inte får höra allt för mycket om. Det var till exempel ingen som berättade för mig att östrogen kan få autister att stimma mer. Väldigt viktig information tycker jag. Hormoner kan motverka dysfori och förstärka autistiska beteenden. Win-win.

Publicerat i Personligt | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Boktips: Chameleon Moon

chameleon moon

Det har inte blivit så många uppdateringar det senaste. Det går i perioder hur mycket jag kan fokusera på att skriva. Och när jag väl kommit av mig får jag svårare att komma på vad jag vill skriva av härnäst. Men idag vill jag tipsa om en bok. För jag har just läst ut Chameleon Moon, och det är en underbar bok, och alla måste få veta att den finns.

Förr i tiden brukade jag läsa väldigt mycket. Sen brände jag ut mig och fick svårare att fokusera på böcker. Lyckligtvis har jag nyligen fått medicin för depression som gör allt bättre. Och nyligen fick jag en bok i present av en vän, och för första gången på länge blev jag fast i en bok igen. Boken är Chameleon Moon av RoAna Sylver, och det är kanske det bästa jag har läst. Någonsin. Jag har sett andra på autist-queer-Twitter tala väldigt varmt om den här boken så det var väldigt roligt att få möjlighet att läsa den. Det var ännu bättre än jag hade kunnat föreställa mig.

Chameleon Moon är en dystopisk roman, men en väldigt optimistisk och varmhjärtad sådan. Det handlar om människor som gör sitt bästa för att ta hand om varandra och hjälpa varandra att överleva i en värld där de är helt övergivna av resten av samhället. Och det finns superkrafter.

Jag är nu inte van att recensera böcker. Så jag går direkt till att berätta all anledningar till att denna bok är awesome och alla bör läsa den:

Bred representation av olika marginaliserade identiteter.

Alla karaktärer är queer.

Flera är funkisar.

En av huvudpersonerna är en polyamorös svart transkvinna som är gift med två kvinnor. Och alla har superkrafter.

Boken skildrar trauma och ångest på ett bra sätt. Jag tror detta är första gången jag ser en liknande berättelse som behandlar det faktum att de flesta människor som hamnar i en så dystopisk värld borde lida av posttraumatisk stress.

Funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa skildras utan ableism.

Boken är helt fri från ableism och även andra ”ismer” så vitt jag kan se.

Och det är en spännande berättelse som är lätt att komma in i.

Och inga sexscener. Alla kanske inte ser det som en fördel men jag uppskattar det. Jag är asexuell och gillar att ha en queer berättelse utan en massa sexy).

Och slutligen: Författaren är en autistisk transkvinna och bara det är ju nästan tillräckligt skäl att skaffa boken.

Jag kan inte komma på något negativt att säga om Chamelon Moon. Inget över huvud taget. Det är en bra bok på precis alla sätt. Det finns två böcker till i serien och jag ser fram emot att få läsa även dessa.

Det behövs fler berättelser som denna. Det vanliga är ju att författare pressar in hjältar som alla är cis och vita och normfungerande. Inget är mer PK än att fokusera på vita cissnubbars erfarenheter. Det är väldigt trevligt att få något annat som omväxling.

Slutsats: Om du är en person som läser böcker så bör du läsa denna Chameleon Moon. Det är typ den bästa boken som skrivits och jag överdriver inte det minsta.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Cisfolkets skrämmande seder och bruk

malefemale

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om cispersoner som frågar främlingar om deras kön. Idag fick jag en reaktion från en läsare, som anser att jag uttryckt mig elakt och fördomsfullt om cispersoner. Hen skriver:

Du som skriver att Du vill att alla skall vara snälla mot varandra och talar om hur vi bör bete oss mot andra – varför skriver Du en så’n sak som ”Cisfolk är läskiga”? Testa gärna att vända på det och säg ”Transfolk är läskiga”. Hur kul lät det?

Detta är inget annat än grovt förtal! Jag har då ingenting emot någon som är cis, och det vill jag vara mycket tydlig med! Jag är har inga fördomar mot cispersoner. Jag har minsann vänner som är cis. De säger att det är okej att säga att cisfolk är läskiga. Dessutom har vi yttrandefrihet i det här landet. Hatar du yttrandefrihet? För det låter lite som att du hatar yttrandefrihet!

Jag står upp för allas lika värde och jag ser alla människor som individer. Jag ser individer, inte kön. Men man måste ju få tala om att en del cispersoner är läskiga. Jag vill återigen påpeka att jag har vänner som är cis. Min mamma är cis. Hon är också väldigt läskig. Så jag vet vad jag talar om. Men jag har inget emot de som är cis, så länge de anstränger sig för att bete sig normalt. Dock har jag levt bland cisfolket i många år och därför vet jag hur de är. Jag är faktiskt en expert på cisfolket seder och bruk. Och många av dem är läskiga, och det är viktigt att vi vågar tala öppet om detta ämne.

Jag har som sagt levt med cisfolk i många år. Och det jag har problem med är alla cispersoner som bara måste trycka upp sin cishet i ansiktet på allt och alla. De är ofta väldigt obehagliga. Visste ni att de tilldelar små barn könstillhörighet utifrån storleken på deras könsorgan? Det är sant! De tittar på det nyfödda barnet, och så mäter de könsorganet och sedan bestämmer de att barnet är pojke eller flicka utifrån detta. Och en del bebisar påtvingas kirurgi för att passa in i cissamhällets mallar. De opererar könsorganen på små barn för att de ska se mer cis ut. Säg inte att detta inte är läskigt.

När de bestämt att barnet ska vara pojke eller flicka (och det finns bara två kön, påstår dem) så väntar de sig att detta ska forma hela barnets liv. De mäter barns könsorgan för att förutspå barnets framtid. En väldigt konstig och obehaglig vidskepelse, om ni frågar mig.

Bland cisföräldrar anses det vara väldigt viktigt att alla känner till barnets anatomi. Föräldrarna försöker gissa vilken sorts anatomi andras barn har. Att gissa fel ses som väldigt genant, både för den som gissar fel och ibland även för den vars barn har utsatts för en felaktig gissning. För att undvika pinsamheter är det en sedvänja att färgkoda barnets kläder. Små barn kläs antingen i rosa eller blått. Färgen signalerar till omgivningen vilken sorts könsorgan barnet har. Det är mycket viktigt att alla, även förbipasserande främlingar, är medveten om barnets anatomi. Många cispersoner blir upprörda om de ser ett barn utan färgkodade kläder, då de blir tvungna att undra över barnets könsorgan. De flesta cisföräldrar följer även sedvänjan att ge barnen olika namn beroende på könsorganets form. Inom ciskulturen associeras nämligen de flesta namn med ett kön.

gender-reveal-cake

Bakverk som del av cisfolkens ritualer. Bilden visar en tårta dekorerad med blå och rosa prickar och texten ”We’re Here for the Sex!”. Runtomkring tårtan ligger mindre muffinliknande bakverk utspridda. De är dekorerade med antingen en blå eller rosa figur. Den rosa figuren är formad för att antyda att den är klädd i kjol.

En sedvänja som började hos ciskönade bosättare i Nordamerika, men som spridit sig till vårt land, är Köns-Avslöjande-Fest (Gender Reveal Party). Detta går till så, att när ett kommande barn ännu är i fosterstadiet, så går den gravida modern (ty hos cisfolket är det alltid modern som blir gravid och föder barn) till en doktor som använder instrument för att ta bilder på fostrets könsorgan. Modern och fadern (ty hos cisfolket är den andra föräldern nästan alltid en fader) anordnar därefter en fest för familj och vänner. Festens höjdpunkt är en ceremoni under vilken föräldrarna avslöjar vilken sorts anatomi deras framtida barn kommer födas med.

När barnen blir äldre blir det ännu viktigare att klä dem i klädsel som är lämpad för barnets kön. I synnerhet är det viktigt att de som utsetts till ”pojkar” inte bär kläder som är ämnade för ”flickor”. Detta då det inom ciskulturen anses sämre att vara flicka än att vara pojke. Det också vanligt att barnen har olika hår beroende på tilldelat kön. Många föräldrar låter håret växa på de som är flickor, medan de noga ser till att hålla pojkarnas hår kort. Långt hår anses i allmänhet vara ett sätt att visa att ett barn tillhör kategorin ”flicka”, och det vore därför skamligt för en ”pojke” att ha långt hår.

