Bojkotta To Siri

Innehållsvarning: Ableism, eugenik, hat mot autister, boken ”To Siri With Love”.

De senaste dagarna har det varit mycket tal om en bok som bär titeln ”To Siri With Love” och är skriven av Judith Newman. Newman är en autismförälder som skriver om sitt autistiska barn på ett extremt obehagligt sätt. Autister har protesterat högljutt mot boken som bland annat förespråkar eugenik, men autismföräldrar och deras sympatisörer lyssnar som vanligt inte på autister utan är riktigt förälskade vid boken.

Låt mig vara tydlig: Detta är en vedervärdig bok. Ni som följt den här bloggen ett tag vet nog vad jag tycker om att det alltid är icke-autistiska föräldrars perspektiv som får ta plats. Men det här är mer än så. Det är inte bara en dålig bok som är skriven ur ett dåligt perspektiv. Det är en fruktansvärd bok som redan har orsakat stor skada. Jag har autistiska vänner som mått väldigt dåligt de senaste dagarna av att behöva höra så mycket om den här jävla boken. Själv undviker jag ta del av mer en nödvändigt av den för allt jag sett har fått mig att må direkt illa.

Jag orkar inte göra någon research och jag vill inte läsa mer om ”To Siri” än nödvändigt, för det är bara så väldigt obehagligt. Men jag vill ändå säga något om det för det behövs att vi protesterar.

Här är några exempel på saker som författaren gjort som mötts av protester från autister (utöver det typiskt värdelösa föräldraperspektivet):

  • Författaren skriver utelämnande och integritetskränkande om sitt barn (hon berättar bland annat vilken porr sonen har kollat på).
  • Hon säger att hon föreställer sig sin son ha sex till ett ”Benny Hill”-soundtrack.
  • Hon säger att ingen kommer att kunna älska hennes autistiska barn och att han kommer att dö ensam.
  • Har i sin bok citerat flera autister som inte alls vill ha med boken att göra.
  • Författaren felkönar autister. En icke-binär autist (som inte tillfrågats om hen ville medverka) beskrivs i boken som en ”manic pixie dream girl”. När hen protesterade mot detta (och mot att bli exploaterad av författaren) svarar Newsman med regelrätt misogyni.
  • Författaren är allmänt odräglig och nedlåtande mot autister som protesterar (många av de som protesterar är för övrigt personer vars arbete hon stulit)
  • Hänvisar till Autism Speaks, en hatorganisation med kopplingar till fascism.
  • Förespråkar eugenik och avskaffandet av autisters reproduktiva rättigheter.

Den sista punkten är kanske ändå det värsta jag sätt från den här boken. I ett citat som cirkulerat en del, säger (min översättning från engeslka):

”Jag är djupt oroad över iden att han skulle göra någon gravid och ändå aldrig skulle bli en riktig far –vilket är varför jag kommer insistera på att ha medicinsk fullmakt, så att jag kommer kunna fatta beslut om vasektomi för honom efter att han fyllt 18.”

Jag låter det citatet stå för sig själv. Om du inte förstår hur vedervärdigt detta är, så vet jag inte vad jag ska säga. Det finns inget som kan rättfärdiga detta. Det finns inget fint och känslosamt över att vilja TVÅNGSSTERILISERA AUTISTER.

Nä den här boken får dra åt helvete.

Bojkotta To Siri

#BoycottToSiri

Annonser
Publicerat i Autism, Föräldrar och anhöriga | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer

Ett ljus i mörkret

You+fill+me+with+even+more+desire+to+live+_00dc71ebdb49c4f47b5ca49a4bab82b4

Jag har som sagt varit mindre aktiv med bloggandet på sistone. Det beror nog delvis på att det går i perioder hur mycket jag klarar av att fokusera på att skriva. Men jag tror också att det påverkas av att nästan all min sociala medier användning numera sker på engelska.

Jag är väldigt aktiv på Twitter sedan innan jag började blogga. Då var det svenska funkis-vänster-feminism-twitter jag försökte komma överens med. Och mina bloggtexter var ofta antingen reaktioner på debatter som jag blev uppmärksam på på twitter, eller också använde jag någon egen twittertråd som manus. Men nu är de jag följer och interagerar med mest personer som skriver på engelska. På något sätt gör det att avståndet blir större till bloggandet, som är på svenska.

På sätt och vis hade det nog varit lättare att blogga om jag gjorde det på engelska. Inte för att jag behärskar språket bättre (det gör jag inte), utan för att det just skulle göra avståndet mellan twitter och blogg mindre.

Jag kommer dock inte att byta språk på den här bloggen. En poäng är ju just att jag skriver om saker som det annars finns väldigt lite om som är skrivet på svenska. Att engelska blivit mitt twitterspråk är för att internationella-autistisk-trans-och-enby-twitter mer eller mindre utgör hela mitt sociala nätverk.

Men min blogg är viktig eftersom det finns ett stort behov av anarkoautistiskt bloggande på svenska. Sen är det ju lite tråkigt att jag inte fått så mycket bloggande gjort på sista tiden, men förhoppningsvis blir det lättare igen framöver.

De senaste månaderna har jag mest skrivit om trans-relaterade ämnen. Det är liksom där jag befinner mig mentalt nu. Och det är viktiga saker att skriva om. Men jag vill även skriva mer om autistisk identitet och kultur och frihet och rättvisa för alla autister. Det finns nämligen ett väldigt stort behov av detta.

Det är svårt för mig att helt greppa detta men jag vet att den här lilla bloggen är väldigt viktig för många autister. Folk har tackat mig och berättat hur min blogg har hjälpt dem på olika sätt. Att förstå sig själva, att stå upp för sig själva, att inte hata sig själva. Flera har använt metaforen ”ett ljus i mörkret” om min blogg.

Att mina ord har en sådan betydelse gör mig både glad och sorgsen. Det gör mig glad, för självklart känns det bra att det finns något som jag kan göra för att hjälpa andra människor. Jag är glad att jag med min begränsade kapacitet kan göra något som hjälper och stärker andra människor. Jag kan göra det lite lättare för andra autister att överleva, och det är väldigt stort.

Samtidigt är det så hemskt sorgligt autister är så svältfödda på perspektiv som inte uppmuntrar oss att hata oss själva, att en enda blogg som säger att vi är bra som vi är kan få en sådan betydelse.

En del har liksom aldrig tidigare hört talas om att det går att tycka att autister är bra som vi är och inte behöver förändras. Att en funktionsnedsättning inte måste vara något dåligt, utan kan vara en identitet att vara stolt över. Att det inte är vårt fel att vi utsätts för systematiskt förtryck, och att vi förtjänar bättre.

Om jag kan tända ett aldrig så litet ljus i detta mörker så gör det mig hemskt glad och stolt. Det är bara så sorgligt att mörkret är så omfattande, och ljuskällorna är så långt ifrån varandra, att en del autister aldrig ens sett ett ljus tidigare.

Jag är glad över att kunna göra något positivt för autister i Sverige, men jag är också sorgsen över att det finns så mycket hat mot autister att icke-ableistiska autistbloggar blir som livbojar i ett hav av ableistiskt hat.

Till alla autister, enbies, och personer tillhörande andra marginaliserade identiteter, som följer den här bloggen och känner att den varit viktig för er: Tack för att ni läser och delar bloggen. Ni är bäst och jag är bara hemskt glad att den här lilla bloggen är till hjälp.

Publicerat i Om bloggen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

En autistisk present

Det har inte blivit så mycket bloggande på sista tiden. Jag har varit distraherad av annat och har inte kommit på något att skriva om. Men idag vill jag berätta om en present som jag fick nyligen och som gjorde mig väldigt glad. Det är ett armband och stimsmycke som en autistisk vän gjorde till mig. Det känns som ett bra tillfälle att hylla autistisk kultur.

Det är ett armband med fina pärlor i olika färger och storlekar och mönster. Från armbandet händer en metalkedja som nog är ett par decimeter, och längst ut i kedjan sitter en klockformad blomma av metall.

Kedjan med metallblomman i är vacker men den fyller också trevlig att stimma med och det är själva tanken. Det ska kännas bra att leka med kedjan.

Innan min vän gjorde armbandet så var hen noga med att höra sig för om mina sensoriska behov och preferenser. Hen har gjort liknande armband och gett till flera andra autister men de är alla anpassade efter mottagarens sensoriska behov. Jag gillar metall och glas material, sånt som är hårt och samtidigt lent. Så kedjan med metallblomman på är perfekt för mig. Andra kanske gillar mjuka eller sträva eller luddiga material. Det kan ju vara så olika.

Jag blev som sagt väldigt glad när jag fick det här armbandet. Dels för att det är en handgjort present från en vän, men också för att det så vackert autistiskt. Alla sensoriska aspekter är viktiga. Hur smycket ser ut, hur det känns, vilka ljud det gör, hur en kan stimma med det. Allt detta är viktigt när en gör ett smycke till en autist.

Detta är autistisk kultur och det är väldigt fint.

Publicerat i Autism, Autistisk kultur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Hur vet du att du är trans?

someone

Hur vet du vilket kön du är? Hur vet du att du är trans? För ett tag sedan var det någon som frågade om detta och jag fick fundera ordentligt på hur jag skulle svara.

När någon frågar ”hur vet du…” kan det betyda två saker. Många gånger är det cispersoner som vill ifrågasätta transpersoners identiteter. ”Hur vet du att du är trans? Hur vet du att du inte inbillar dig? Kan du bevisa att du vet vem du är?” Jag diskuterar inte med sådana människor och jag har ingen skyldighet att ”bevisa” min identitet. Dessutom vet de själva knappast varför de är cis.

Den här gången var personen som ställde frågan inte alls illvillig, utan frågade just för att hen undrade: Hur vet en? Det är ju en högst relevant fråga. Alla borde någon gång i livet fundera över vem de är. Inte ta för givet att en är cis utan att faktiskt reflektera över det. Då är det naturligt att fråga sig ”hur vet jag vilket kön jag är?”

Det är en svår fråga. Jag har ändå försökt formulera några begripliga svar. Jag är inte säker på att en verkligen *vet* vad en är. Mycket handlar om att hitta ord som känns rätt för dig. Och det är väldigt personligt. Alla har sin egen process. Jag ska nu säga lite om hur det varit för mig.

Jag vet att jag inte är och aldrig har varit en kille. Jag vet detta eftersom jag inte vill vara en. Jag hatar tanken. Att tänka mig att jag skulle vara det kön som jag tillskrivits får mig att må illa. Jag vill inte ha något med det att göra. Mitt liv skulle kännas meningslöst och jag skulle hata mig själv.

Jag vet att jag inte är tjej, för även om ”tjej” känns mycket bättre än ”kille” så känner jag mig inte alls hemma i det ordet heller.

Till sist kom jag på att icke-binär och agender är ord som bäst beskriver min identitet.

Personen som frågade mig påpekade också att omgivningen identifierar hen som man och cis. Och jag har hört liknande saker från andra cispersoner. ”Andra ser mig som mitt tilldelade kön.” Men hur andra ser dig bestämmer inte vem du är. Det som är viktigt är hur du känner.

Det viktiga är inte att andra ser dig som man/kvinna, utan hur *du* känner inför att andra ser dig som man/kvinna.

Om du uppfattas som man: Stör det dig att andra ser dig som man? Skulle det kännas bättre om andra tänkte på dig som kvinna eller icke-binär?

Om du inte har något emot att andra ser dig som man så är det antagligen vad du är.

Om du önskar att du var något annat, så är du nog det.

Om du uppfattas som kvinna: Stör det dig att andra ser dig som kvinna? Skulle det kännas bättre om andra tänkte på dig som man eller icke-binär?

Om du inte har något emot att andra ser dig som kvinna så är det antagligen vad du är.

Om du önskar att du var något annat, så är du nog det.

Det finns inget objektivt test som kan säga vilket kön du är. Det viktiga är vem du vill vara. Vad du mår bäst av.

Om du är nöjd med ditt tilldelade kön och inte upplever någon motsättning mellan tilldelat kön och könsidentitet, så är du antagligen cis. Men det är värt att nämna att det för många som inte är cis, kan gå lång tid utan att inse att de varit obekväma med sitt tilldelade kön. Därför är det viktigt att tillåta sig att reflektera och känna efter. Det är så många saker som en helt enkelt måste fundera ut för sig själv (gärna med hjälp och stöd från andra).

Det är bra att reflektera över vem en är. Även om du är säker på att du är cis så är det alltid nyttigt att utforska sin identitet och överväga möjligheten att en är något annat. Även om det till sist landar i att en är cis, så kan en upptäcka nya sidor av sig själv.

Det är svåra frågor. Det tog mig många år att komma fram till vem jag är, och jag funderade över dessa frågor konstant. Men jag är väldigt glad över att jag hamnat där jag är nu. För jag tycker mycket bättre om den person jag är nu, än den person som jag förut trodde att jag måste vara.

Publicerat i Okategoriserade, trans | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Varför är icke-binär social interaktion så mycket bättre?

stevonnie.png

Häromdagen talade jag känner annorlunda inför social interaktion med icke-binära, jämfört med social interaktion med binära kvinnor eller män. Nu vill jag spekulera lite i hur och varför. Varför upplever jag att det är så mycket lättare socialisera med andra enbies? Vad är annorlunda?

Jag har flera teorier.

Vårt samhälle har väldigt tydligt definierade gränser för hur män respektive kvinnor ska vara. Det kallas för könsroller. Män förväntas bete sig på ett sätt, kvinnor har andra förväntningar. Men det finns inga uttalade förväntningar på icke-binära personer. Det binärsexistiska samhället erkänner inte vår existens och det finns inga icke-binära könsroller. Vi får lära oss att vi måste vara pojkar eller flickor, och vi får lära oss hur pojkar och flickor ska vara. Men vi får aldrig lära oss hur vi ska vara om vi är något annat.

Om könsroller påverkar tjejer och killar i hur de socialiserar (vilket de gör) så måste även bristen på könsroller påverka icke-binära personer.

Det kan också vara så att det helt enkelt är en viss sorts personer som är icke-binära, och att vi tenderar att komma bättre överens med andra som liknar oss själva. Till att börja med är enbies inte cis. Det är inte alla som identifierar sig som trans, men det är svårt att vara icke-binär och cis. Och jag känner mig i allmänhet mycket mer bekväm med transpersoner än med cispersoner. Cispersoner är obehagliga och en blir utmattad av att ha att göra med dem, så det är klart en undviker dem om en kan. Men om någon är icke-binär så är de ju inte cis och detta är en enorm fördel.

Det är också väldigt vanligt att enbies är autistiska eller snarlikt neurodivergenta. Det är väldigt många transpersoner som är autistiska, och det är nog väldigt få som är NT. Men jag tror att det i synnerhet är vanligt att autister är icke-binära. Och jag kommer bättre överens med andra autister. Om enbies ofta är autister eller i alla fall har autistiska drag, så är det ju inte konstigt att jag har så mycket lättare att socialisera med andra enbies. Fast autister som är cis har ju fortfarande nackdelen att de är cis.

Social interaktion underlättas när en liknar varandra och har saker gemensamt. Därför är nästan alla mina vänner numera icke-binära autister. Men jag tror att det finns ännu en anledning till att det känns lättast att interagera med icke-binära personer.

Jag kan vanligtvis räkna med att de accepterar min identitet.

Cispersoner, och även många binära transpersoner, brukar vara väldigt misstänksamma mot icke-binära könsidentiteter. De förstår inte hur en kan vara icke-binär, eller vad det betyder, eller varför det är viktigt. Även om de försöker respektera ens identitet så kan de inte riktigt acceptera att en är något annat än antingen tjej eller kille. Det märks, och det är påfrestande. Det tär verkligen på en relation när någon inte ser en så viktig del av vem jag är, utan i stället ser mig som något jag inte är. Många cispersoner tänker att jag måste vara kille eftersom det är mitt tilldelade kön. En del mer sofistikerade cispersoner, och även en del binära transpersoner, tänker att jag måste vara tjej, baserat på att jag är transfeminin och gillar klänningar och tar östrogen och så vidare.

Med andra enbies kan jag vara ganska säker på att de erkänner existensen av icke-binära kön, och att de ser mig som vad jag är och inget annat. Jag behöver inte hela tiden oroa mig för att de tänker på mig som en tjej eller kille som de måste komma ihåg att kalla för hen för att jag inte ska bli ledsen. Jag behöver inte oroa mig för att allt jag gör eller säger kan komma att tolkas som ”bevis” för att jag egentligen är tjej eller kille.

Jag behöver inte oroa mig för att en så viktig del av vem jag är ska avfärdas som ett påhitt eller en oviktig detalj.

Icke-binära personer brukar förstå betydelsen av att använda rätt pronomen. De tar för givet att en alltid ska tänka på hur en talar med eller om en person. De vett att anpassa hur de interagerar med andra för att undvika att framkalla dysfori. Och när de gör misstag så följer de inte upp med ett försvarstal om hur svårt det är för dem. Jag behöver inte ta hand om deras känslor.

Självklart är detta en generalisering med många undantag. Det är inte som att alla enbies på jorden är bra personer som jag tycker om. Men jag talar ju nu om varför jag upplever att icke-binära som grupp är mycket lättare att umgås med och ha relationer till.

Det är så mycket osäkerhet och rädslor som försvinner när en har att göra med personer som inte har några problem med att acceptera vem en är.

Publicerat i Okategoriserade, Teorier om kön, trans | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Icke-binär social interaktion

durarara-x2-2-varona-monologue.png

Nuförtiden är nästan alla mina vänner icke-binära autister (och resten är antingen icke-binära eller autistiska). Autister är lättare att umgås med än icke-autister. Och jag har i allmänhet så väldigt mycket lättare att ha att göra enbies, jämfört med binära personer. De flesta binära personer är inte värt besväret. Särskilt om de är cis, vilket de ju ofta är. Dem är jag mest bara trött på vid det här laget. Och jag vill aldrig mer vara ensam enby i en grupp igen, om jag kan undvika det.

Jag tror att de flesta känner annorlunda inför att umgås i ett sällskap där de flesta är män, jämfört med ett sällskap där de flesta är kvinnor. Trots att du inte kan veta något om hur en viss person är bara för att du vet vad hen har för kön, så har du ändå en uppfattning om att det är skillnad på att vara omgiven av personer av det ena eller andra könet.

Kvinnor och män agerar på olika sätt i sociala situationer. Och jag tror att de flesta som inte är män känner att de skulle vara mindre trygga i ett sällskap där alla andra är män. En kvinna kanske inte vill vara ensam på en mansdominerad arbetsplats, eller i vilket socialt sammanhang som helst. Om majoriteten är män kanske de som inte är män söker sig till varandra. Och det är inte ens bara i sociala situationer som det gör skillnad. Jag blir liksom lättad när jag åker tåg och det inte är några män i vagnen, eller i alla fall inga män som gör manligt väsen av sig.

Nu kanske en del av er verkligen är likgiltiga, och känner att det är sak samma för er del om resten av arbetsplatsen är män eller kvinnor. Men jag tror att ni vet vad jag talar om när jag säger att det har en stor betydelse för många andra. Som grupp är män och kvinnor väldigt olika att interagera med (och killar är känslomässiga pappkartonger).

Och på samma sätt upplever jag att det är annorlunda att ha att göra med icke-binära personer. Social interaktion med enbies är inte samma sak som social interaktion med binära kvinnor eller män (obs: det finns icke-binära kvinnor och män).

För mig hamnar i alla fall enbies i en egen social kategori, på samma sätt som män och kvinnor är i olika sociala kategorier. Numera är nästan alla mina vänner icke-binära, för jag känner i allmänhet att det är mycket lättare att prata med andra enbies. Och jag känner mig i allmänhet mycket tryggare och säkrare när jag interagerar med icke-binära personer.

Det är intressant att fundera på varför jag känner så, men jag sparar den frågan till ett senare inlägg.

Det finns i alla fall en viktig anledning till att jag tar upp det här. I det allmänna medvetandet är det ju väldigt mycket fokus på transpersoners yttre. Våra kroppar och vår klädsel och så vidare. Det är så illa att många anser att en inte kan vara trans om en inte ändrar sin kropp. Begreppet ”transition” tolkas ofta som en fråga om att genomgå vissa specifika medicinska behandlingar. Många känner sig osäkra på om de ens kan vara trans, om de inte tar hormoner.

Och för de cispersoner som objektifierar transpersoner och reducerar oss till våra kroppar och vårt yttre, tycks det vara svårt att se hur något kunde vara viktigare än vårt yttre. För den som ser icke-binära som människor som en umgås med och har riktiga sociala relationer till, så blir det desto svårare att förstå varför det viktigaste skulle vara hur vi klär oss eller vilka hormoner vi tar.

Icke-binära personer som grupp skiljer sig från binära män och kvinnor som grupp, på samma sätt som de två senare kategorierna skiljer sig från varandra. För egen del föredrar jag att socialisera med andra enbies, och vill absolut inte vara ensam enby i en grupp om jag kan undvika det.

 

Publicerat i trans | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Innebörden av en transition

cage

Jag vill tala om begreppet transition. Det är ett väldigt laddat begrepp. Många tror att transition är detsamma som att ändra kroppen på ett visst sätt. Men detta är fel. En transition kan se ut på många sätt. Det handlar i grunden om hur du försöker fly från den metaforiska bur i vilken samhället försöker hålla dig inlåst.

De som tar sig rätten att kontrollera och bedöma transpersoners identiteter lägger i regel stor vikt vid huruvida en har ”transitionerat” eller inte. Transpersoner om inte ”transitionerar” anklagas för att inte vara riktigt trans. Att låtsas vara trans för att det är ”trendigt” eller för att ”få uppmärksamhet” eller vad det nu är de påstår. Och eftersom vi alla internaliserar samma förtryckande ideologier, och transpersoners identiteter ifrågasätts från alla håll, är det också många som oroar sig för att de inte har rätt att kalla sig trans, för att de inte har planer på att genomgå någon ”transition”.

Så vad betyder det egentligen att göra en transition? Med tanke på hur stor vikt folk lägger vid detta begrepp, så är detta en mycket relevant fråga. Många okunniga cispersoner tror att transition betyder ”att bli till det andra könet”. De tror att transpersoner är män som ”blir kvinnor” och kvinnor som ”blir män”. De lägger stor vikt vid kirurgi, och många tror på fullaste allvar att en ”byter kön” genom underlivskirurgi. För ett tag sedan frågade en cisgubbe som jag inte alls kände, om mina planer på att ”byta kön”, med vilket han menade att genomgå en operation. Cispersoner tycker nämligen att det är lämpligt att fråga vem som helst om deras genitalier. Sådan är ciskulturen.

Begreppet transition är i alla fall väldigt starkt förknippat med medicinsk behandling som åstadkommer fysiska förändringar. Kirurgi och hormoner. Utöver detta tänker sig folk ofta att transitionen även ska innebära saker som att ”klä sig utifrån sitt nya kön” och så vidare. Och alla som vet någonting alls vet att transition inte betyder att ”bli det andra könet”. Men de flesta verkar i första hand se transition som att handla om medicinsk behandling. Denna uppfattning är även vanlig hos transpersoner.

När en transperson förklarar att hen ”inte transitionerar”, så menar hen i de flesta fall att hen inte genomgår någon medicinsk behandling. Hen kan mycket väl ha gjort många mer eller mindre dramatiska förändringar för att känna sig mer bekväm med sig själv.

Jag ser verkligen ett problem i hur vi lägger en så väldigt stor vikt vid de medicinska aspekterna av en transition. Detta är helt klart kopplat till cissexistiska föreställningar om vad kön är. Som att formen på dina genitalier bestämmer vem du är. Den cissamhället säger också åt oss att våra kroppar finns till för att bedömas av cispersoner, och att vi är skyldiga att förändra våra kroppar om vi alls ska kunna hoppas att våra identiteter ska tas på allvar.

Men alla som har någon som helst relevant kunskap vet att det inte är sant, och det är inte din kroppsform som bestämmer vilket kön du är. En måste inte göra transition för att vara trans. Men jag tror också att vi måste förstå att en transition kan innebära så mycket mer än kroppsliga förändringar. I så fall tror jag också att vi kommer förstå att de flesta transpersoner transitionerar, eller vill transitionera, eller önskar att de kunde transitionera. En del kanske inte vågar, av högst förståeliga skäl. Men de önskar att de hade känt sig tillräckligt säkra för att kunna göra en transition. Även de som säger att de inte transitionerat, har ofta gjort någon form av transition. Och även de som säger att de inte vill transitionera, önskar att de kunde göra det. För transition innebär inte alls bara att ändra sin kropp.

Jag ser ”transition” som att förändra sig själv och sitt liv, så att en känner sig mer bekväm i relation till sin könsidentitet. Att interagera med världen som den person en är och vill vara, i stället för att försöka spela en roll som samhället har försökt tvinga på en. Att motverka dysfori.

Detta kan innebära att förändra sin kropp med hjälp av hormoner eller kirurgi. Men det är helt orimligt att låtsas som att just dessa saker skulle vara så mycket viktigare än allt annat. En transition kan innebära att ändra namn, pronomen, juridiskt kön, klädsel, beteende, social miljö, etcetera. Jag började med hormoner för lite mer än ett år sedan, men min transition inleddes mycket tidigare än så.

Jag skulle säga att det första steget var när jag bestämde mig för att låta mitt hår växa ut. Och sedan eskalerade det därifrån. Varje förändring jag gjorde fick mig att bli lite mer bekväm med mig själv, och jag upplevde att jag gradvis började fly från den roll som omgivningen försökt tvinga in mig i.

En transition kan innebära många saker. Jag ser det som att om du hatar att uppfattas som ditt tilldelade kön, så har du en önskan om att ”transitionera”, om vi nu alls ska använda det ordet. Det handlar i grunden om en önskan om att fly från den låda som omgivningen försöker tvinga in dig i.

Det är ungefär det. Det finns inga kriterier för att vara trans, och du behöver inte ändra din kropp för att transitionera. Det räcker att du inte vill vara det som samhället säger att du måste vara. Det är tillräckligt. Och det betyder väldigt mycket. Varje transition är unik. Det bör handla om vilka förändringar du vill och behöver göra. Det är väldigt fel att försöka sätta upp några specifika kriterier för vilken sorts transition en ska göra för att det ska räknas på riktigt. Och en ska inte heller förminska betydelsen av de sociala aspekterna av en transition.

Publicerat i Feminism, trans | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Vi är inte så sällsynta som ni tror

wanderingson-3-1

Det verkar som att många cispersoner allvarligt underskattar hur många som inte är cis. De talar om transpersoner som att vi är jättesällsynta exotiska varelser som det finns kanske max ett par dussin av i hela världen. Sanningen är nog snarare att vi många av oss helst har att göra med andra transpersoner.

Visst är vi i minoritet men vi är inte alls så sällsynta som folk verkar tro. De tycker att vi är så märkliga att vi också måste vara extremt sällsynta. Och om de sen inser att det finns fler transpersoner än de trodde, så får de för sig att trans måste vara en trend nu.

Det verkar som att många cispersoner tror att de aldrig träffat någon som är trans. De har kanske inte ens träffat någon som är trans, någonsin. De kan med säkerhet säga att de inte känner någon som är trans.

Jag är ganska säker på att jag har känt många cispersoner som aldrig träffat någon som är trans.

Sedan jag kom ut som trans har jag dock börjat undvika folk som jag kände innan. Kanske skulle de fortfarande säga att de inte känner någon som är trans. Även om de egentligen vet att jag kommit ut som trans. Men visst, det är ju sant att de inte känner mig.

En anledning till att vi verkar vara färre än vi verkligen är, ur cispersoners perspektiv, tror jag är att vi gärna håller oss borta från dem. Särskilt när en väl är ute som trans blir det snart outhärdligt att interagera med cispersoner.

Det första som händer när en kommer ut som trans, är att alla cispersoner en känner måste bekänna hur väldigt svårt det kommer att vara för dem att anpassa sig, hur en måste ha överseende med att de kommer felköna och dödnamna. Och de har ingen förståelse alls för att dödnamn är tabu. Att bli dödnamnad är bokstavligen en mardröm. Det är ingen liten sak. Men det förstår inte cisfolket. Även om de använder rätt namn kan en ofta höra hur det tar emot för dem.

Så det kanske är jättesvårt för dem. För mig är det svårt att umgås med människor som ber mig att ha förståelse för att de inte kan komma ihåg att inte göra saker som framkallar omedelbar ångest. Jag föredrar helt enkelt att umgås med personer som jag kan ha ett samtal med utan att de framkallar en existentiell kris och ovanpå allt förväntar sig att jag ska ta hand om deras känslor och försäkra dem om att det inte är någon fara.

Och sen är det ju all cissexism och oförståelse och ifrågasättande. Innan jag riktigt förstod att jag var trans så umgicks jag med människor som gärna förklarade att de var emot könsneutrala pronomen eller att det bara finns två kön och den som tror något annat lever i en drömvärld. Eller som säger att vara trans är som att tro att en är en lemur. Eller använder t-ordet. Och så vidare. Det var väldigt obehagligt redan då och jag sa ofta ifrån, men när jag nu vet att jag själv är trans så känns det olustigt att vara i samma rum som en del av de där människorna jag kände tidigare.

Och de har så skrämmande seder och bruk.

Att komma ut som trans innebär ofta att förlora tidigare sociala kontakter. Så är det för mig och för många andra. Det är alls inte konstigt att vi tenderar att hålla oss till varandra, i vänskapsrelationer och i kärlek och så vidare.

Så om du är cis och alla dina vänner så vitt du vet är cis, så är det inte ett tecken på att transpersoner är extremt sällsynta. Det är bara ert cisgäng inte är en trygg plats att vara trans på.

Jag skulle kunna påstå att jag inte känner en enda person som är cis, och det vore bara en liten överdrift. Men jag vet ändå att de existerar. Jag önskar att de kunde låta mig glömma men det gör de aldrig. De gör sig jämnt och ständigt påminda. Men för tillfället försöker jag att så mycket som möjligt hålla mitt sociala liv till min autistiska trans/enby-bubbla.

Och om du aldrig träffar någon transperson så är det för att vi håller oss gömda.

Publicerat i trans | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

”Det betyder ju inte att jag är trans eller nåt.”

wandering gender

Det är både sorgligt och intressant när jag tänker tillbaka på alla de år då jag inte hade någon aning om att jag var trans. Det är så uppenbart i efterhand. Men så får en det ju också inpräntat att cis är det enda alternativet. Och när jag lärde mig att transpersoner fanns trodde jag att en måste vara det ”motsatta könet” och att en ska ha vetat sen en var typ nyfödd. Och detta stämde ju inte på mig. Däremot har jag haft dysfori så länge jag kan minnas. Jag hade bara ingen aning om vad de känslorna var. Dessutom trodde jag att alla kände så.

Alla sa att jag var pojke så jag trodde att jag måste vara det. Jag visste inte att icke-binära kön existerade. Men jag tyckte alltid att det verkade mycket bättre att vara tjej än att vara kille. Fast jag trodde att alla killar kände så. Killar i allmänhet är ju rätt äckliga. Och tråkiga. Och omogna. Många dåliga egenskaper. Det säger ju till och med populärkulturen så det måste vara den allmänt rådande uppfattningen. Tjejer är snyggare och roligare och snällare, så de flesta vill nog vara tjejer om de fick välja.

Jag kunde se tjejer och tänka att jag önskade att jag såg ut som dem. Men jag trodde att det var normalt. För alla killar verkade vara hålla med om att tjejer var överlägset mycket snyggare. Så jag trodde att de alla önskade att de såg mer ut som tjejerna.

Jag vet inte när jag insåg att när killar säger att tjejer ser bra ut så betyder det inte att de själva vill se ut så.

Jag hatade min röst och undvek till varje pris att höra någon inspelning av den. Men jag trodde att alla kände så. För folk berättade för mig att det känns alltid så konstigt att höra sig egen röst. Så det var nog bara det.

Jag var ju inte heller tjej. Jag bara önskade att jag var det. För jag trodde att det endast fanns två alternativ, och jag avskydde den roll som jag hade blivit påtvingad.

Det var först när jag flyttat hemifrån som jag alls hade möjlighet att börja fundera över vem jag var. Och det tog lång tid innan jag helt förstod att jag var trans.

”Jag hatar själva tanken på att vara en pojke. Jag känner mig inte alls som en sådan. Jag önskar desperat att jag kunde vara något annat. Inte för att jag är trans eller nåt.”

”Jag önskar att jag inte såg ut som en pojke. Det har inget med att vara trans att göra, det är bara det att pojkar är så mycket fulare än flickor.”

”När någon säger att jag är kille så känns det som att någon hugger mig i själen med en kall och rostig kniv. Jag hatar det verkligen. Inte så att jag är trans eller nåt.”

”Okej så jag vet att detta låter konstigt men jag tror inte att jag är en kille ändå. Inte en tjej heller. Men något annat. Alltså, jag menar självklart inte att jag är trans haha.”

”Jag såg just den här animen som handlar om barn som är trans och den talar till min själ. Jag känner igen mig jättemycket trots att jag inte alls är trans!”

”Jag vill ha vackert långt hår och söta klänningar och vara söt och ha en mer feminin kropp och röst det är inte en transgrej va?”

”Jag känner mig av någon anledning mycket mer bekväm i kläder jag köpt på Ellos damavdelning. Jag ska aldrig köpa herrkläder igen. Det har väl inget med trans att göra?”

”Jag sitter bara här, och är hopplöst förtvivlad och får ångest varje gång någon förknippar mig med maskulinitet på något sätt alls. Som vilken cispojke som helst skulle göra.”

”Varför känner jag mig otroligt lättad och tacksam varje gång någon erkänner att de inte riktigt tänker på mig som en kille? Varför önskar jag att alla såg mig så? Är jag kanske trans? Näää…”

”Jag vill ha ett nytt namn som inte är maskulint kodat. Inte för att jag direkt är trans men det hade varit trevligt med ett mer könsneutralt namn.”

”Det där att genomgå medicinsk transition verkar ju som att det kunde vara rätt bra ändå. Det kanske jag också vill göra. Synd att jag inte är trans.”

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. I efterhand är det så smärtsamt uppenbart att det är svårt att förstå hur det kunde gå så många år utan att jag förstod det. Fast det är inte så konstigt ändå. Alla hade ju sagt att jag var pojke sedan alltid. Som att det inte var något att diskutera. Lika säkert som att jorden är rund och vatten är vått, så måste jag vara en kille för det bestämde någon när jag var bebis. Och jag hade heller inte någon att tala med om det. Ingen sa till mig att jag kunde vara trans. Det är inte lätt att ensam gå emot vad hela samhället tar för givet.

Men ändå.

Mitt förflutna jag. Hen är trans. Hen var trans hela tiden. Det är så uppenbart att det gör ont. Och jag vet att om hen kunde se sitt framtida jag så hade hen inte blivit så väldigt förvånad. Mest hade hen varit lättad. För nu vet hen vem hen är.

Publicerat i Personligt, trans | Märkt , , , | 1 kommentar

Att hitta en röst

voice actress

Folk i allmänhet inte vet eller förstår att icke-binära kön existerar, är det ofrånkomligt att folk kommer att insistera på att en är antingen tjej eller kille. När folk inte kan placera en så händer de att de blir upprörda. Men för det mesta utgår de ifrån att en är antingen det ena eller det andra. Och även om jag är icke-binär och därför alltid blir felkönad, så betyder det inte att jag är likgiltig inför hur jag felkönas. Jag föredrar varje dag att felkönas som tjej framför att felkönas som kille. Båda är fel, med det andra alternativet känns som att få en kall rostig kniv i hjärtat.

Eftersom jag är autistisk hemmasittare som inte vistas ute bland folk mer en nödvändigt, så tog det ett tag innan jag upptäckte att jag allt oftare uppfattas som tjej numera. Det är ju oftast svårt att veta vad folk tänker, men varje gång jag kan minnas att jag hört någon främmande person tala om mig så har de använt ”hon”-pronomen.

Det känns konstigt, men samtidigt är det en lättnad varje gång. För även om ”hon” är fel, så är det inte lika fel, och gör inte alls ont på samma sätt, som att kallas för ”han”. Att uppfattas som tjej känns ändå betydligt bättre än alternativet, även om det känns väldigt konstigt det också.

Jag är alltid hemskt nervös när främmande människor är på väg att tala om mig, för jag undrar vilka könade ord de kommer att använda.

Efter ett år av hormonbehandling så har min kropp förändrats tillräckligt mycket för att det ska påverkar hur folk uppfattar mig. Det är inte alls det som är målet med behandlingen, men det är en positiv bieffekt. Men att folk oftare ser mig som tjej numera beror även på något annat som jag upptäckte nyligen.

Jag har fått en ny röst.

Någon månad senare är jag fortfarande fascinerad över denna upptäckt. Jag har alltid hatat min röst. Och jag har till varje pris undvikt att lyssna på någon inspelning av den. Jag vet att många säger att det känns konstigt att höra sin egen röst men detta är något helt annat.

För ett tag sedan hade jag en diskussion som ändå gjorde mig nyfiken på att höra hur jag lät. Och jag upptäckte till min förvåning att jag har en ganska trevlig röst ändå. Jag vet inte när detta hände men jag gillar resultatet. Det var svårt att tro att det var sant. Det är ju inte varje dag en upptäcker att en har fått en ny röst. Men så var det. Jag fick det också bekräftat efter att personer som aldrig sett mig och endast har talat med mig via telefon, har antagit att jag var tjej. På ett eller annat sätt har jag alltså skaffat mig en feminint kodad röst.

Här bör jag kanske påpeka att denna förändring inte är en effekt av hormonbehandling. En kan få mörkare röst av att ta testosteron men östrogen har inte någon omvänd effekt. Och jag har inte genomgått någon kirurgi, så det har inte skett någon fysisk förändring. Men min röst har ändrats.

Det känns väldigt bra. Jag har ju haft dysfori över rösten ända sedan den ändrades i puberteten. Och jag undrade om jag möjligen skulle kunna påverka detta genom träning. Så visar det sig att jag ändrat min röst utan att veta om det själv. Tillräckligt mycket för att jag ska misstas för tjej i stället för kille över telefon. Jag hade ingen aning om att detta var något som kunde hända bara sådär. Jag tycker att det är väldigt fascinerande.

Det visar kanske att hur en talar påverkas väldigt mycket av omgivningen. Fram tills för några år sedan umgicks jag ju mest med killar (i den mån jag umgicks med någon alls). Detta har ändrats under de senaste åren. Och i synnerhet sedan jag kom ut som trans. Jag har följt den urgamla transitions-traditionen att nästan helt sluta umgås med människor som kände mig sedan tidigare. Jag är aldrig omgiven av någon cispojkekultur längre.

Jag har fler teorier om varför denna förändring skett i just mitt fall, men inget jag känner för att beskriva just här och nu. Men jag ville dela den här berättelsen. För det är något som är viktigt för mig, och att dela personlig erfarenheter kan förhoppningsvis hjälpa någon annan.

För allmänbildande syfte tänkte jag också påpeka att det går att medvetet träna rösten och en kan få hjälp av logoped med detta. Det är också något en kan få tillgång till genom transvården. Jag har ännu inte träffat logopeden för att påbörja någon sådan träning eftersom jag helt enkelt inte orkat.

Publicerat i Personligt | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer