Barn kan inte veta att de är cis

tetra

Folk som inte är särskilt förtjusta i att transpersoner existerar, är ofta än mer upprörda över att det finns barn som är trans. Nu är det ju så att till skillnad från vad många tror så har alla transpersoner någon gång varit barn. Utan undantag. Jag skojar inte. Hatarna invänder att barn kan inte veta om de är trans och därför vore det oetiskt att inte göra allt för att indoktrinera dem till att tro att de är cis. I Storbritannien förekommer det att föräldrar som stöttar sina barn och accepterar deras kön riskerar att förlorar vårdnaden om sina barn. Också i Sverige förekommer det att familjer råkar illa för att föräldrarna inte försöker tvinga sitt barn att vara cis (se t.ex. vad Vardagsrasismen skriver om att utredas av socialen för att de låter sitt barn kalla sig och klä sig som hen vill). Barn måste indoktrineras så de inte får för sig att de är trans (eller i alla fall inte tror att det är okej att vara trans) och föräldrarna har ett ansvar för att så sker.

Den cissexistiska indoktrineringen påbörjas i princip från den dag vi föds. Nästan alla föräldrar utgår ifrån att deras barn är cis, och det gör även alla andra vuxna i barnets omgivning. Det är då absurt att påstå att ett barn bara skulle få för sig att det är trans, helt utan vidare. Säg att ett barn tilldelats könet flicka, och alla säger åt hen att hen är flicka, men hen själv säger att hen inte är flicka. Då kan vi utgå ifrån att barnet vet barnet. För barnet har kommit till slutsatsen att hen inte är flicka trots alla som insisterar på motsatsen. Att gå emot samhällets systematiska försök till hjärntvätt är ingen liten sak. Och även i det bästa scenariot där föräldrarna tar sitt barn på allvar och stöttar det, kommer barnet fortfarande ständigt få höra att hen faktiskt är flicka ändå. Hen kommer inte vara omedveten om att de flesta anser att hen borde acceptera sitt tilldelade kön utan att klaga. Så OM hen nu ändrar sig i framtiden och kommer fram till att hen är flicka ändå, kommer hen knappast stöta på något motstånd.

Barn är inte för unga för att veta att de är trans. Men de ÄR för unga för att veta att de är cis. Av precis de anledningar som jag just beskrivit. Cissexistisk indoktrinering börjar från den dag vi föds. Vi tilldelas ett kön, och sen säger alla att vi är det könet. Att ett barn säger sig vara sitt tilldelade kön betyder därför ingenting. Det är ju det hen fått höra från precis alla. Många barn tror felaktigt att de är cis, för det är ju det alla säger. Därför kan vi inte utgå ifrån att ett barn är cis bara för att barnet själv verkar hålla med. Att barn indoktrineras att tro att de är trans är inte en grej som händer, att de indoktrineras att tro att de är cis är systematiskt. Om ett barn själv säger sig vara trans är det viktigt att bekräfta och stötta det barnet. Om ett barn säger sig vara cis är det viktigt att vara tydlig med att det fortfarande finns andra alternativ och att det är okej att inte vara cis.

Att barn tilldelas ett kön vid födseln och att omgivningen tar för givet att barnet är det könet är inget att förvånas över. Det är lite det som är grunden för hela den cissexistiska patriarkala maktordningen. Det är inte förvånande men det är viktigt att tala om hur mycket skada det gör. Och det är frustrerande att se hur även föräldrar som ser sig själva som medvetna, och som säger sig vara för transpersoners rättigheter, ändå utan vidare fortsätter att utgå ifrån att deras egna barn är cis. De kanske säger att de självklart skulle respektera sitt barns könsidentitet om det visade sig vara trans, för de är ju medvetna och öppensinnade. Men så länge det inte visar sig att barnet är trans, utgår föräldrarna från att barnet är cis. De kanske informerar barnet om att om barnet var något annat så skulle föräldrarna acceptera det, men nyckelordet är om och vore.

Det funkar inte så. Om ett barn är trans kommer det ta skada av att föräldrarna utgår ifrån att det är cis. Ni kan inte säga att ni skulle stötta ert barn *om* det visar sig att barnet är trans, samtidigt som ni gör något som kommer att skada barnet om det visar sig att barnet är trans. Det är sådant som gör att många inte kommer fram till att de är trans förrän i vuxen ålder. Det är ju väldigt bekvämt för föräldrar att bara utgå ifrån att barnen är cis, och sen om det en dag visar sig att det inte stämde, då plockar man fram alla acceptans och öppenhet. Man utgår ifrån att barnet är cis och behandlar det utefter det, och om sen barnet en vacker dag (kanske i vuxen ålder) kommer fram till att det inte var cis ändå, och vågar berätta detta för omgivningen, DÅ är det självklart helt okej att vara trans. Fast oj vilken överraskning ändå, det kunde man aldrig ana.

Detta borde inte behöva sägas men, att sannolikheten är större att barnet är cis än att det är trans är ingen ursäkt för att utgå ifrån att det är så. Om barnet är cis kommer det inte ta skada av att inte alla i hela världen utgår ifrån att det måste vara cis. Om barnet är trans kommer det ta stor skada av att alla utgår ifrån att det naturliga är att det är cis.

Den som verkligen bryr sig om att det ska vara tillåtet att vara trans i det här samhället måste börja med att vänja sig av vid ovanan att köna barn. Inte köna sina egna barn, inte köna andras (även om barnets föräldrar gör det). Om barnet själv uppger att det har ett annat kön än det som alla insisterar på ska detta självklart tas på allvar och stöttas. I övrigt, sluta att tänka på och prata om barns kön hela tiden. Det är obehagligt och skadligt.

Publicerat i Feminism | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vilket kön är du? (Serie)

Jag har ritat en serie. Om folk som verkligen måste veta vilket kön en har fast de inte vet vad kön är. Serien är på engelska eftersom  jag först delade den på min twitter där jag mest har ej svenskspråkiga följare. Och med paint som enda bildredigerings-program orkade jag inte fixa en svensk version av den också. Jag är väldigt nöjd med att jag lyckades rita en serie för jag har väldigt svårt att genomföra sådana projekt. Ofta blir jag mentalt utmattad efter att ha ritat typ två streck och ger upp.

enbypirat

enbypirat2

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | 1 kommentar

Guide för Autismföräldrar som vill utöva diskussionssabotage mot autister som säger saker ni inte vill höra

boingo

Ni vet hur det kan vara. Du är en Autismförälder. Inte bara en förälder till ett autistiskt barn, men någon som tycker det är rimligt att definiera sig själv som förälder till en autism. Och du skulle självklart aldrig kalla ditt barn autistiskt. Det vore att definiera ditt barn utifrån sin funktionsnedsättning och det vill du absolut inte göra. Däremot har du inget emot att själv kallas för Autismförälder.

Plötsligt händer det. Du är inne på sociala medier eller bloggar och plötsligt ser du att någon autist skriver om hemska saker som att autister förtrycks. Du kanske läser den här bloggen. Och du får se hur autister beskriver hemska saker om att autistiska barn far illa i hemmet, utsätts för misshandel och ibland till och med dödas av närstående. Och detta gör dig mycket upprörd. Inte över att så många autistiska barn far illa, men över att någon säger att föräldrar kan skada sina barn. Du känner dig träffad. Visserligen skulle du aldrig göra ditt barn illa på något sätt, du älskar ju ditt barn och allt du gör måste vara för ditt barns bästa. Men på något sätt känner du dig ändå träffad. Det är väldigt underligt hur träffad du känner dig när autister du aldrig pratat med diskuterar hur autister utsätts för förtryck och våld inom familjen. Det känns jobbigt för dig och något måste göras, men vad?

Din första instinkt bör vara att försöka deraila konversationen. Frågan är bara hur du på effektivaste sättet kan åstadkomma detta. Det finns en rad beprövade tekniker. Vilka som är mest lämpliga varierar beroende på sammanhanget men de flesta går att applicera i stort sett när som helst som en autist uttrycker en självständig åsikt som du inte gillar.

1. Utgå ifrån att allt handlar om dig.

Ett effektivt sätt att förvandla en viktig diskussion till ett meningslöst svammel är att låtsas som att allt handlar om dig och dina känslor. Låtsas att allt som sägs är en personlig anklagelse riktad mot dig. Om en autistisk person talar om problemet med föräldrar som har en väldigt ableistiskt syn på autism, kan du säga att du minsann inte bär på minsta gnutta ableism och att du inte vill bli anklagad för att göra detta. Den här taktiken är enkel men har många fördelar. Du kan skapa oerhörd förvirring genom att rikta den mot personer som inte har någon aning om vem du är eller varför du tror att de pratar om dig. Dessutom finns det inget konstruktivt sätt att svara. För diskussionen handlade aldrig om dig. Ingen bryr sig om dig. Genom att insistera på att allt ska handla om dig som individ kan du effektivt distrahera från diskutera några som helst relevanta frågor.

Om du insisterar på att tala om dig kommer det sannolikt sluta med att någon svarar med att faktiskt säga något som rör just dig. Du kan ta detta som ytterligare bevis för att allt hela tiden handlade om personangrepp riktade mot dig. Var noga med att hela tiden påpeka att ingen känner dig. Visserligen har ingen påstått att de gör de heller, alla är väl medvetna om att du är en helt okänd person som bara dyker upp för att deraila en viktig diskussion. Men genom att hela tiden påpeka att andra inte känner dig kan du skapa än mer förvirring och stärka intrycket av att allt handlar om dig.

2. Låtsas att du uppfostrar ditt barn.

Kom ihåg att autister alltid är barn och behandla dem utifrån det. Och även om du har ett eget barn som du självklart älskar och aldrig skulle behandla det illa, så vet du också att barn inte ska behandlas med den respekt som vuxna människor förtjänar. En populär teknik som används av många diskussionssaboterande föräldrar som du också kan utnyttja, är att tala om hur ledsen och besviken du blir på den autist som skriver så elaka saker om dig (kom ihåg att allt handlar om dig). Detta är en form av känslomässig manipulation som du kanske är van att använda mot ditt eget barn. När barnet gör något du inte vill försöker du ge det dåligt samvete genom att tala om hur väldigt sårad föräldern blir.

Tekniken är inte lika effektiv för att kontrollera vuxna autister som du inte känner, men den kan ändå ha vissa positiva effekter. Många autister har traumatiska erfarenheter av psykologiskt våld från föräldrar och anhöriga. Att gå in i föräldrarollen gentemot dem är ett effektivt sätt att påminna om traumatiska erfarenheter och gör det alltför emotionellt krävande för dem att fortsätta diskussionen. Väldigt många autister har PTSD och andra former av psykisk ohälsa, och orsaken till detta är väldigt ofta trauman från barndomen. Utnyttja din föräldraroll och försök få autisten att uppleva att hen är i underordnad position gentemot dig, och du kan sabotera inte bara den diskussion som gör dig obekväm, men även en autistisk persons mentala hälsa.

3. ”Informera” om att alla inte håller med.

Eftersom ditt mål är att sabotera diskussioner om ableism och förtryck, är det viktigt att du under alla omständigheter undviker att bemöta eller ens låtsas om några som helst argument. I stället vill du få diskussionen att handla om vad som helst förutom själva sakfrågan. Helst vill du relativisera frågan så mycket att det verkar meningslöst att ta ställning alls. En klassisk teknik är att trycka på det faktum att ”alla inte tycker som du”. En fördel med detta jämfört med att säga ”jag håller inte med dig”, är att du inte behöver uttrycka någon egen åsikt. Du konstaterar endast sakligt något som ingen kan invända mot: Att det finns människor som har olika åsikter. Samtidigt antyder du att autisten inte förstår detta utan behöver dig att förklara det.

De autister du talar med är självklart redan fullt medvetna om detta. Den som ägnar sig åt att kritisera den ableistiska synen på autism som dominerar i media, forskning, och allmänhetens medvetande, är smärtsamt medveten om att de själva är i minoritet. De är fullt medvetna om att det finns många som inte håller med dem. Men genom att ”förklara” för dem att det faktiskt finns de som tycker annorlunda gör du det tydligt att det inte spelar någon roll vad de säger, för du kommer aldrig ta deras ord på allvar.

Exempel:

Autist: ”Autism Speaks är dåliga för de avhumaniserar autister och de försvarar föräldrar som mördar sina autistiska barn mördas. Organisationer som avhumaniserar autister är dåliga. Det är ett stort problem att Autism och Aspergerförbundet använder samma autismfientliga språk och deltar i Autism Speaks hatkampanjer.”

Du, diskussionssabotör: ”Det är din åsikt. Alla tycker inte som du.”

Autist: ”Det är dåligt att så många autistiska barn traumatiseras i skolan och av sina egna familjer. Föräldrar och lärare som utsätter barn för misshandel gör fel.”

Du: ”Det är din åsikt. Alla tycker inte så.”

Autist: ”Autistisk är inte ett dåligt ord. Det är inget fel på att vara autistisk.”

Du: ”ALLA TYCKER VERKLIGEN INTE SOM DU!”.

Det är väldigt viktigt att du aldrig är tydlig med vad det är för avvikande åsikter som autisten borde lyssna på. För om du gör det kommer det tyvärr att se väldigt illa ut. Det finns tyvärr inget sätt att säga ”jag håller inte med om att det är dåligt att skada autistiska barn” som inte får det att framstå som väldigt ond. Var därför väldigt vag och säg bara att det autisten säger inte är allmänt vedertaget, men var aldrig mer konkret än så. På detta sätt kan du visa att du inte bryr dig om förtryck som autister utsätts för, utan att behöva säga det rakt ut. Du har ju bara informerat om att alla inte tycker likadant, och det kan ingen rimlig människa säga emot.

4. Anklaga autisten för att låtsas vara talesperson för alla autister.

Denna teknik kan med fördel kombineras med ”alla tycker inte som du”. Tillvägagångssättet är enkelt. När en autist säger något som du inte tycker om, till exempel att det är bra att vara autistisk, att autismorganisationer inte bör exkludera autister, eller att det är fel att autister förtrycks, då kontrar du helt enkelt med att säga att ”det är din personliga åsikt och du är inte talesperson för alla autister”. Det är i princip samma resonemang som ”alla tycker inte som du”. Du låtsas som att du tror att autisten tror att alla håller med om vad hen säger, och att det därför är viktigt att du upplyser om att så inte är fallet. Här låtsas du i stället att autisten har utgett sig för att vara en talesperson för alla autister i hela världen. En viktig fördel med ”du talar inte för alla autister”-vinkeln är att detta är något som autisten antagligen är väldigt mån om att inte göra. Även om hen är väl medveten om att alla inte tycker som hen, kanske hen ändå blir orolig över risken att hen har råkat uttrycka sig på ett sätt som framstår som att hen talar för alla autister. Att autister tystas medan andra tar sig rätten att tala för oss är ett stort problem, och den autist som är medveten om detta vill säkert inte bidra till det.

För extra pluspoäng kan du hänvisa till att du känner andra autister som håller med dig. Det spelar ingen roll om det är en riktig person som håller med dig, en riktig person som du utgår ifrån håller med dig, eller en autistisk låtsaskompis. Du kan vara säker på att det går att hitta autister som håller med dig, så utgå ifrån att du känner några av dem. Din åsikt är inte bara din egen, utan du representerar även en mängd autistiska bekanta. Oroa dig inte över det orimliga i att göra dig själv till talesperson för dessa autister. Ditt mål är att sabotera diskussioner som gör dig obekväm.

5. ”Du är inte som mitt barn!”

Relaterat till föregående punkt men den här är så populär att jag kände att den förtjänade en egen rubrik. När du ser autister tala om jobbiga saker som att autister är människor med människovärde, att det inte är fel att vara autistisk, att det är fel att utsätta autistiska barn för tortyr och misshandel i syfte att normalisera dem, och att autister förtjänar samma rättigheter som icke-autister, svara då genom att säga ”INTE MITT BARN!”. Du kan gå med på att vissa autister är fullvärdiga människor men det har inget med dig eller ditt barn att göra.

Påstå att de autister som säger att alla autister bör behandlas som fullvärdiga människor endast talar för en liten privilegierad autistisk elit, som inte förstå att mänskliga rättigheter inte är något som passar för alla autister. Denna metod kombinerar ”du talar inte för alla autister” med ett resonemang som är så absurt att det får autistiska hjärnor att explodera.

6. Kritisera autister för att vara arga och otrevliga.

Detta är en klassisk teknik för att tysta marginaliserade grupper, och självklart funkar det mycket bra mot autister. Den funkar lika bra oavsett om autisterna du vill sabotera för har uttryckt ilska eller inte. Hemligheten är att när autisten uttrycker en starkt åsikt om att något inte är bra, tolkar detta som uttryck för stark ilska. Bestäm sedan att autisters känslouttryck inte är legitima (och därför är autistisk kritik mot ableism inte heller legitim, eftersom du har definierat att kritik mot förtryck = ilska.

Att bemöta kritik mot anti-autistisk ableism genom att anklaga den kritiska autisten för att vara ”för arg” uppnår du flera saker. Du insisterar på att diskutera den här autistens känsloläge och inte de sakförhållanden som autisten försöker belysa. Du förminskar också betydelsen av förtryck och diskriminering genom att insistera på att det inte är legitimt att vara arg över det. Dessutom tar du dig rätten att definiera en autistisk persons känslor, något som många av oss har svårt att hantera. Autister får lära sig tidigt att deras känslor inte är legitima, att andra har större rätt att definiera deras känslor än de själva har, och att de förtjänar att straffas om de uttrycker känslor på fel sätt.

För extra effekt: Säg att autisten genom att vara så arg har skrämt bort en viktig allierad. Förklara att du visst hade tänkt lyssna och att du hade kunnat göra mycket bra för att göra världen bättre för autister, men då måste hen först sluta vara så arg. Försök få dem att tro att de gjort sig skyldiga till att skrämma bort en Allierad. Om du har tur tar de dig på allvar och kommer anstränga sig för att inte säga något som kan göra dig upprörd, och det blir då lättare för dig att bara ignorera dem.

Du kan också sabotera en diskussion genom att gång på gång fråga ”varför är du så arg”. En enkel men effektiv metod.

Autist: ”Det är hemskt att autister förrycks. Här är en sak som skadar autister. Jag ska nu förklara utförligt varför detta är skadligt…”

Du, diskussionssabotör: ”Varför är du så arg?”

Autist: ”Den sak jag beskrev orsakar mycket lidande för autister. Här är ytterligare några stycken text där jag förklarar problemet…”

Du: ”Men varför måste du vara så  ARG?”

Hemligheten är att ignorera alla argument och hela tiden bara fråga varför autisten är så ARG (oavsett om hen uttrycker ilska eller inte). Om hen inte var arg från början kommer hen garanterat bli det om du fortsätter, och du kan då använda detta som ytterligare bevis för att hen är ”för arg”.

Sammanfattning.

Detta var bara några exempel på populära tekniker som du kan använda för att deraila konversationer och sabotera autisters försök att uppmärksamma förtryck och orättvisor som drabbar autister. Kom ihåg: Centrera dig själv. Undvik argument och sakfrågor. Fokusera på individers egenskaper och känslor. Gör allt till en fråga om individers åsikter. Var tydlig med att du inte har någon som helst respekt för autisters gränser. Använd känslomässig manipulation. Använd hela din arsenal av härskartekniker. Och återigen: Undvik till varje pris att bemöta argument eller diskutera själva sakfrågan.

De tekniker som beskrivs i detta inlägg är väldigt användbara, även om det aldrig går att garantera att de lyckas. De är svårare att använda mot autister som är medvetna om dem och snabbt lyckats identifiera vad du håller på med. Men även då kan du tvinga dem att spendera energi på att försöka avgöra vad fan  du håller på med och hur en ska hantera det. Varje gång du tvingar en autist att hantera din jävlighet har du gjort det lite svårare att föra en konstruktiv diskussion kring ableism, och det är alltid en liten seger.

Publicerat i Autism, Föräldrar och anhöriga | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Ni blir inte könlösa av att erkänna att det existerar mer än två kön

uranus.jpg

Det finns mer än två kön. Detta enkla faktum gör många cispersoner väldigt förvirrade och upprörda. Om könsneutrala pronomen är genustotalitär hjärntvätt som gör människor könlösa, vad är det då att erkänna existensen av icke-binära kön? Genusapokalyps! Agenderdystopi! På den punkten är många cisfeminister överens med sexister som skricker sig hesa om farorna med ”hendagis”. Idag kom jag förbi en ledare i ETC där Kajsa Ekis Ekman fördömer ordet ”icke-män” och hävdar att blotta användningen av detta ord gör kvinnor könlösa. För det är det som händer när vi erkänner att det finns mer än två kön (vilket ordet icke-man visar på eftersom ordet endast har en poäng om det finns mer än två kön).

Det är inte heller en ovanligt uppfattning. Innan jag fortsätter vill jag bara klargöra några saker. Jag vet verkligen inte vilka som faktiskt använder ordet icke-män. Jag tror att det vanligaste sammanhanget där jag ser det är när cisfeminister som Ekman klagar över det. Vilka dessa ”alternativa feministkretsar” som använder ordet än är, är det inga jag har mycket kontakt med. Jag använder det väldigt sällan. En sökning på den här bloggen är att jag använt ordet ”icke-män” sammanlagt två gånger. Så jag är inte alls överförtjust i ordet och säger inte att alla borde använda det.

Ordet ”icke-män” har cirka noll användning på individnivå. Undantaget är om någon faktiskt identifierar sig som ”icke-man”. Det är en legitim könsidentitet men knappast särskilt vanligt. Ordet icke-män har dock ett legitimt användningsområde. Det låter oss tala om patriarkala strukturer med hjälp av generaliseringar som inte osynliggör de som inte är kvinnor men som inte desto mindre förtrycks av samma patriarkat. Det kan invändas att ”icke-män” är en problematisk kategori eftersom det framställer människor med väldigt varierande förutsättningar som en homogen grupp, men samma problem finns ju med kategorin ”kvinnor” eller vilken annan abstraktion en nu väljer att använda. ”Icke-män” är ett begrepp som kan användas för att tala om patriarkala strukturer. Det är inte nödvändigtvis det bästa, men om ordet har en poäng är det först och främst i detta sammanhang.

Vi kan diskutera om icke-män är ett bra ord i det syftet eller inte, men det är inget jag tänker gå in på i det här inlägget. Det är inte heller något som Ekman säger något om, trots att hon skrivit en hel text om att ordet ”icke-män” är så dåligt. Hennes invändning mot ordet är inte ordet är ett dåligt verktyg för att analysera patriarkala strukturer, utan att blotta förekomsten av ordet skulle frånta kvinnor rätten till en könsidentitet.

Denna uppfattning verkar mest bygga på att Ekman blir väldigt obekväm av tanken på att behöva erkänna att det finns mer än två kön. Texten igenom utgår hon ifrån att ”icke-man” är ett ord som ersätter ordet ”kvinna”. Som att orden skulle ha samma innebörd. Det är hela tiden från denna föreställning hon resonerar.

Jag undrar varför detta skulle vara mer progressivt än att säga kvinna. Snarare är det ett typexempel på patriarkalt tänkande. Det vill säga: mannen existerar, kvinnan är bara en negation av mannen.

Jag tror inte att Ekman verkligen undrar detta men för att hjälpa den som verkligen vill veta ska jag nu besvara frågan.

Fråga: Varför skulle det kunna vara mer progressivt att säga ”icke-man” än att säga kvinna?

Svar: För att icke-binära personer existerar och det är inte ”progressivt” att använda ordet kvinna om någon som inte är kvinna.

För att icke-binära personer existerar. För att det finns personer som inte är kvinnor men som förtrycks i patriarkatet och feministisk kamp är minst lika angeläget för dem som för kvinnor.

När Ekman säger att ordet icke-man används ”i stället för” ordet kvinna låter det som att hon tror att man menar samma sak med båda orden. Men icke-man är en betydligt bredare kategori än ”kvinna”.Det betyder inte kvinna och det är lite det som är poängen. Kvinnor är inte män, men de är inte ensamma om att inte vara män. ”Icke-man” betecknar över huvud taget inte ett kön, det betyder bara att du är något annat än man. Och sen kan en specificera närmare, till exempel du är kvinna. Eller  icke-binär (om du inte är en icke-binär man vill säga). Icke-binär är för övrigt inte heller ett kön utan en bred kategori som innefattar alla som helt eller delvis befinner sig utanför de binära könen.

Ekman säger att ordet ickeman att ”göra mannen till norm – så mycket norm att ordet kvinna inte ens får uttalas”. Detta är klassikern där en person med mycket utrymme i media skriver en text om vad man ”inte får tala om”. Det är oklart hur förekomsten av ett ord kan förbjuda någon någonting. Ekman menar i alla fall att ordet har en ideologisk innebär som är att ”det finns inga kvinnor, det finns bara män och de som inte är det”. Det är ju en intressant tolkning men i själva verket är den ”ideologiska innebörden” snarare att det finns mer än två kön. Och det är i och för sig också den innebörden som Ekman egentligen vänder sig emot. Hennes tolkning av ordet ”icke-man” blir endast begriplig utifrån synsättet att det endast finns två kön.

Ekman ställer sedan en rad frågor, och en motfråga kan vara hur hon kan skriva så tvärsäkert om något som hon har så många frågor om (och även: som hon har fel på ungefär allt om).

Fråga: ”Jag förmodar att tanken är att sudda bort den binära könsuppdelningen. Men varför då fortsätta använda ordet man?”

Svar: För om du menar med ”sudda bort den binära könsuppdelningen” är det som tanken faktiskt är, då betyder det inte att förneka att de binära könen existerar i vårt samhälle. De som är emot den ”binära könsuppdelningen” är i allmänhet inte emot orden man och kvinna, utan föreställningen om att alla är antingen män eller kvinnor (och den vedervärdiga sociala praktiken att tilldela barn ett av de binära könen vid födseln).

Fråga: ”Varför är kvinnor kontroversiella och svårdefinierade, medan män är självklara?”

Svar: Denna fråga är egentligen irrelevant. Att ordet icke-man används betyder inte att ”kvinnor är kontroversiella och svårdefinierade”. Sen är ju många cisfeminister väldigt besatta av att definiera vem som är kvinna och man. I synnerhet är det transpersoners kön som anses kontroversiella.

Fråga: ”Varför skulle det vara mindre patriarkalt att dela upp världen i den fasta och enhetliga kategorin män, samt ett skräphögsliknande ”resten”?”

Svar (motfråga): Vem är det som delar upp världen i män och skräphög? Om något är det väl skräphögar och icke-män som är den sanna könsbinären. Ekmans fråga antyder att antingen menar hon att kvinnor är skräp, eller också är det alla icke-män som inte är kvinnor som är skräp och det är synd om alla kvinnor som tvingas vara i samma kategori som de hon betraktar som skräp.

Fråga: ”Om det handlade om att sudda bort kön, borde väl varken man eller kvinna användas.”

Svar: Om det handlade om att ”sudda bort kön” kan vi väl ta den diskussionen i den alternativa verkligheten? Vad betyder det att ”sudda bort kön”? Alltså om du inte vill tala om kön alls kan du ju använda könsneutrala termer och pronomen? Men ordet icke-man betyder ”personer som inte är män”. Ok. Om jag säger ordet (även om jag inte använder det särskilt ofta) gör jag det för att jag inte talar om män .

Ekman påstår att det ”till synes finkänsliga argumentet” att man inte vill förolämpa ”det fåtal som inte vill definiera sig” inte håller, eftersom ordet ickeman är en förolämpning mot alla kvinnor då det reducerar dem till ett intet.

Okej låt oss ta detta igen. Icke-män betyder personer som inte är män. Ordet används i första hand för att beskriva maktstrukturer. Icke-man är inte en beteckning på en könsidentitet (om det inte är en din könsidentitet då). Och det är inte att reducera någon till ingenting att konstatera att de inte är män. Men enligt Ekman är det så, och att använda ordet ”icke-män” är en förolämpning mot halva jordens befolkning. Jag tvivlar nu verkligen på att halva jordens befolkning är kvinnor, och kategorin icke-män lär innefatta betydligt mer än halva jordens befolkning, men i vilket fall är det inte att reducera någon till ett intet att konstatera att det på jorden existerar många människor som inte är män.

Ekman å sin sida tar varje chans att förneka existensen av icke-binära. När hon säger att det enda argumentet för att använda ordet är att inte ”förolämpa det fåtal som inte vill definiera sig” bortser hon helt ifrån alla som definierar sig själva som något annat än kvinna eller män.  Kategorin icke-män inkluderar personer som definierar sig själva som något annat än kvinna.

Ekman fortsätter med att ge oss en historielektion som är något av det pinsammaste jag sett. Först förklarar hon att det historiskt sett har funnits en syn på kön enligt vilken mannen är det enda könet, till skillnad från dagens binära könsnorm som är ett relativt sent påfund, historiskt sett. Ekman har mer eller mindre rätt i detta (jag har för övrigt skrivit om ämnet tidigare) men det har absolut inget med saken att göra och jag kommer därför inte säga något mer om det. Sedan kommer det en historisk utläggning om hur reformationen ledde till att nunnekloster avskaffades och Mariafigurer förstördes, och att detta är ungefär samma sak som att använda ordet icke-män.

Fast idag är det ”jämställdheten som kräver att kvinnan ska bort”, förklarar hon, ”för att vi ska kunna uppnå jämlikhet måste vi bli könlösa”. Detta anspelar inte på de feminister som talar om att avskaffa kön när de egentligen menar att de inte vill respektera transpersoners kön. Utan det är förekomsten av ordet icke-man som gör kvinnor könlösa. Se även: Sexistiska män som säger jämställdhet och könsneutrala pronomen gör mänskligheten könlös.

Okej jag vet att jag redan förklarat detta men att använda ordet ”icke-män” är inte att göra någon könlös, det betyder bara att det finns personer som inte är män och alla dessa är inte kvinnor.

Nåväl, Ekman går inte med på denna könlösa hen-dystopi utan står modigt upp för sin rätt att kalla sig kvinna (självklart säger hon inget om de kvinnor vars rätt att kalla sig kvinna faktiskt ifrågasätts).

”Nej. Jag köper inte detta, och jag tänker aldrig bli någon icke-man. Jag skulle vilja se den man som går med på att kalla sig, och se på sig själv som ”icke-kvinna.” Eller, för den delen, den vita som går med på att kalla sig ”icke-svart”.”

Alltså INGEN KRÄVER ATT DU SKA KALLA DIG SJÄLV FÖR ICKE-MAN? Icke-man är inte något du blir. Om ditt kön inte är man så är du per definition icke-man (är du inte autistisk är du icke-autistisk för det är så det funkar). Det hela handlar inte om hur individer ska definiera sig själva. Snälla kalla dig för kvinna. Jag kallar mig inte för icke-man utan jag använder de ord som jag är mest bekväm med att kalla mig. Jag är inte en man och således är jag icke-man, men ”icke-man” är inte min identitet. Ekman är en kvinna och inte en man, hon är därför en icke-man och att bli upprörd över det är väl ungefär lika fånigt som de som är cis men blir väldigt sura över att kallas för cis.

Poängen med ordet ”icke-män” är att den inkluderar fler än enbart kvinnor, och eftersom det finns många personer som inte är kvinnor men som utsätts för ”samma” patriarkala förtryck som kvinnor gör (förutom att det inte finns någon universell erfarenhet av att vara kvinna). Sen kan vi ju diskutera om ”icke-män” är ett optimalt begrepp. Jag tycker nog inte det. Själv använder jag det nästan aldrig och det är väl inte så ofta jag ser andra transpersoner göra det heller. Fast Ekman har över huvud taget inget att säga om vilka ord och kategorier vi bör använda för att analysera samhällsstrukturer.

Som bevis för hur dåligt ordet icke-man är säger hon att ingen man skulle vilja kalla sig icke-kvinna och ingen vit person skulle kalla sig icke-svart.

Hör nu. Icke-kvinna är inte en relevant kategori för att analysera patriarkala strukturer. Det är en kategori som innefattar såväl förtryckare såväl som förtryckt i patriarkatet. En sådan kategorisering kan inte tjäna något annat syfte än att skada transpersoner. Med det sagt, om en man hör någon använda ordet ”icke-kvinna” och blir upprörd över detta, eftersom han inte vill kallas för ”inte kvinna” (trots att han alltså är man och inte på något sätt är kvinna), då har den mannen fel och beter sig utomordentligt löjligt. Icke-kvinna är dock inte en synonym för man, utan är en betydligt bredare kategori som delvis överlappar med kategorin icke-män. ”Icke-svart” är inte heller en synonym för vit, och jag tycker att det är väldigt lågt av Ekman att dra in detta bara för att göra sina dåliga poänger. Så jag tänker inte säga något mer om detta.

Dessutom har inlägget blivit väldigt långt redan. Jag har sagt vad jag vill säga. Att tala om att det finns personer som inte är kvinnor eller män är inte att osynliggöra kvinnor eller att göra någon könlös.

Publicerat i Feminism | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Om Helles studie om pojkar med aspergerdiagnos som i senare ålder inte fick autismdiagnos

forskning.png

Avhandlingens titel: Asperger syndrom hos hanar över två decennier

Under senare tid har en studie har en Adam Helles autismforskning fått en hel del uppmärksamhet. Forskaren intervjuas i en artikel hos Autism & Aspergerförbundet och själva studien går att få tag på via google. Den är inte särskilt intressant i sig men eftersom den fått mycket uppmärksamhet tänkte jag också säga några ord om den.

Helles har hittat elva personer som fick asperger-diagnos som barn men som 19 år senare inte bedöms uppfylla kriterierna för en autismspektrumdiagnos. Och jag säger personer men samtliga var män (vilket betyder att man lyckade välja ut 100% cispojkar vilket är imponerande på sitt sätt). Men 11 av 50 pojkar som fick autismdiagnos, bedömdes inte uppfylla alla kriterierna för diagnosen 19 år senare. Denna upptäckt är knappast särskilt uppseendeväckande i sig, men av någon anledning har studien fått en hel del uppmärksamhet och resultaten betraktas av många som väldigt goda nyheter. Detta kan framstå som lite märkligt och svårt att förstå, men det finns en vanlig uppfattning om att det är en skam att ha en autismdiagnos och många föräldrar är därför väldigt glada att höra att deras barn kanske inte kommer ha en diagnos längre fram. Dessutom tolkas det ofta som att ”inte längre vara autistisk”, även om detta är en grov misstolkning av forskningsresultaten, och det låter ju väldigt positivt för de som har problem med att autister existerar.

För att alls kunna tolka dessa fynd är det viktigt att förstå två saker. För det första, det man har tittat på är huruvida läkare bedömer att dessa personer uppfyller kriterierna för klinisk autismspektrumdiagnos. Det har inget att göra med huruvida personerna är autistiska eller inte (autism är medfött och inget som försvinner med åren). För det andra, märk väl att ingen egentligen uppfyller diagnoskriterierna för autism (se min serie inlägg om DSM-kriterierna som börjar här).

Den som tolkar forskningen som att de här elva personerna har ”slutat vara autistiska” har antingen inte läst, eller inte alls förstått, den studie som de hänvisar till. Och den som tror att det handlar om att en person objektivt sett antingen uppfyller eller inte uppfyller diagnoskriterierna, förstår inte hur godtyckliga och missvisande dessa kriterier är. Studien handlar om diagnosprocessen, om vem som får diagnos och vem som inte får det. Och den säger en del om vad som påverkar om du får en autismdiagnos eller inte.

Eftersom diagnoskriterierna är värdelösa och har väldigt lite att göra med vad det innebär att vara autistisk, är det meningslöst att jämföra hur många av dem som anses uppfyllda. Men nog kan det vara intressant att se vad det är som skiljer de som anses ha diagnosen från de som inte anses ha dem. Om vi nu antar att den ursprungliga diagnosen var korrekt och att samtliga 50 deltagare i studien verkligen var autister, då säger ju resultaten något om vad som avgör om någon får autismdiagnos (dvs om de som sätter diagnos bedömer att någon är autistisk).

Ett resultat som studien visar är att de som inte längre bedömdes ha autism hade en ”signifikant bättre objektiv livskvalitet”. Begreppet ”objektiv livskvalitet” är för övrigt missvisande. Det syftar på sådana objektiva omständigheter som allmänt brukar betraktas som att vara ”lyckad”. ”Objektiv livskvalitet” definieras som att ha eget boende, många vänner, utbildning, arbete, kärleksrelationer och så vidare. I princip alla som inte ansågs uppfylla kriterierna för autismdiagnos ”hade arbete, eget boende och flera vänner”. Detta tyder alltså på att om någon har ”lyckats” (har arbete och vänner och så vidare) är sannolikheten stor att personen inte bedöms vara autistisk. Inte särskilt överraskande.

I intervjun på Autism & Aspergerförbundets hemsida förklarar Helles hur lyckade dessa män är, som inte längre uppfyller kriterier för autismdiagnos:

”- De hade inga svårigheter eller begränsningar i vardagen utan levde det liv de ville leva, som folk i största allmänhet. Vi bedömde att de inte längre uppfyllde en klinisk diagnos. Det kan säkert finnas olika uppfattningar om hur socialt smidiga de här männen är, men det är ingenting som hindrar dem i deras liv.”

Formuleringen är intressant eftersom den visar på vilka värderingar Helles nu utgår ifrån. Målet är att ”leva som folk i största allmänhet”, det är det alla antas vilja göra. och autistiska svårigheter är ett problem i den mån de hindrar någon från att leva ett liv som ”folk i största allmänhet”. Att autister ofta har som högsta mål att vilja bli NT är i själva verket ett exempel på funkisfientliga värderingar och mål som alls inte gagnar den autistiska individens självkänsla och välmående, utan tvärtom är extremt skadlig.

Det är värt att nämna att när man jämförde ”subjektiv livskvalitet” dvs hur bra någon faktiskt mår, fanns det ingen skillnad mellan de som inte ansågs uppfylla kriterierna för autism, och de som hade autismdiagnos (men inte hade några andra psykiatriska diagnoser).  Helles kommentar på detta är följande:

– Det är ett spännande fynd. Att den här gruppen med tydlig autismspektrumdiagnos, men som inte utvecklat psykiatrisk tilläggsproblematik, är nöjda med det som kanske de flesta av oss ändå skulle kalla ett annorlunda liv. Det tycker jag är en viktig aspekt. Att livet kan vara bra även om en utomstående betraktare med sina glasögon kan tycka att det är begränsat.

Här har Helles nog mer rätt än han förstår. Ett ”annorlunda liv” är inte objektivt sämre än ett normalt sådant. Men det missar ändå en viktig poäng. För att den grupp som anses vara ”objektivt framgångsrik” inte mår bättre kan ju också ses som ett bevis för att priset för att passera som NT är högt.

Att inte anses uppfylla kraven för autismdiagnos beskrivs som ”optimalt utfall”. Helles spekulerar i vad som kan vara orsaken till att visa autistiska personer lyckas uppnå det ”optimala utfallet”. En förklaring som anges är att dessa personer medvetet anstränger sig för att passera som NT. Forskningsresultaten visar att dessa personer uppvisar mindre autistiskt beteende redan i tonåren, varefter de gradvis lär sig att bli ”mindre autistiska”.

”This indicates that, perhaps, individuals with optimal outcome start by showing a decrease in ASD symptoms in adolescence and thereafter start to show a clear improvement in overall functioning during the time period from their late teens/early twenties to their thirties. Anecdotally several of the participants in the No-longer-ASD group described that they actively started to engage in social interaction and really tried to fit in during their late teens.”

Alltså, det verkar som att de som gör medvetna ansträngningar för att anpassa sig och inte sticka ut, också ofta lyckas med konsten att passera som NT. Detta är också något som många autister är väl medvetna om. Och många har vittnat om farorna med detta, för att passera som NT är väldigt krävande och det är många som till sist kraschar när de inte klarar av det längre. Helles ser dock inte något problem med detta och diskuterar alls inte de risker som finns med att autister bränner ut sig i försök att passera som NT. I stället ser han det som positivt, att autister pressar sig själva, och omgivningen måste hjälpa till och pressa autister lagom mycket, för det är ”lika farligt med underkrav som överkrav”.

Helles gör förvisso en relevant poäng när han säger att det vore nyttigt att undersöka ”stabiliteten för det optimala utfallet över tid” och om personer i den gruppen kommer ”komma tillbaka till en autismdiagnos om livet blir mer krävande”. Jag gissar att om han undersöker saken kommer de finna belägg för att just detta är något som sker. Men det är tveksamt om Helles ens då kommer att dra rätt slutsatser från det. För MÅLET är ju alltid att åstadkomma normalisering, och så länge det inte märks för mycket att någon är autistisk är det ett ”optimalt utfall”, oavsett hur personen mår.

För lite mer positiva nyheter kan jag ju säga att jag inte är ett ”optimalt utfall” och inte heller är i riskzonen för jag har inget intresse av att ”verkligen försöka passa in”. Tvärtom har min autism bara blivit bättre.

Publicerat i Autism, forskning | Märkt , , , | 2 kommentarer

Problemen med att mäta skallar och hjärnor

brain.png

SR Klartext publicerade igår en nyhet med rubriken ”Hjärnan är mindre hos personer med ADHD”. Texten illustrerades av en bild på en konserverad hjärna i en glasburk. Det för tankarna till rashygien och eugenik. Fram med måttbanden, fast i stället för att mäta pannben mäter vi nu det som finns därunder. Den vetenskapliga relevansen är väl ungefär densamma.

Jag försökte förklara varför rubriken och rapporteringen var problematisk. SR förklarade att de endast återgav vad forskningen kommit fram till. Andra som hade läst forskningen menade att det inte alls var ett korrekt återgivande av forskningsresultaten. Jag har själv inte sätt forskningen så jag vet inte vad som stämmer. Men att man ”bara återger vad forskningen säger” är inget försvar för någonting. Det finns en mängd forskning att rapportera om, och man väljer att rapportera om just forskning som handlar om att mäta hjärnor. Och inte försöker man få till någon balans genom att lyfta fram kritik mot hjärnmätarforskning, även om det såklart finns mycket av det. Ingen neurodiversitet här inte. SR är ”neutral” genom att välja att endast lyfta fram ett perspektiv.

Som en samhällstjänst tänkte jag nu mer utförligt försöka förklara varför ivern att mäta hjärnor hos olika grupper är problematisk. Det första vi bör fråga oss är, varför forska på att jämföra hjärnor mellan olika grupper? Vilken nytta gör det? Vilka problem finns det? För det finns problem. Ett problem med att jämföra hjärnstorlek mellan olika grupper är att resultatet av sådan forskning bidrar till att befästa olika förtryckande ideologier. Enligt google har män i genomsnitt större hjärnor än kvinnor har. Jag orkar inte försöka ta reda på om detta stämmer, men säg att det stämmer (män är ju i genomsnitt större än kvinnor så varför inte). Okej, då vet vi att det finns en statistisk skillnad mellan män och kvinnor när det gäller storleken på ett organ. Det är inte information som vi kan göra särskilt mycket med. Jag kan faktiskt inte komma på alls hur vi ska gå vidare för att ha nån användning för den informationen.

Däremot kommer sådan information förutsägbart användas för att ”bevisa” olika sexistiska idéer om skillnader mellan män och kvinnor. Saker som, män är mer rationella och kvinnor är mer känslomässiga för logik tar mycket större plats i hjärnan än känslor gör. Det spelar ingen roll att det inte har någon grund i forskningen, det kommer att ses som bevis för diverse sexistiska antaganden. Själva frågeställningen i sig bekräftar sexistiska antaganden. För forskningen bygger ju på uppfattningen att män och kvinnor är relevanta grupper att jämföra. Av alla variabler som vi hade kunnat jämföra hjärnstorlek (kroppsvikt, öronform, ringfingrets längd etc.) väljer man att göra jämförelser utifrån just den väldigt vaga och politiskt laddade kategorin kön. Att undersöka biologiska skillnader mellan män och kvinnor är över huvud taget inte möjligt utan att utgå ifrån sexistiska antaganden.

Samma sak gäller all forskning som syftar till att hitta biologiska eller mentala skillnader på gruppnivå mellan olika folkgrupper. Forskning som jämför IQ mellan svarta och vita är ett tydligt exempel. Det finns inget sätt att göra sådan forskning på som inte är extremt rasistiskt. Det spelar ingen roll vilket resultat man kommer fram till, för frågeställningen är fortfarande rasistisk. På liknande sätt blir det automatiskt habilistiskt att jämföra grupper som definieras utifrån neuropsykiatriska diagnoskategorier. Och kommer man fram till resultat om ”personer med ADHD har mindre hjärna” är det inte så svårt att se hur det kommer tolkas. Men det viktigaste är inte vilket resultat man kommer fram till, men att man anser det relevant att jämföra fysiska skillnader mellan olika grupper.

Av dessa skäl bör man vara väldigt försiktig med att bedriva forskning av det här slaget. Frågan är då, finns det någonting som gör det värt att forska i detta trots problemen? Är dessa upptäckter på något sätt till nytta för personer med ADHD? Jag har svårt att se hur det skulle vara det. Om jag nu vet att det är statistiskt sannolikt att min hjärna är mindre än en genomsnittlig NT-hjärna, vad har jag för nytta av det? Även om jag visste att min hjärna var mindre, vilket jag ju inte vet (allt forskningen här påstås säga är ju att jag befinner mig i en godtyckligt definierad kategori vars medlemmar statistiskt sett har något mindre hjärna än medlemmarna i en annan godtyckligt definierad kategori, om forskningen ens säger det). Men om jag tolkar det som att jag antagligen har mindre hjärna en genomsnittet, okej vad gör jag med den informationen? Det säger mig ingenting och det hjälper mig inte på något sätt.

Det är alltså högst oklart vad det skulle finnas för relevanta skäl att mäta skillnader i hjärnstorlek mellan olika grupper. Det är inte mer relevant än att mäta pannben eller något annat. Vi vet redan att ADHD beror på något i hjärnan. Det säger sig själv. På något sätt är neurodivergenta hjärnor annorlunda jämfört med andra hjärnor, för det är just vad det betyder. Enligt artikeln på SR är forskningen intressant för att den ”bevisar” att ADHD beror på skillnader i hjärnan. Det är väldigt märkligt, för det är ju redan omöjligt att det inte beror på skillnader i hjärnan. Den enda frågan är vad för sorts skillnader mer specifikt, och den frågan är inte särskilt intressant att besvara. Det enda som kan komma av det är att oavsett vilka resultat vi får kommer man tolka det som bevis för vilka fördomar om ADHD man nu redan har. Och den här forskningen är ungefär lika legitim som mätning av skallar.

Publicerat i Samhälle och politik, Samhällsanalys | Märkt , , , , , , | 8 kommentarer

Konsten att felcitera forskning i syfte att stigmatisera ADHD-medicin

Det förekommer mycket stigmatisering och skrämselpropaganda kring medicinering vid ADHD. Många barn från medicin, och detta gör många vuxna mycket upprörda. Det finns en uppfattning om att vad barnen behöver är mer disciplin, de ska inte ha ”piller”. SVT och SR tycks ha en orimlig förtjusning i att sprida alarmistiska reportage baserat på missvisande referenser till forskning och tvivelaktig expertis, se till exempel deras program om ”pillerboomen” häromåret. I en debattartikel på SVT från 2014 illustreras också samma typ av retorik. Robert Whitaker, journalist som skrivit en bok med titeln ”Pillerparadoxen” (ordet ”piller” är obligatoriskt vid den här typen av journalistik). Han påstår att forskning visar att medicinering har negativa effekter på barn med ADHD, och hänvisar till forskning som i själva verket säger motsatsen. Whitakers tolkning av forskningen är att ADHD-medicin har god effekt på kort sikt, men på lång sikt verkar medicinen inte funka. Det finns visst stöd för det i forskningen som han hänvisar till, även om det är vilseledande. Och därför menar han att medicinen i själva verket är skadlig, vilket inte alls är det som forskningen hävdar. Men jag återkommer till detta.

Först är det dock viktigt att vi är medvetna om vad såväl Whitaker som forskarna menar när de talar om ”bra” utfall. Det önskade utfallet är normalisering. ”Bra” betyder inte främst att barnet mår bättre, men att det inte uppvisar några ”symtom” på ADHD. Därför ser Whitaker det som ett problem att ADHD-medicin inte får barn att ”uppgöra sig bättre” på lång sikt, och att ”symptom” på ”trotssyndrom” (en diagnos som patologiserar barn som ”inte underkastar sig”). Så när han säger att ADHD-medicin inte fungerar, eller när forskarna diskuterar om det fungerar eller inte, så handlar det mycket om sådant. Om vi inte accepterar målet att normalisera neurodivergenta barn, räcker det inte heller att veta om forskningen säger att medicinen fungerar eller inte. Det viktiga är på vilket sätt den fungerar. 

Med det sagt, Whitakers forskningsreferenser är väldigt missvisande. Han börjar med att hänvisa till en känd studie som gjorts på barn med adhd, och som undersöker effekter av olika behandlingar för ADHD efter tre år. Whitaker citerar studien som säger att vid 36 månader ”var läkemedelsbehandling en signifikant markör, inte på gynnsamt utfall, utan på försämring”. Det låter som att forskarna kommit fram till att ADHD-medicin är skadlig, i alla fall när det citeras ur sitt sammanhang. Om en däremot tar sig tid att läsa klart stycket som han citerar en mening ur, eller ännu bättre tar sig tid att läsa hela artikeln, blir bilden väldigt annorlunda.

För det första är det viktigt att förstå vad ”försämring” betyder i sammanhanget. Det betyder inte att personen mått sämre av att ta medicin, eller att de på någon punkt klarar sig sämre än innan de tog medicinen. Vad ”försämring” syftar på här är i stället att de uppvisade fler ”symptom” än de barn med ADHD som inte medicinerade. Enligt studien såg man att oavsett behandlingsmetod så blev barnens adhd ”bättre” med åren. Alltså, barn med ADHD som får medicinsk behandling blir ”bättre” enligt forskarnas definitioner, men det blir även barn med ADHD som inte får medicinsk behandling.

Då är frågan varför de som får medicin tycks klara sig sämre än de som inte får det. Den förklaring som forskarna själva föreslår är att det främst är de barn som har det svårast som använder medicinering. De observerar att det finns en liknande effekt för ”educational services”, där de barn som får mer stöd också klarar sig sämre. Forskarna förklarar detta med ”urvalseffekter” som innebär att ”de barn med störst problem får mer behandling”, såväl medicinsk behandling som andra former av stöd och hjälp.

Forskarna avslutar med att varna för att tolka resultaten på det sätt som Whitaker gör. ”Det vore fel att dra slutsatsen från dessa resultat att behandling inte gör någon skillnad eller inte är värt att sträva efter”. Däremot menar de att det är viktigt att medicinering sätts in i tid och att den inte är ”mindre än optimal intensitet”. Forskarnas slutsatser är således raka motsatsen till det som Whitaker vill hävda.

Jag tänker inte gå igenom all den forskning som Whitaker hänvisar till, men det kan sammanfattas som att medan den mycket riktigt säger att det inte går att visa på tydliga positiva effekter av ADHD-medicinering, så säger den inte alls att ADHD-medicin skulle vara dålig. Forskningen beskriver däremot hur andra faktorer har mycket större betydelse för utfallet.En sak som beskrivs är hur vilken typ av behandling någon får under barndomen inte säger särskilt mycket om hur personen klarar sig senare i livet. I stället är det som är avgörande en rad individuella och sociala faktorer. Barn med större svårigheter, inlärningssvårigheter och svårigheter att anpassa sig, och sämre socio-ekonomiska förhållanden, klarar sig sämre oavsett vilken behandling de får.

Detta borde knappast förvåna någon. Men forskningen konstaterar något som sammanfattas ganska bra i den artikel i Nature som Whitaker hänvisar till (återigen har hans slutsatser väldigt lite gemensamt med de artiklar han hänvisar till). ADHD-medicin utför inga mirakel. Den motverkar varken funktionsnedsättningen eller diskriminerande samhällsstrukturer. Medicinering gör det för många lättare att koncentrera sig och inte bli distraherad, men detta leder inte nödvändigtvis till bättre skolresultat eller andra effekter som anses önskvärda. Eller som alla med minsta kunskap i ämnet vet, ADHD-medicin tar inte bort ADHD. Personer med ADHD som har det svårt utan medicin, kommer också ha det svårt med medicin.

På det viset har Whitaker förvisso rätt. Han har rätt i att om målet är att ”bota” ADHD och göra neurodivergenta barn normal, då är medicineringen väldigt misslyckad. Det är säkert helt sant att medicinen inte alls hjälper för att få lydiga och fogliga barn. Det stämmer med mina personliga erfarenheter. Jag medicinerar för ADHD och jag är anarkistiskt lagd med väldigt bristande respekt för auktoriteter (eller ”trotssyndrom” som det också kallas). Om något har jag mer energi till att vara besvärlig, än jag annars hade haft. .

Föräldrar som ger sina barn ADHD-medicin i förhoppning om att de ska bli välartade och lydiga barn som klarar skolan och inte är märkbart neurodivergenta, lär mycket riktigt bli besvikna. För medicinen tar varken bort ADHD, eller kompenserar för det strukturella förtryck och de samhälleliga barriärer, som gör det så svårt att existera som funkis. Min egen erfarenhet är just detta. Medicinering hjälper mig att komma igång och att få saker gjorda. Effekten är tydlig när jag jämför med att inte ta medicin. Men jag har fortfarande väldigt begränsad kapacitet. Jag har koncentrationssvårigheter och exekutiva funktioner är som de är. Jag var tvungen att avbryta min utbildning och jag kan inte arbeta. Om jag önskade mig och förväntade mig att medicinen skulle ändra på detta, hade jag såklart varit besviken. Min läkare verkar tro att medicinen inte funkar, eftersom jag har så stora svårigheter ändå. Men jag tar medicinen för att det gör det lättare för mig i min neurodivergenta tillvaro, inte för att jag vill eller tror att det ska göra mig till NT.

Och medicinen påverkar inte alls allt det som gör mig underbart autistisk. Annars hade jag såklart inte tagit den. Om jag nu var barn och någon gav mig medicin i förhoppning om att den skulle göra mig lydig och snäll, och att det skulle få mina autistiska beteenden att försvinna (och hos barn med endast ADHD-diagnos tolkas sådana beteenden mer än ofta som ”symptom” på ADHD) då hade de säkert blivit besvikna. Och kanske hade beteendeterapin som Whitaker verkar föredra varit betydligt mer effektiv för att göra mig till ett lydigt traumatiserat barn. Vi kan inte veta, men jag har inte svårt att tänka mig det. Att Whitaker sen kallar medicinering för ett ”djupt ingrepp” i barnets liv, samtidigt som han av sammanhanget att döma verkar vara helt okej med beteendeterapi, antyder att det inte är barnets integritet han värnar om.

Men vi kan ge honom rätt i det. ADHD-medicin ger inte många av de effekter som omgivningen önskar, det är helt sant. Hade de gjort det hade jag varit desto mindre positiv till dem. De hjälper inte mot psykisk ohälsa, för det är inte vad de är till för. De ger inte lydiga fogliga barn, för det är absolut inte vad medicinen är till för och en sådan medicin vore jätteläskig och borde inte finnas. Medicinering gör inte att personer med ADHD på ett magiskt sätt skulle kunna delta i NT-samhället på jämlika villkor, och gör inte att vi får bra betyg och kan uppfylla alla orimliga krav som ställs på oss.

Men som påpekas i Nature-artikeln some Whitaker själv hänvisar till: ”poängen med medicinen har aldrig varit att förbättra barnens betyg, eller att öka deras chanser för tillträde till de bästa universiteten” utan att ge dem möjlighet att hantera svårigheter som annars har väldigt omedelbara konsekvenser. Att överleva det närmaste skolåret, till exempel.

All forskning på området har problemet att de bygger på ableistiska värderingar. De ser normalisering som ett legitimt mål, och allt annat än att göra personer med ADHD neurotypiska ses i någon mån som ett misslyckande. Därför bör vi aldrig okritiskt acceptera vad forskningen säger är bra eller dåligt. Att något ”fungerar” betyder inte nödvändigtvis att det är bra. Med det sagt, den forskning som finns och som Whitaker själv hänvisar till som bevis för att ADHD-medicin skulle vara skadlig, stöder inte alls hans slutsatser. Allt forskningen säger oss är att det finns andra faktorer som har större betydelse, och att medicinering inte åstadkommer normalisering.

Med all skrämselpropaganda som cirkulerar kring ADHD-medicin är det hemskt oansvarigt av SVT att publicera sådana här tyckar-artiklar som felciterar forskning i syfte att bidra till stigmatisering av medicinering som hjälper många människor. Om SVT och SR vill ge utrymme för ”kontroversiella åsikter” kan de gärna lyfta fram kritiska perspektiv på ableistiska värderingar och mål.

Publicerat i Autism, forskning | Märkt , , | Lämna en kommentar

Autistisk mentalisering som osynligt arbete

commie-owarimonogatari-04-df529848-mkv_snapshot_11-27_2015-10-31_19-05-52

I mitt senaste inlägg sa jag att ”Theory of Mind” kan ses som rätten att ha teorier om hur andra tänker och känner. Nu menar jag inte att vi bör försöka omdefiniera begreppet på det sättet, det vore mest förvirrande. Men när någon säger att autister saknar ”Theory of Mind” (eller valfri synonym) är det bra att komma ihåg att detta stämmer om vi tolkar Theory of Mind som ett neurotypiskt privilegium, och inte en förmåga.

När det gäller själva förmågan att sätta sig in i och förstå andras tankar och känslor framstår det ju mest som en brist hos NT-personer. Och egentligen hos personer i positioner av makt och privilegier rent allmänt. Med detta menar jag nu inte att försöka fastställa vem som egentligen är bra eller dålig på att sätta sig in i andras tankar och känslor. Vad vi måste förstå är att ”Theory of Mind”, eller mentalisering, är något som avkrävs vissa men inte andra. Det är ett exempel på det osynliga gratisarbete osynliga gratisarbete som funkisar får uträtta för majoritetens bekvämlighet.

Det är lättare att förstå någon som liknar en själv, och svårare att förstå någon som fungerar väldigt annorlunda. Hur lätt du faktiskt har för att förstå andras tankar och känslor varierar på individnivå. Kanske finns det skillnader på gruppnivå mellan autister och NT, kanske inte. Vad som däremot tydligt skiljer sig mellan olika grupper är de sociala krav som ställs på att en ska använda sådana förmågor.

Som förklaras i föregående inlägg spelar det ingen roll för NT-personer om de kan förstå mig eller inte, för det är mitt problem. Så de kommer inte förstå, och det kan verka som att de inte har förmågan. Och kanske är det så för vissa. Men vi kan utgå ifrån att de flesta av dem har förmågan. Det är bara att det inte spelar någon roll för dem. Även om du har förmågan är det mycket arbete som krävs för att förstå andra människor, i synnerhet människor som inte är som en själv. Den som är i en position att låta andra utföra det arbetet, behöver inte göra det själv, och varför anstränga dig när du kan låta andra göra jobbet åt dig?

Det är en form av osynligt känslomässigt arbete, som neurodivergenta får utföra för den neurotypiska majoritetens bekvämlighet. Vi förväntas arbeta i det tysta för att se till att ömsesidig förståelse, eller en illusion av ömsesidig förståelse, kan upprätthållas.

Det är min erfarenhet av interaktioner med NT, att de förväntar sig att jag ska göra hela jobbet åt dem. Jag ska se till att jag förstår utan att låta dem veta att jag uträttar detta arbete. Folk brukar bli väldigt arga och irriterade om jag ställer frågor som skulle kunna hjälpa mig att förstå bättre. För det är inte meningen att jag ska involvera dem på något sätt. Jag ska göra det på egen hand. Om jag inte förstår dem får jag skulden, men jag måste inhämta denna förståelse i det tysta så att de inte behöver göra något eller påminnas om att jag gör något som är ansträngande för mig.

Det är också mitt ansvar att se till att de förstår mig, eller tillåts låtsas som att de gör det. Om de inte förstår mig är det också jag som får skulden. Då är det jag som är dålig på att kommunicera, och allmänt besvärlig och obegriplig. Oavsett vem det är som inte förstår vem, kan jag vara säker på att det är mitt fel. Och återigen: Jag kan inte hjälpa dem att förstå på sätt som skulle kräva någonting av dem. Jag kan till exempel inte bara förklara det som de behöver förstå. Folk blir väldigt sura då, om en förklarar något. Såvida det inte är de som har avkrävt en förklaring, då ska jag förklara mig oavsett om det är något jag vill förklara eller inte. Det viktiga är att det sker på deras villkor. För det mesta kan jag inte direkt förklara saker, så jag måste försöka se till att de förstår så bra som möjligt, utan de själva behöver göra något eller tänka på något alls.

Men det viktiga ur deras perspektiv är egentligen inte att faktiskt förstå, utan att kunna känna som om de förstår och har koll på läget. Om de missförstår mig kan jag inte rätta dem, utan ofta slutar det bara med att jag får låtsas som att de har rätt. Vilket betyder att de inte förstår mig alls, men jag måste låtsas som deras tolkningar är rätt. Samtidigt som jag helst vill försöka styra deras tolkningar på ett sätt som gör att deras missförstånd skadar mig så lite som möjligt. Jag vill i alla fall försäkra mig om att deras slutsatser är sådana att de inte är väldigt skadliga för mig.

Det osynliga arbete som NT-personer förväntar sig av mig innebär för det första att jag ska räkna ut vad deras tankar och känslor och avsikter är, och ännu viktigare vad de vill att jag ska tro att de är. Jag ska förstå tillräckligt men inte för mycket. Eller i alla fall inte låta dem veta att jag förstår mer än jag borde. För det andra måste jag se till att upprätthålla illusionen av att det är de som gör hela ”Theory of Mind”-grejen, utan att de faktiskt måste göra något. Det betyder både att se till att de förstår, och att hantera missförstånd utan att påpeka dem.

Samtidigt som autister beskrivs som att sakna förmåga att sätta oss in i och första andra människor tankar och känslor, ställs vi konstant inför omfattande krav på att vi ska göra just detta. Den grupp som påstår sig vara väldigt bra på det, behöver inte alls använda förmågan lika mycket. Det kan ses som en ironi, fast att det är just dessa förhållanden som tillåter dem att tro att de själva är så bra på det. Det kan jämföras med hur män kan se sig som så väldigt förnuftiga och icke känslostyrda, för att de förväntar sig att kvinnor ska ta hand om deras känslor.

Sen är det ju mycket av den patriarkala arbetsfördelningen som tvärtom rättfärdigas utifrån att kvinnor antas vara bättre på det gratisarbete som lämpas över på dem. Det beror nog mycket på om det är arbete som kan göras helst osynligt eller inte. Oavsett vilket så gäller det, att det är faktiskt väldigt ointressant att ta reda på om det finns några generella skillnader på gruppnivå, i förmåga att utföra olika sorters arbete (ointressant och alla sorters sexistiskt). Den viktiga frågan för att förstå förhållanden mellan olika grupper är: Vilken sorts arbete utkrävs från vem? 

Patriarkala strukturer innebär att vissa sorters arbete främst avkrävs av kvinnor, och ableistiska strukturer innebär att NT-personer tar för givet att neurodivergenta uträttar känslomässigt arbete för deras räkning. Och eftersom patriarkala och ableistiska krav överlappar, det är till viss del liknande former av känslomässigt arbete som avkrävs, faller bördan desto tyngre på den som varken är man eller NT. Ju mer privilegierad en är, ju lättare är det att komma undan med att vara ”besvärlig”, och att lämna över arbetet på någon annan.

Samtidigt som ableistisk expertis påstår att autister saknar förmågan att förstå sina egna eller andras tankar och känslor, fortgår en ordning i vilken autister får ansvara för att se till att alla förstår varandra, och får skulden när det inte fungerar. Och det är bara en del av det osynliga arbete som autister (kvinnor och ickebinära i synnerhet) får utföra för att hantera neurotypiska känslor och få sociala interaktioner att flyta på utan att NT-personer måste anstränga sig.

Och sen blir vi kanske utbrända av det och träffar aldrig människor igen men det är ju också ett önskvärt resultat ur majoritetens perspektiv.

Publicerat i Autism, Autistisk, Feminism, funkisfeminism | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Theory of Mind som rätten att definiera andras tankar och känslor

hyouka7

Det sägs att autister saknar något som kallas Theory of Mind. På svenska används ibland begrepp som ”mentaliseringsförmåga”. Och när det sägs att autister saknar den förmågan är det vanligtvis inte vi själva som säger det. Men är du autistisk är det inte så svårt att hitta någon neurotypisk yrkesperson som är villig att förklara för dig att du inte har mentaliseringsförmåga, oavsett vad du själv anser om saken. De har fel, såklart, men ännu viktigare att förstå är att detta inte är en vetenskaplig diskussion. Diskussionen om påstådd brist på ”Theory of Mind” hos autister är i själva verket en taktik för att ursäkta och dölja förtryck mot autister.

Om du läser en artikel om Theory of Mind är sannolikheten hög att den påstår att autister saknar det. Vad de då menar är att autistiska personer inte förstår att andra människor har tankar och känslor som skiljer sig från våra egna. Det är väldigt ironiskt när det kommer från personer som inte alls förstår att autister har tankar och känslor över huvud taget.

Så vad är ”Theory of Mind”? Wikipedia definierar begreppet på följande vis:

Theory of mind (often abbreviated ToM) is the ability to attribute mental states—beliefs, intents, desires, pretending, knowledge, etc.—to oneself and others and to understand that others have beliefs, desires, intentions, and perspectives that are different from one’s own.

Förmågan att tillskriva sinnestillstånd till sig själv och andra, och att förstå att andra har tankar och känslor som skiljer sig från ens egna. Alltså förmågan att förstå att andra är egna personer och att gissa hur de tänker. Intressant nog säger denna definition inte att en måste ha rätt när en gissar vad andra tänker och känner, bara att en ska förstå att andra har egna tankar och känslor och kunna göra NÅGON gissning om vad dessa är (oavsett om de är rätt eller fel).

Theory of Mind betyder alltså att du har en teori om vad som försiggår i någon annans huvud.

De flesta har antagligen ToM i den bemärkelsen, och det finns inga skäl att tro att autister skulle ha mindre av det än andra. De flesta av oss är väl medvetna om att alla andra inte är samma person som en själv.

Nu brukar ToM vanligtvis ses som förmågan att göra korrekta bedömningar av vad andra tänker och känner. Om det bara handlade om att gissa vad som helst utan att det stämmer överens med verkligheten, är det ju svårt att säga att någon är bättre på det än någon annan. Därför utgår jag nu ifrån att ToM inte betyder enbart att förstå att andra har egna tankar och känslor, utan även förmågan att kunna sätta sig in i vad dessa är. Är autister sämre på detta? Jag ser ingen anledning att tro detta, men vad jag vill komma till i detta inlägg är att detta är både omöjligt att veta och faktiskt ganska irrelevant.

En viktig detalj som ofta förbises, är att det är lättare att göra ToM ju mer personen du teoretiserar om liknar dig själv. Därför finner jag i allmänhet att NT är väldigt förvirrande, och även om jag är väl medveten om att de inte tänker som jag, är det svårt att lista ut hur de tänker. Andra autister är, i allmänhet, betydligt lättare att förstå och relatera till. Och för NT-personer är det tvärtom, de har lättare att förstå varandra och svårare att förstå autister (eller neurodivergenta i allmänhet). Men de behöver inte anstränga sig för att förstå, för de kan lämna det arbetet till oss. Endast NT-personer räknas, och om de inte förstår oss ses det inte som en brist.

Autister anklagas för att sakna förmåga att förstå andra, att sakna Theory of Mind, i situationer där det är uppenbart att det är NT inte uppvisar någon sådan förmåga alls. Till exempel när en NT-personer förväntar sig att en ska förstå vad de vill fast de vägrar att säga det rakt ut, och inte kan förstå varför en inte förstår dem. Detta kan tolkas då som att autisten saknar ”Theory of Mind”, eftersom hen annars hade förstått den andres tankar utan att hen behöver uttrycka dem. Men det är ju NT-personen som utgår ifrån att bara för att hen vet vad hen menar, så borde autisten också göra det. Oförmåga att förstå att autisten inte har direkt tillgång till NT-personens tankar. Klassiskt exempel på ”bristande mentalisering”, förutom att det aldrig kommer kallas så, för endast autister kan ha den bristen. ”Theory of Mind”, eller mentalisering, används i praktiken som ”förmågan att läsa tankar”.

När en autistisk och en neurotypisk person interagerar, har den senare alltid ”Theory of Mind”, eftersom neurotypiska tolkningar av autistiska tankar och känslor alltid prioriteras framför våra egna. När en läser professionella texter om autism och ToM, står det väldigt ofta något om hur autister inte ens förstår sina egna tankar och känslor. Att vi har svårt att förstå vad vi själva tänker och känner (och därför måste omgivningen uttolka oss för de vet bättre). Med andra ord: ”det är inte gaslighting om offret är autistiskt”.

Detta betyder att om det finns en diskrepans mellan vad NT-personen tror att vi tänker och känner och våra egna upplever, ses inte detta som ”bristande mentalisering” hos NT-personen. I stället bevisar det att autisten har bristande förmåga att förstå sina egna tankar och känslor. Om vi inte förstår dem är det fel på oss, och om de inte förstår oss är det också fel på oss. De kräver att vi ska veta vad de tänker, och de utgår alltid från att de själva vet vad vi tänker.

Jag sa tidigare att det inte är särskilt relevant att försöka fastställa om autister generellt sett verkligen har svårigheter med Theory of Mind. Kan har vi det. Kanske inte. Kanske är det NT som har svårigheter. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att hela diskussionen kring Theory of Mind hos autister används som ett vapen för att förtrycka autister. ToM-diskursen används för att rättfärdiga övergrepp och gaslighting mot autister. Det är inte ett neutralt vetenskapligt begrepp.

Wikipedia-definitionen beskriver ”Theory of Mind” som, mer eller mindre, förmågan att formulera teorier om andras tankar och känslor. Kanske är det mer intressant att i ett samhällsperspektiv tala om rätten att formulera sådana teorier. NT-personer tilldelas rätten att formulera teorier om autister (och övrigt neurodivergenta) tankar och känslor, och dessa teorier tillskrivs högre relevans till och med än våra upplevelser av egna tankar och känslor. Sett ur det perspektivet är det helt riktigt att NT-personer har Theory of Mind, medan autister saknar det.

Publicerat i Autism, NT-professionella, Okategoriserade | Märkt , , , | 1 kommentar

Anarkoautism Besvarar Frågor och Kommentarer från Sökmotorer

maxresdefault (1)

Jag tycker att det är intressant att se vilka söktermer som folk använt för att komma till den här bloggen. Då och då skriver jag inlägg där besvarar sökningar som om det var frågor och kommentarer riktade till mig. Detta är tredje upplagan av sökningar besvarade (se föregående inlägg i serien här).

”Hur ska jag klara att leva med en man som har autism?”

Jag vet inte, måste du göra det? Att leva med en man låter skitjobbigt. Fast i det här fallet låter det som att det kan bli värst för honom, om du nu har funderingar som ”hur ska jag klara av att leva med någon som är autistisk”. Första steget är att inse att autister är fantastiska och om du själv är NT har du en väldig tur om en autist vill vara med dig.

”Dalta med barn med autism?”

Du bör vara mer orolig över att traumatisera autistiska barn genom att ställa orimliga krav. Vad du kallar ”dalta” kallar någon annan att överleva till vuxen ålder.

”Ekolali behandlingsmetoder?”

Ekolali är hälsosamt och bra och bör uppmuntras.

”Hur mycket bör man jobba när man har en barn med högfungerande autism?”

Eh, jag är ganska säker på att hur mycket du bör jobba är oberoende av om ditt barn är autistiskt. Frågan är hur mycket du vill och kan jobba. Jag är autistisk och kan inte jobba alls, så därför borde jag inte jobba.

”Orkar inte låtsas vara glad.”

Relaterar.

”Påtvingad ögonkontakt?”

Är hemskt och kan likställas med sexuellt ofredande. Gör det inte.

”Autism föräldrar klagar.”

Oh ja. Autismföräldrar klagar väldigt mycket. Inte minst på autister de inte ens känner. Jag får väldigt mycket klagomål från främmande Autismföräldrar som inte gillar att jag skriver saker som att autister är människor.

”Fakta autism grad 1?”

Fakta: ”Grader av autism” finns inte. Autister har varierande svårigheter och behov men vi har inte olika grader av autism.

”Giriga kapitalister.”

Det är det de är till för. Varför vi nu ska ha dem alls.

”Att pressa autism.”

Snälla pressa inte autism, det låter obehagligt.

”Ge mig pengar.”

Men jag har ingen inkomst. 😦 Om du gillar bloggen får du gärna ge mig pengar i stället.

”Transpersoner har ej samma rättigheter i vården.”

Tyvärr inte nej. Transpersoner behandlas sämre i vården rent allmänt, och transvården är olika beroende på var en bor. Det finns diskriminering mot neurodivergenta transpersoner och ickebinära har begränsade rättigheter till vård.

”Brukar barn med autism bli vegetarianer?”

Jag… vet faktiskt inte? Jag försökte vara vegetarian ett tag men klarar inte av det eftersom jag inte kan laga mat själv och det finns nästan inga vegetariska färdigrätter i affären… Så jag är vegetarian i princip men hindras i praktiken av att vegomat är så otillgängligt. Som barn kom det inte på fråga eftersom jag hade en miljon allergier. Men jag har verkligen ingen aning om autistiska barn brukar bli vegetarianer.

”Många företagare är lata.”

Jag kan inte argumentera mot detta. Alltså jag vill ju säga något om att ”lat” är ett ableistiskt koncept, men om vi nu ska kalla någon lat kan vi gott rikta det mot företagare.

”Autism vad för defekt?”

Inte alls en defekt.

”Svårigheter att leva som mycket mer intelligent.”

Åh, gråt mig en flod…

”Vad är högfungerande och högfungerande autism?”

Ableistisk bullshit och inget mer, det är vad det är.

”Tecken på särbegåvning.”

Ett vanligt tecken är om ditt barn är uppenbart autistisk men du kan inte acceptera det för du tycker att autister är då dåliga, så du säger att det är särbegåvning och detta är en helt annan sak.

”Hur ser man om ett barn är autistiskt?”

Om det har svårt med sånt som autister brukar ha svårt för, och beter sig på ett autistiskt sätt, kan det vara autistiskt (det finns inget enkelt trick för att se det).

”Varför kan en del inte förstå frågor utan frågetecken?”

Hmm, i skrift menar du? Ja de kanske är vana vid att en fråga följs av ett frågetecken eftersom det är så frågetecken brukar användas. På det sättet är frågetecknet ett användbart kognitivt hjälpmedel. Fast ibland sätter ju folk frågetecken efter något som inte är en fråga och då kan det orsaka förvirring (jag gör också detta).

”Ersättning skador av aggressiva barn autism.”

Autister brukar tyvärr inte få någon kompensation för skador de orsakats under barndomen, oavsett om de var aggressiva eller ej.

”Varför vissa inte förstår ironi?”

Det finns många skäl. Det kan vara för att en är autistisk. Ett annat skäl är att en är NT. NT är ofta jättedåliga på att förstå ironi, och till skillnad från autister som har svart med det brukar NT sakna alla självinsikt.

”Folk som förväntar sig tacksamhet för allt…”

Är i regel enormt privilegierade.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar