Välkommen till inkluderingen

durarara

Alla lärare som har någon erfarenhet alls, har erfarenhet av att undervisa elever med autism och ADHD, oavsett om de vet det eller inte. Vi är vanligare än ni tror. Och elever med NPF far illa av att gå i en skola som inte alls är anpassad efter verkligheten (att funkisar existerar). I teorin är bristande tillgänglighet ett brott, men samtidigt finns det lagar som kräver att autistiska barn ska vistas i skolor där de tar skada.

Det kan tyckas paradoxalt att samtidigt som vi har lagar mot bristande tillgänglighet, så har vi också lagar som kräver att funktionsnedsatta elever deltar i otillgänglig undervisning, och förbjuder anpassad undervisning. För ett tag sedan hamnade Linköpings kommun i en rättstvist med skolinspektionen. Anledningen är att Linköpings kommun har låtit elever med ”extra behov” gå i en specialklass där det får det stöd som de behöver (och har rätt till). Skolinspektionen anser att detta är ”rättsosäkert” eftersom det bryter mot principen om att alla elever ska inkluderas i samma skola.

Vad betyder det att inkluderas, enligt Skolinspektionen? Inkludering betyder inte att skolan anpassas så att barn med funktionsnedsättningar kan delta i den ordinarie undervisningen på sina villkor. ”Inkludering” betyder att elever med funktionsnedsättningar ska tvingas att gå i alltför stora klasser, delta i otillgänglig undervisning, vistas i en skolmiljö som de mår dåligt av, utsättas för mobbing och trakasserier som ingen tar på allvar, och få sin hälsa förstörd så tidigt som möjligt. ”Inkludering” betyder inte att undervisningen utformas så att den passar alla. Det betyder i stället att de ska sluta vara funkisar, att de får klara sig bäst de vill och blir straffade när de inte lyckas anpassa sig. ”Inkludering” betyder att det är bättre om autistiska barn går ur skolan med livslånga trauman i stället för godkända betyg, så länge det kan sägas att de har ”inkluderats”. Inkludering är ett missvisande ord men det låter finare än assimilering.

”Inkluderingsdebatten” har fler än två sidor. För å ena sidan finns det den sida som Skolinspektionen och många lärare står för, att det är eleven som bör tvingas till anpassning och att ”speciallösningar” är fel. Å andra sidan finns det de som är för specialklasser för de som har behov, eftersom mer stöd och mindre trauma är bättre än motsatsen. Å tredje sidan finns det gott om lärare som menar att ”inkludering” är dåligt eftersom det är synd om dem, lärare, som tvingas ha att göra med funktionsnedsatta barn. De kallar barn med NPF för ”dåliga arbetsvillkor” och vill att alla funkisbarn ska sättas i specialskolor så att de, lärare, slipper att se dem eller tänka på att de existerar. Men autistiska elever kommer alltid finnas i vanliga klasser. Problemet med inkludering är inte att lärare tvingas ha att göra med funktionsnedsatta elever, utan snarare att dessa elever tvingas ha att göra med lärare som anser att de inte hör hemma i skolan och ger dem skulden för dåliga arbetsvillkor.

Så länge ”inkludering” betyder att barn tvingas till en skola som skadar dem, och att det är barnet som ska anpassas efter skolan i stället för tvärtom, så är ”inkludering” en förtryckande ideologi. Men jag gillar verkligen inte hur begreppet ”inkludering” för att beskriva detta. För problemet är inte att autistiska elever går i samma skola som andra elever. Problemet är att vi har en skola som traumatiserar autistiska barn. Om specialklasser orsakar mindre skada för vissa barn, än vad den vanliga skolan gör, så vore det etiskt oförsvarbart att inte sätta dem i specialklasser. Och om vi nu ska tala inkludering, varför inte förespråka att alla elever inkluderas i ”specialklasser”? Varför är det alltid de utsatta eleverna som ska flytta på sig?

De som anklagar specialklasser för att vara ”segregering” har fel. Så länge den ordinarie skolan skadar elever med NPF är speciallösningar nödvändiga. Men att den vanliga skolan skadar barn med NPF är ett problem. Men specialklasser är inte heller en bra lösning egentligen (dock i många sammanhang den bästa tillgängliga). Det är inte bra att ha ett system där elever med diagnosticerad funktionsnedsättning skickas till specialklasser medan funktionsnedsatta elever utan diagnos blir fortsatt misshandlade i den vanliga skolan.

För det kommer alltid finnas funktionsnedsatta elever i ordinarie klasser, det kommer alltid finnas barn som inte får diagnos men som likväl har samma svårigheter. Men det är inte specialklasserna som är problemet. Problemet är att den vanliga skolan är så skadlig för så många elever, att specialskolor alls behövs. Det borde inte finnas ”specialskolor” för det borde inte vara standard att skada elever. Alla skolor behöver inte vara likadana, men alla skolor ska vara utformade så att vem som helst kan gå i dem utan att fara illa.

Det borde inte finnas ”specialklasser” för de vanliga klasser som vi har idag borde inte ens vara ett alternativ. Vanliga klasser borde inte finnas. Det ska inte bara erbjudas alternativ till den vanliga skolan, utan den vanliga skolan måste avskaffas. Då kan alla barn bli inkluderade på riktigt.

Men så ser inte samhället ut idag. Samhället tvingar barn att gå till en skola som inte är anpassad efter deras behov, och där de utsätts för systematisk misshandel som leder till skador för livet. Det politiskt korrekta uttrycket är ”inkludering”.

För övrigt rekommenderar jag Autistiska Manifestets bloggserie om skolan (här är det senaste inlägget) som ger en bra inblick i hur skadlig skolan kan vara för elever med funktionsnedsättningar.

Publicerat i Autism, Funkispolitik, NT-professionella, tillgänglighet, utbildning | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hat och förtryck är inga fobier

znt_10_7

Det finns en ironi i att begreppet ”funkofobi” används för att beskriva hat och förtryck mot funkisar. För om funkofobi är ett ord så är det i sig ”funkofobt”. Ordet kopplar hat och förtryck till psykisk ohälsa, i enlighet med en lång tradition av att tala om ondska som psykisk sjukdom och funktionsnedsättningar. Varje gång en terrorist visar sig vara vit (och det inte är bekvämt att förklara handlingen med hans etnicitet eller religion) så är det en ensam galning, och sedan spekulerar man i om gärningsmannen var autistisk. Vi kanske rentav får veta att autistiskt beteende främjar terrorism. Sverigedemokrater och andra inbitna rasister hånas som ointelligenta, obildade och dåliga på att stava.  Och Donald Trump har väl vid det här laget blivit diagnosticerad med varje tillstånd som finns beskrivet i DSM. Samtidigt som han för en politik som kommer att kosta många livet för många psykiskt sjuka (och funkisar i allmänhet).

Att hat och förtryck ständigt kopplas samman med psykisk sjukdom är ett problem. Det finns en utbredd uppfattning om att psykiskt sjuka personer är farliga och våldsamma, trots att verkligheten är att psykiskt sjuka utsätts för våldsbrott mycket oftare än de utför dem. Och uppfattningar om att psykisk sjukdom och funktionsnedsättning gör människor farliga, används för att rättfärdiga våld och förtryck mot neurodivergenta personer. Till exempel sker det i Sverige idag skolpersonal utsätter autistiska lågstadieelever för brutalt våld, och kommer undan med detta genom att hävda att de agerade i nödvärn. Så farliga är autister, att en vuxen man kan behöva trycka ner en åttaårig autist i marken för att denna kastat en legobit eller viftat med armarna.

Jag önskar att det nu vore uppenbart varför det inte är lämpligt att beskriva allt detta med ett ord, som kopplar detta våld och förtryck till psykisk ohälsa. Det är dessvärre många som skulle kalla allt detta för ”funkofobi” och inte alls se något problem. Så låt mig nu förklara vari problemet ligger.

Enligt diagnosmanualerna klassas fobier som ångestsyndrom, som en en typ av psykiska störningar. Det finns olika typer av fobier, inklusive ”social fobi” (en diagnos som i sig har en del problem, se Autistiska Manifestet om social fobi). Fobier innebär att individen upplever en stark rädsla för ett objekt, en rädsla som inte vilar på någon rationell grund. En fobi gör att en känner ångest och rädsla inför något som alls inte är farligt. I vissa fall kanske en får stark ångest bara av att se en skugga eller en tecknad bild som liknar det som en har fobi för. En fobi är alltså en form av ångestsyndrom som innebär att en har en massa irrationell rädsla och ångest inför något.

Ordet ”fobi” har även kommit att användas för att beskriva hat mot utsatta grupper. Homofobi, transfobi, islamofobi och även funkofobi. Jag skulle kunna göra en lång lista på alla olika ”fobier” jag sett men dessa räcker som exempel. Och i samtliga fall har vi samma problem: Hat och förtryck beskrivs som en form av psykisk ohälsa.

Här vill nog många invända att ”fobi” i bemärkelsen förtryck inte alls är en referens till ”fobi” i bemärkelsen psykisk ohälsa. Men den som hävdar att det inte finns en sådan koppling är okunnig i ämnet om hen inte ljuger medvetet. För ända sedan man började använda ”fobi” för att tala om förtryck, har det varit menat att föra tankarna till fobier i den klassiska psykiatriska bemärkelsen. Det började i slutet av 60-talet då George Weinberg introducerade begreppet ”homofobi”. Weinberg själv förklarade att medan han inte tänkte sig att ”homofobi” skulle ta plats i diagnosmanualerna, så ansåg han att ”homofobi” var en fobi av samma slag som en person lider av, om hen till exempel har en fobi mot ormar. Homofoben och ormfobens reaktioner var mer eller mindre samma sak, enligt Weinberg.

Alla som har erfarenhet av fobier och av förtryck vet nu att detta inte alls stämmet. Visserligen kan det sägas att i varje förtryckande maktordning så finns det ett inslag att förtryckare visar en sorts rädsla för de som de förtrycker. Men det är inte en rädsla som har något gemensamt med det som den upplever, som lider av en riktig fobi. Förtryckaren fruktar att förlora den makt och de privilegier som bygger på förtryck av den underordnade gruppen, och hen reagerar våldsamt när hen upplever sig hotad. Den som lider av en fobi vill ha så lite att göra med det som den har fobi mot. Fobier är ofrivilliga och skadar individen, medan de som utövar förtryck kan välja att inte göra det, men väljer att försvara de maktordningar som gynnar dem.

Någon kanske nu ändå säger att ”fobi” inte alls är menat att syfta på en fobi i psykiatrisk bemärkelse. En fråga som kan ställas då är, menat av vem? Den som myntade begreppet homofobi menade det i alla fall just så. Och det finns fortfarande många som direkt jämför dessa ”fobier” med riktiga psykiatriska fobier. Dessutom är det ingen slump att så många ord som används för att beskriva ondska och förtryck är referenser till psykisk sjukdom och mentala funktionsnedsättningar. Galenskap, låg intelligens, empatibrist, personlighetsstörningar, autism och andra funktionsnedsättningar, används både förklaring och som metaforer för förtryck och hat. Allt för att undvika att tala om förtryck i termer av strukturer, ideologi, värderingar, materiella intressen, hat och så vidare. Det är ingen slump att folk automatiskt använder funktionsnedsättningar på det här sättet. Och bruket av ”fobi” för att beskriva hat och förtryck är inget undantag.

Det är inte heller så att det saknas alternativ till ”fobi”. När det gäller förtryck mot funkisar finns till exempel ordet ableism, eller den försvenskade varianten habilism. Om en inte måste säga allt i ett ord kan en tala om förtryck, hat eller fientlighet mot funktionsnedsatta personer, beroende på vad som passar för tillfället. Och som direkt substitut för ändelsen ”-fobi” kan en möjligen använda hat eller fientlighet. Det går nog att komma på många andra varianter. Är det svårt kan en ju nöja sig med att bara säga just funkishat eller funkisfientlighet i stället för funkofobi, för även om det inte är optimalt så är det på alla sätt en förbättring.

Jag vet att det finns de som nu vill invända att ”fobi” inte betyder samma sak som till exempel ”hat”, och att hat vore en mindre korrekt beskrivning. Den första delen av denna invändning är helt riktig, hat betyder inte samma sak som fobi. Jag hoppas att jag varit tillräckligt tydlig med detta i det här inlägget. Men att försvara ”fobi” med att det bättre skulle vara en mer rättvisande beskrivning av fenomenet är bara löjligt. För en kan visserligen säga att ”hat” ofta inte är optimalt för att beskriva hur negativa attityder mot funkisar (eller andra grupper) tar sig i uttryck. Men på den punkten har ordet ”fobi” inga fördelar. För ordet fobi betecknar en irrationell och överdriven rädsla som är ofrivillig och leder till ångest och svårigheter för den enskilde. Detta har inget gemensamt med strukturellt förtryck, diskriminering eller förtryckande ideologier. Det finns inga fördelar med att tala om hat och förtryck som fobier. Det finns många anledningar till att inte göra det. Och det finns många alternativ, som inte kopplar ihop hat och förtryck med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning.

Publicerat i ableism, funkisfeminism, Funkispolitik | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Simon Baron-Cohen har upptäckt neurodiversitet (och missförstår allt)

autism pigeon

Ni kanske känner till Simon Baron Cohen. Eller så gör ni inte det. Han är en autismforskare som har gjort sig känd för sin sexistiska och ableistiska autismforskning (det är han som hittade på ”Extreme Male Brain”-hypotesen) och för att vara okunnig om ungefär allt han talar om. Många icke-autister ser honom som en expert på autism, även om hans enda meriter är dålig forskning och att själv inte vara autistisk. Bland autistiska feminister är han inte lika väl ansedd, då hans teorier anklagas (med rätta) för att osynliggöra autistiska kvinnor och icke-binära.

Anledningen till att jag talar om Simon Baron Cohen är att han nu upptäckt neurodiversitet och verkar ha bestämt sig för att stjäla neurodiversitet. I en artikel i tidskriften The Journal of Child Psychology beskriver SBC neurodiversitet som ett ”revolutionerande perspektiv”. Nu har ju neurodiversitetsrörelsen funnits i ett par decennier redan, men nu har Baron Cohen upptäckt det och då är det revolution.

Det hela är väldigt pinsamt.

SBC talar om neurodiversitet men ignorerar helt och hållet allt som det perspektivet har bidragit med.

Simon Baron Cohen inleder med att berätta att ”autism är nu 73 år gammal”. Grattis på födelsedagen?

SBC’s artikel handlar om huruvida han och hans kollegor ska fortsätta att kalla autism för en störning eller ska de anamma neurodiversitets-perspektivet (han verkar tolka kärnan av ”neurodiversitet” som att inte kalla autism för en störning).

Denna frågeställning är ett tydligt exempel på Baron Cohens förhållningssätt gentemot autister, autism och neurodiversitet. För det är inte autister som tillfrågas när forskarna diskuterar huruvida de ska kalla oss för störda eller inte. Det är forskarna som bedömer om autism är en störning eller inte, och de är forskarna som nu ska avgöra om neurodiversitet är ett värdefullt perspektiv eller inte. Den viktiga frågan för SBC är om han kan ”bevisa” med hjälp av forskning att autism inte är dåligt. Det är inte autister som får avgöra detta, utan det är upp till forskningen att definiera.

SBC förklarar att ”störning” är menat att vara en beskrivande term. Han ser dock att ordet även kan ses som värderande:

”But it could rightly be argued that the term ‘disorder’ is not just descriptive. The term ‘disorder’ implies the natural order has gone awry and that the individual’s underlying cognition and neurobiology is dysfunctional is some way – even if for environmental reasons. But when we examine the cognition and biology of autism, arguably what we see is not evidence of dysfunction but rather evidence of difference.”

Det är helt sant att ”störning” för tankarna till något som är fel och dåligt. Det är därför många autister inte accepterar det begreppet. Baron-Cohen är dock inte intresserad av hur autister värderar sig själva, utan om forskningen ska tolkas som att autism är en ”dysfunction” eller en ”difference”.

Det är viktigt att förstå att forskningen omöjligen kan avgöra den frågan. Anledningen är att begrepp som ”störning” är, precis som Baron-Cohen själv säger, värderande. Om vi anser att autism är något positivt eller negativt är en fråga om värderingar. Det finns ingen vetenskaplig metod för att avgöra vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Forskningen kan inte säga om ”autism” (och autism betyder autister) är bra eller dåligt. Den kan bara säga hur ”autism” förhåller sig till forskarnas värderingar om vad som är bra och vad som är dåligt. Baron-Cohens analys säger inte om autism är bra eller dåligt, men den säger däremot väldigt mycket om på vilka grunder Baron-Cohen bedömer vad som är bra och vad som är dåligt.

Baron-Cohen börjar sin analys med att tala om gener som forskningen kopplar till autism. Därmed lär vi oss att han anser att gener påverkar om autister är bra eller dåliga. Han menar att de flesta autister inte har ”sällsynta genetiska mutationer” och att det därför inte finns några bevis på genetisk nivå för att autism skulle vara en störning. Det är nog inte så många autister som bryr sig särskilt mycket om huruvida de är autistiska på grund av en genetisk mutation eller inte. Jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle värdera mitt autistiska jag annorlunda om jag fick veta att jag hade en genetisk mutation. Men Baron-Cohen anser att denna fråga är relevant för att bedöma om autism är en ”störning” eller inte.

Baron-Cohen går vidare att fråga sig om autism kan betraktas som en störning på neurologisk nivå. Han noterar att autistiska hjärnor utvecklas annorlunda än typiska hjärnor, men säger (helt riktigt) att detta endast bevisar att autistiska hjärnor är annorlunda, och inte avgör om det ska betraktas som en störning eller inte. SBC menar att den neurologiska forskningen kan tolkas som bevis för att autism innebär en ”skillnader” och ”funktionsnedsättning” men inte några tydliga bevis för att det rör sig om en ”störning”. Nu är visserligen funktionsnedsättning inte ett fysiologiskt faktum utan en social kategori och denna neurologiska forskning säger nog mindre än Baron-Cohen själv förstår.

På beteendemässig och kognitiv nivå säger Baron-Cohen återigen att forskningen visar på att autism är en variation och en funktionsnedsättning, men inte en störning. Jag kan ju för övrigt säga här att han har rätt i en sak: Autism är en form av neurodivergens och det är en funktionsnedsättning, och det är inte en störning. Baron-Cohen beskriver skillnaden på störning och funktionsnedsättning som att en ”störning” är något som bör botas eller behandlas, medan funktionsnedsättning kräver stöd, anpassningar och social acceptans.

Något som enligt Baron-Cohen är avgörande för vilken kategori som autism bör placeras i, är huruvida autister har några unika talanger eller inte. Han påpekar att många autister uppvisar imponerande ”kognitiva talanger” och hävdar att detta är oförenligt med att se på autism som en ”störning”. Med andra ord, eftersom (en del) autister har användbara förmågor så är autism en funktionsnedsättning och autister förtjänar stöd, anpassningar och samhällelig acceptans. Om vi inte hade haft några speciella talanger, hade vi varit mer som en störning som borde botas. Detta är så klart ett väldigt ableistiskt synsätt, då det säger att autisters värde beror på våra förmågor (motargument: vi behöver inga superkrafter).

Baron-Cohen frågar sig om ”neurodiversitet” är ett användbart perspektiv för att förstå autism, då vissa autisters kognitiva förmågor inte är kompatibla med synen på autism som en ”störning”.  Men neurodiversitet är i sig inte kompatibelt med det medicinska perspektiv på autism som Baron-Cohen utgår ifrån. Att värdera människors hjärnor utifrån om de kommer med ”kognitiva talanger” går emot själva poängen med neurodiversitet.

Baron-Cohen säger att begreppet neurodiversitet är högt förenligt med minoriteters kamp för ”accepteras med respekt och värdighet, och att inte bli patologiserade”. Vilket inte bara är helt sant, men närmast en underdrift då neurodiversitetsrörelsen är just en rättighetsrörelse för minoriteter som möter förtryck och diskriminering. Det är liksom det som är poängen med begreppet. Baron-Cohen verkar dock inte förstå det här med att neurodiversitet är ett perspektiv som förespråkats och utvecklats av autister och andra neurodivergenta sedan decennier tillbaka. När han säger att ”begreppet neurodiversitet utmanar huruvida personer med autism [sic!] automatiskt ska ‘behandlas’ och ‘normaliseras'” verkar han glömma att det inte bara är ”begreppet” som utmanat det ableistiska perspektivet på autism, utan det är autister som har ägnat årtionden åt att föra fram neurodiversitets-perspektivet innan det till sist nådde neurotypiska ”experter” som SBC. Och samtidigt som Baron-Cohen nu ställer sig positivt till att inte se autism som något som måste ”behandlas” så poängterar han samtidigt att föräldrar självklart ”förtjänar friheten att välja att ge sina barn tidiga interventioner” (i syfte att normalisera och korrigera autistiskt beteende).

Baron-Cohen fortsätter att missförstå neurodiversitet då han bemöter ”kritik”. Han säger som exempel, att ”somliga kommer att invända mot att ett barn med autism som har epilepsi inte är ett exempel på neurodiversitet utan att han eller hon snarare har en störning”. Vidare menar han att denna kritiker har rätt, epilepsi är en tecken på dysfunktion och störning, och inte neurodiversitet. Men detta är inte var neurodiversitet betyder. Begreppet neurodiversitet i sig syftar bara på det okontroversiella faktum att hjärnor är olika. Neurodiversitetsrörelsen säger att inga hjärnor är objektivt sämre än några andra, och att samhället inte har någon rätt att definiera vissa hjärnor som sämre eller inte önskvärda. Det betyder inte att vi måste uppskatta allting som följer av att ha en neurologi som avviker från normen, men det är inte för forskare som Simon Baron-Cohen att avgöra vilken neurodivergens som är ”rätt” eller ”fel”.

När Baron-Cohen säger att autism inte är en störning eftersom en autistisk person i en ”autismvänlig miljö” kan fungera ”inte bara bra, utan ibland på en ännu högre nivå än en typisk individ” så går han emot hela poängen med det neurodiversitets-perspektiv som han säger sig anamma. För han värderar autister utifrån hur han bedömer att vi ”fungerar”, och tillskriver autister värde enbart på grund av att vi ibland kan överträffa neurotypiska personer (klart vi kan men det är inte därför vi har ett värde).

SBC säger att begreppet ”störning” bör användas ”när det inte finns någonting positivt med tillståndet”. Och det är inte autister som avgör om det finns något positivt med autism, utan det är upp till Simon Baron-Cohen. Han avslutar med att lista fyra ”budskap om neurodiversitet”: (1) att det finns flera sätt för en hjärna att vara normal på, och att hjärnor kan utvecklas på många sätt, (2) forskningen behöver ”mer etiskt, icke-stigmatiserande språk och begrepp för att tänka om personer som är annorlunda och/eller som har funktionsnedsättningar”, (3) att det är viktigt att ha ett mer ”balanserat synsätt” som inte ”fokuserar oproportionerligt på vad en person har svårt med” utan i stället fokuserar lika mycket på vad en person kan göra, och (4) att biologiska variationer är en viktig del av människors identitet och självförståelse, och bör respekteras på samma sätt om ”andra former av mångfald, såsom kön”.

Så låt mig då avsluta detta inlägg genom att kommentera dessa fyra ”budskap”. Den första punkten är korrekt, om än väldigt intetsägande (ja hjärnor är olika), och det finns inte så mycket att säga om det. Baron-Cohen har också rätt i att forskningen behöver språk och begrepp som inte stigmatiserar. Vi kan inte anklaga SBC för att leva som han lär, men han har rätt i sak. Den tredje punkten handlar om att det är viktigt att inte fokusera för mycket på vad en person inte kan göra (att fokusera på vad folk inte klarar av beskrivs som stigmatiserande). Men detta visar bara på forskarens egna värderingar. För om en anser att det är dåligt att inte klara av vissa saker, så verkar det såklart negativt och stigmatiserande att tala om vad en person har svårt för. Men det handlar ju om att man ser det som fel och dåligt att ha svårigheter. Och så länge man har ett ableistiskt synsätt på autism så blir inget bättre av att fokusera på ”de positiva sidorna”. Vad gäller det fjärde budskapet så är det nära en sanning (även om det är ironiskt att en person som gör karriär på sexism talar om vikten att respektera människor oavsett kön). Autistisk är en identitet. Autister ska ha mänskliga rättigheter. Och av detta följer att vi har rätt att definiera oss själva.

Slutsatsen är att Simon Baron-Cohen bör hålla käften.

Han låtsas som att han har upptäckt en revolutionerande ny idé men det han gör är att stjäla begreppet och omvandla det till något som inte utmanar den rådande ordningen.

Publicerat i Autism, forskning | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Grader av autism

autism grader.jpg

Några av de vanligaste söktermerna som folk använder för att hitta den här bloggen har att göra med grader av autism. ”Autism grad 1”, ”autism av 2:a graden”, ”autism lägre grad”, ”låg grad av autism”, ”autism symptom vilken grad” och så vidare. Det verkar som att det råder brist på lättillgänglig information om olika grader av autism, och det är många som vill lära sig mer om det. Jag gissar att det främst är föräldrar till barn med autism som önskar att de visste vad de hade att göra med. Det kan en ju förstå. En har ett autistiskt barn och så vet en inte riktigt hur barnets autism fungerar. Så för att hjälpa alla förvirrade föräldrar (och andra nyfikna) ska jag nu förklara hur de olika graderna av autism fungerar, och hur du snabbast uppnår högre grader.

Först vill jag vara tydlig med att en antingen är autistisk eller inte. Det finns inget ”mer eller mindre” när det kommer till autism. Det är dock ett faktum att det finns skillnader bland autister när det kommer till vilka autistiska färdigheter de har bemästrat. En oerfaren autist har kanske inte samma förmågor, som en autist som har fått rätt stöd och träning i sin autism. Autistiska personer är individer och att två autister befinner sig på samma grad betyder inte att de är likadana eller kan samma saker. Detta påverkas även av personens autismklass. Att ha autism av andra graden betyder inte att en stämmer in på alla de saker som kännetecknar den graden av autism. Jag kommer nu att börja med att gå igenom autism av grad 1 till 3. Sedan kommer jag att beskriva strategier för att uppnå en högre grad av autism.

Autism grad 1

Den lägsta graden av autism. En autism av grad 1 ger tillgång till grundläggande autistiska färdigheter. Autister med autism av grad 1 har låg medvetenhet om autistisk identitet och behöver ofta ett Professionellt Utlåtande för att alls veta att de är autister. En autism av första graden har följande grundläggande förmågor:

  • Stimming. Har endast tillgång till grundläggande stim. Kan använda stimleksaker och bära stimsmycken upp till level 4.
  • Specialintressen. Kan ha upp till två specialintressen.
  • Sociala färdigheter. Grundläggande autistisk socialisering. Autistisk utstrålning ger begränsat skydd mot sociala kontaktförsök från NT-personer.
  • Kommunikation. Kan använda enkla skript för vanliga situationer.
  • Perception. Känslighet/okänslighet för sinnesintryck.

Strategi: Autister som har autism av grad 1 är väldigt känsliga för attacker av olika slag. Vid denna grad av autism saknar en de flesta förmågor som kan skydda från ableistiska angrepp. Det är vanligt att drabbas av internaliserat autismhat, som gör det svårare eller omöjligt att utveckla sin autism vidare. Även om det är omöjligt att helt värja sig från dessa angrepp, så finns det några strategier för att hjälpa autister att skydda sin autism och göra det lättare att nå nästa grad. Ett sätt är att hitta mer erfarna autister som är villiga att hjälpa en oerfaren autist. Mer erfarna autister kan dela med sig av tekniker för att förbättra sin autism. En del autister med hög autismgrad har även förmågor som ”validering” och ”försäkran”, som kan motverka effekterna av internaliserat autismhat. En annan strategi som kan hjälpa i synnerhet för barn med autism, är att ha föräldrar som kan använda sin högre uthållighet och mer avancerade förmågor för att skydda barnet och kämpa mot.

Autism grad 2

Den andra graden av autism erbjuder mer avancerade förmågor och färdigheter. Det gör det möjligt att öka nivån på gamla förmågor och erbjuder även helt nya färdigheter. Kom dock ihåg att autism av andra graden inte betyder att en har alla grad 2-förmågor.

  • Stimming. Kan använda många olika stim och växla mellan stim beroende på situation. Kan använda stimleksaker och bära stimsmycken upp till level 10.
  • Specialintressen. Kan ha upp till tre specialintressen. Högre grad av intensitet.
  • Sociala färdigheter. Avancerad autistisk socialisering. Kan söka sig till andra autister. Bättre på att undvika socialisering med NT-personer.
  • Kommunikation. Kan konstruera avancerade script. Kan utnyttja kommunikativa hjälpmedel.
  • Perception. Högre grad av känslighet/okänslighet för sinnesintryck. Kan använda detta för att söka upp behagliga sensoriska upplevelser.

Nya förmågor:

  • Infodumping. Stärker sociala band med andra autister, och ger mer erfarenhet och kunskap.
  • Självdiagnos. Kan uppnå insikt om att en är autistisk utan att ha en professionell diagnos.
  • Identity First Language. Väljer medvetet att säga autistisk i stället för ”person med autism”. Detta stärker autistisk identitet men ökar också aggressiviteten hos vissa fiender.
  • Ekolali. Upprepar ord och fraser. Detta kan bland annat användas vid stimmande, kommunikation, för att bearbeta tankar med mera.

Autister med autism av andra graden har mer avancerade förmågor och även större medvetenhet om hur de ska använda dem. Förmågan ”självdiagnos” är särskilt användbar för autister som inte har någon formell diagnos. Vid grad 2 ger självdiagnos dock endast begränsat skydd mot invalidering. Autister med andra gradens autism är fortfarande sårbara för ableistiska attacker och behöver mycket stöd. De har dock starkare försvar än vid första gradens autism.

Autism grad 3

Autism av grad 3 är den högsta nivån av autism som brukar omtalas i litteraturen. DSM-V listar till exempel endast tre grader av autism. Det finns dock högre grader av autism men det är en väldigt avancerad nivå. Dessutom föredrar vi att hålla våra mest avancerade autismförmågor hemliga för den stora majoriteten icke-autister.

  • Stimming. Kan använda vilka stim som helst, hela tiden och överallt. Stimmande stärker alla andra förmågor. Stim stim stim hela tiden stim!
  • Specialintressen. Kan ha hur många och hur ovanliga intressen som helst. Kan uppnå expertkunskap inom valda ämnen.
  • Sociala färdigheter. Högsta nivån av autistisk socialisering. Förmågan att helt undvika neurotypiska sociala sammanhang. Insikt om att de flesta NT-personer inte är värda att umgås med. Hög grad av online-baserad socialisering.
  • Kommunikation. Kan konstruera väldigt avancerade skript och använda atypisk kommunikation och olika former av kommunikativa hjälpmedel. Kan välja att endast kommunicera exempelvis genom text.
  • Perception. Högsta nivån av känslighet/okänslighet för intryck. Exempel: Helt okänslig för smärta, kan höra gräset växa.

Avancerade förmågor:

  • Förvandling till autistisk boll. En defensiv förmåga. När autisten utsätts för överväldigande sensoriska angrepp som hen inte kan undfly: förvandlar sig autisten till ett litet ynkligt skakande klot. Denna form kan inte röra sig men ger i stället maximalt skydd mot den pågående attacken.
  • Autistisk könsidentitet. Denna förmåga är vanligt hos autister med autismklassen ”trans”, men kan även läras av en del andra klasser. Ger förbättrad funkisfeministisk analys.
  • Hylla allt autistiskt. Ger ökad resistens mot ableism för hela gruppen. Att hylla allt autistiskt gör all autism starkare oavsett grad,
  • Autistisk satir. Detta är en avancerad förmåga som kan användas såväl offensivt som defensivt. Autister hanterar en absurd och fientlig neurotypisk värld genom att konstant driva med NT-personer.

Autister med autism av tredje graden har väldigt starka autismförmågor överlag. Tregradig autism erbjuder skydd mot autismhat och ableism. Autism av tredje graden ger inte immunitet mot attacker men ger däremot mycket större möjligheter att minimera skador och att återhämta sig. Vid autism av tredje graden kan en även låsa upp mer avancerade support-förmågor för att stötta och skydda andra autister. Autism av tredje graden ökar chansen att överleva i ett samhälle som inte är till för autisters överlevnad.

Att förbättra graden av autism

Alla autister börjar med autism av grad 1, som är den lägsta graden. Genom att samla erfarenhet kan vi öka graden av autism. Varje ny grad låser upp nya förmågor och färdigheter, och ger möjlighet att förbättra olika attribut. De förmågor som jag beskrivit i denna text är endast exempel och det finns många fler autismförmågor som jag inte tagit upp. Vilka förmågor en kan låsa upp beror också på olika faktorer såsom vilken klass din autism har. En autism kan tillhöra flera klasser och dessa påverkar vilka förmågor som finns tillgängliga och hur lätta de är att levla upp.

För att nå nästa grad av autism måste en samla erfarenhetspoäng till sin autism. Det finns flera sätt att göra detta på. Det lättaste är att använda sina autistiska förmågor. Att stimma är ett bra sätt att öka sin autismgrad. Ett annat sätt att få mer erfarenhet är att läsa autistiska bloggar. Kom ihåg att det är svårt att öka sin autismgrad på egen hand. Att ingå i en grupp med andra autister gör att det går snabbare att uppnå nästa grad av autism. Till sist är det viktigt att undvika influenser från de autister som kallar sig högfungerande. Högfunderande Autism är inte en hög grad av autism, utan är en autism av första graden som har påverkats av negativa statuseffekter som följer med vissa ableistiska attacker.

Avancerad läsning.

Jag har skrivit flera mer avancerade strategiguider till hjälp för den som vill höja sin autismgrad och använda avancerade förmågor:

Om hur min autism har blivit bättre och att vara så autistisk som möjligt.

För mer utförlig information om olika autismförmågor se:

Autistiska Manifestet om stimming.

Asymmetra om ekolali.

Autistiska Manifestet om skriptad kommunikation

Det finns mycket mer att hitta för den som söker. Lycka till med att öka graden av autism!

Publicerat i Autism, Autistisk | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Autism är inte en osynlig funktionsnedsättning

fXGcYBt

Det talas ibland om autism/asperger syndrom som en ”osynlig funktionsnedsättning”. När jag gick i sjätte klass berättade min lärare att hon hade talat med de andra eleverna om min funktionsnedsättning. För de skulle visst förstå mig bättre om läraren förklarade pedagogiskt hur konstig jag var. Läraren visade en bild. Den visade en person som satt i rullstol och en person som gick med en käpp och kanske något annat också. Sen var det en bild på en person som såg ”normal” ut, dvs inga hjälpmedel. Och läraren förklarade att det finns de som har synliga funktionsnedsättningar, till exempel en personen i rullstolen. Och sen finns det de som har ”osynliga funktionsnedsättningar” och det syns inte utanpå, och det var det jag hade. Detta förklarade läraren för de andra eleverna. Och det sägs ju också att autism är en ”osynlig funktionsnedsättning”. Fast det är inte sant. Det är ju därför autistiska barn i tidig ålder tvingas genomgå människorättsvidriga ”behandlingar” i syfte att träna dem att inte visa att de är autistiska.

Folk märker hela tiden att en är autistisk. Autistiska manifestet skrev en text om muntliga redovisningar som tar upp hur typiskt autistiskt kroppsspråk och tal ses som fel och dåligt vid redovisningar:

Vi fick veta att det var viktigt att tala på rätt sätt och ha rätt sorts kroppsspråk. Hur är det nu man brukar säga om autister, om man är ableistisk? Att vi har fel kroppsspråk. Vi gör rörelser som man inte ska göra (stimmar) eller har svårt att vara still. Vi har fel ansiktsuttryck. Vi gör för lite rörelser/är för stela. Vi pratar för snabbt eller med för lite melodi så att det blir monotont. Vi är obekväma med ögonkontakt. Flera av de här sakerna säger folk även om oss med ADHD. Jag är både och, så har lite svårt att dra en gräns vad som är vad. Lärare sa i alla fall uttryckligen till mig att jag gjorde alla dessa saker fel när jag redovisade. Lärarna tyckte att jag måste träna mer på det här så att jag gör rätt och bättre redovisning. Det var viktigt att jag skulle få publiken att gilla min redovisning och utstråla ett ”trevligt kroppsspråk”. Det är ett omöjligt mål om vi inte byter ut publiken mot folk som förstår och uppskattar autistiskt kroppsspråk.

Detta är ett exempel på hur lärare lägger märke till att en autistisk elev uppför sig autistiskt, och säger åt eleven att det är fel. Och jag känner mycket väl igen detta, det var samma sak för mig. Sen kanske läraren säger ”jag visste inte att hen hade autism, det märks inte på hen att hen har autism”. Men vadå inte märks? Du lade ju visst märke till det. Du noterade det, dömde det och bestraffade det. Hur kan du påstå att det är osynligt?

De där eleverna som fick en pedagogisk illustrerad förklaring om min ”osynliga funktionsnedsättning” kunde också se att jag var autistisk. Det var därför jag blev mobbad för det under hela skolgången. Jag var märkbart autistisk. Jag kunde inte dölja det även om jag ville.

Min funktionsnedsättning var inte osynlig då och är det inte nu. Endast under väldigt avgränsade förutsättningar kan jag möjligen dölja att jag är autistisk för en stund. Men detsamma gäller ju för funktionsnedsättningar som beskrivs som ”synliga”.

Och kom ihåg att autismdiagnosen definieras utifrån observerade beteenden vilket betyder vad omgivningen ser. 

Min funktionsnedsättning är inte ”osynlig”. Den ser ut på många sätt. Ibland syns det genom att jag har ett ovanligt kroppsspråk och uttrycker känslor på ett typiskt autistiskt vis. Att jag stimmar. Att jag undviker all ögonkontakt. Ibland syns det på hur jag sitter ihopkrupen som en autistisk boll och skakar och håller för öronen för att omvärlden väsnas för mycket och jag har ingenstans att fly. Under min uppväxt syntes det ofta på hur jag blev förlamad i panik när jag blev utskälld för att jag varit märkbart autistisk igen. Ibland har det synts på hur jag desperat försökt visa rätt ansiktsuttryck och kroppsspråk, och varit så upptagen av detta att jag inte haft någon aning om vad folk har talat om. Det syns när jag blir handlingsförlamad av att det händer för mycket och saker går för snabbt. Och om det inte syns så hörs det på hur jag talar, eller hur jag inte talar för att jag är i en situation där jag förlorar förmågan att uttrycka mig. Det syns om jag håller en muntlig redovisning och man ser allt det där som är ”fel” med hur jag står och hur jag rör mig och hur jag talar. När jag växte upp syntes det tillräckligt bra för att det skulle räcka med en blick på mig för att någon skulle bli provocerad, och jag blev utskälld och mobbad för det.

Hur är detta en osynlig funktionsnedsättning?

Någon kanske svarar att okej, vi ser alla de där sakerna men vi kan ju inte se att det är för att du är autistisk.

Men det gäller ju för alla funktionsnedsättningar. Du kan se att någon sitter i rullstol eller använder något hjälpmedel, men du kan inte se varför. Och det är ju vanligt att personer som sitter i rullstol anklagas för att vara fuskare och bedragare så det är ju inte ens sant att alla utgår ifrån att rullstol = funktionsnedsättning. Att kalla det för ”synlig funktionsnedsättning” att befinna sig i en rullstol antyder visserligen just detta, att rullstolen är funktionsnedsättningen. Och det är tyvärr många som ser det så. Därför pressas personer som egentligen skulle behöva en rullstol, att i stället gå så länge som möjligt (även om de tar allvarlig skada av det) eftersom en rullstol skulle göra dem ”mer funktionsnedsatta”. Funkisar nekas tillgång till hjälpmedel eftersom hjälpmedel förknippas med funktionsnedsättning, och funktionsnedsättning anses vara en dålig grej.

Det finns alltså många problem med det här sättet att tala om synliga och osynliga funktionsnedsättningar. Och det känns väldigt märkligt att höra folk tala om autism som en ”osynlig funktionsnedsättning” när jag vet så väl att folk lägger märke till hur autistisk jag är ungefär hela tiden. Om det finns något som heter ”synliga funktionsnedsättningar” så är autism i hög grad en synlig funktionsnedsättning. Jag kan inte dölja min även om jag skulle försöka.

Publicerat i Autism, Autistisk | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jag kom på att jag var icke-binär och önskade att jag var trans och tittade mycket på anime

Jag ska nu fortsätta min berättelse om hur jag lärde mig vad trans är, och jag insåg att jag var det. Jag kommer nog inte att komma till slutet av den här berättelsen. För när jag kommer alltför långt fram så börjar det plötsligt kännas alltför personligt. Men jag fortsätter nu ungefär där jag slutade senast. Jag var omkring 20-21 år och visste fortfarande nästan ingenting om någonting när det kom till de här sakerna.

Jag berättade att en animen Wandering Son betydde mycket för mig. Men det var också så under den här tiden, att anime i allmänhet gjorde mycket för att göra mig bekant med någon sorts mindre rigid syn på kön. Det finns många serier om personer som går emot könsnormer och som lever som ”det andra könet”. Pojkar som klär sig i fina klänningar och som uppfattas som flickor. Flickor som klär sig som pojkar för att komma in på någon pojkskola (för att tävla i någon sport eller träffa sin idol eller något annat skäl). Och karaktärer som uppenbarligen inte identifierar sig med sitt tilldelade kön. Nu finns det säkert mycket i de här berättelserna som är problematiska ur ett transperspektiv. Men dessa berättelser fyllde också ett viktigt behov för mig. För de visade att de faktiskt gick att komma undan sin tilldelade roll. Och att allt inte är svart och vitt. Flera av de här karaktärerna verkade i alla fall för mig ha en mindre rigid könsidentitet en antingen pojke eller flicka. Och jag var väldigt avundsjuk på pojkarna som fick ha så vackra kläder, för jag hade ju fått lära mig att endast flickor får ha det…

3600ba81bff2939fa44051674e52005d

Fina kläder i Princess Princess. Och jag såg allt jag kunde komma över i den genren (som visserligen inte är väldens bredaste).

En annan sak som är vanlig i anime är väldigt androgyna karaktärer. Killar som är feminina, eller tjejer som maskulina och som de andra tjejerna blir kära pga den där fåniga idén om att någon måste vara ”mannen” i en samkönad relation… Eller olika kombinationer av kön och utseende och personlighet. Och karaktärer där det är rent omöjligt att avgöra om det ska vara en tjej eller kille. Och det här gjorde det lättare för mig att tänka, att kön inte måste vara så binärt som jag hade fått lära mig. Och jag lärde mig att jag inte ens måste veta vilket kön jag är för att till exempel ha vilka kläder jag vill. För om vackra klänningar kan bäras med stil av såväl pojkar som flickor så är väl allt tillåtet, kände jag. Och det var en viktig insikt för tidigare hade jag fått lära mig att allt var allt annat än tillåtet.

Jag visste fortfarande inte vad trans betydde, utan trodde att det betydde att ”inte vara det kön som alla säger att en är”, och jag trodde också att det bara fanns två alternativ. Samtidigt kände jag vid det här laget att jag inte kunde vara något av dem. Jag hade dysfori över mycket, och jag fick ångest bara av att tänka på att folk såg mig som det kön som jag blivit tilldelad. Och jag ”önskade” att jag var trans, för då hade jag sluppit ifrån det som var det absolut sämsta alternativet.

Jag kom fram till slutsatsen att jag var icke-binär, även om jag aldrig hört talas om det begreppet. Men jag visste ju hur jag kände, och jag lyckades också resonera mig fram till att det måste vara ett alternativ ändå.

Först behövde jag komma fram till att det går att vara trans. Jag hade ju hört talas om det, men samtidigt sa folk hela tiden att det där går inte alls. Jag hörde hela tiden folk säga det som killarna på gymnasiet sa: Det finns två kön och du är det du föds som. Och ”det viktiga är vad du har mellan benen”. För min egen skull behövde jag bevisa för mig själv att de hade fel. Och det var visserligen inte så svårt.

Min tankekedja var ungefär följande: Först var det ju det där som de sa, att det viktiga var anatomi. Detta tänkte jag inte kunde stämma. För det mesta hade ju folk ingen aning om vad andra, eh, Har Mellan Benen. Och jag tänkte att om nu två personer ser likadana ut och låter likadant och säger att de är samma kön så vore det absurt att göra skillnad på dem utifrån en så oviktig detalj som form på genitalier, som ju ingen ser eller frågar om. Det här resonemanget ledde visserligen bara till slutsatsen att transpersoner som ”passerar” måste vara sitt kön på riktigt.

Sen tänkte jag att om en cisperson (fast jag kände inte till ordet ”cis”) ofta blir misstagen för ”det motsatta könet”, så accepterar vi fortfarande att hen är sitt kön. Alltså kan det inte vara utseendet som bestämmer vilket kön en är. Och då måste det gälla för transpersoner också, att de är sitt kön oavsett vad någon annan tror. Och om varken utseende eller biologi bestämmer vilket kön en är, så måste det ju vara så att en själv vet vilket kön en är, oavsett vad någon annan påstår.

När jag väl nått så långt förstod jag också, att icke-binära kön måste vara en möjlighet. För jag visste ju nu att en inte måste vara det kön som alla andra säger att en är. Det är ju vad det betyder att transpersoner existerar. Och jag var redan väl bekant med konceptet att inte vara det kön som en inte tilldelats. Det var ju det jag fått lära mig ända sedan jag var bebis. Slutsats: Jag måste inte vara något av dem.

Så nu visste jag att jag var icke-binär, även om jag inte hade ordet för det. För jag både kände att det var så, och hade nu kommit fram till att jag måste kunna vara det. Fast jag trodde fortfarande att jag inte var trans. Eller ja, jag önskade ju att jag var trans men jag vågade inte kalla mig det. För jag tänkte att jag typ skulle ”appropriera” begreppet från de som förstod kön tillräckligt bra för att vara trans på riktigt. Och jag vågade inte heller säga till någon att jag var icke-binär. Visserligen sa jag heller aldrig att jag var det kön som alla andra sa, men de gjorde sina antaganden.

Några få gånger hände det visserligen att någon frågade mig om det. Så det märktes på ett eller annat sätt att jag var inte cis. Fast de få gånger jag faktiskt berättade för någon att jag var  varken tjej eller kille så kände jag att jag inte blev tagen på allvar. Jag var väldigt isolerad i det. Även om jag tyckte att jag borde kunna vara icke-binär så kändes det också som att jag var den enda människa i världen som såg det som ett legitimt alternativ. Och när en verkar var den enda som tror på något så är det svårt att inte tvivla på sig själv.

Jag kunde inte komma längre än så på egen hand. Så det tog flera år att få någon ordning på allt. Och exakt hur det gick till vill jag nog inte skriva om här, för det är där det börjar kännas alltför personligt. Men det slutade i alla fall bra på flera sätt. För nu vet jag att jag är trans, och jag vet att icke-binära kön är precis lika verkliga som de binära alternativen (och jag har lyckats ganska bra med att internalisera den slutsats som jag kom fram till flera år tidigare). Och numera består en stor del av mitt sociala umgänge av icke-binära autister och det gör ju allt så mycket bättre.

Ed

Apropå ingenting: Ed från Cowboy Bebop är ju helt uppenbart en autistisk icke-binär transpojke. ADHD också. Hen borde varit seriens huvudperson.

Publicerat i Autism och kön, Personligt | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Skolan lärde mig inte att jag kunde vara trans

wanderingson-1-3

Den första gången jag minns att jag hörde talas om att transpersoner existerar var i gymnasiet, i tvåan eller trean. Det är absurt när en tänker efter. Att jag fram till dess inte hade hört talas om det annat än i typ den där ”Ace Ventura”-filmen där den stora plot-twisten är att antagonisten var trans och poliserna blir jätteäcklade för de får veta att de har pussats med en transkvinna. Och jag hade nog sett några liknande ”skämt” i andra sammanhang. Och någon kanske hade nämnt att det finns några konstiga personer som ”byter kön” haha så bisarrt. Jag hade i alla fall ingen aning om vad ”trans” var.

Så någon gång i gymnasiet var första gången jag fick någon relevant information. Det var en transman från någon organisation, jag gissar RFSL men jag är inte säker. Jag har för mig att de var två som berättade saker men jag minns ingenting om den andra personen, minns inte ens om hen var trans (om det var RFSL kan det ju hända att de avhandlade något mer ämne vid samma tillfälle). Och efter detta enda tillfälle tror jag aldrig att vi fick någon mer utbildning om ämnet.

Och så sa de att skolan var till för att lära oss viktiga saker som vi behövde veta senare i livet. Men detta var en av de viktigaste sakerna jag hade behövt lära mig tidigare och så var det inte ens en del av den ordinarie undervisningen.

Det där besöket från RFSL (jag utgår nu ifrån att de var dem) ledde mig i alla fall inte mycket närmare insikten om att jag kunde vara trans. Jag minns inte exakt vad de berättade men jag minns att jag inte kände igen mig. Jag tror att de utgick ifrån modellen att trans betyder att vara ”det andra” binära könet. Och jag kände ju inte att jag var det. Sen minns jag att de berättade något om att en också kan vara transvestit och det betyder att ha ”det andra könets kläder” och så kan en vara queer och det betyder att en ”inte vill kategorisera sig”. Vilket inte alls är hur jag förstår ordet nu men de var så de förklarade.

Jag kände inte igen mig så jag arkiverade detta som viktig kunskap som dock inte angår mig. Minns inte så mycket mer vad jag tänkte om det. Jag hade ju dysfori men jag såg inte alls sambandet med det som jag just fått lära mig. För där handlade det ju om att en skulle känna sig om ”det andra könet” och det gjorde jag inte. Att en kan vara icke-binär visste jag inte. Så jag såg det inte som något som hade med mig att göra. Fast jag minns att jag blev väldigt provocerad av killarna i klassen som efter föreläsningen talade hånfullt om föreläsaren och om transpersoner i allmänhet.

”Det finns bara två kön och du är det som du föds med”, sa ledar för killgänget till sina kompisar och de höll med och fnös åt idén att det skulle kunna vara på något annat sätt.

Detta gjorde mig väldigt ledsen. Och även om jag tolkat det som föreläsaren från RFSL sa som något som inte berörde mig personligen, så kände jag ändå att det berörde mig personligen när killarna i klassen sa det där.

Så länge jag gick i skolan och bodde med min familj så tror jag inte att jag tänkte tanken att jag själv kunde vara trans. Den bild jag hade av det var ju ändå att en då ska vara ”det motsatta könet” och det hade ju inte mycket med mig att göra. Och jag kom inte direkt i kontakt med någon mer information om de här sakerna. Förutom vid ett tillfälle då jag träffade en autistisk transperson som berättade en del saker. Jag tror att jag var 18-19 och jag var på någon träff för autister (eller ”aspergare” som man skulle säga där). En av deltagarna var trans och hen berättade intressanta saker. Vid något tillfälle nämnde jag att jag kände igen mig i vissa saker men då förklarade en cisman för mig att jag inte kunde jämföra med mig själv för jag var ju inte trans.

Haha, nej det kunde jag ju inte vara, mitt misstag att antyda något sådant. Det var kanske första gången som jag närmade mig den tanken och på reaktionen jag fick förstod jag att det var en absurd idé. Så jag övergav den tanken igen (tack så jävla mycket för det).

Efter att jag flyttat hemifrån fick jag mer utrymme att fundera över vem jag var. Det var mindre stress och kaos, och jag fick äntligen lov att bestämma saker själv. När jag bodde med familjen fick jag ju inte ens ha mitt hår hur jag ville. Även efter att jag flyttat hemifrån så bekymrade de sig över mitt hår och det tog ett tag innan jag insåg att jag faktiskt fick bestämma själv. När en inte ens får bestämma sin frisyr själv är det inte så lätt att komma på att en kan bestämma mycket alls.

Det var en rad olika saker som fick mig att börja fundera över sådant som rör könsidentitet. En sak som betydde mycket för mig var anime. Jag såg animen Wandering Son, och även om den har en del problem så var det också förstå gången jag såg skildringar av dysfori som jag kunde relatera till. Även om de talar om kön i termer av att vara antingen pojke eller flicka, så skildras huvudkaraktärernas upplevelser inte som att de känner att de är det ”andra könet”. Huvudpersonerna är barn som känner att den roll de har tilldelats är fel och har mycket känslor och tankar kring kön och identitet, ångest över kroppsliga förändringar, önskningar om hur de vill uppfattas, vilka kläder de vill ha och vilka de vill vara.

need.jpg

Wandering Son. Jag älskar verkligen den här serien. Förutom det sista avsnittet som var jättedåligt. De hittade på ett eget slut där det där med att vara trans bara var en fas. Mangan som animen baserades på är mycket bättre. 

Jag kände igen mig väldigt mycket när jag såg Wandering Son. Och detta förvånade mig för jag förstod inte alls varför jag kände igen mig. Jag var ju inte trans, enligt vad jag trodde att ordet betydde. Jag kände igen mig fast de situationer som beskrivs inte var sådant som jag kunde minnas att jag någonsin varit med om. Jag kände igen känslor som jag aldrig reflekterat över. Och jag kände igen mig i tankar som jag inte var medveten om att jag hade tänkt tidigare. Det var en overklig upplevelse, att känna igen mig i något som jag innan dess nog aldrig hade förväntat mig att jag skulle känna igen mig i.

Det var nog också i samband med det som jag började fundera mycket mer över dessa saker. Jag undrade om jag var trans, men jag tänkte att så kunde det inte vara. För att vara trans ska en ju vara ”det andra könet” (eller vad jag än kallade det, jag hade i alla fall noll koll). Jag önskade att jag var ”trans på riktigt”. För om en är trans kan en ju få hormoner och sånt som kunde hjälpa mot dysfori. Och jag kände starkt att jag mycket hellre hade varit flicka än pojke. Det var bara så väldigt tråkigt att jag inte kunde vara trans då.

Jag visste fortfarande knappt någonting. Men jag hade åtminstone kommit flera steg närmare att förstå hur saker hängde ihop. Skolan var ju verkligen inte till någon hjälp i det. Då hade jag mer nytta av en elva avsnitt kort anime. Det var först i vuxen ålder som jag ens tänkte tanken att jag kunde vara trans, och då var jag mest besviken över att jag inte kunde vara det. Men det blev ju bättre, till slut. Fast jag detta räcker för idag. Jag fortsätter berättelsen nästa gång.

Publicerat i Personligt | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Förvandling och transmagi

Jag har skrivit väldigt mycket den senaste tiden, så jag tänkte att jag tar en paus från det idag. I stället tar jag tillfället att dela en serie jag ritade och delade på Twitter för ett tag sedan. En berättelse om hur kille-förvandlas-till-tjej-magi (inte helt ovanligt tema i populärkultur) egentligen borde fungera. Texten är som vanligt på engelska för jag orkar inte göra två versioner.

Gender Witch - kopia

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Det är transpersoners egna erfarenheter, inte cispersoners objektifiering av oss, som definierar vad trans betyder

cis.png

Den senaste veckan har jag skrivit om vad folk tror att icke-binär och trans innebär något som är gemensamt för de flesta av dessa föreställningar är att de fokuserar på hur transpersoner framstår för sina omgivning (där omgivningen antas bestå av cispersoner) och inte transpersoners egna upplevelser. Idéer som att en persons könstillhörighet bestäms av hur omgivningen interagerar med en, medan personens egna upplevelser är irrelevanta. Vi påminns om dessa föreställningar av alla som anser att det är väldigt viktigt vilka kläder vi bär, men ointressant varför vi bär dem. Eller av de som tror att att icke-binär enbart betyder könsneutrala pronomen, samtidigt som det är ointressant att förstå varför pronomen är viktiga. Och de som tror att icke-binär är en politisk ideologi, att en väljer en sådan identitet för att provocera alla de människor som blir orimligt provocerade av att vi existerar.

Detta enorma fokus på hur andra (cispersoner) uppfattar oss säger oss att våra upplevelser inte är viktiga. Hur transpersoner tolkar sina egna erfarenheter är irrelevant, det viktiga är hur cispersoner bedömer oss. Cispersoner tar sig rätten att definiera vad det innebär att vara trans utifrån hur deras egna (cis) erfarenheter. De anser till och med att de kan bestämma att någon inte är trans på riktigt för att de själva (cis) inte upplever att personen är trans.

Det viktiga är hur mycket trans vi ser ut att vara för omgivningen! Det måste synas för varje förbipasserande att en inte är sitt tilldelade kön.

Och låt oss aldrig glömma det

Det är en form av objektifiering, där människors liv och identiteter förstås helt utifrån hur omgivningen betraktar oss.

Transpersoner och autister definieras utifrån ”observerade beteenden”

Detta sätt att helt fokusera på hur omgivningen uppfattar en, och samtidigt avfärda levda erfarenheter som irrelevanta, har en del likheter med den dominerande synen på autism. För precis som att cispersoner definierar innebörden av att vara trans på hur de uppfattar transpersoner, definierar NT-personer autism utifrån hur de uppfattar autister.

Vi ser detta i kriterierna för autism enligt DSM. Allt handlar om hur autister ses som onormala och avvikande av de NT-personer som observerar oss. Autism definieras utifrån autisters beteenden, inte utifrån autistiska upplevelser av vad det innebär att leva som autist. Diagnosmanualen beskriver autistiska beteenden, men har inget att säga om varför vi uppvisar dessa beteenden eller vad de betyder för autisten. Detta anses inte relevant. Det som betyder något är att det får en att se autistisk ut i omgivningens ögon. Det handlar om hur konstiga de tycker att vi är.

Ur det perspektivet handlar diagnoskriterierna inte ens om autism, utan om NT. DSM beskriver NT-personers tankar och upplevelser. Diagnosbeskrivningen innehåller i princip ingen information om hur autister kan tänka eller känna eller uppleva verkligheten. De innehåller däremot en hel del information om hur NT-personer tänker och känner och upplever verkligheten, åtminstone den del av verkligheten som heter att det finns autister. Vi får inte veta vad så kallade ”specialintressen” betyder för autister, men vi får veta att NT-personer anser att de är ”abnorma”. Vi får inte veta något om autistisk socialisering, förutom att NT-personer anser att vi socialiserar fel. Vi får inte veta något om vad avvikande hantering av sinnesintryck betyder för autister, men vi får veta att NT-personer anser att våra reaktioner på stimuli är avvikande, och att autister är ”överdrivet påfallande” i sitt sätt att utforska sensoriska aspekter av omgivningen.

NT-personer definierar autism utifrån sina egna upplevelser. Och utifrån detta tar de sig rätten att bestämma vem som är och inte är autistisk. Och på samma sätt bedömer cispersoner vem som är trans, utifrån hur de uppfattar transpersoner. De fokuserar på observerbara beteenden, men avfärdar egna upplevelser som irrelevanta. Det handlar inte om våra erfarenheter utan hur vi uppfattas av omgivningen.

Det är en ständigt pågående objektifiering av transpersoner

Det handlar om hur klär vi oss, hur vi ser ut, våra kroppar, våra röster, namn, pronomen, om vi framstår tillräckligt mycket som vårt kön utifrån cispersoners perspektiv.

Det handlar inte om, säg, traumat av att ha växt upp med att alla talar om en som att en är en helt annan person som inte har något med den verkliga personen att göra. Den väldigt obehagliga upplevelsen av att alla insisterar att tala om ens liv som om det tillhörde någon helt annan.

Inte heller är det relevant vilken enorm betydelse det har för ens mentala hälsa och välbefinnande att kunna komma fram till vem en är, och att hitta andra människor som accepterar det, och att äntligen kunna känna att ens liv tillhör en själv igen.

Endast det som kan observeras utifrån. Det är ett bekvämt synsätt, för det tillåter cispersoner från att helt bortse från all den skada de orsakar, så länge det inte syns utanpå. Precis som att det dominerande synsättet på autism gör det helt irrelevant att autistiska misshandlas systematiskt och många får PTSD i tidiga skolåren.

Oavsett om det handlar om att vara trans eller att vara autistisk, så anser majoriteten att det viktiga är Observerat Beteende. Hur en ser ut och uppfattas. Hur konstiga anser majoriteten att vi är? Men för den som trans eller autistisk är det inte detta som definierar ens erfarenheter.

Visst är vanligt att en ägnar mycket tanke åt hur andra uppfattar en. Det är inte som att vi någonsin får glömma hur konstiga och fel folk tycker att vi är. Så jag tänker absolut på det, även om när jag inte vill. Men jag blir inte mer eller mindre autistisk beroende på om jag kan (och vill) maskera mitt autistiska beteende eller inte. Och jag blir inte mer eller mindre trans beroende på om omgivningen uppfattar mig som trans.

Även något som påverkar hur omgivningen uppfattar en, har andra funktioner än att påverkar omgivningens uppfattning om en. Så är det till exempel med kläder. Kläder har stor betydelse för många transpersoner (och för många cispersoner med för den delen), och det handlar inte bara om att välja ”rätt” kläder för att bevisa något för omgivningen. Val av kläder handlar om vad en vill att andra ska se, och vad en själv tycker är fint (och vad som är bekvämt och praktiskt och vad en har råd med). När en har erfarenheter av att tvingas klä sig utefter tilldelat kön kan det finnas en enorm frihet i att bära kläder som en själv har valt, samtidigt som andra kläder får en att må dåligt (även om en tycker att de är fina). Val av kläder kan handla om att uttrycka en identitet, men måste inte göra det. Det kan handla om att försöka få omgivningen att köna en på rätt sätt, men det måste inte vara det heller. Kläder kan bidra till eller motverka dysfori, och det krävs inte nödvändigtvis att någon ser en. Även om jag bryr mig mer om kläder när någon annan ser, så kan det även kännas bra att ha kläder som jag tycker om även om jag är den enda som vet det.

När jag gjorde min utredning fick jag tala med flera läkare och psykologer, varav många var otillbörligt intresserade av min kropp. En läkare sa till exempel att jag hade rätt kroppsform för att vara trans, men varnade mig för att det ändå inte gick att garantera att jag efter behandling skulle ”passera”. Att de ska kommentera på ens kropp så där är ju obehagligt sådär i största allmänhet, men det visar också hur de verkligen tror att eftersom jag är trans så är det jag mest av allt vill, att ha en kropp som bedöms och godkänns av cispersoner i min omgivning.

Det är klart att jag inte är likgiltig inför hur andra ser mig. Men vad som är betydligt viktigare än så är hur jag ser mig själv. Hur jag ser mig själv påverkas av hur andra ser mig, men hur andra ser mig påverkas också av vem som ser mig. Nu har en kombination av rätt hormoner och rätt umgänge lett till att jag för det mesta inte längre hatar åsynen av mitt eget ansikte. Det är en viktig och avsevärd förbättring för mig, och om sen folk i allmänhet inte ser det som en så dramatisk förändring så ändrar inte det att det vilken betydelse det har för mig.

Men cisfolk anser att eftersom jag är trans så ska mitt liv handla om att visa upp mig för dem, och underhålla dem genom att vara så märkbart trans som möjligt. Samtidigt som jag helt inte ska vara trans alls, men om jag nu ska vara trans så räknas det bara i den mån omgivningen kan se klart och tydligt att jag är trans. Precis som att jag helst inte ska vara autistisk men om jag ändå måste vara autistisk så räknas det bara i den mån som de märker på mig hur autistisk jag är. Mina upplevelser är inte relevanta. Majoritetens uppfattning om mig är det om bestämmer vem jag är.

Det är så de som är cis och NT ser på oss, men det finns ingen anledning att acceptera det synsättet. Transpersoners egna erfarenheter och upplevelser av att vara trans är det enda som är relevant för att säga något om vad trans innebär. Precis som att autisters erfarenheter av att vara autistiska är den enda relevanta källan till kunskap om vad det innebär att vara autistisk. Att andra sen tar sig rätten att definiera våra liv betyder inte att vi har någon skyldighet att bevisa oss för någon annan.

Publicerat i Autism och kön, Autistisk identitet, Feminism, funkisfeminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Har du ett kön när du är ensam i en skog?

hitagi14

Det finns som sagt många teorier om vad kön är, och alldeles för många har uppkommit genom att cispersoner försöker imponera på varandra med hur lite de vet. Många cisfeminister hävdar att en persons kön definieras utifrån hur andra människor omkring uppfattar och behandlar hen. Detta synsätt har väldigt transmisogyna implikationer. Det är också en teori som väcker en hel del frågor.

Såsom: Om du är i en skog och ingen ser dig, har du ett kön då?

Om ditt kön bestäms av hur andra uppfattar dig och behandlar dig, har du endast ett kön när du umgås med andra människor?

Är jag könlös de flesta dagar, då jag inte träffar några människor?

De som för fram idén om att ditt kön bestäms av hur andra interagerar med en, tycka utgå ifrån en rad antaganden om hur en interagerar med människor. Att en är ute på stan, eller på bussen, eller på jobbet, eller skolan, eller i sociala sammanhang i den fysiska världen. Sammanhang där människor kan se dig och bedöma dig från alla vinklar, och även ta på dig om de inte har någon respekt för lagen eller personliga gränser.

Vad säger det då om mig, som de flesta dagar inte träffar några människor? De flesta dagar lämnar jag inte ens lägenheten, och det säger sig självt då att det inte finns någon som kan behandla mig som vare sig det ena eller andra könet, eller alls har chansen att ha en uppfattning om mig. Är jag könlös dessa dagar?

Jag har förstått det som att interaktion på sociala medier inte räknas. Om internet räknas är jag ju icke-binär eftersom de flesta jag interagerar med på sociala medier vet att jag är det (även om jag då och då blir felkönad, oftast baserat på att min animeavatar, så ibland skulle mitt kön då vara animerad tjej). Men i de diskussioner jag sett om hur kön är hur en behandlas, så har jag aldrig sett att online-kommunikation anges som exempel. Men det är där jag har all min sociala interaktion.

Men om det som räknas är hur främlingar som får tillfälle att bedöma min kropp (och hjälp vad obehagligt det låter när en uttrycker det så) interagerar med mig, så kvarstår en rad frågor. Är det så att jag inte har ett kön de flesta dagar, eller är det att de få interaktioner jag har med andra människor ges en absurt stor vikt när det kommer till att fastställa mitt kön? Om jag interagerar med två människor under en månad, är det då dessa interaktioner som bestämmer mitt kön för den månaden? Eller bestäms mitt kön av alla som över huvud taget ser mig för en kort stund? I så fall har jag ingen aning om vad mitt kön är, eftersom de flesta förbipasserande främlingar inte kommer fram till mig och berättar vilket kön de tror att jag har. Fast så är det väl inte för någon annan heller, så då skulle ingen veta sitt kön.

Så jag utgår ifrån att det som räknas är personer som på något sätt interagerar med en. Och alla interaktioner kan inte heller räknas, för alla interaktioner avslöjar inte hur den andra parten könar en. Till exempel när en tågvärd skällde på mig för att jag hade ställt min väska på golvet eftersom hyllorna var fulla, hur vet jag då vilket kön hen såg mig som? Kanske hen såg mig som det ena könet, och hade behandlat mig annorlunda om hen såg mig som det andra. Men vilket kön har ”bli utskälld för att ställa en väska på golvet”? Jag har ingen aning. Därför måste det vara interaktioner där en på något sätt kan bedöma att hur personen behandlar en beror på det kön hen uppfattar en som.

En annan fråga är hur en väger olika mellanmänskliga interaktioner mot varandra. För det är ju inte nödvändigtvis så att en konsekvent uppfattas som det ena eller andra könet. Är det viktiga hur många människor som ser en som det ena eller andra? Eller är det viktiga hur många interaktioner en har med personer som uppfattar en på det ena eller andra sättet? Eller är det den sammanlagda tiden under vilka en interagerar med någon som uppfattar en som det ena eller andra könet, som avgör vilket en är? Är en antingen det ena eller andra könet, eller är en lite av varje i proportion till hur ofta en uppfattas som ett av dem? Till exempel om en person uppfattas som man i 30 procent av tiden och som kvinna 70 procent av tiden, är hen då 70 procent kvinna och 30 procent man? Eller byter hen kön beroende på vem hen för närvarande interagerar med (vilket iofs inte utesluter att hen är båda könen, då det ju går att interagera med många människor på en gång),

Min partner ser mig som det icke-binära kön jag är, och den övervägande majoriteten av all min sociala interaktion i den fysiska verkligheten är med min partner. Så om det är hur ofta eller hur mycket en uppfattas som något, och inte hur många människor som uppfattar en som något, så bekräftar det i alla fall att jag är enby/agender. Skönt det.

Fast de som säger att ens könstillhörighet bestäms utifrån hur andra behandlar en, hävdar också att detta bevisar att icke-binära kön inte existerar.

Så om jag nu skulle acceptera denna teori så måste jag dra slutsatsen att jag inte vet vilket kön jag är, och inte heller vet hur jag tar reda på vilket kön jag är.

Lyckligtvis accepterar jag inte den här teorin. För jag vet vem jag är och det är det enda som är relevant.

Publicerat i Feminism, funkisfeminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , | 1 kommentar