Att autistiska barn går sönder i skolan är inte funktionsnedsättningens fel, och alla föräldrar är inte hjältar

tumblr_mrqmfzp3s41r472txo3_1280

Dag 14 av Autismmånaden och jag fortsätter på temat att granska artiklar som folk delar och som har kopplingar till autism. För de senaste dagarna har många delat en debattartikel av Marlena Ernman, som handlar om att barn med NPF mobbas i skolan. Artikeln är precis ett år gammal, men eftersom många fortfarande delar den och säger att den är väldigt bra, vill jag också ta tillfället att förklara varför det inte alls är en bra artikel. För det är en text som ger en väldigt missvisande bild om vad det är som skadar de barn som Ernman talar om. För problembeskrivningen är ungefär följande: Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir mobbade i skolan, och det blir även andra barn men problemet för dessa barn att de har funktionsnedsättningar vilket gör dem sämre på att hantera mobbning. Också: Föräldrar till barn med NPF är hjältar.

Erman säger de flesta människor är kapabla att oavsett ”hur vidrig mobbing än kan se ut” så kan de flesta människor hantera den. Barn med NPF som saknar förmåga att hantera den mobbing som de utsätts för. ”Barn med NPF” förstår inte socialt samspel och därför kan det inte hantera att de blir mobbade.

Alltså, det är inte det att barn med NPF systematiskt behandlas så mycket sämre än andra barn. Alla utsätts för mobbing, det är bara att barn med vissa funktionsnedsättningar har en medfödd oförmåga att hantera det. Det är synd om dessa barn som inte kan hantera mobbing på samma sätt som normala människor.

Eller? För det kan ju inte vara så att systematiskt misshandel och mobbing av neurodivergenta barn är något som sker. På riktigt. Att tala om det som att den relevanta skillnaden är att barn med NPF är sämre på att hantera mobbing får det att låta som att alla människor i grunden utsätts för ungefär samma sak. Det är att osynliggöra det faktum att skolan och hela samhället bestraffar neurodivergenta personer.

Erman tar upp att ett femtiotal barn tar sitt liv varje år, och säger anledningen är ”kombination mobbning och NPF-diagnoser”. Verkligen? Det är NPF-diagnosen som är orsaken? Ja om det var sant borde vi inte ge barn NPF-diagnoser, fast jag gissar att Ernman använder ”diagnos” som synonym till ”NPF” (även om detta betyder att hon skriver NPF-NPF men jag vet inte hur jag annars ska tolka det). Och jag hoppas ni förstår varför detta är problematiskt. Att ge funktionsnedsättningen skulden, i stället för att lägga skulden på de som dödar dessa barn (för låt oss vara tydliga, vi det som missvisande kallas självmord finns det vanligen förövare, och förövaren är aldrig detsamma som offret).

Ernman har dock överlag stort förtroende för barnens omgivning, i synnerhet föräldrarna som hon beskriver som ”hjältar”. Hon vet att de är hjältar för hon har träffat dessa föräldrar.

Men föräldrar är inte hjältar. Många autistiska barn far väldigt illa av att växa upp med föräldrar som inte erkänner barnets mänsklighet samtidigt som de ofta ser sig själva som hjältar för att de bär den tunga börda, som det kallas, av att ha ett icke-neurotypiskt barn.

Självklart finns det föräldrar som både kämpar för sina barn och behandlar respekterar deras mänsklighet (fast tro inte att det räcker att säga detta för att få Autismföräldrar att bli väldigt upprörda över att jag ”drar alla över en kam”). Men att tala om kategorin föräldrar som hjältar är väldigt skadligt och allmänt osmakligt, när så många av de barn som Ernman talar om kommer att ta så mycket skada av sina föräldrar. Och om hennes källa är att hon talar med föräldrar som hon tycker är hjältar, så kan jag kontra med att jag talat med väldigt många autister som hanterar livslånga trauman tack vare föräldrar som inte accepterat dem. Ernman oroar sig för att ”föräldrar går sönder” och visst är det så, att föräldrar får ett stort ansvar för att skydda sina barn från all den skit som samhället kastar på dem. Men det gör det inte mer rätt att blunda för verkligheten som är att många barn blir förstörda av sina föräldrar.

Ernman säger att antimobbningsorganisationer borde rycka ut och ”styra upp vardagen” för de tusentals barn som ”kraschlandat i det hemmasittande som är mobbningens slutstation”.  Vilket ju är säger något om var en lägger problemet om inte annat. Jag har svårt att se hur någon ”uppstyrning av vardagen” löser några som helst av de problem som får barn att bli ”hemmasittare” (det som kallas ”hemmasittande” är för övrigt en fullkomligt rimlig överlevnadsstrategi). Och att tala om det som endast resultatet av ”mobbning” får folk fel bild. De flesta tänker att mobbning betyder att andra barn är elaka, men den värsta mobbningen står ofta vuxna för.

Autistiska barn mobbas av andra barn, av lärare och många gånger av föräldrar. Om vi vill kalla det just mobbning. Autistiska barn tar skada av mobbning, misshandel, otillgänglig skola, och systematisk ableism. Och där har vi väl i och för sig en förklaring till att ”antimobbningsorganisationer” inte gör något. Jag har inget förtroende för dessa organisationer, för de tror just att ”mobbning” är något mellan barn. De ignorerar vuxnas deltagande, och de ignorerar de förtryckande strukturer som gör att vissa barn är utsatta. Att neurodivergenta barn är mer utsatta är inte för att deras hjärnor är så känsliga, utan för att de utsätts för systematisk misshandel av ett slag, som vem som helst skulle ta stor skada av, NT eller inte.

Någon kanske nu tycker att jag är orättvis och vill säga åt mig att ”göra något själv i stället för att klaga på andra som gör något”. Fast jag har inte kritiserats Ernmans anti-mobbingarbete i allmänhet, jag kritiserar den här texten som många delar nu, och som hon har författat. Och jag tror inte det hjälper ”barn med NPF” att helt blunda för en stor del av de saker som gör att dessa barn tar skada. Och de många autistiska barn som fara illa i hemmet hjälps inte av att vi förnekar deras verklighet, och låter dem veta att deras föräldrar är hjältar.

Det går inte hjälpa barn som ”går sönder” utan att förstå de sätt på vilket samhället missgynnar barn som inte är neurotypiska. För att kunna verka för en systematisk förändring måste en förstå systemet, och den som på riktigt vill hjälpa barn som far illa kan inte ignorera när barn far illa av anledningar som gör dem obekväma.

Publicerat i Autism, Föräldrar och anhöriga | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Autism betyder autister. Att tala om autism är att tala om oss.

neurodiversity_logo

Att tala om ”autism” är att tala om autister. Med detta menar jag inte att ordet ”autism” kan ersättas med ”autister”. Det är inte synonymer. Men autism är inte något som går att separera från autistiska personer. Diagnosen ”autism” är bara en (väldigt dålig och vinklad) beskrivning av hur autistiska personer är. Autism kan inte skiljas från de personer som är autistiska. Autism är en beskrivning av autister, att ”autism” finns betyder att autister existerar. När någon säger ”så många personer har autism” menar de ”det existerar så många autister”. Detta är väldigt viktigt att förstå. Det är viktigt att förstå att när någon säger hemska saker om autism, så visar det vad de anser om den som är autistisk.

När någon säger att autism inte är önskvärt, säker de att autistiska personer inte är önskvärda. När de talar om att ”bekämpa autism” talar de om att bekämpa autister. När de talar om autism som om det är en fiende, ser de autister som fiender. När de vill ”bota autism” vill de att autistiska personer inte ska existera, för om det inte finns ”autism” existerar inte heller autister. Det är inte heller ovanligt att se formuleringar som ”utrota autism” och jag behöver inte förklara vad det betyder. När en Autismförälder förklarar att hen älskar sitt barn men inte barnets autism, menar hen att hen älskar ett hypotetiskt barn, tanken på att ha ett barn, men inte det autistiska barn som faktiskt existerar. För ”barnets autism” är detsamma som ”det existerar ett autistiskt barn”. Att önska att barnet inte ”har autism” är att önska att ett autistiskt barn inte existerar. När en förälder känner sorg över att deras barn ”har autism”, sörjer de att de har ett autistiskt barn, och önskar att de hade ett annat barn i stället.

När någon talar om ”risk för autism” menar de, ”risken” att en autistisk person ska finnas. När forskare genomför otaliga forskningsprojekt för att ta reda på vad som ”orsakar autism” försöker de ta reda på varför autister existerar, utifrån uppfattningen att det är ett problem att vi gör det. När autism är en tragedi, är tragedin att det finns autister. När de talar om ”fördelar och nackdelar med autism”, menar de fördelar och nackdelar med att autistiska personer existerar, och väger dessa mot varandra. ”Autism är dåligt” betyder att autister är dåliga. ”Autism är bra” betyder att autister är bra. Det är så vi måste förstå det. Det går inte att förstå på något annat sätt. Att tala om autism är att tala om autister.

Publicerat i Autism, Autistisk | Märkt , , , | Lämna en kommentar

När undvikande av ögonkontakt och ovilja till småprat beskylls för att främja terrorism

homon

I fredags begick någon ett hemskt brott i Stockholm, och efter att förövarens härkomst blivit känd har man kunnat konstatera att det var en terroristattack, och inte bara en ensam galning. Jag såg många på facebook som meddelade att de är i säkerhet, även om risken att bli påkörd av just den lastbilen inte är större än att dö i en trafikolycka varje vecka. Det hemska brottet kommer givetvis utnyttjas i onda syften av vedervärdiga politiker. Det är väldigt hemskt och det finns mycket att säga om detta, men det är inte det jag vill tala om just nu. För nu vill jag berätta om en opinionstext i DN Kultur, där Elisabeth Åsbrink berättar att det effektivaste sättet att bekämpa terrorism är att inte vara autistisk. Hen förklarar även att ingen är autistisk. Vi finns inte men om vi hade funnits hade vår existens främjat terrorism. Fint budskap för april månad.

Och ja hen säger på riktigt detta oavsett om hen förstår det själv. Jag kommer snart till det, men först en kort sammanfattning av texten. Texten börjar med några stycken med anekdoter, för en sån här text har alltid anekdoter (resten av texten är också till stor del anekdoter). Sedan beskriver Åsbrink vad hen menar att ”terrorism” är (förutom en beteckning på våldsbrott som endast appliceras när förövaren har en viss bakgrund, något som Åsbrink inte säger men underförstått tycks utgå ifrån). Vad ”terrorns utövare” vill åstadkomma är följande:

”De vill avstånd, åtskillnad, gräns. De vill skapa hat, aggression och rädsla. De vill skilja den ena från den andra. De avskyr tolerans. De hatar empati. De vill förstöra allt vi kallar medmänsklighet. Med våld sår de misstro, varje individ får ett eget svart frö och meningen är att misstron, misstänksamheten och avståndet mellan oss ska växa. Det är terroristernas egentliga syfte.”

Jag citerar detta för att jag tycker att det är viktigt att ha med när vi sedan kommer till den del, där vi får veta att motmedlet mot terror är att inte vara autistisk. Vem som helst, får vi veta, kan göra motstånd mot terror:

”Att bli terrorns motståndsaktivist är enkelt, gratis och helt riskfritt. Var och en kan motverka terrorismens effekter utan att det tar tid eller stjäl kraft. Jag lovar. Det är mer effektivt än vilken flygvärdinnediet som helst, och vinsten är större än på något befintligt lotteri. Det ger garanterat maximal utdelning på minimal insats. Och metoden är så enkel att varje barn, vuxen och åldring kan använda den:

Se varandra i ögonen. Småprata.

Din granne, busschauffören, mannen eller kvinnan som sitter utanför mataffären. Säg hej. Möt blicken hos den du passerar på trottoaren eller i korridoren på jobbet. Nicka till den som sitter på sätet mittemot i tåget.”

”Se varandra i ögonen. Småprata.” Detta är tydligen mer effektivt än ”vilken flygvärdinnediet som helst”, vad nu en ”flygvärdinnediet” har att göra med terrorbekämpning (ungefär lika mycket som ögonkontakt och småprat, skulle jag tro). Som många autister vet är vare sig ögonkontakt eller småprat nödvändigtvis någon enkel sak, utan är många gånger extremt påfrestande och obehagligt. När Åsbrink säger att det är ”enkelt, gratis och helt riskfritt”, och att det varken ”tar tid eller stjäl kraft”, önskar en att hen kunde erkänna att hen talar för sig själv. Men tvärtom säger hen att ”metoden är så enkel att varje barn, vuxen och åldring kan använda den”. Detta kan bara betyda att jag inte tillhör kategorin, ”barn vuxen eller åldring”, eller ”alla människor”. Antingen existerar jag inte eller om jag gör det så är jag inte en människa, i alla fall inte en människa som har en ålder.

Men varför ska vi göra det? Om jag hypotetiskt sett existerade, varför ska jag se folk i ögonen och småprata? Hur motverkar det terror? Enligt Åsbrink är anledningen följande: Terrorister hatar medmänsklighet. Att se någon i ögonen är att ”erkänna varandras existens”. Medmänsklighet är att ”inte låtsas som att den andra inte finns”.

Okej? Ursäkta om jag är övertydlig men en text som inte erkänner mig som en medlem av kategorin ”alla människor” får mig inte att känna att ni ”erkänner min existens”. Det känns till och med väldigt mycket som att ”inte låtsas om” att jag finns.

Förutom detta osynliggörande säger skribenten i princip att den som inte ser andra i ögonen eller småpratar förstör samhället. Hen likställer småprat och ögonkontakt med att erkänna andra människors existens, att visa medmänsklighet, att inte ”dela upp människor i vi och dem”. Att inte göra dessa saker är att förneka andra människors existens (sten i glashus), inte bry sig om andra människor, att sakna medmänsklighet och att förstöra demokratin och det öppna samhället. Det är inte första gången jag ser någon berätta hur dåligt det är att undvika småprat och ögonkontakt, men den här personen tar ju verkligen i. Oftast handlar det om hur odrägliga vi är som inte följer neurotypiska sociala normer men det är inte varje dag vi anklagas för främjande av terrorism och samhällsomstörtande verksamhet.

Jag blir också hemskt illa till mods när jag föreställer mig hur det blir om alla följer Åsbrinks råd, och utan åtskillnad börjar småprata och söka ögonkontakt med all de ser. Jag vill helst kunna röra mig i offentliga utrymmen utan att behöva utsättas för det. Ännu värre, jag har inte svårt att föreställa mig folk som blir arga på mig, för att jag inte svarar positivt på deras försök att utsätta mig för sitt ”motstånd mot terror”.

Sen är det svårt att inte känna att Åsbrinks metod mest är ett sätt för hen att känna att hen gör något, utan att behöva anstränga sig eller göra några uppoffringar. För hen säger ju själv att det inte kostar någonting, och varken tar tid eller energi. Det är inte sant för mig, men jag utgår att det är sant för hen. Och om det inte kostar något är det heller inget att vara stolt över. Om det är rätt sak att göra och det bokstavligen inte kostar dig något, då är också det minsta någon kan begära att du gör just det.

Så är det om det du gör är rätt. Men att söka ögonkontakt och småprata urskiljningslöst är inte bra. Att utgå ifrån att alla vill prata med dig eller ha ögonkontakt med dig, är att inte respektera andra människors gränser. Om du ska göra det är det upp till dig att bedöma när det är lämpligt och när det inte är det. Åsbrink berättar en anekdot om ett tillfälle då hon såg en främmande person i ögonen och småpratade med denne, och då denna person hade svarat med tacksamhet. Om detta stämmer så var det rätt och bra att hen gjorde det vid det tillfället. Men om hen bara utgår ifrån att alla vill detta, kan vi utgå ifrån att hen också gjort många medmänniskor väldigt obekväma, och utsatt andra för påfrestande och ångestframkallande sociala situationer.

Och säg inte att alla som insisterat på att jag ska se dem i ögonen har bekämpat terrorism. Min aversion mot ögonkontakt är inte främjande av terrorism. Min oförmåga att småprata kommer inte förstöra samhället. Jag känner mig inte att du erkänner min existens för att du låtsas att jag inte existerar. Och som terrorbekämpning är den här metoden inte alls mer effektiv än den där flygvärdinnedieten.

Publicerat i Autism | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Autister behöver också äta

Häromdagen publicerade Asymmetra en text om autistiska matvanor, och det fick mig att tänka på hur mina matvanor påverkas av att jag är autistisk. Jag har alltid haft väldigt känsligt smaksinne. Det är en del av mina generella sensoriska överkänslighet. Jag kan inte äta stark mat och mat kan vara stark för mig även om den är mild för många andra. Dessutom klarar jag inte av vissa konsistenser. Det är inget problem så länge jag själv bestämmer vad jag ska äta, men när jag växte upp och inte fick bestämma själv var det ett desto större problem. Min mor accepterade inte alls att jag ofta hade svårt att äta den mat som hon lagade. ”Kräsen” var ett ord som hon ofta använde om mig. Hon skällde också på mig för att jag klagade på maten, eller inte såg glad ut när jag åt den, eller för att hon visste att jag inte gillade den och det var visst fel av mig. Självklart fortsatte hon krydda för starkt för mig, för det vore ju otänkbart att göra måltider mindre jobbiga för mig.

Det var först i vuxen ålder som jag lärde mig att det går att krydda maten svagt och sen ställa fram kryddor på bordet så att alla kan krydda så mycket eller lite de vill. Så enkelt hade det varit att göra ätandet mindre plågsamt för mig, fast då behövs det ju föräldrar som inte insisterar på att varje uttryck för smärta eller obehag på grund av känslighet för intryck egentligen bara är barnet som beter sig konstigt i syfte att jävlas.

När jag flyttade hemifrån lärde jag mig att laga mat. Så länge jag bodde hemma kunde jag inte göra det eftersom jag var konstant utmattad och rädd, och självklart fick jag höra att jag var lat och att jag skulle få problem när jag flyttade hemifrån och ingen lagade mat åt mig. Fast när jag flyttade hemifrån lärde jag mig laga mat utan problem. Och jag gillar att laga mat. Däremot gillar jag inte allt runtomkring. Som att behöva diska och städa efteråt. Numera orkar jag nästan aldrig laga mat, antagligen för att jag blivit deprimerad (och matlagning var ansträngande nog till att börja med). Så jag lever mest på fryst färdigmat. Vilket inte är lika roligt som hemlagad mat men mycket mindre ansträngande. Färdigmat är väldigt bra för personer som inte kan laga mat själva. Så det är inte konstigt att många ser det som dåligt att äta sådan mat. Du ska laga all din mat från grunden med färdiga råvaror, eller så kan du svälta (eller om du är rik kan du äta på restaurang varje dag, då är det inte lathet för den som är rik är per definition inte lat).

Att det finns mycket mat jag inte klarar av är inte något större problem nu när jag får välja själv vad jag ska äta. Men under min uppväxt verkade det vara ett enormt problem. Och internaliserade ableistiska värderingar om vad jag måste klara av har nog gjort det svårare för mig att acceptera, att det är okej att inte klara av att laga mat varje dag och att leva på färdigrätter är helt okej. Jag låter detta vara mitt budskap för autism-månadens elfte dag, att autistiska matvanor är okej. Att inte kunna äta viss mat eller att inte kunna laga mat själv är helt okej.

Publicerat i Autism, Autistisk | Märkt , , , , | 1 kommentar

Säg inte att alla föräldrar vill det bästa för sina barn

Innehållsvarning: Denna text handlar om att autistiska barn utsätts för fruktansvärda brott av föräldrar och anhöriga. Inga detaljerade beskrivningar eller så, utan mest i generella ord. Jag brukar inte vara bra på att varna för sånt här men jag vet att just detta är ett tungt ämne för många läsare och april är ju en jobbig månad som det är. Jag är inte bra på varningar så förvänta er inte att jag är konsekvent med det i framtiden. Men när jag nu mest skrivit om positiva och trevliga saker den här månaden, kände jag ändå att jag skulle se till att varna så ingen får en obehaglig överraskning. För nu skriver jag om att föräldrar kan vara hemska, och många autister vet detta alldeles för väl.

Owarimonogatari 6_zpswnpijdij

Sen jag började blogga händer det då och då att jag får kommentarer från föräldrar till autistiska barn, av väldigt varierande slag. En del är väldigt uppskattande, andra är väldigt arga, och sen finns det de som är Nyanserade och de kan vara riktigt läskiga. Det värsta jag sett var någon som berättade hur hon var tvungen att skada sitt autistiska barn, för det gjorde ont att se hur barnet led men hon offrade sig (och sitt barn fast det viktiga var ju hennes känslor) för det goda syftet, att lära barnet att uppföra sig mindre autistiskt. Få saker är så obehagliga som någon som erkänner pågående misshandel och dessutom tycker synd om sig själv, för att det känns jobbigt i hjärtat att skada sitt barn. Och självklart vill de att jag ska veta att de bara ”vill sitt bästa för sitt barn”.

Detta är för övrigt något som många föräldrar väldigt gärna vill ”informera” mig om: Att föräldrar ”alltid vill det bästa för sina barn”. Det är en variant på ”den överordnade partien i ett ojämlikt maktförhållande vill alltid den underordnades bästa”. Autistiska manifestet beskriver detta fenomen bra:

Det finns lärare, vårdpersonal och vårdnadshavare som på riktigt påstår att alla i deras grupp vill den underordnades bästa, ibland utan att ens erkänna att de själva är överordnade. Alla lärare vill inte elevers bästa. Alla läkare vill inte patienters bästa. Alla psykologer vill inte patienters bästa. Alla vårdnadshavare vill inte barnens bästa. Det blir otroligt tramsigt när ni påstår att alla på dessa maktpositioner vill den underordnades bästa. Det är en ful taktik att svara så när någon påstår att maktförhållandet existerar.

Jag har ägnat den här månaden åt att försöka sprida glada och trevliga budskap, men nu känner jag även att det finns skäl att påminna om tråkigare saker. Som att autistiska barn (och ibland även autistiska vuxna) utsätts för fruktansvärda brott av föräldrar och familjemedlemmar. Autistiska barn mördas av sina föräldrar. Inte bara det, men dessa föräldrar får ofta sympatier. ”Det måste ju vara svårt att ha ett autistiskt barn, en förstår ju ändå att hen inte kan låta bli att döda det, det är viktigt att vi visar förståelse och inte dömer andra för lätt”. Alltför många människor har lättare att förstå föräldrar som dömer autistiska barn till döden, än autister som är dömande mot föräldrar som mördar sina barn.

Varför är det så många som vill att jag ska veta, att alla föräldrar minsann vill sitt bästa för sina barn? Och vad betyder det att ”vilja det bästa” när kategorin ”det bästa” innehåller sånt som tortyr, mord och misshandel? Det är säkert sant att alla föräldrar. eller åtminstone de allra flesta, tänker att de ”vill det bästa” för sina barn, för föräldrar är precis som andra människor bra på att rättfärdiga sina handlingar för sig själva. Så vi kan säga att de har ”goda intentioner” men det har de gemensamt med även den värsta massmördare du kan hitta i historieböckerna.

Är det svårt att ta in? Låt oss då ta några enkla okontroversiella fakta: Det finns föräldrar som mördar sina barn. Det finns föräldrar som misshandlar sina barn.  Det finns många barn som traumatiserats för livet av att växa upp med föräldrar som inte kan acceptera att de är som de är. Det finns många barn som aldrig kommer bli vuxna av samma anledning. Detta är fakta. Barn mördas och misshandlas av sina föräldrar. Med detta i åtanke, känns det verkligen bra att säga att ”alla föräldrar försöker göra det bästa för sina barn”?

Många autistiska barn misshandlas och i värsta fall dödas av föräldrar som inte kan acceptera dem. Det finns listor med sådana fall men jag orkar inte leta upp dem eftersom jag mår dåligt bara av att tänka på det. Många autister har trauman av att växa upp med föräldrar som inte behandlar dem som människor. Många autister har skadats av anhöriga som säger sig ”älska” dem. Många har berättelser om fullständigt nedbrytande misshandel. Och vi har ofta fått höra att vi bör tycka om våra föräldrar oavsett vad de gör, för föräldrar vill ju alltid sina barns. Den autist du vill informera om alla föräldrars välvilja har kanske regelbundna mardrömmar om en misshandlande förälder, får ångest av att tänka på den eller mår fysiskt illa bara av att se förälderns namn, tack vare vad förälderns ifråga har gjort. Det kanske till och med är situationen för en autist som skriver blogg om att föräldrar kan vara dåliga.

Med allt detta i åtanke: Känner du fortfarande att det viktiga är att vi alla får höra än en gång, det som vi redan fått höra otaliga gånger, att alla föräldrar agerar utifrån ”kärlet” och att vilja ”det bästa för sina barn”? Och om du fortfarande känner att detta är fullt rimligt, fundera en gång till över varför du vill använda begrepp som ”kärlek” och ”välvilja” för att förklara mord och misshandel. ”Kärlek” och ”välvilja” är väldigt obehagliga beskrivningar för brutala brott. Och det är också vad offer för systematisk misshandel inom familjen brukar få höra från sin förövare. Från förövaren och/eller alla runtomkring. ”Hen älskar dig, hen vill bara ditt bästa.” Därför är det bara hemskt obehagligt att höra det gång efter annan från helt okända människor som bara måste komma till försvar för alla barnmisshandlande föräldrar på den här planeten.

Publicerat i Autism, Föräldrar och anhöriga, Okategoriserade | Märkt , , , | 4 kommentarer

Två år av Anarkoautistiskt bloggande

Det är nu två år sedan jag skapade den här bloggen. Jag blev medveten om detta för att WordPress påminde mig, annars hade jag nog inte kommit att tänka på det. Med anledning av detta tänkte jag idag ägna mig åt någon sorts tillbakablick. Jag låter den nionde dagen i Autismmånaden handla om mitt eget försök att göra den här världen lite mer gästvänlig för autister. Och att uppmärksamma systematiskt förtryck och så vidare.

Jag har lärt mig mycket sedan jag började blogga, och jag vet bättre vad jag talar om nu än för två år sedan. Mina åsikter har väl inte direkt förändrats på det stora hela, men om jag tittar tillbaka på allt jag skrivit kan jag nog hitta en hel del saker som jag inte håller med om längre. Jag har 294 publicerade inlägg (295 med detta) och det är klart att jag, i egenskap av ej perfekt människa som lärt mig mycket under den här tiden, inser att jag sagt saker som jag inte helt kan stå för längre.

När jag började blogga gjorde jag en grej av att illustrera mina inlägg med animebilder, och sen har jag inte orkat vara lika konsekvent med det men jag har ändå fortsatt att använda animebilder som illustrationer. Jag har dock lärt mig att rörliga bilder inte är bra då det kan göra inläggen hemskt otillgängliga, så dem har jag helt slutat använda.

På senare tid har jag fått svårare att komma på idéer på saker att skriva om, och uppdateringstakten har minskat en del (förutom att jag hittills denna månad faktiskt lyckats publicera ett inlägg om dagen hittills). Jag undrade lite om jag helt enkelt skrivit alla inlägg jag kan skriva, men sen har jag kommit på att jag antagligen blev deprimerad någon gång efter att jag blev klar med studierna förra sommaren, och att det nog är därför jag inte har lika mycket idéer eller motivation längre. Med tanke på det tycker jag ändå att jag lyckats ganska bra med att hålla igång bloggandet.

Antalet besökare på bloggen verkar ha ökat över tid, fast det går upp och ner så mycket att det är svårt att veta säkert. Men det är i alla fall en del människor som läser min blogg och det är jag glad för. Även om det inte är någonting i jämförelse med hur många som läser populära Autismförälder-bloggar (enligt någon artikel jag läste). Så som motvikt till Autismförälder-perspektivet är kanske effektiviteten begränsad, men jag har i alla fall de bästa läsarna.

Och jag vet att det jag skriver har betydelse för människor. Jag vet detta för att jag då och då får höra från läsare som tackar mig för det jag skriver. Detta gör mig väldigt glad. Jag har fått höra från autister (och ibland neurodivergenta icke-autister) som berättar att den här bloggen har haft betydelse för dem, att de blivit hjälpta och stärkta och mår bättre tack vare att jag skriver. Jag har även hört från några som blivit inspirerade att själva börja blogga. Det är väldigt fantastiskt och jag är glad att jag kan göra något som har en sådan positiv betydelse för människor. Då vet jag att det jag gör är värdefullt, även om det inte värderas av kapitalismen.

Jag gillar att skriva, och det är också en av de få saker jag kan göra och dessutom är bra på. Så jag är väldigt glad att jag kan använda den förmågan till något som har betydelse både för mig och för andra. Sedan två år tillbaka har den här bloggen varit mitt lilla bidrag till den Autistiska Revolutionen som vi alla väntar på.

Publicerat i Autism, Autistisk, Om bloggen | Märkt , , , | 5 kommentarer

Ingen mår bättre av att hata sina autistiska sidor

När en säger att det inte är fel att vara autistisk, och att autister är bra och värdefulla människor, är det många som blir väldigt upprörda. Ofta är det Autismföräldrar som inte kan acceptera att vi säger att deras barn är bra som de är. ”Inte mitt barn”, säger de då. Ibland är det autister som inte tycker om att höra att det är okej att vara autistisk. Detta är inte alls förvånande, utan visar bara att internaliserad ableism är ett problem även för autister. Ofta är det någon som säger ”jag har autism, och jag mår jättedåligt för det, och därför är autism dåligt”. Så de gillar inte att en säger att det är bra att vara autistisk.

Låt mig nu säga att jag är väl medveten om att de flesta autister har problem med psykisk ohälsa (och jag är inget undantag). Detta talar inte emot att säga att autister är bra som vi är, eller att kräva att våra rättigheter och vår mänsklighet respekteras. Att autister ofta mår dåligt av olika skäl gör oss ju inte sämre, och det ändrar inte min uppfattning att autister är bra och att det inte är något fel att vara autistisk. De som blir upprörda av detta verkar utgå ifrån att autism orsakar psykisk ohälsa och att autism är ett val. Igår var det någon som invände mot att jag sagt att det är bra att vara autistisk, med att säga att autism är dåligt eftersom det gör hen deprimerad. Tolkningen att ”autism” i sig är en orsak till depression bygger nog mest på att autister som sagt ofta är deprimerade, men det är verkligen inte en självklart slutsats. Det gäller ju även för många andra (de flesta?) marginaliserade grupper, att depression och annan psykisk ohälsa är vanligare. Jag vet inte om de som säger att autism orsakar depression, även menar att alla andra variabler som har ett positivt samband med depression också är orsaker till det.

Dessutom, oavsett vad vi tror om detta så är ju egentligen den viktiga frågan i sammanhanget om vi mår bättre av att se det autistiska i oss som något värdefullt och positivt, eller är det bättre för oss att se oss själva som defekta människoexemplar. Är det bättre att vara stolt över vad en är, eller att önska att en var något annat? För vi är autistiska oavsett om vi vill eller inte, men personligen mår jag mycket bättre av att tänka att jag är bra som jag är och inte vill vara någon annan. De som invänder mot min positiva syn på autism tänker kanske, att autism är ett val och att jag genom att ”uppmana” människor att vara ”mer autistiska”, så uppmanar jag dem att bli mer av något som de tänker inte är bra för en. Men när jag säger att vi bör vara ”mer autistiska” menar jag bara att vi inte bör försöka vara något annat än vi är, att autistiska beteenden inte är dåligt eller skamligt utan tvärtom något bra och vackert. Du kan inte välja att vara autistisk eller inte, men en kan åtminstone försöka lära sig (även om det inte är lätt) att det inte är något dåligt att vara autistisk.

Även om det är många som invänder när jag säger att det är bra att vara autistisk, ofta med hänvisning till att psykisk ohälsa är vanligare hos autister, så har jag aldrig hört någon säga att de mår sämre av att bejaka sina autistiska sidor, men mår bättre av att sig själva som defekta. Ingen har någonsin berättat för mig att de mår sämre av att acceptera sig själva, men mår bättre av att önska att de var något annat. Oavsett vad det finns för kopplingar mellan autism och depression (och det kan ju för all del finnas någon sorts neurobiologisk koppling utöver alla de sociala aspekterna, även om autism och depression fortfarande är två olika saker) så är det inget som blir bättre av att vi lär oss att hata oss själva för att vi är autister. Därför fortsätter jag att uppmana alla att vara mer autistiska, och uppskatta det som är autistiskt.

Publicerat i Autism, Autistisk | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Autistiska bloggar

Jag fortsätter att Sprida Medvetenhet om autism under april månad. Än så länge har jag på något sätt lyckats posta ett inlägg om dagen. Får se hur länge jag orkar fortsätta med det. Idag tänkte jag länka till andra svenska Autistiska bloggar. Några av dessa bloggar uppdateras ofta och andra mer sällan. En del har inte uppdaterats på ett tag men det hindrar ju inte att gå in och se vad som redan finns där. Jag länkar till specifika inlägg i stället för direkt till startsidan, för jag tänker att det kan vara lättare att gå in för att läsa en viss text, så att ni har någonstans att börja. Från början tänkte jag även citera en bit från varje inlägg jag länkar till, men det visade sig vara alldeles för svårt för mig att bestämma vad jag då skulle citera, så i slutänden nöjer jag mig med att bara ge er rubrik och länk och namn på bloggen.

Varför nöjer ni er med ”awareness”? av Funkisfeministen

#redinstead An actually autistic party post av Asymmetra

Jag behöver få vara autistisk av Agenderautist

Jag hade inte alltid ett ord för det, men jag har alltid stimmat, av Autistiska Manifestet

Icke-patologiskt autistiskt av Space Monkeys Kaos Teoretiska Existens

Att vara aktivist och funkis av Kartan och verkligheten

Autistisk gemenskap av Neurodiversiv

Tankar på Världsautismdagen av Mitt kvinnoliv med ADHD och Aspergers syndrom

 

Publicerat i Autism, Autistisk | Märkt , | Lämna en kommentar

Röda giraffer och Autistisk kultur

Autismmånaden fortgår. Autister jobbar övertid med att minimera skadorna av icke-autisters entusiastiska kampanjande för att ”uppmärksamma och öka medvetenheten om autism”, dvs sprida desinformation och framställa våra liv som tragiska. Eftersom det är väldigt tråkigt att bara reagera på att världen snackar skit om autister, vill jag även sprida lite medvetenhet och positiva budskap som motvikt. Dagens tema är: Autistisk kultur. Sprid autistisk kultur! Skapa autistisk konst, litteratur, vad som helst. Här har ni en röd giraff som jag har målat:

Giraff8-11-16

Färgen röd och giraffer är autistiska symboler.  Jag försökte göra en bildbeskrivning när jag postade målningen första gången

Främja autistisk socialisering. Att socialisera över internet är inte värt mindre än fysiska möten. Förkasta godtyckliga sociala regler, och lägg i stället energin på att värna om alla autisters olika behov och gränser. Infodumpa, stimma och uppmuntra varandras specialintressen. I mitt inlägg om Autistisk kultur säger jag att ”specialintressen” egentligen är vanliga intressen, för samma grad av intresse inte brukar kallas ”specialintressen” när det återfinns hos andra än autister. Samtidigt är det sant att autister ofta blir väldigt intresserade av saker, och specialintressen ÄR ofta mer än vilket intresse som helst. Så uttrycket är inte helt fel. Hylla autister och ironisera över neurotyper. Lär om autistisk historia. Läs autistiska bloggar (jag har planerat ett inlägg där jag tipsar om svenska sådana).

 

Publicerat i Autism, Autistisk, Autistisk kultur | Märkt , , , , | 1 kommentar

Regnbågsdinosaurier

April fortsätter. Amerikanska superonda skurkorganisationer fortsätter att sprida hatpropaganda mot autister under ”autism awareness month”. Och jag försöker bidra till att reclaima autismmånaden genom att sprida positiva autistiska budskap. Idag bjuder jag på en målning förställande queera dinosaurier. En regnbågsdinosaurie och en transdinosaurie.

queerdino_1-2-17

Bildbeskrivning. En målning i akvarell. Två dinosaurier är vända mot varandra och deras huvud är nära varandra. Båda går på fyra ben, Dinosaurien till höger har en kam eller segel på ryggen. Den har regnbågens alla färger. Dinosaurien till vänster är platt som en sköldpadda till formen, och den är turkos, rosa och vit som är transflaggans färger. Det finns lite gräs och blommor. I bakgrunden klippor och en flod långt bort med en grön simmande dinosaurie med lång hals. Himlen är gul.

Dinosaurier är något som jag förknippar väldigt mycket med autism. Jag vet många autister som är väldigt förtjusta i dinosaurier. Många autister är HBTQ. Autister som är asexuella och bi och pan och ibland homosexuella och säkert andra läggningar på det. Och den som har följt den här bloggen har förhoppningsvis inte missat att väldigt många autister är trans. Om någon är trans är chansen påfallande stor att hen också är autistisk. Den populära bilden av en autist i allmänhetens medvetande är en vit heterosexuell cisman. Eller ja, den populäraste bilden är väl ett litet barn, men när folk tänker att autister kan bli vuxna så är det vita heterosexuella cismän. I verkligheten är autister inte vita i högre grad än icke-autister, och heterosexuella cismän utgör en liten minoritet. De finns också, och några av dem är till och med rätt trevliga, men de är inte representativa för autister som grupp. För vi är i hög grad allt annat än heterosexuella cismän. Det är en av alla de saker som gör oss så bra. Nu kanske någon autistisk vit heterosexuell cisman tar illa upp av detta men låt mig då svara med att jag inte alls bryr mig. Jag vill Uppmärksamma att autister ofta är hbtq för det är alltför många som inte vet detta, eller inte vill låtsas om det. Detta är också ett bra tillfälle att påminna föräldrar att barn inte kan veta att de är cis och de som inte är det tar skada av att föräldrar antar motsatsen.

Jag är autistisk och trans och jag är överlag väldigt nöjd med detta. Sen innebär det ju att en råkar ut för något obehagliga situationer, till exempel att neurotypiska cispersoner en inte träffat förut vill småprata om ens underlivsanatomi (detta om något är ju intersektionen för vad som gör NT- och cisfolk så besvärliga). Men autistiskt är bra och överlappningen mellan autistisk och queer gör allt är ännu bättre. Och därför kände jag att transdinosaurien och regnbågsdinosaurien var en passande bild att dela idag.

Publicerat i Autism, Autism och kön, Autistisk, Personligt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar