Hur vet du att du är trans?

someone

Hur vet du vilket kön du är? Hur vet du att du är trans? För ett tag sedan var det någon som frågade om detta och jag fick fundera ordentligt på hur jag skulle svara.

När någon frågar ”hur vet du…” kan det betyda två saker. Många gånger är det cispersoner som vill ifrågasätta transpersoners identiteter. ”Hur vet du att du är trans? Hur vet du att du inte inbillar dig? Kan du bevisa att du vet vem du är?” Jag diskuterar inte med sådana människor och jag har ingen skyldighet att ”bevisa” min identitet. Dessutom vet de själva knappast varför de är cis.

Den här gången var personen som ställde frågan inte alls illvillig, utan frågade just för att hen undrade: Hur vet en? Det är ju en högst relevant fråga. Alla borde någon gång i livet fundera över vem de är. Inte ta för givet att en är cis utan att faktiskt reflektera över det. Då är det naturligt att fråga sig ”hur vet jag vilket kön jag är?”

Det är en svår fråga. Jag har ändå försökt formulera några begripliga svar. Jag är inte säker på att en verkligen *vet* vad en är. Mycket handlar om att hitta ord som känns rätt för dig. Och det är väldigt personligt. Alla har sin egen process. Jag ska nu säga lite om hur det varit för mig.

Jag vet att jag inte är och aldrig har varit en kille. Jag vet detta eftersom jag inte vill vara en. Jag hatar tanken. Att tänka mig att jag skulle vara det kön som jag tillskrivits får mig att må illa. Jag vill inte ha något med det att göra. Mitt liv skulle kännas meningslöst och jag skulle hata mig själv.

Jag vet att jag inte är tjej, för även om ”tjej” känns mycket bättre än ”kille” så känner jag mig inte alls hemma i det ordet heller.

Till sist kom jag på att icke-binär och agender är ord som bäst beskriver min identitet.

Personen som frågade mig påpekade också att omgivningen identifierar hen som man och cis. Och jag har hört liknande saker från andra cispersoner. ”Andra ser mig som mitt tilldelade kön.” Men hur andra ser dig bestämmer inte vem du är. Det som är viktigt är hur du känner.

Det viktiga är inte att andra ser dig som man/kvinna, utan hur *du* känner inför att andra ser dig som man/kvinna.

Om du uppfattas som man: Stör det dig att andra ser dig som man? Skulle det kännas bättre om andra tänkte på dig som kvinna eller icke-binär?

Om du inte har något emot att andra ser dig som man så är det antagligen vad du är.

Om du önskar att du var något annat, så är du nog det.

Om du uppfattas som kvinna: Stör det dig att andra ser dig som kvinna? Skulle det kännas bättre om andra tänkte på dig som man eller icke-binär?

Om du inte har något emot att andra ser dig som kvinna så är det antagligen vad du är.

Om du önskar att du var något annat, så är du nog det.

Det finns inget objektivt test som kan säga vilket kön du är. Det viktiga är vem du vill vara. Vad du mår bäst av.

Om du är nöjd med ditt tilldelade kön och inte upplever någon motsättning mellan tilldelat kön och könsidentitet, så är du antagligen cis. Men det är värt att nämna att det för många som inte är cis, kan gå lång tid utan att inse att de varit obekväma med sitt tilldelade kön. Därför är det viktigt att tillåta sig att reflektera och känna efter. Det är så många saker som en helt enkelt måste fundera ut för sig själv (gärna med hjälp och stöd från andra).

Det är bra att reflektera över vem en är. Även om du är säker på att du är cis så är det alltid nyttigt att utforska sin identitet och överväga möjligheten att en är något annat. Även om det till sist landar i att en är cis, så kan en upptäcka nya sidor av sig själv.

Det är svåra frågor. Det tog mig många år att komma fram till vem jag är, och jag funderade över dessa frågor konstant. Men jag är väldigt glad över att jag hamnat där jag är nu. För jag tycker mycket bättre om den person jag är nu, än den person som jag förut trodde att jag måste vara.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade, trans | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Varför är icke-binär social interaktion så mycket bättre?

stevonnie.png

Häromdagen talade jag känner annorlunda inför social interaktion med icke-binära, jämfört med social interaktion med binära kvinnor eller män. Nu vill jag spekulera lite i hur och varför. Varför upplever jag att det är så mycket lättare socialisera med andra enbies? Vad är annorlunda?

Jag har flera teorier.

Vårt samhälle har väldigt tydligt definierade gränser för hur män respektive kvinnor ska vara. Det kallas för könsroller. Män förväntas bete sig på ett sätt, kvinnor har andra förväntningar. Men det finns inga uttalade förväntningar på icke-binära personer. Det binärsexistiska samhället erkänner inte vår existens och det finns inga icke-binära könsroller. Vi får lära oss att vi måste vara pojkar eller flickor, och vi får lära oss hur pojkar och flickor ska vara. Men vi får aldrig lära oss hur vi ska vara om vi är något annat.

Om könsroller påverkar tjejer och killar i hur de socialiserar (vilket de gör) så måste även bristen på könsroller påverka icke-binära personer.

Det kan också vara så att det helt enkelt är en viss sorts personer som är icke-binära, och att vi tenderar att komma bättre överens med andra som liknar oss själva. Till att börja med är enbies inte cis. Det är inte alla som identifierar sig som trans, men det är svårt att vara icke-binär och cis. Och jag känner mig i allmänhet mycket mer bekväm med transpersoner än med cispersoner. Cispersoner är obehagliga och en blir utmattad av att ha att göra med dem, så det är klart en undviker dem om en kan. Men om någon är icke-binär så är de ju inte cis och detta är en enorm fördel.

Det är också väldigt vanligt att enbies är autistiska eller snarlikt neurodivergenta. Det är väldigt många transpersoner som är autistiska, och det är nog väldigt få som är NT. Men jag tror att det i synnerhet är vanligt att autister är icke-binära. Och jag kommer bättre överens med andra autister. Om enbies ofta är autister eller i alla fall har autistiska drag, så är det ju inte konstigt att jag har så mycket lättare att socialisera med andra enbies. Fast autister som är cis har ju fortfarande nackdelen att de är cis.

Social interaktion underlättas när en liknar varandra och har saker gemensamt. Därför är nästan alla mina vänner numera icke-binära autister. Men jag tror att det finns ännu en anledning till att det känns lättast att interagera med icke-binära personer.

Jag kan vanligtvis räkna med att de accepterar min identitet.

Cispersoner, och även många binära transpersoner, brukar vara väldigt misstänksamma mot icke-binära könsidentiteter. De förstår inte hur en kan vara icke-binär, eller vad det betyder, eller varför det är viktigt. Även om de försöker respektera ens identitet så kan de inte riktigt acceptera att en är något annat än antingen tjej eller kille. Det märks, och det är påfrestande. Det tär verkligen på en relation när någon inte ser en så viktig del av vem jag är, utan i stället ser mig som något jag inte är. Många cispersoner tänker att jag måste vara kille eftersom det är mitt tilldelade kön. En del mer sofistikerade cispersoner, och även en del binära transpersoner, tänker att jag måste vara tjej, baserat på att jag är transfeminin och gillar klänningar och tar östrogen och så vidare.

Med andra enbies kan jag vara ganska säker på att de erkänner existensen av icke-binära kön, och att de ser mig som vad jag är och inget annat. Jag behöver inte hela tiden oroa mig för att de tänker på mig som en tjej eller kille som de måste komma ihåg att kalla för hen för att jag inte ska bli ledsen. Jag behöver inte oroa mig för att allt jag gör eller säger kan komma att tolkas som ”bevis” för att jag egentligen är tjej eller kille.

Jag behöver inte oroa mig för att en så viktig del av vem jag är ska avfärdas som ett påhitt eller en oviktig detalj.

Icke-binära personer brukar förstå betydelsen av att använda rätt pronomen. De tar för givet att en alltid ska tänka på hur en talar med eller om en person. De vett att anpassa hur de interagerar med andra för att undvika att framkalla dysfori. Och när de gör misstag så följer de inte upp med ett försvarstal om hur svårt det är för dem. Jag behöver inte ta hand om deras känslor.

Självklart är detta en generalisering med många undantag. Det är inte som att alla enbies på jorden är bra personer som jag tycker om. Men jag talar ju nu om varför jag upplever att icke-binära som grupp är mycket lättare att umgås med och ha relationer till.

Det är så mycket osäkerhet och rädslor som försvinner när en har att göra med personer som inte har några problem med att acceptera vem en är.

Publicerat i Okategoriserade, Teorier om kön, trans | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Icke-binär social interaktion

durarara-x2-2-varona-monologue.png

Nuförtiden är nästan alla mina vänner icke-binära autister (och resten är antingen icke-binära eller autistiska). Autister är lättare att umgås med än icke-autister. Och jag har i allmänhet så väldigt mycket lättare att ha att göra enbies, jämfört med binära personer. De flesta binära personer är inte värt besväret. Särskilt om de är cis, vilket de ju ofta är. Dem är jag mest bara trött på vid det här laget. Och jag vill aldrig mer vara ensam enby i en grupp igen, om jag kan undvika det.

Jag tror att de flesta känner annorlunda inför att umgås i ett sällskap där de flesta är män, jämfört med ett sällskap där de flesta är kvinnor. Trots att du inte kan veta något om hur en viss person är bara för att du vet vad hen har för kön, så har du ändå en uppfattning om att det är skillnad på att vara omgiven av personer av det ena eller andra könet.

Kvinnor och män agerar på olika sätt i sociala situationer. Och jag tror att de flesta som inte är män känner att de skulle vara mindre trygga i ett sällskap där alla andra är män. En kvinna kanske inte vill vara ensam på en mansdominerad arbetsplats, eller i vilket socialt sammanhang som helst. Om majoriteten är män kanske de som inte är män söker sig till varandra. Och det är inte ens bara i sociala situationer som det gör skillnad. Jag blir liksom lättad när jag åker tåg och det inte är några män i vagnen, eller i alla fall inga män som gör manligt väsen av sig.

Nu kanske en del av er verkligen är likgiltiga, och känner att det är sak samma för er del om resten av arbetsplatsen är män eller kvinnor. Men jag tror att ni vet vad jag talar om när jag säger att det har en stor betydelse för många andra. Som grupp är män och kvinnor väldigt olika att interagera med (och killar är känslomässiga pappkartonger).

Och på samma sätt upplever jag att det är annorlunda att ha att göra med icke-binära personer. Social interaktion med enbies är inte samma sak som social interaktion med binära kvinnor eller män (obs: det finns icke-binära kvinnor och män).

För mig hamnar i alla fall enbies i en egen social kategori, på samma sätt som män och kvinnor är i olika sociala kategorier. Numera är nästan alla mina vänner icke-binära, för jag känner i allmänhet att det är mycket lättare att prata med andra enbies. Och jag känner mig i allmänhet mycket tryggare och säkrare när jag interagerar med icke-binära personer.

Det är intressant att fundera på varför jag känner så, men jag sparar den frågan till ett senare inlägg.

Det finns i alla fall en viktig anledning till att jag tar upp det här. I det allmänna medvetandet är det ju väldigt mycket fokus på transpersoners yttre. Våra kroppar och vår klädsel och så vidare. Det är så illa att många anser att en inte kan vara trans om en inte ändrar sin kropp. Begreppet ”transition” tolkas ofta som en fråga om att genomgå vissa specifika medicinska behandlingar. Många känner sig osäkra på om de ens kan vara trans, om de inte tar hormoner.

Och för de cispersoner som objektifierar transpersoner och reducerar oss till våra kroppar och vårt yttre, tycks det vara svårt att se hur något kunde vara viktigare än vårt yttre. För den som ser icke-binära som människor som en umgås med och har riktiga sociala relationer till, så blir det desto svårare att förstå varför det viktigaste skulle vara hur vi klär oss eller vilka hormoner vi tar.

Icke-binära personer som grupp skiljer sig från binära män och kvinnor som grupp, på samma sätt som de två senare kategorierna skiljer sig från varandra. För egen del föredrar jag att socialisera med andra enbies, och vill absolut inte vara ensam enby i en grupp om jag kan undvika det.

 

Publicerat i trans | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Innebörden av en transition

cage

Jag vill tala om begreppet transition. Det är ett väldigt laddat begrepp. Många tror att transition är detsamma som att ändra kroppen på ett visst sätt. Men detta är fel. En transition kan se ut på många sätt. Det handlar i grunden om hur du försöker fly från den metaforiska bur i vilken samhället försöker hålla dig inlåst.

De som tar sig rätten att kontrollera och bedöma transpersoners identiteter lägger i regel stor vikt vid huruvida en har ”transitionerat” eller inte. Transpersoner om inte ”transitionerar” anklagas för att inte vara riktigt trans. Att låtsas vara trans för att det är ”trendigt” eller för att ”få uppmärksamhet” eller vad det nu är de påstår. Och eftersom vi alla internaliserar samma förtryckande ideologier, och transpersoners identiteter ifrågasätts från alla håll, är det också många som oroar sig för att de inte har rätt att kalla sig trans, för att de inte har planer på att genomgå någon ”transition”.

Så vad betyder det egentligen att göra en transition? Med tanke på hur stor vikt folk lägger vid detta begrepp, så är detta en mycket relevant fråga. Många okunniga cispersoner tror att transition betyder ”att bli till det andra könet”. De tror att transpersoner är män som ”blir kvinnor” och kvinnor som ”blir män”. De lägger stor vikt vid kirurgi, och många tror på fullaste allvar att en ”byter kön” genom underlivskirurgi. För ett tag sedan frågade en cisgubbe som jag inte alls kände, om mina planer på att ”byta kön”, med vilket han menade att genomgå en operation. Cispersoner tycker nämligen att det är lämpligt att fråga vem som helst om deras genitalier. Sådan är ciskulturen.

Begreppet transition är i alla fall väldigt starkt förknippat med medicinsk behandling som åstadkommer fysiska förändringar. Kirurgi och hormoner. Utöver detta tänker sig folk ofta att transitionen även ska innebära saker som att ”klä sig utifrån sitt nya kön” och så vidare. Och alla som vet någonting alls vet att transition inte betyder att ”bli det andra könet”. Men de flesta verkar i första hand se transition som att handla om medicinsk behandling. Denna uppfattning är även vanlig hos transpersoner.

När en transperson förklarar att hen ”inte transitionerar”, så menar hen i de flesta fall att hen inte genomgår någon medicinsk behandling. Hen kan mycket väl ha gjort många mer eller mindre dramatiska förändringar för att känna sig mer bekväm med sig själv.

Jag ser verkligen ett problem i hur vi lägger en så väldigt stor vikt vid de medicinska aspekterna av en transition. Detta är helt klart kopplat till cissexistiska föreställningar om vad kön är. Som att formen på dina genitalier bestämmer vem du är. Den cissamhället säger också åt oss att våra kroppar finns till för att bedömas av cispersoner, och att vi är skyldiga att förändra våra kroppar om vi alls ska kunna hoppas att våra identiteter ska tas på allvar.

Men alla som har någon som helst relevant kunskap vet att det inte är sant, och det är inte din kroppsform som bestämmer vilket kön du är. En måste inte göra transition för att vara trans. Men jag tror också att vi måste förstå att en transition kan innebära så mycket mer än kroppsliga förändringar. I så fall tror jag också att vi kommer förstå att de flesta transpersoner transitionerar, eller vill transitionera, eller önskar att de kunde transitionera. En del kanske inte vågar, av högst förståeliga skäl. Men de önskar att de hade känt sig tillräckligt säkra för att kunna göra en transition. Även de som säger att de inte transitionerat, har ofta gjort någon form av transition. Och även de som säger att de inte vill transitionera, önskar att de kunde göra det. För transition innebär inte alls bara att ändra sin kropp.

Jag ser ”transition” som att förändra sig själv och sitt liv, så att en känner sig mer bekväm i relation till sin könsidentitet. Att interagera med världen som den person en är och vill vara, i stället för att försöka spela en roll som samhället har försökt tvinga på en. Att motverka dysfori.

Detta kan innebära att förändra sin kropp med hjälp av hormoner eller kirurgi. Men det är helt orimligt att låtsas som att just dessa saker skulle vara så mycket viktigare än allt annat. En transition kan innebära att ändra namn, pronomen, juridiskt kön, klädsel, beteende, social miljö, etcetera. Jag började med hormoner för lite mer än ett år sedan, men min transition inleddes mycket tidigare än så.

Jag skulle säga att det första steget var när jag bestämde mig för att låta mitt hår växa ut. Och sedan eskalerade det därifrån. Varje förändring jag gjorde fick mig att bli lite mer bekväm med mig själv, och jag upplevde att jag gradvis började fly från den roll som omgivningen försökt tvinga in mig i.

En transition kan innebära många saker. Jag ser det som att om du hatar att uppfattas som ditt tilldelade kön, så har du en önskan om att ”transitionera”, om vi nu alls ska använda det ordet. Det handlar i grunden om en önskan om att fly från den låda som omgivningen försöker tvinga in dig i.

Det är ungefär det. Det finns inga kriterier för att vara trans, och du behöver inte ändra din kropp för att transitionera. Det räcker att du inte vill vara det som samhället säger att du måste vara. Det är tillräckligt. Och det betyder väldigt mycket. Varje transition är unik. Det bör handla om vilka förändringar du vill och behöver göra. Det är väldigt fel att försöka sätta upp några specifika kriterier för vilken sorts transition en ska göra för att det ska räknas på riktigt. Och en ska inte heller förminska betydelsen av de sociala aspekterna av en transition.

Publicerat i Feminism, trans | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Vi är inte så sällsynta som ni tror

wanderingson-3-1

Det verkar som att många cispersoner allvarligt underskattar hur många som inte är cis. De talar om transpersoner som att vi är jättesällsynta exotiska varelser som det finns kanske max ett par dussin av i hela världen. Sanningen är nog snarare att vi många av oss helst har att göra med andra transpersoner.

Visst är vi i minoritet men vi är inte alls så sällsynta som folk verkar tro. De tycker att vi är så märkliga att vi också måste vara extremt sällsynta. Och om de sen inser att det finns fler transpersoner än de trodde, så får de för sig att trans måste vara en trend nu.

Det verkar som att många cispersoner tror att de aldrig träffat någon som är trans. De har kanske inte ens träffat någon som är trans, någonsin. De kan med säkerhet säga att de inte känner någon som är trans.

Jag är ganska säker på att jag har känt många cispersoner som aldrig träffat någon som är trans.

Sedan jag kom ut som trans har jag dock börjat undvika folk som jag kände innan. Kanske skulle de fortfarande säga att de inte känner någon som är trans. Även om de egentligen vet att jag kommit ut som trans. Men visst, det är ju sant att de inte känner mig.

En anledning till att vi verkar vara färre än vi verkligen är, ur cispersoners perspektiv, tror jag är att vi gärna håller oss borta från dem. Särskilt när en väl är ute som trans blir det snart outhärdligt att interagera med cispersoner.

Det första som händer när en kommer ut som trans, är att alla cispersoner en känner måste bekänna hur väldigt svårt det kommer att vara för dem att anpassa sig, hur en måste ha överseende med att de kommer felköna och dödnamna. Och de har ingen förståelse alls för att dödnamn är tabu. Att bli dödnamnad är bokstavligen en mardröm. Det är ingen liten sak. Men det förstår inte cisfolket. Även om de använder rätt namn kan en ofta höra hur det tar emot för dem.

Så det kanske är jättesvårt för dem. För mig är det svårt att umgås med människor som ber mig att ha förståelse för att de inte kan komma ihåg att inte göra saker som framkallar omedelbar ångest. Jag föredrar helt enkelt att umgås med personer som jag kan ha ett samtal med utan att de framkallar en existentiell kris och ovanpå allt förväntar sig att jag ska ta hand om deras känslor och försäkra dem om att det inte är någon fara.

Och sen är det ju all cissexism och oförståelse och ifrågasättande. Innan jag riktigt förstod att jag var trans så umgicks jag med människor som gärna förklarade att de var emot könsneutrala pronomen eller att det bara finns två kön och den som tror något annat lever i en drömvärld. Eller som säger att vara trans är som att tro att en är en lemur. Eller använder t-ordet. Och så vidare. Det var väldigt obehagligt redan då och jag sa ofta ifrån, men när jag nu vet att jag själv är trans så känns det olustigt att vara i samma rum som en del av de där människorna jag kände tidigare.

Och de har så skrämmande seder och bruk.

Att komma ut som trans innebär ofta att förlora tidigare sociala kontakter. Så är det för mig och för många andra. Det är alls inte konstigt att vi tenderar att hålla oss till varandra, i vänskapsrelationer och i kärlek och så vidare.

Så om du är cis och alla dina vänner så vitt du vet är cis, så är det inte ett tecken på att transpersoner är extremt sällsynta. Det är bara ert cisgäng inte är en trygg plats att vara trans på.

Jag skulle kunna påstå att jag inte känner en enda person som är cis, och det vore bara en liten överdrift. Men jag vet ändå att de existerar. Jag önskar att de kunde låta mig glömma men det gör de aldrig. De gör sig jämnt och ständigt påminda. Men för tillfället försöker jag att så mycket som möjligt hålla mitt sociala liv till min autistiska trans/enby-bubbla.

Och om du aldrig träffar någon transperson så är det för att vi håller oss gömda.

Publicerat i trans | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

”Det betyder ju inte att jag är trans eller nåt.”

wandering gender

Det är både sorgligt och intressant när jag tänker tillbaka på alla de år då jag inte hade någon aning om att jag var trans. Det är så uppenbart i efterhand. Men så får en det ju också inpräntat att cis är det enda alternativet. Och när jag lärde mig att transpersoner fanns trodde jag att en måste vara det ”motsatta könet” och att en ska ha vetat sen en var typ nyfödd. Och detta stämde ju inte på mig. Däremot har jag haft dysfori så länge jag kan minnas. Jag hade bara ingen aning om vad de känslorna var. Dessutom trodde jag att alla kände så.

Alla sa att jag var pojke så jag trodde att jag måste vara det. Jag visste inte att icke-binära kön existerade. Men jag tyckte alltid att det verkade mycket bättre att vara tjej än att vara kille. Fast jag trodde att alla killar kände så. Killar i allmänhet är ju rätt äckliga. Och tråkiga. Och omogna. Många dåliga egenskaper. Det säger ju till och med populärkulturen så det måste vara den allmänt rådande uppfattningen. Tjejer är snyggare och roligare och snällare, så de flesta vill nog vara tjejer om de fick välja.

Jag kunde se tjejer och tänka att jag önskade att jag såg ut som dem. Men jag trodde att det var normalt. För alla killar verkade vara hålla med om att tjejer var överlägset mycket snyggare. Så jag trodde att de alla önskade att de såg mer ut som tjejerna.

Jag vet inte när jag insåg att när killar säger att tjejer ser bra ut så betyder det inte att de själva vill se ut så.

Jag hatade min röst och undvek till varje pris att höra någon inspelning av den. Men jag trodde att alla kände så. För folk berättade för mig att det känns alltid så konstigt att höra sig egen röst. Så det var nog bara det.

Jag var ju inte heller tjej. Jag bara önskade att jag var det. För jag trodde att det endast fanns två alternativ, och jag avskydde den roll som jag hade blivit påtvingad.

Det var först när jag flyttat hemifrån som jag alls hade möjlighet att börja fundera över vem jag var. Och det tog lång tid innan jag helt förstod att jag var trans.

”Jag hatar själva tanken på att vara en pojke. Jag känner mig inte alls som en sådan. Jag önskar desperat att jag kunde vara något annat. Inte för att jag är trans eller nåt.”

”Jag önskar att jag inte såg ut som en pojke. Det har inget med att vara trans att göra, det är bara det att pojkar är så mycket fulare än flickor.”

”När någon säger att jag är kille så känns det som att någon hugger mig i själen med en kall och rostig kniv. Jag hatar det verkligen. Inte så att jag är trans eller nåt.”

”Okej så jag vet att detta låter konstigt men jag tror inte att jag är en kille ändå. Inte en tjej heller. Men något annat. Alltså, jag menar självklart inte att jag är trans haha.”

”Jag såg just den här animen som handlar om barn som är trans och den talar till min själ. Jag känner igen mig jättemycket trots att jag inte alls är trans!”

”Jag vill ha vackert långt hår och söta klänningar och vara söt och ha en mer feminin kropp och röst det är inte en transgrej va?”

”Jag känner mig av någon anledning mycket mer bekväm i kläder jag köpt på Ellos damavdelning. Jag ska aldrig köpa herrkläder igen. Det har väl inget med trans att göra?”

”Jag sitter bara här, och är hopplöst förtvivlad och får ångest varje gång någon förknippar mig med maskulinitet på något sätt alls. Som vilken cispojke som helst skulle göra.”

”Varför känner jag mig otroligt lättad och tacksam varje gång någon erkänner att de inte riktigt tänker på mig som en kille? Varför önskar jag att alla såg mig så? Är jag kanske trans? Näää…”

”Jag vill ha ett nytt namn som inte är maskulint kodat. Inte för att jag direkt är trans men det hade varit trevligt med ett mer könsneutralt namn.”

”Det där att genomgå medicinsk transition verkar ju som att det kunde vara rätt bra ändå. Det kanske jag också vill göra. Synd att jag inte är trans.”

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. I efterhand är det så smärtsamt uppenbart att det är svårt att förstå hur det kunde gå så många år utan att jag förstod det. Fast det är inte så konstigt ändå. Alla hade ju sagt att jag var pojke sedan alltid. Som att det inte var något att diskutera. Lika säkert som att jorden är rund och vatten är vått, så måste jag vara en kille för det bestämde någon när jag var bebis. Och jag hade heller inte någon att tala med om det. Ingen sa till mig att jag kunde vara trans. Det är inte lätt att ensam gå emot vad hela samhället tar för givet.

Men ändå.

Mitt förflutna jag. Hen är trans. Hen var trans hela tiden. Det är så uppenbart att det gör ont. Och jag vet att om hen kunde se sitt framtida jag så hade hen inte blivit så väldigt förvånad. Mest hade hen varit lättad. För nu vet hen vem hen är.

Publicerat i Personligt, trans | Märkt , , , | 1 kommentar

Att hitta en röst

voice actress

Folk i allmänhet inte vet eller förstår att icke-binära kön existerar, är det ofrånkomligt att folk kommer att insistera på att en är antingen tjej eller kille. När folk inte kan placera en så händer de att de blir upprörda. Men för det mesta utgår de ifrån att en är antingen det ena eller det andra. Och även om jag är icke-binär och därför alltid blir felkönad, så betyder det inte att jag är likgiltig inför hur jag felkönas. Jag föredrar varje dag att felkönas som tjej framför att felkönas som kille. Båda är fel, med det andra alternativet känns som att få en kall rostig kniv i hjärtat.

Eftersom jag är autistisk hemmasittare som inte vistas ute bland folk mer en nödvändigt, så tog det ett tag innan jag upptäckte att jag allt oftare uppfattas som tjej numera. Det är ju oftast svårt att veta vad folk tänker, men varje gång jag kan minnas att jag hört någon främmande person tala om mig så har de använt ”hon”-pronomen.

Det känns konstigt, men samtidigt är det en lättnad varje gång. För även om ”hon” är fel, så är det inte lika fel, och gör inte alls ont på samma sätt, som att kallas för ”han”. Att uppfattas som tjej känns ändå betydligt bättre än alternativet, även om det känns väldigt konstigt det också.

Jag är alltid hemskt nervös när främmande människor är på väg att tala om mig, för jag undrar vilka könade ord de kommer att använda.

Efter ett år av hormonbehandling så har min kropp förändrats tillräckligt mycket för att det ska påverkar hur folk uppfattar mig. Det är inte alls det som är målet med behandlingen, men det är en positiv bieffekt. Men att folk oftare ser mig som tjej numera beror även på något annat som jag upptäckte nyligen.

Jag har fått en ny röst.

Någon månad senare är jag fortfarande fascinerad över denna upptäckt. Jag har alltid hatat min röst. Och jag har till varje pris undvikt att lyssna på någon inspelning av den. Jag vet att många säger att det känns konstigt att höra sin egen röst men detta är något helt annat.

För ett tag sedan hade jag en diskussion som ändå gjorde mig nyfiken på att höra hur jag lät. Och jag upptäckte till min förvåning att jag har en ganska trevlig röst ändå. Jag vet inte när detta hände men jag gillar resultatet. Det var svårt att tro att det var sant. Det är ju inte varje dag en upptäcker att en har fått en ny röst. Men så var det. Jag fick det också bekräftat efter att personer som aldrig sett mig och endast har talat med mig via telefon, har antagit att jag var tjej. På ett eller annat sätt har jag alltså skaffat mig en feminint kodad röst.

Här bör jag kanske påpeka att denna förändring inte är en effekt av hormonbehandling. En kan få mörkare röst av att ta testosteron men östrogen har inte någon omvänd effekt. Och jag har inte genomgått någon kirurgi, så det har inte skett någon fysisk förändring. Men min röst har ändrats.

Det känns väldigt bra. Jag har ju haft dysfori över rösten ända sedan den ändrades i puberteten. Och jag undrade om jag möjligen skulle kunna påverka detta genom träning. Så visar det sig att jag ändrat min röst utan att veta om det själv. Tillräckligt mycket för att jag ska misstas för tjej i stället för kille över telefon. Jag hade ingen aning om att detta var något som kunde hända bara sådär. Jag tycker att det är väldigt fascinerande.

Det visar kanske att hur en talar påverkas väldigt mycket av omgivningen. Fram tills för några år sedan umgicks jag ju mest med killar (i den mån jag umgicks med någon alls). Detta har ändrats under de senaste åren. Och i synnerhet sedan jag kom ut som trans. Jag har följt den urgamla transitions-traditionen att nästan helt sluta umgås med människor som kände mig sedan tidigare. Jag är aldrig omgiven av någon cispojkekultur längre.

Jag har fler teorier om varför denna förändring skett i just mitt fall, men inget jag känner för att beskriva just här och nu. Men jag ville dela den här berättelsen. För det är något som är viktigt för mig, och att dela personlig erfarenheter kan förhoppningsvis hjälpa någon annan.

För allmänbildande syfte tänkte jag också påpeka att det går att medvetet träna rösten och en kan få hjälp av logoped med detta. Det är också något en kan få tillgång till genom transvården. Jag har ännu inte träffat logopeden för att påbörja någon sådan träning eftersom jag helt enkelt inte orkat.

Publicerat i Personligt | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Killar är känslomässiga pappkartonger

URlTTI4

Jag tycker nästan synd om cis män. Cismansprivilegier i all ära men deras liv måste vara fruktansvärt tråkiga. Jag kom att tänka på detta när jag såg en tweet från någon snubbe som klagade över att bli ”friendzonad” (ni vet, det där hemska när en snygg kvinna vill vara vän med en man men inte ha sex med honom). Denna snubbe sa att kvinnors idé av ”vänskap” är att ”tala om sina problem och hålla varandra sällskap”. Alltså sånt som vänner gör men den här snubben tyckte visst att det var konstigt. Vadå att vänner ska vara där för varandra, vad är detta för kvinnlig feministisk konspiration?

Mäns idé om vad vänskap är verkar vara ungefär följande:

  • Visa aldrig svaghet.
  • Tala inte och lyssna inte.
  • Var inte där för varandra.
  • Eventuella kramar måste avslutas med två handfasta klappar på ryggen annars är det för intimt.

Det fanns en tid då alla vänner jag hade var, så vitt jag vet, cismän (okej det nu jag hoppas att ingen av dem känner till eller läser den här bloggen). Jag hade inte några nära vänner, och det är väl kanske inte så förvånande.

En del av cis-pojke-kulturen är att en inte bör bry sig om varandra för mycket. Eller i alla fall inte på fel sätt. En ska inte vara för sentimental eller känslosam. Inte visa för mycket uppskattning för varandra. Inte uttrycka för mycket känslor.  Förutom ilska då, det är manligt att vara arg. I övrigt så är det mest bara okej för killar att tala om sina känslor när de dumpar allting på en oskyldig icke-man som förväntas ta ansvar för att sortera ut allt åt dem.

Att vara omgiven av detta ledde till att jag inte visste hur en gör för att tala om sina egna känslor, eller för att ta hand om andras. Jag har blivit straffad för att vara känslosam på fel sätt. Och om jag började bli för känslosam och sentimental så brukade snubbar i omgivningen mest bli obekväma och vilja backa iväg långsamt.

Detta var allt jag visste. Det fick mig att tro att vänskapsrelationer där en tar hand om varandra och pratar om viktiga saker och ger varandra bekräftelse och uppskattning, det fanns nog bara på TV.

Det är väldigt sorgligt när jag tänker tillbaka på det.

Det var hemskt ensamt.

Den första icke manliga vän jag lärde känna var också den första person jag faktiskt kunde tala om viktiga saker med. Och det var först då jag började inse hur mycket jag saknat detta tidigare i mitt liv.

Dessutom insåg jag att jag verkligen inte visste hur en talar om känslor. Det var inte så mycket att det tog emot att göra det, men jag hade helt enkelt inte lärt mig några ord för att tala om sådana saker.

Jag insåg också att jag inte visste hur en gör för att hantera andras känslor på ett bra sätt. Att ge känslomässigt stöd till vänner som är i behov av det. Det var något som jag fick jobba med att lära mig.

Nuförtiden består min vänkrets uteslutande av icke-binära autister. Jag är mycket glad över detta. Det är människor som jag bryr mig om och som är viktiga för mig. Och jag kan säga det. Jag har lärt mig att uttrycka uppskattning och dela både positiva och negativa känslor. Jag har blivit mycket mer känslomässigt uttrycksfull. Jag har lärt mig att ge känslomässigt stöd. Och jag gillar verkligen detta. Det är helt enkelt mycket roligare så. Även när jag lider med någon (tack autistisk hyperempati) så känns det bra att jag ibland kan stötta vänner eller i alla fall uttrycka mitt deltagande på något bra sätt. Och allt är bättre än att försöka vara en emotionell pappkartong.

Jag är verkligen glad över att vara där jag är idag. Jag blir riktigt rädd när jag ser tillbaka på alla mina år då jag var omgiven av cispojkekultur. Det var som att vandra över en ändlös känslomässig öken.

Nu vet jag inte säkert om de där killarna faktiskt hade meningsfulla relationer med varandra. Jag passade ju inte alls in där, av uppenbara skäl. Fast jag har talat med män som bekräftar att deras manliga vänskapsrelationer verkligen är sådär distanserade och emotionellt fattiga som jag fått intrycket av.

Så därför kan jag inte låta bli att tycka synd om dessa cis män. Det verkar så hemskt tråkigt att leva så.

Sen kommer jag ihåg att de är patriarkala förtryckare och de flesta av dem dessutom är as. Så mest tycker jag synd om alla andra som tvingas ha med dem att göra.

En av många bra saker med att ha kommit till insikt med att jag är trans, är att jag fått möjlighet att skapa värdefulla vänskapsrelationer. Det är mycket roligare att vara vän med autistiska enbies och transtjejer, än med tråkiga ciskillar.

Publicerat i Feminism, Personligt, trans | Märkt , , , , | 1 kommentar

Att vakna ur en mardröm

aoihana

Jag har återkommande mardrömmar numera. Mardrömmar om att bli felkönad. Folk använder fel namn och pronomen och felkönar på olika sätt. Ibland är det min familj. Ibland är det gamla bekanta eller klasskamrater. Och ibland är det helt främmande människor. De har aldrig träffat mig men känner ändå till det där namnet. Jag blir förföljd av människor som felkönar mig.

Det kanske är svårt att förstå om en aldrig varit med om något liknande, men dessa drömmar är alltså riktigt obehagliga. De är vakna-skrikande-mitt-i-natten-hemska mardrömmar. Detta speglar såklart att det inte är en liten sak att bli felkönad. Det är inte bara en fråga om att någon råkar använda fel ord. Det handlar om att människor i ens närhet ser dig som en helt annan person.

Återkommande mardrömmar är många gånger kopplade till tidigare trauman. Och att dessa mardrömmar dyker upp allt oftare nu tror jag är ett tecken på att jag börjat bearbeta det här traumat. För jag känner mig mycket med säker på min identitet än jag gjorde för bara ett år sedan. Och det är också därför jag nu börjat förstå hur extremt fel allt var tidigare.

Och även om det inte är roligt att ha dem så är det på något märkligt vis en bekräftelse.  Att bli dödnamnad och felkönad är bokstavligen min värsta mardröm. Tilldelat kön var fel. Dödnamnet är fel. Jag har rätt, jag är trans. Jag blev påtvingad ett liv som aldrig borde ha varit mitt. Och jag vet detta nu.

Jag har levt i en mardröm. Och jag har vaknat. Det är en väldig lättnad.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Planer för bloggen framöver: Jättemycket trans.

jupiter2

Jag tänkte skriva mer trans/enby-relaterade texter framöver. För det är det mina tankar kretsat mycket kring det senaste. Under 2017 har jag fått mycket lättare att tala om sådant som rör min identitet och mina erfarenheter som transperson. Förra månaden skrev jag om att det nu är ett år sedan jag började med hormoner. Det har också skett flera andra positiva förändringar. Kanske kommer jag att berätta en del om det framöver. Jag har redan pratat mycket om det på andra ställen men bloggen känns ändå mer utelämnande på något sätt. Så jag är lite mer försiktig här med vad jag säger.

Jag tror ändå att det finns en poäng med att tala mer om de här sakerna. Om inte annat så kan det vara till stor hjälp för andra transpersoner som behöver berättelser som de kan relatera till. Det tog alltför lång tid för mig att komma på att jag var trans, när jag trodde att jag var helt ensam om mina erfarenheter. Så när jag för första gången försökte ta reda på mer om vad trans innebar, så kände jag inte riktigt igen mig själv i det jag hittade.

Så därför tänkte jag att jag ska försöka skriva mer trans-relaterade texter här framöver. Fast hur det sen blir med det beror på mina exekutiva funktioner. Förhoppningsvis klarar jag av att skriva något intressant snart. Och i framtiden när jag äntligen fått lov att byta juridiskt kön så kanske jag vågar skriva om mina erfarenheter av transvården också. Nu är jag lite paranoid över att fel person eventuellt skulle hitta bloggen och att det då kommer att uppstå krångel i den väldigt godtyckliga och orimliga juridiska processen.

Relaterad läsning:

Skolan lärde mig inte att jag kunde vara trans

Jag kom på att jag var icke-binär och önskade att jag var trans och tittade mycket på anime

”Är det en flicka eller kille du är?”

Publicerat i trans | Märkt , , , | Lämna en kommentar