Barnen får tidigt lära sig att pojkar och flickor ska bete sig på olika sätt. Ciskulturen är varierad och därför förekommer det vissa variationer, men generellt sett gäller det att pojkar lär sig att ta mer plats och visa mindre hänsyn. Pojkar ska vara starka och obarmhärtiga krigare. Det anses skamligt för en pojke att gråta, ty detta ses som ett tecken på svaghet och omanlighet. Flickor ska däremot vara snälla och hänsynstagande, och gärna ta hand om pojkarna. De får också lära sig att personer av samma kön är kamrater, medan personer av det andra könet endast bör ses som potentiella sexuella partners. Alla dessa saker får barnen lära sig genom både direkta uppmaningar från de vuxna, men också genom sedelärande sagor och filmer. På så vis tränas barnen inför de könsroller de förväntas leva utefter i framtiden.

Det är i regel förbjudet att vilja vara något annat än sitt tilldelade kön. Om en pojke har tilldelats könet flicka, eller en flicka har tilldelats könet pojke, så förväntas hen låtsas vara sitt tilldelade kön i stället för sitt riktiga. Detsamma gäller självklart icke-binära individer, som ju aldrig tilldelas rätt kön vid födseln. Den som inte accepterar sin tilldelade roll straffas ofta hårt. I synnerhet flickor som utsetts till pojkar utsätts för sträng bestraffning. Det anses nämligen vara en stor skam att inte vilja vara en pojke, som ju betraktas som det förnämaste könet. De som vägrar acceptera sin påtvingade könsroll kallas för ”trans” och de utesluts ur ciskulturen. De möter våld och diskriminering och social uteslutning. I vissa länder är det olagligt för de som inte är cis att använda offentliga toaletter, och många cispersoner tror att det skulle innebära stor olycka, om normala individer använde deras toaletter.

Ciscollage.png

Ciskultur: Ett collage. Bokmärken för pojkar och flickor, ”women earbuds”,  barnkläder med texten ”I’m super” (blå för pojkar) och ”I hate my thighs” (rosa för flickor), ”Men’s Pocky Bitter Chocolate”, ”The Bronut, Snack Like a Man”, ”Lady Hammer Pink”, ”the Big Book of Girl/Boy Stuff”, ”Boys Sprinkles och Pretty Pink sprinkles”. Samtliga exempel hämtade från Buzzfeed.

Cisfolket tillskriver sina två kön inte bara andra människor eller djur, utan även alla möjliga föremål. Nästan alla kläder är märkta med orden ”man” eller ”kvinna”, och det är förbjudet för någon att bära kläder som är märkta med fel kön. Men även andra föremål könas i ciskulturen. Rakhyvlar och hygienprodukter har nästan alltid ett kön, och det anses skamligt att använda en produkt med fel könsmärkning. Även andra saker könas ibland. Det finns öronproppar, te, kosttillskott, leksaker, vapen, energidrycker, och mycket mer, som är ämnat endast för det ena könet.

Cispersoner blir ofta nervösa när de inte tror sig kunna avgöra vilket könsorgan en person har, genom att titta på personen. De anser att de har rätt att veta detta. När en cisperson ser någon, vars könstillhörighet inte lätt låter sig avläsas utifrån personens yttre, kan cispersonen gå fram och kräva att personen med oklar könsidentitet förklarar sig. Jag har själv varit med om detta, vilket jag beskriver i den text som jag hänvisar till i det inledande stycket. Den som besöker cissamhället bör vara beredd att få frågor om hur deras könsorgan ser ut, ty cisfolket betraktar inte detta som privat information, utan tvärtom något som även en helt främmande människa har rätt till.

Cisfolket tror att deras ciskultur delas av hela världen. Detta har antagligen ett samband med att den dominerande ciskulturen är överväldigande vit. En viktig vit kulturell praktik är att göra allt för att förneka att andra kulturer existerar. Många cispersoner tror att deras egen föreställning om att det endast finns två kön skulle delas av alla eller de flesta andra kulturer.

Detta var endast en kort inblick i den fascinerande men också väldigt skrämmande värld som är cisfolkets kultur. Så när jag säger att cisfolk är läskiga, är detta inte någon fördom utan det är ren fakta. Vi måste våga tala om de problematiska inslagen i cisfolkets kultur.

Publicerat i Feminism, trans | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Mobbning och strukturellt förtryck

mobbing

Autistiska Manifestet publicerade häromdagen en text om otillgänglighet i skolan leder till maktobalans och mobbning. Det är en väldigt viktig poäng, och ett exempel på hur mobbning är en konsekvens av maktordningar och strukturellt förtryck. Och så länge ”vuxenvärlden” blundar för detta så finns det inget anti-mobbning-projekt i världen som kommer göra någon skillnad för alla de barn, som utsätts för systematiska kränkningar i skolan. Och det är tyvärr något man gärna blundar för.

Det är därför dessa organisationer som arbetar ”mot mobbning” är helt värdelösa. De bortser helt från strukturellt förtryck, och låtsas som att mobbning är en konflikt som uppstår mellan elever för att eleverna inte lärt sig att vara snälla.

När jag gick i skolan fick jag höra att mobbning är helt godtyckligt. Mobbarna utser ett offer och sen kommer de hitta saker att mobba det offret för. Det skulle alltså vara en slump vem som blir mobbad eller inte.

Hur kom det sig då att jag blev mobbad genom hela grundskolan? Jag bytte skola flera gånger, men jag blev alltid mobbad. Och även i gymnasiet var jag utanför, även om jag kanske inte var mobbad på samma sätt som tidigare. Det var ingen slump att det alltid var jag.

När vuxna påstår att det inte finns någon särskild anledning till att vissa elever blir mobbade, så väljer de att blunda för det faktum att mobbning vanligen är kopplat till förtryck och marginalisering. Förtryckande strukturer som de vuxna är delaktiga i att upprätthålla, och som de fostrar sina barn i. Det är bekvämt att låtsas som att mobbning är något som i första hand en konflikt mellan barn, medan de vuxna är åskådare som försöker göra sitt bästa för att få alla att komma överens. Föräldrar och lärare vill inte kännas vid att mobbning sker på grund av att barn internaliserar samma förtryckande ideologier som sina föräldrar och lärare.

Det är inte godtyckligt vem som blir mobbad, eller vad en blir mobbad för. Jag minns två saker som var återkommande i den mobbning som jag utsattes för. Jag blev retad för att jag var autistisk, och för att jag var trans. Nu var det inte så att de andra eleverna visste att jag var vare sig trans eller autistisk. Jag visste det inte ens själv. Jag visste inte att jag var autistisk förrän i mellanstadiet, och jag visste inte att jag var trans förrän i vuxen ålder. Men jag blev mobbad för det.

De andra barnen lade märke till att jag avvek på sätt som inte ansågs socialt acceptabelt. De lade märke till att jag betedde mig annorlunda, och de vuxna visade att det inte var okej, utan att det var något fel på mig. Så jag blev retad för allt konstigt och avvikande som jag gjorde. Och jag förstod det inte själv men jag blev även retad för min oförmåga att anpassa mig efter könsroller. Jag skulle vara pojke men det lyckades jag visst inte något vidare med. Och så blev jag retad för att vara feminin och gay och könslös och asexuell. Eftersom jag inte själv förstod kön särskilt bra så förstod jag inte heller hur mycket jag misslyckades med det. Men i efterhand är mönstret tydligt. Tidigare hade jag tolkat alltihop som att jag blev mobbad för att jag var så konstigt autistisk, men även när jag hamnade i en grupp jämnåriga autister så var det ändå jag som hamnade längst ner i hierarkin. Och jag förstod inte varför för jag tyckte inte att jag var mer udda än de andra, men det var just det där med kön som jag inte förstod. Så jag blev utsatt för mobbning och våld där också.

Det är inte en slump vem som blir mobbad, eller vad en blir mobbad för. Det handlar om systematiskt förtryck. Visserligen blev jag retad för enskilda saker, som i sig inte kan kopplas till förtryckande strukturer. Men det som var återkommande var att jag mobbades för att jag var märkbart autistisk och queer, och det var också därför jag alltid var en måltavla och alltid hamnade längst ner i sociala hierarkier. Det var ingen slump.

Det är ingen slump, och det är inte en konflikt mellan barn. Barn kommer inte på det själva. De hade någonstans lärt sig vad som var normalt och rätt, och att jag inte var det. Och jag hade också fått lära mig det. Både jag och mina mobbare hade internaliserat ableistisk och cis-hetero-patriarkal ideologi. Dessutom kunde barnen se hur de vuxna behandlade mig eller andra som liknade mig. För de vuxna gillade mig inte och det gjorde de ingen hemlighet av. En del lärare gillade mig men många andra avskydde mig. Och jag har några minnen av hur andra barns föräldrar inte heller gillade mig.

Det är ingen slump vem som utsätts för mobbning. Det är de som är sårbara i allmänhet, och som avviker från normen på sätt som bestraffas av samhället, som också är mest sårbara för just mobbning.

Publicerat i Autism, Feminism, funkisfeminism, Samhälle och politik, utbildning | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar