Gravity Break: Cataclysm – Jättebra webbserie med autistiska karaktärer

Emilia och Minkah, två av huvudpersonerna i Gravity Break: Cataclysm, befinner sig i ett tillfälligt tillstånd av tyngdlöshet.

Hej alla! Jag märker att det fortfarande är en del som läser den här bloggen, trots att jag inte har uppdaterat på länge. Mycket har hänt de senaste månaderna, och en del saker vill jag skriva om så småningom. Men just nu är jag helt uppe i ett annat projekt: Jag skapar en serie! Det är en bra serie, och jag vill att många ska läsa den. Så därför använder jag nu min blogg till att promota den.

Gravity Break: Cataclysm utspelar sig i ett postapokalyptiskt Sverige, i en värld som ödelagts efter en katastrofal olycka som fick själva gravitationen att löpa amok. En autistisk transtjej måste lämna sin hemstad (Göteborg, som nu är en egen stadsstat) efter att hon transitionerat med hjälp en illegal substans som förvandlat henne till en katt-flicka.

Serien har en egen hemsida. så gå in och läs! För tillfället finns det 23 sidor tillgängliga. Om en månad eller kanske mindre, kommer jag att börja uppdatera veckovis. Mitt mål är att någon gång kunna försörja mig på mitt ritande för det är typ det enda jag är bra på som jag i teorin skulle kunna omvandla till en inkomst. Är ju för funkis för att ha ett vanligt jobb. Så jag uppskattar jättemycket alla som läser och delar och stöder min serie.

Juridiskt kön

Jag fick nyligen godkänt ändring av juridisk könstillhörighet. Fick besked om detta häromveckan. Jag är juridiskt kvinna nu. Jag är inte kvinna på något annat sätt, men eftersom det endast finns två lagliga alternativ så är jag hemskt glad att erkännas som det som inte ger mig massiv ångest och dysfori.

Om/när jag börjar blogga ordentligt igen, vill jag berätta om processen hit. Jag har varit lite paranoid när det gäller att tala om min erfarenhet med transvården. För i teorin, om de hittade den här bloggen och kopplade det till mig, så skulle det kunna ställa till problem i processen. Jag ville inte ta några risker. Men nu har jag fått rätt till vård och fått min juridiska könstillhörighet ändrad, så jag behöver inte oroa mig för det längre.

Men helst skulle jag ju önska att juridiskt kön inte var en grej. Många har sagt till mig saker som ”jag hoppas att de tillåter icke-binära kön i framtiden”. Fast jag hoppas ju bara på att hela grejen med juridiskt kön avskaffas.

Det hela är så absurt när en tänker efter. Jag menar, kön är en viktig aspekt av vår identitet och det finns massa sociala normer och förväntningar, men det finns det ju kring allt möjligt som inte regleras i lag på samma sätt.

Varken mitt personnummer eller mitt id-kort säger något alls om min läggning eller min funktionsnedsättning. Så det finns ingen anledning till att inkludera just kön som en variabel.

Tänk om de gjorde samma sak med sexuell läggning. De kunde ju tilldela det samtidigt som kön. Om du tilldelas könet flicka så tilldelas du sexuell läggning ”gillar pojkar” och vice versa. Allt i enlighet med samhällets förväntningar och stereotyper.

Om du vill ändra din juridiska läggning måste du först genomgå en lång utvärderingsprocess, du måste tala med psykologer och sen ska du bevisa att du verkligen är den läggning du påstår. Du måste leva som din önskade läggning, du måste klä dig rätt och så vidare. Gå på möten med psykologer och läkare som ställer intima frågor om ditt sexliv och din relation till olika kroppsdelar.

Det finns bara två juridiska läggningar att välja på. Är du bi eller asexuell eller något annat så får du hålla det för dig själv, och försöka övertyga relevanta auktoriteter om att du är ”genuint homosexuell”.

Det vore bisarrt som bara den, men det är ju bokstavligen där vi är med juridiskt kön idag.

Ritat

Den senaste veckan har jag hyperfokuserat på att lära mig teckna med ritplattan som jag berättade om i förra inlägget. Jag har lärt mig snabbare än jag hoppades och det känns väldigt roligt. Så jag tänkte här dela med mig av några teckningar. De kommer i den ordning jag tecknade dem så en kan se hur jag blivit bättre på det de senaste fyra dagarna.

Bilderna är på karaktärer från min planerade serie, som utspelar sig i en postapokalyptisk värld där tyngdlagen har satts ur spel, Göteborg är en hyperkapitalistisk dystopi, och det finns kattflickor med superkrafter.

Bilderna visar huvudpersonerna (ett par autistiska transtjejer), deras icke-binära autistiska vän, och till sist antagonisten Liatris som är en väldigt dramatisk kattjej med mäktiga superkrafter.

Jag behöver fortfarande lära mig att teckna miljöer och bakgrunder så jag tänkte ägna mig en vecka åt det nu, och någon gång därefter börjar jag teckna själva serien. Och beroende på hur det går så ska jag fixa en sida åt det och då kommer jag posta länk här också så stay tuned.

Digital konst

Häromdagen fick jag en ritplatta och sen dess har jag varit hyperfokuserad på att lära mig att använda den. Och jag har helt glömt bort bloggen på sistone. Så det kan hända att det dröjer att tag innan jag blir aktiv med bloggandet igen.

Jag har inte så mycket att säga och jag vill gå tillbaka till ritandet så fort jag kan. Men jag vill i alla fall dela med mig av något som jag blev klar med i morse. Det är serie som jag har delat tidigare men nu är den i färg och mycket snyggare.

Jag orkar inte mer cis

Jag tänker inte göra någon sorts analys på Ekmans text. Jag orkar inte, och det är ändå inte värt det. Än en gång har en reaktionär transmisogyn cisfeminist fått för sig att hennes hat mot transkvinnor förtjänar plats i en offentlig debatt.

Det fanns en tid (ganska nyligen) då jag kände behov av att analysera och dekonstruera terfarnas argument. Men det är jag klar med nu. De kommer inte med något nytt.

Ekis gjorde väl iofs ett taktiskt misstag då hon riktade sig mot transkvinnor. Så gör man i USA och Storbritannien, och det är väl från de hatkampanjer som pågår där som hon fått inspiration. Men i Sverige så har även trångsynta cisfeminister på det stora hela accepterat att transkvinnor är kvinnor (så länge de är assimilerade och erkänner cisfeministernas rätt att bestämma vad det innebär att vara kvinna).

Ska en vara terf här så ska en vara lite smidig och endast hata på transtjejer och enbies som inte accepterar cissexistisk ideologi. Tror jag. Det är liksom inte som att jag håller koll på hur ”debatten” går här, har liksom inget behov av att hålla mig uppdaterad i vilka ickeargument de senast hittat på för att rättfärdiga deras hat.

De har inget intressant att säga. Det är bara samma sak om och om igen. På sätt och vis är det kanske bäst att jag inte vet vad de säger för då behöver jag inte förhålla mig till det.

För vi ska inte behöva förhålla oss till det. Transkvinnor är kvinnor, transmän är män, enbies är båda eller inget eller lite av det ena eller andra eller båda.

Vi har ingen skyldighet att bevisa vad vi är för våra förtryckare. Transkvinnor är inte kvinnor i den mån de liknar ciskvinnor, eller vinner cisfeministers villkorade acceptans. Transpersoner är de vi är helt oberoende av hur vi förhåller oss till cisfolkets krav och förväntningar och idéer om hur vi ska vara.

Ja det känns säkert jättekonstigt för en del cispersoner att tänka sig att de inte skulle ha något att säga till om när det kommer till andra personers kön. Men så är det. De har inget att säga till om, deras åsikter är irrelevanta, och deras förståelse av kön är på en tvåårings nivå.

Och därför finns det inget mer att säga.

När en är asexuell och inte förstår varför alla låtsas som att allt en gör är sexuellt

Snart är det nytt år och jag kan säga att 2017 har överlag varit ett bra år för mig. Visserligen har jag varit deprimerad och jag lever under fattigdomsgränsen, men jag har också gjort många framsteg. Jag har lärt mycket om mig själv och min identitet.

På senare tid har jag lärt mig mycket om asexualitet och det har verkligen hjälpt mig att förstå mig själv bättre. Jag har mycket tankar kring det och jag hoppas kunna formulera något vettigt blogginlägg om det. Just nu tänker jag på hur jag ofta är rädd för att folk ska tillskriva mig sexuella motiv som jag inte har.

Jag är asexuell och förstår knappt innebörden av begreppet ”sexuell” men allting och vad som helst tycks ha sexuell innebörd och jag vill inte att det jag säger och gör ska misstolkas. Jag försöker att inte oroa mig alltför mycket för detta, men det är svårt.

Det finns en hel del djupt rotad ångest kring detta. För folk har valt att tolka mitt beteende som sexuellt, eller som att jag visat intresse för sex, ända sedan jag var barn.

Det var både jämnåriga och vuxna som gjorde detta. Även min mor gjorde det, vilket såhär i efterhand ju är riktigt obehagligt.

Jag minns ett sådant tillfälle när jag såg någon film på TV med familjen. Filmen var inte så intressant (eller också var den obehaglig på något sätt) så jag tittade inte på TV:n. Tror jag låg ner på golvet eller nåt.

Hur det än var så kom det en sexscen. Och familjemedlemmar reagerade på detta, tror jag. Jag blev i alla fall uppmärksammad på att något hände i filmen. Så jag tittade upp.

Och min mor sa ”jaha NU är [hen] intresserad. Hormonerna kokar haha.”

Det låter ju som att hon säger att sexscenen gjorde mig upphetsad för annars vet jag inte hur jag ska tolka det.

Det kändes förnedrande på något sätt som jag inte riktigt kunde sätta ord på.

Jag var inte ens särskilt intresserad av den där sexscenen, jag tittade bara upp för att jag märkte att Något Hände.

Inte för att det vore fel om jag hade tittat upp för att jag var intresserad av att se sex på TV. Det hade väl också varit normalt och jag tycker nog fortfarande att det var extremt olämpligt av min mor att kommentera på det.

Men faktum var att jag inte var upphetsad över att de visade sex på TV och att min mor valde att tolka det så var väldigt obehagligt. Även om det inte hade varit min mor så avskydde jag bara hur alla skulle tillskriva mig sexuella motiv hela tiden.

Allt jag gjorde var att titta upp för en sekund för att något hände på TV:n och detta var tillräckligt för att dra slutsatsen att detta hade att göra med sex.

Det hände hela tiden. Klasskamrater och släktingar tolkade allt möjligt till att handla om sex. Jag visste aldrig när det skulle hända. Jag hade verkligen ingen koll på den allosexuella heterokulturen. Det finns så många saker som kan anspela på sex. Så många fraser och metaforer och eufemismer och anspelningar och allosexuella internskämt. Någon gång använde jag ordet ”bakifrån” på ett sätt som tydligen fick det att låta som sex. Det är ju ett så vardagligt ord och det var uppenbart i sammanhanget vad jag talade om men regeln verkar vara att om något KAN tolkas som sexuellt i något sammanhang så ska det tolkas som sexuellt oavsett sammanhang.

Samhället sexualiserar allt möjligt och jag avskyr det. Jag lärde mig att hela tiden vara ängslig och rädd över att säga något som ska tolkas som en sexuell anspelning. Och eftersom jag är transfeminin och allmänt queer så vet jag att hela min identitet sexualiseras utav bara den. Många tror liksom att en transpersoner som vill ändra på våra kroppar motiveras av att vi går igång sexuellt på det.

Nu vill jag säga att många transpersoner så klart har sexuella känslor kring sin kropp. Det har många cispersoner också. Det betyder inte att det är en sexuell fetisch att vara cis.

Och det är inte fel eller dåligt att vara sexuell. Det viktiga är att en tillåts ha kontroll över sin egen sexualitet. När samhället tillskriver sexuell innebörd i en persons ord, handlingar eller identitet, så fråntas hen rätten att definiera sin egen sexualitet.

Att vara asexuell enby är för övrigt intressant för det gör det så tydligt hur samhället både kräver att vi ska vara sexuella och samtidigt skambelägger det.

Varje gång någon insisterar på att jag sagt eller gjort något sexuellt, eller att hela min existens är sexuell, så nekas jag rätten att inte vara sexuell. Men om jag vore sexuell så skulle samhället skambelägga detta också. Endast straighta cispojkar tillåts vara sexuella. Allt annat sexualiseras.

Resten av oss tillåts inte vara sexuella men vi tillåts inte heller att inte vara det.

Vi ska vara sexuella men vi ska känna skam och skuld över det. Som asexuell kan en både känna sig dålig över att en inte är tillräckligt sexuell, och samtidigt skämmas över all sexualitet som omgivningen tillskriver en.

Vår autistiska jul

Nu är julen över. Senast talade jag om hur traditionellt julfirande ofta inte är särskilt autistvänligt. Därför är jag väldigt glad över att jag och Kai nu kan fira jul på vårt sätt. För det är det bästa sättet att fira jul på för oss. Vi vet att det är okej att göra saker i vår egen takt, att vi inte måste göra på något visst sätt bara för att det är ”tradition”, och att det är okej att vila när en behöver.

Vi köper inga julklappar. Att handla julklappar är stressigt och jobbigt och inte värt det. Nu har jag visserligen ändå inte några pengar (jag klarar nätt och jämnt mat och hyra på det jag får) men även om jag hade pengar skulle jag inte använda det till julklappar.

Jag gillar inte julklappar. Jag förstår det är annorlunda i till exempel barnfamiljer men för mig finns det ingen poäng. Jag gillar presenter, både att ge och att gå, men jag gillar inte julklappar.

För julklappar är så obligatoriska. En ska köpa julklappar, hellre en dålig julklapp än ingen julklapp alls. Men de presenter som gör mig glad på riktigt är när vänner ger mig saker som jag vill ha för att de uppskattar mig och vill göra mig glad. Dessutom är det roligare att sprida den glädjen över året. Så om jag ska ge en present till någon så är det för att jag gillar personen och jag har hittat en lämplig present, och det kan en ju göra när som helst under året.

Så jag är nöjd med att hoppa över julklappsbytet. Det är mycket stress och det finns ändå ingen kärlek i det när det bara är ett måste. Jag ser bara fördelar med att stå utanför den julkommersen.

Vi gjorde god julig mat. Fast inte fler rätter än vi orkar med. Så det blir inte ett komplett julbord, det skulle vi aldrig orka ordna på egen hand. Och det är nog svårt att göra ett helt julbord när vi bara är två.

På kvällen tittade vi på Hogfather. Det är en bra julfilm, fast vi orkade bara se halva så vi kollade på andra halvan dagen efter.

En stor del av julen spenderade vi i olika rum och spelade spel. För det är okej att dra sig undan när en är trött.

Och det var en underbar jul. Mycket trevligare än alla de stora stökiga släktmiddagar med julklappar och jättemycket mat och människor och intryck som jag tidigare tvingades vara med på.

En måste inte byta presenter och göra så väldigt mycket och vara tillsammans precis hela tiden för att det ska vara en bra jul.

Att göra saker i sin egen takt och ta hänsyn till sina egna och varandras begränsningar och göra saker som en gillar, det är mycket bättre än att ha traditioner som alla måste anpassa sig efter.

Om jag nu skulle planera något högtidsfirande med fler personer så skulle jag ordna det efter liknande principer.

Jag skulle bjuda in lagom många personer så det inte blir för mycket folk. Personer som jag kan lita på respekterar mina och andras behov.

Och vi får se till att det finns mat som passar för alla. Det bästa vore nog om alla kan hjälpas åt med maten. Fast inte i samma kök, för det blir bara stojigt och stressigt. Det är mycket bättre att ta med sig färdiga saker.

Och inga obligatoriska julklappar på julen. Mycket viktigt att alla är införstådda med det.

Vi kan göra något roligt som alla tycker om. Spela något brädspel eller titta på en film eller anime eller äta kakor eller vad det nu kan vara.

Och det måste finnas ett rum som är dedikerat vilorum. Det måste alltid vara okej att dra sig undan och vila när som helst och så mycket som en behöver.

Att göra saker vi gillar i vår egen takt med personer vi tycker om är för mig mycket bättre sätt att fira högtider än att tvinga sig själv att delta i påfrestande sammanhang för traditionens skull.

Att vara autistisk i jultider

Snart är det jul. För de av oss som växt upp i den här sekulärt kristna kulturen är julen en väldigt viktig högtid. Julen ska man fira med släkt och vänner. Sjunga sånger och äta jättemycket mat och titta på Kalle Anka och ge varandra presenter. Och trevligt ska det vara.

De flesta vet nog att julen ofta är långt ifrån så idyllisk som vi gärna vill föreställa oss. Det är mycket stress och jobbiga släktingar och är en fattig så ska en försätta sig i större fattigdom för att hänga med i den obligatoriska julkonsumtionen.

Även om en gillar julen i allmänhet så finns det säkert vissa aspekter av den som en hellre hade varit utan. Men för den som är autistisk är dessa firanden ofta en plåga. Och det är svårt att slippa undan, för pressen är enorm. Du SKA fira jul med släkt och familj även om det är asjobbigt, och du ska gilla det.

Det finns ett par saker som gör det traditionella julfirandet med släkt och familj till ett helvete för många autister. För det första är själva julfirandet ofta väldigt rörigt och sensoriskt påfrestande. För det andra har de flesta av oss familjerelaterade trauman.

Sedan några år tillbaka firar jag inte längre jul eller nyår med släkten. I stället firar jag jul med min partner och vi tar det lugnt och gör saker i vår egen takt, och köper inte några julklappar för det vore stressigt och vi kan ge varandra presenter när vi vill. Det är väldigt skönt, och jag är väldigt glad att jag slipper fira med släkten numera.

För det blev bara svårare för varje år. Dels var det mycket folk och rörigt och högljutt. Jag minns att jag flera år i rad sa att jag kan nog inte vara med i år, för det var så jobbigt förra året och det klarar jag inte av igen. På detta svarade min mormor (för det var hos henne de stora släktträffarna brukade vara) att i år kommer det nog gå bra, det kommer vara lugnt och trevligt.

Så jag lät mig övertalas att komma dit, och sen gömde jag mig någonstans och grät för jag stod inte ut i det sensoriska helvete som var julfirandet. Och det var ingen som brydde sig om detta, inte tillräckligt mycket för att anpassa sig efter mina behov så att jag kunde vara med. Jag vet inte varför de var så måna av att jag skulle ”vara med” när de inte alls brydde sig om att de hindrade mig från att faktiskt vara med.

Något annat som också var jobbigt sen jag flyttade hemifrån, var att dessa tillställningar tvingade mig att träffa modern, en människa som jag ger mig ångest bara av att tänka på.

Det är väldigt vanligt att autister har traumatiska erfarenheter av våld och misshandel från familj och släkt. Jag tror inte jag känner någon autist som inte har traumatiserats under sin uppväxt. Om du är autistisk är sannolikheten väldigt stor att åtminstone en av dina föräldrar givit dig PTSD i en eller annan form.

Och julen är en tid då vi känner att vi är tvungna att vara med människor som skadat oss. Och därför ser jag hur många autister mår dåligt under den här tiden på året. Julen är inte alls en glädjens högtid för alla.

Därför är det så viktigt att säga: Nej, du har ingen skyldighet att träffa din familj under julen eller någon annan högtid. Okej att det inte är så värst kul att vara ensam under julen heller, men om det är alternativen så är det ändå upp till dig att bestämma vad som är minst dåligt: Att träffa familjen eller att inte träffa familjen.

Din familj har aldrig någon rätt till din närvaro.

I synnerhet inte när de inte bryr sig om att anpassa julfirandet efter dina behov (se även Autistiska Manifestet om släktingar som inte värdesätter ditt umgänge). Och i synnerhet inte när julfirandet involverar människor som har skadat dig och som du mår dåligt av att umgås med.

Det är okej att inte vilja vara med på släktträffar och högtidsfiranden. Och om din familj inte accepterar detta så är det de som gör fel. De vill inte att du ska ha det bra under högtiden, utan de vill att du ska offra dig och lida för att de ska slippa tänka på varför du inte vill vara med vid dessa tillfällen.

Det är okej att vara ensam på julen, eller att till exempel fira jul med vänner. Kanske borde vi autister börja ordna autist-vänliga högtidsfiranden tillsammans med andra autister i vår närhet?

Vi kan hjälpa varandra att frigöra oss från familjesammanhang som vi inte mår bra av och dessutom ha det trevligt på kuppen.

Okej jag fick den här tanken precis nu men det känns som en så självklar grej egentligen. Vi är ju många som mest förknippar högtidsfiranden med ångest och lidande, så att autistiskt julfirande med egen vald autistisk familj känns som något som verkligen borde finnas.

Kan vi göra autistisk jul till en grej? För det borde vara en grej.

Kattöron och sexualisering av söthet

En väldigt bra sak i mitt liv just nu är att jag har vänner som ger mig söta och fina kläder och andra saker. Det gör att jag kan prova nya saker och experimentera kring stil och att uttrycka min identitet och så vidare. Själv har lever jag ju på försörjningsstöd och har inte råd med mycket utöver mat och hyra. Så jag är hemskt tacksam över alla snälla människor som tycker att jag förtjänar att ha söta och fina saker.

När jag har letat efter fina saker på Amazon har jag blivit väldigt medveten om hur allt som är sött och gulligt och feminint sexualiseras till en grad som är riktigt obehaglig.

Jag ska ge ett exempel. Den senaste tiden har jag varit väldigt mycket inne på saker med katt-tema. Diadem med kattöron, halsband med kattbjällra, andra kattsaker. Jag tror det började med att jag gjorde söta kattljud som ett stim, och det påminde mig om att kattöron är fruktansvärt söta och så eskalerade det därifrån.

Så jag började söka på Amazon efter kattöron att lägga till på min önskelista i så att någon kunde köpa ett par till mig. Och visst hittade jag något jag ville ha. Vad som däremot förvånade mig var att cirka hälften av sökresultaten var produkter som ska vara ”sexiga”.

Sexiga kattöron, sexig kattdräkt med sexig kattsvans, och så vidare. Och självklart var det nästan alltid ”för kvinnor”. Jag tror inte att jag såg någon ”sexig kattdräkt för män”.

För många av de där ”sexiga” sakerna förstod jag inte riktigt vad som var sexigt med dem. Alltså för en del saker var det uppenbart, som när det var en extremt avslöjande kattdräkt. Jag ville ha en kattsvans också men jag gav upp då de enda produkter jag hittade med leverans till Sverige var typ fetisch-grejer.

Fast de flesta sakerna kunde jag inte alls förstå varför de var just ”sexiga”, utan det var mycket kläder och accessoarer som jag tyckte var väldigt söta och fina, men jag kunde inte för mitt liv förstå vad som skulle vara sexuellt laddat med dem.

Det här är nog kopplat till att jag är asexuell. Jag brukar inte tänka på saker eller personer som ”sexiga”. Jag associerar mest ”sexig” med ”sådant som folk i allmänhet brukar beskriva som sexigt”.

Så när jag sökte efter kattöron och hittade dräkter som såg ut som något som jag kunde föreställa mig att någon skulle ha på sig i en sexuell situation, eller för att framkalla sexuella känslor, då förstår jag att det är ”sexigt”.

Att jag uppfattar något som ”sexigt” är alltså inte direkt kopplat till mina egna känslor till det, utan det handlar mer om att jag känner igen det som något som andra har sexuella känslor kring. Om det tilltalar mig eller inte har inte så mycket med saken att göra.

När jag gillar något så tänker jag att det är sött eller fint eller vackert.

Och jag är inte på något sätt anti sexighet, men jag vill inte vara sexig. Därmed inte sagt att jag vill vara osexig, men jag vill inte att mina kläder (eller kattdiadem i det här fallet) ska tolkas som något sexuellt. Den tanken gör mig väldigt illa till mods.

Jag vill inte vara sexig. Söt däremot, det tycker jag om. Jag gillar söta och feminina saker. Och det visar sig att många av dessa saker kan uppfattas av andra som sexuella.

Även om jag inte vill vara ”sexig” så kan jag inte riktigt välja att inte ha att göra med något som någon kan uppfatta som sexuellt laddat. För då försvinner ju alla söta och feminina saker.

Det är så klart en patriarkal grej. Allt som ses som feminint sexualiseras. Ofta på riktigt creepy sätt. Någon berättade för mig att kjolar är sexuella för ”de är till för att män ska kunna titta upp i dem”.

Eww.

Eller knästrumpor/”thigh highs”. Det är en annan sak jag kollade efter nyligen. De är så väldigt söta och jag ville så gärna ha några. Och jag söker på Amazon och typ nästan allt är ”sexy”.

Det är bara strumpor som går väldigt långt upp varför är det sexuellt? Tänker jag. En vän berättade att ”allt som på något sätt förknippas med ’skolflickor’ sexualiseras”.

Åh. Det borde jag kanske ha förstått. Folk är så jävla äckliga. I synnerhet män.

Och det finns en massa andra söta och fina saker som jag vill testa som jag också vet sexualiseras. Jag låter bli att ta upp fler exempel för det här inlägget håller på att bli alltför långt som det är, men annars skulle jag kunna fortsätta hur länge som helst.

Nu kanske någon ändå invänder, att oavsett vad vi talar om så finns det någon som sexualiserar det. Det kanske stämmer, men det betyder inte att det inte finns ett mönster. Tills väldigt nyligen gick jag i jeans varje dag och jag kan inte minnas att jag någonsin hört att det skulle vara ett sexuellt plagg. Däremot har jag många gånger hört att kjolar är sexuella plagg.

Det är ganska uppenbart att femininitet sexualiseras. Det kan ju också förklara att sådant som är sött och gulligt sexualiseras i så hög grad. Sött och gulligt förknippas ju väldigt mycket med femininitet.

Men det är långt ifrån det värsta, förstod jag när en kompis påpekade något som borde vara uppenbart. Hen förklarade att sexualiseringen av ”söt och gullig” har väldigt mycket att göra med sexualisering av barn.

Om du inte reflekterat över detta tidigare så är detta ett lämpligt tillfälle att bli förfasad.

Samma vän påpekade också att det inte är något fel med att vara både söt och sexig, och det håller jag helt med om. Problemet är när allt som är sött och gulligt ses som sexuellt per automatik.

Därför vill jag ta tillbaka söthet. Jag vill vara söt utan att det ses som något sexuellt. Det betyder inte att jag vill bli avsexualiserad. Jag vill bara vara söt och gullig utan att folk läser det som något sexuellt. Det är allt.

Vad är asexualitet?

Igår skrev jag om sexualisering och avsexualisering. Så nu vill jag prata om asexualitet. För det råder många missförstånd om vad asexualitet innebär. Många tror att ”avsexualisera” är detsamma som att tillskriva någon asexualitet. Men asexuell och avsexualiserad är helt olika saker.

Asexuell brukar definieras som att inte uppleva sexuell attraktion. Asexuella personer brukar beskriva att de inte upplever sexuell attraktion, eller att de upplever sexuell attraktion bara sällan eller under vissa begränsade förutsättningar.

Attraktion är emellertid ett komplicerat begrepp. Det går att tala om olika former av attraktion och det är inte alltid så lätt att skilja dessa åt. Jag kommer inte gå närmare in på detta i den här texten, men begrepp som romantisk attraktion, sensuell attraktion, estetisk attraktion, och så vidare, visar på hur komplicerat det kan vara.

Därför vill jag på en gång säga att om du känner att du skulle vilja kalla dig asexuell men inte är säker på om du ”verkligen” är det, så har du all rätt att kalla dig asexuell. Det är okej att inte veta säkert hur en själv fungerar, om beteckningen asexuell känns rätt så är den din.

Asexualitet är ett spektrum. Det asexuella spektrumet täcker en mängd olika identiteter. En kan till exempel vara demisexuell, vilket brukar definieras som att en måste ha ett djupt band till någon innan en kan bli sexuellt attraherad. Asexuella identiteter har det gemensamt, att de definieras av att ens sexuella attraktion avviker från normen.

Ordet asexuell kan både syfta på det hela det asexuella spektrumet, och på en viss asexuell identitet (att helt sakna sexuell attraktion). För egen del använder jag asexuell för att beskriva att jag befinner mig någonstans på detta spektrum, för jag tycker att det är svårt att vara mer specifik.

Den som inte är på det asexuella spektrumet är allosexuell. Jämför med allistisk som motsats till autistisk (jag hade svårt för ordet ”allistisk” en gång i tiden men jag har ändrat mig av anledningar som dock inte är relevanta här.) Motsatsen till asexuell är alltså inte ”sexuell”.

Många asexuella personer beskriver sig själva med den tvådelade attraktionsmodellen. Detta betyder att en skiljer mellan sexuell och romantisk attraktion. Många asexuella personer är aromantiska, och upplever varken sexuell eller romantisk attraktion. En del asexuella personer är dock alloromantiska, och en del aromantiska personer är allosexuella.

Aromanticism är precis som asexualitet ett spektrum. Jag vet inte var jag befinner mig exakt. Jag är nog inte alloromantisk heller, men för tillfället känner jag inget stort behov av att skilja på romantisk och sexuell läggning så jag sorterar in allt under ”asexuell”. Den viktiga lärdomen här är dock att romantisk och sexuell attraktion inte nödvändigtvis är samma sak, även om de hör ihop för många. Många asexuella personer blir kära och har romantiska relationer.

Asexuell är inte detsamma som att ”inte ha sex”. Det finns asexuella personer som inte har sex, men det finns många asexuella personer har sex och gillar det. Detsamma gäller för allosexuella personer. Det finns allosexuella personer som inte har och inte vill ha sex. Asexualitet är attraktion, inte beteende. Vad du gör definierar inte vem du är. En del asexuella personer vill inte ha sex och det är okej.

Asexualitet är alltså inte detsamma som att ogilla, vara ointresserad av, eller känner avsmak inför sex. Det finns asexuella personer som är ointresserade av sex, eller som känner avsmak inför det, och detta är okej och ska respekteras. Men en blir inte mindre asexuell för att en är intresserad av eller tycker om sex.

Att vara asexuell är inte att sakna sexdrift. Det finns självklart asexuella personer som inte har någon sexdrift men det är inte vad ordet innebär. Det går att vara asexuell och ha en hög sexdrift.

Däremot: För de asexuella personer som är ointresserade av eller känner avsmak inför sex, eller som har låg eller ingen sexdrift, kan dessa saker vara en viktig del av deras asexuella identitet. De flesta asexuella personer jag känner är nog mindre intresserade av sex än vad folk i allmänhet är. Jag tror att detta är något som lätt följer av att en har begränsad sexuell attraktion. Men det finns ingen motsättning mellan att vara asexuell och att vara intresserad av sex.

Och om du är osäker på vad du är, men du upplever att din sexualitet präglas av att ointresse/avsmak inför sex, eller av begränsad sexdrift, och du vill kalla dig asexuell: Det är tillräckligt, du har all rätt att kalla dig asexuell. Sexualitet är förvirrande och orden ska finnas för att hjälpa oss att förstå oss själva, inte för att få oss att känna oss otillräckliga.

Det som är viktigt är, att en person är asexuell säger inget om hens attityd till sex eller hens sexuella beteende. Asexuella personer kan vara sexuella, och att avsexualisera någon är inte detsamma som att se personen som asexuell.

Jag får avsluta här för jag har redan skrivit mer än tillräckligt för ett blogginlägg. Om någon av er har några frågor eller vill tillägga något får ni gärna lämna en kommentar (så länge den följer kommentarsreglerna såklart).