Det är transpersoners egna erfarenheter, inte cispersoners objektifiering av oss, som definierar vad trans betyder

cis.png

Den senaste veckan har jag skrivit om vad folk tror att icke-binär och trans innebär något som är gemensamt för de flesta av dessa föreställningar är att de fokuserar på hur transpersoner framstår för sina omgivning (där omgivningen antas bestå av cispersoner) och inte transpersoners egna upplevelser. Idéer som att en persons könstillhörighet bestäms av hur omgivningen interagerar med en, medan personens egna upplevelser är irrelevanta. Vi påminns om dessa föreställningar av alla som anser att det är väldigt viktigt vilka kläder vi bär, men ointressant varför vi bär dem. Eller av de som tror att att icke-binär enbart betyder könsneutrala pronomen, samtidigt som det är ointressant att förstå varför pronomen är viktiga. Och de som tror att icke-binär är en politisk ideologi, att en väljer en sådan identitet för att provocera alla de människor som blir orimligt provocerade av att vi existerar.

Detta enorma fokus på hur andra (cispersoner) uppfattar oss säger oss att våra upplevelser inte är viktiga. Hur transpersoner tolkar sina egna erfarenheter är irrelevant, det viktiga är hur cispersoner bedömer oss. Cispersoner tar sig rätten att definiera vad det innebär att vara trans utifrån hur deras egna (cis) erfarenheter. De anser till och med att de kan bestämma att någon inte är trans på riktigt för att de själva (cis) inte upplever att personen är trans.

Det viktiga är hur mycket trans vi ser ut att vara för omgivningen! Det måste synas för varje förbipasserande att en inte är sitt tilldelade kön.

Och låt oss aldrig glömma det

Det är en form av objektifiering, där människors liv och identiteter förstås helt utifrån hur omgivningen betraktar oss.

Transpersoner och autister definieras utifrån ”observerade beteenden”

Detta sätt att helt fokusera på hur omgivningen uppfattar en, och samtidigt avfärda levda erfarenheter som irrelevanta, har en del likheter med den dominerande synen på autism. För precis som att cispersoner definierar innebörden av att vara trans på hur de uppfattar transpersoner, definierar NT-personer autism utifrån hur de uppfattar autister.

Vi ser detta i kriterierna för autism enligt DSM. Allt handlar om hur autister ses som onormala och avvikande av de NT-personer som observerar oss. Autism definieras utifrån autisters beteenden, inte utifrån autistiska upplevelser av vad det innebär att leva som autist. Diagnosmanualen beskriver autistiska beteenden, men har inget att säga om varför vi uppvisar dessa beteenden eller vad de betyder för autisten. Detta anses inte relevant. Det som betyder något är att det får en att se autistisk ut i omgivningens ögon. Det handlar om hur konstiga de tycker att vi är.

Ur det perspektivet handlar diagnoskriterierna inte ens om autism, utan om NT. DSM beskriver NT-personers tankar och upplevelser. Diagnosbeskrivningen innehåller i princip ingen information om hur autister kan tänka eller känna eller uppleva verkligheten. De innehåller däremot en hel del information om hur NT-personer tänker och känner och upplever verkligheten, åtminstone den del av verkligheten som heter att det finns autister. Vi får inte veta vad så kallade ”specialintressen” betyder för autister, men vi får veta att NT-personer anser att de är ”abnorma”. Vi får inte veta något om autistisk socialisering, förutom att NT-personer anser att vi socialiserar fel. Vi får inte veta något om vad avvikande hantering av sinnesintryck betyder för autister, men vi får veta att NT-personer anser att våra reaktioner på stimuli är avvikande, och att autister är ”överdrivet påfallande” i sitt sätt att utforska sensoriska aspekter av omgivningen.

NT-personer definierar autism utifrån sina egna upplevelser. Och utifrån detta tar de sig rätten att bestämma vem som är och inte är autistisk. Och på samma sätt bedömer cispersoner vem som är trans, utifrån hur de uppfattar transpersoner. De fokuserar på observerbara beteenden, men avfärdar egna upplevelser som irrelevanta. Det handlar inte om våra erfarenheter utan hur vi uppfattas av omgivningen.

Det är en ständigt pågående objektifiering av transpersoner

Det handlar om hur klär vi oss, hur vi ser ut, våra kroppar, våra röster, namn, pronomen, om vi framstår tillräckligt mycket som vårt kön utifrån cispersoners perspektiv.

Det handlar inte om, säg, traumat av att ha växt upp med att alla talar om en som att en är en helt annan person som inte har något med den verkliga personen att göra. Den väldigt obehagliga upplevelsen av att alla insisterar att tala om ens liv som om det tillhörde någon helt annan.

Inte heller är det relevant vilken enorm betydelse det har för ens mentala hälsa och välbefinnande att kunna komma fram till vem en är, och att hitta andra människor som accepterar det, och att äntligen kunna känna att ens liv tillhör en själv igen.

Endast det som kan observeras utifrån. Det är ett bekvämt synsätt, för det tillåter cispersoner från att helt bortse från all den skada de orsakar, så länge det inte syns utanpå. Precis som att det dominerande synsättet på autism gör det helt irrelevant att autistiska misshandlas systematiskt och många får PTSD i tidiga skolåren.

Oavsett om det handlar om att vara trans eller att vara autistisk, så anser majoriteten att det viktiga är Observerat Beteende. Hur en ser ut och uppfattas. Hur konstiga anser majoriteten att vi är? Men för den som trans eller autistisk är det inte detta som definierar ens erfarenheter.

Visst är vanligt att en ägnar mycket tanke åt hur andra uppfattar en. Det är inte som att vi någonsin får glömma hur konstiga och fel folk tycker att vi är. Så jag tänker absolut på det, även om när jag inte vill. Men jag blir inte mer eller mindre autistisk beroende på om jag kan (och vill) maskera mitt autistiska beteende eller inte. Och jag blir inte mer eller mindre trans beroende på om omgivningen uppfattar mig som trans.

Även något som påverkar hur omgivningen uppfattar en, har andra funktioner än att påverkar omgivningens uppfattning om en. Så är det till exempel med kläder. Kläder har stor betydelse för många transpersoner (och för många cispersoner med för den delen), och det handlar inte bara om att välja ”rätt” kläder för att bevisa något för omgivningen. Val av kläder handlar om vad en vill att andra ska se, och vad en själv tycker är fint (och vad som är bekvämt och praktiskt och vad en har råd med). När en har erfarenheter av att tvingas klä sig utefter tilldelat kön kan det finnas en enorm frihet i att bära kläder som en själv har valt, samtidigt som andra kläder får en att må dåligt (även om en tycker att de är fina). Val av kläder kan handla om att uttrycka en identitet, men måste inte göra det. Det kan handla om att försöka få omgivningen att köna en på rätt sätt, men det måste inte vara det heller. Kläder kan bidra till eller motverka dysfori, och det krävs inte nödvändigtvis att någon ser en. Även om jag bryr mig mer om kläder när någon annan ser, så kan det även kännas bra att ha kläder som jag tycker om även om jag är den enda som vet det.

När jag gjorde min utredning fick jag tala med flera läkare och psykologer, varav många var otillbörligt intresserade av min kropp. En läkare sa till exempel att jag hade rätt kroppsform för att vara trans, men varnade mig för att det ändå inte gick att garantera att jag efter behandling skulle ”passera”. Att de ska kommentera på ens kropp så där är ju obehagligt sådär i största allmänhet, men det visar också hur de verkligen tror att eftersom jag är trans så är det jag mest av allt vill, att ha en kropp som bedöms och godkänns av cispersoner i min omgivning.

Det är klart att jag inte är likgiltig inför hur andra ser mig. Men vad som är betydligt viktigare än så är hur jag ser mig själv. Hur jag ser mig själv påverkas av hur andra ser mig, men hur andra ser mig påverkas också av vem som ser mig. Nu har en kombination av rätt hormoner och rätt umgänge lett till att jag för det mesta inte längre hatar åsynen av mitt eget ansikte. Det är en viktig och avsevärd förbättring för mig, och om sen folk i allmänhet inte ser det som en så dramatisk förändring så ändrar inte det att det vilken betydelse det har för mig.

Men cisfolk anser att eftersom jag är trans så ska mitt liv handla om att visa upp mig för dem, och underhålla dem genom att vara så märkbart trans som möjligt. Samtidigt som jag helt inte ska vara trans alls, men om jag nu ska vara trans så räknas det bara i den mån omgivningen kan se klart och tydligt att jag är trans. Precis som att jag helst inte ska vara autistisk men om jag ändå måste vara autistisk så räknas det bara i den mån som de märker på mig hur autistisk jag är. Mina upplevelser är inte relevanta. Majoritetens uppfattning om mig är det om bestämmer vem jag är.

Det är så de som är cis och NT ser på oss, men det finns ingen anledning att acceptera det synsättet. Transpersoners egna erfarenheter och upplevelser av att vara trans är det enda som är relevant för att säga något om vad trans innebär. Precis som att autisters erfarenheter av att vara autistiska är den enda relevanta källan till kunskap om vad det innebär att vara autistisk. Att andra sen tar sig rätten att definiera våra liv betyder inte att vi har någon skyldighet att bevisa oss för någon annan.

Publicerat i Autism och kön, Autistisk identitet, Feminism, funkisfeminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Har du ett kön när du är ensam i en skog?

hitagi14

Det finns som sagt många teorier om vad kön är, och alldeles för många har uppkommit genom att cispersoner försöker imponera på varandra med hur lite de vet. Många cisfeminister hävdar att en persons kön definieras utifrån hur andra människor omkring uppfattar och behandlar hen. Detta synsätt har väldigt transmisogyna implikationer. Det är också en teori som väcker en hel del frågor.

Såsom: Om du är i en skog och ingen ser dig, har du ett kön då?

Om ditt kön bestäms av hur andra uppfattar dig och behandlar dig, har du endast ett kön när du umgås med andra människor?

Är jag könlös de flesta dagar, då jag inte träffar några människor?

De som för fram idén om att ditt kön bestäms av hur andra interagerar med en, tycka utgå ifrån en rad antaganden om hur en interagerar med människor. Att en är ute på stan, eller på bussen, eller på jobbet, eller skolan, eller i sociala sammanhang i den fysiska världen. Sammanhang där människor kan se dig och bedöma dig från alla vinklar, och även ta på dig om de inte har någon respekt för lagen eller personliga gränser.

Vad säger det då om mig, som de flesta dagar inte träffar några människor? De flesta dagar lämnar jag inte ens lägenheten, och det säger sig självt då att det inte finns någon som kan behandla mig som vare sig det ena eller andra könet, eller alls har chansen att ha en uppfattning om mig. Är jag könlös dessa dagar?

Jag har förstått det som att interaktion på sociala medier inte räknas. Om internet räknas är jag ju icke-binär eftersom de flesta jag interagerar med på sociala medier vet att jag är det (även om jag då och då blir felkönad, oftast baserat på att min animeavatar, så ibland skulle mitt kön då vara animerad tjej). Men i de diskussioner jag sett om hur kön är hur en behandlas, så har jag aldrig sett att online-kommunikation anges som exempel. Men det är där jag har all min sociala interaktion.

Men om det som räknas är hur främlingar som får tillfälle att bedöma min kropp (och hjälp vad obehagligt det låter när en uttrycker det så) interagerar med mig, så kvarstår en rad frågor. Är det så att jag inte har ett kön de flesta dagar, eller är det att de få interaktioner jag har med andra människor ges en absurt stor vikt när det kommer till att fastställa mitt kön? Om jag interagerar med två människor under en månad, är det då dessa interaktioner som bestämmer mitt kön för den månaden? Eller bestäms mitt kön av alla som över huvud taget ser mig för en kort stund? I så fall har jag ingen aning om vad mitt kön är, eftersom de flesta förbipasserande främlingar inte kommer fram till mig och berättar vilket kön de tror att jag har. Fast så är det väl inte för någon annan heller, så då skulle ingen veta sitt kön.

Så jag utgår ifrån att det som räknas är personer som på något sätt interagerar med en. Och alla interaktioner kan inte heller räknas, för alla interaktioner avslöjar inte hur den andra parten könar en. Till exempel när en tågvärd skällde på mig för att jag hade ställt min väska på golvet eftersom hyllorna var fulla, hur vet jag då vilket kön hen såg mig som? Kanske hen såg mig som det ena könet, och hade behandlat mig annorlunda om hen såg mig som det andra. Men vilket kön har ”bli utskälld för att ställa en väska på golvet”? Jag har ingen aning. Därför måste det vara interaktioner där en på något sätt kan bedöma att hur personen behandlar en beror på det kön hen uppfattar en som.

En annan fråga är hur en väger olika mellanmänskliga interaktioner mot varandra. För det är ju inte nödvändigtvis så att en konsekvent uppfattas som det ena eller andra könet. Är det viktiga hur många människor som ser en som det ena eller andra? Eller är det viktiga hur många interaktioner en har med personer som uppfattar en på det ena eller andra sättet? Eller är det den sammanlagda tiden under vilka en interagerar med någon som uppfattar en som det ena eller andra könet, som avgör vilket en är? Är en antingen det ena eller andra könet, eller är en lite av varje i proportion till hur ofta en uppfattas som ett av dem? Till exempel om en person uppfattas som man i 30 procent av tiden och som kvinna 70 procent av tiden, är hen då 70 procent kvinna och 30 procent man? Eller byter hen kön beroende på vem hen för närvarande interagerar med (vilket iofs inte utesluter att hen är båda könen, då det ju går att interagera med många människor på en gång),

Min partner ser mig som det icke-binära kön jag är, och den övervägande majoriteten av all min sociala interaktion i den fysiska verkligheten är med min partner. Så om det är hur ofta eller hur mycket en uppfattas som något, och inte hur många människor som uppfattar en som något, så bekräftar det i alla fall att jag är enby/agender. Skönt det.

Fast de som säger att ens könstillhörighet bestäms utifrån hur andra behandlar en, hävdar också att detta bevisar att icke-binära kön inte existerar.

Så om jag nu skulle acceptera denna teori så måste jag dra slutsatsen att jag inte vet vilket kön jag är, och inte heller vet hur jag tar reda på vilket kön jag är.

Lyckligtvis accepterar jag inte den här teorin. För jag vet vem jag är och det är det enda som är relevant.

Publicerat i Feminism, funkisfeminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Transmisogynin i cisfeministers ”universella kvinnliga erfarenheter”

(Innehållsvarning: Denna text nämner sexuella trakasserier i generella termer men innehåller inga beskrivningar).

oDGCzCq

Det finns många teorier om vad kön är, och de flesta är transfientliga. Det är cispersoner som hittar på dem, och de brukar komma fram till att transpersoner inte är trans, om vi inte uppfyller några kriterier som cispersoner satt upp. Många cisfeminister har den här föreställningen om kön som hur andra behandlar en, och att vara kvinna definieras då av att bli dåligt behandlad pga patriarkatet. Det brukar vara en vit, ej funktions-nedsatt ciskvinna som beskriver en upplevelse som hon har varit med om, och säger att alla kvinnor varit med om detta och om en inte har det så är en man.

Exempel: Kvinnor blir sexuellt trakasserade av män i kollektivtrafiken. Alla kvinnor har denna erfarenhet. Män vet inte hur det är för män har inte denna erfarenhet.

Jag orkar inte ens ta reda på var jag läste detta senast för det känns som att en ser exakt samma sak typ hela tiden.

Resonemanget är såklart orimligt på flera plan. Det förutsätter ju till och med, att en inte kan vara kvinna innan en åkt kollektivt. Så en funktionsnedsatt person som inte kan resa med kollektivtrafiken är per definition inte kvinna. Det leder också till väldigt obehagliga slutsatser såsom att en kvinna är kvinna på riktigt först när hon utsätts för sexuella trakasserier i kollektivtrafiken. Jag har så svårt att förställa mig att någon verkligen tänker så. Eller är det så att en ciskvinna som skriver upp på dessa idéer ser tillbaka på första gången hon utsattes för trakasserier på tunnelbanan som ”dagen då jag blev kvinna?” Det känns ju i så fall som ett hemskt misogynt sätt att definiera kvinnlighet på.

Det har också konsekvensen att transfeminina personer får höra, att de måste vara offer för olika brott för att vara något annat än män.  Självklart är det även så att det finns ciskvinnor som inte har blivit antastade i kollektivtrafiken (och cismän som har blivit det). Och det är ju inte som att transpersoner i allmänhet inte skulle utsättas för trakasserier i offentliga rum. Cispersoner har dock det privilegiet att deras könstillhörighet inte ifrågasätts, och vilka kriterier cisfeminister än sätter upp, så gäller de inte för andra cispersoner. Men om en är trans är det annorlunda, för utgångsläget är hela tiden att en inte är sitt kön, och att en är skyldig att bevisa motsatsen.

När någon säger att alla kvinnor har varit med om att trakasseras i kollektivtrafiken, eller blivit utsatt för någon annat brott, och att män inte har det, och att det är detta som skiljer kvinnor och män, då sänder det ett tydligt budskap till transfeminina personer: Om du inte har blivit sexuellt trakasserad är du en man. Vi kan inte acceptera dig så länge du inte blivit offer för dessa brott. Du borde skämmas för att du aldrig har blivit sexuellt trakasserad. Det är fel att du inte har blivit det.

Det är vad en får höra. Att det är fel att en inte haft en viss dålig erfarenhet, och att en förtjänar att straffas för det. En känner att det är skamligt att en inte blivit utsatt för sexuella kränkningar, och att det inte vore mer än rätt att bli utsatt för det ändå. Och det är ju verkligen inget hälsosamt sätt att tänka. Att eftersom en är trans så förtjänar en att utsättas för sexuella trakasserier och andra brott. Det är så väldigt transmisogynt och allmänt bisarrt att det är svårt att förstå.

Och låt mig vara tydlig med en sak: Det här är inte ”bara” en fråga om att folk glömmer att transpersoner existerar när de gör sina orimliga generella uttalanden. Det här är något som används aktivt mot transpersoner. Cispersoner som sätter upp olika godtyckliga kriterier utifrån vilka de avfärdar transpersoners upplevelser. Och dessa kriterier innefattar sådant som ”du är inte kvinna om du inte blivit utsatt för sexuellt våld (obs: gäller ej om du är cis)”.

Och när sen cisfeminister beskriver sina ”universella kvinnliga erfarenheter” så är det alltid detsamma som att sätta upp kriterier som exkluderar transkvinnor. Det spelar ingen roll om det är något som drabbar transkvinnor i större utsträckning, än vad det drabbar ciskvinnor. Poängen är att det alltid finns både ciskvinnor och transkvinnor som inte har en viss erfarenhet, men det är endast mot transkvinnor som därför får höra att de inte är kvinnor. Cispersoner är ju alltid sitt kön, oavsett vilka erfarenheter de har (kvinnor som inte är vita eller normfungerande blir dock osynliggjorda, och deras erfarenheter av att vara kvinnor är inte ”universella”.)

Icke-binära personer påverkas också, även om de inte omnämns i beskrivningarna av de ”universella erfarenheter”. För även om en inte är man eller kvinna, så kommer en ju att könas som antingen man eller kvinna. Så någon som inte är kvinna men har varit med om en ”universell kvinnlig erfarenhet”, straffas med att felkönas ovanpå allt. Och utifrån den binära logiken är kriterier för att vara kvinna det samma som kriterier för att inte vara man, och blir därför potentiellt lika skadliga för transfeminina personer som förvisso inte är kvinnor.

Det är ett hån mot ordet feminism, när det kallas feministisk analys att komma fram till att transpersoner förtjänar att utsättas för våld och trakasserier. Och det är för den delen misogynt att definiera kvinnlighet utifrån huruvida en blivit antastad av äckliga män i kollektivtrafiken. Hela grejen att tala om ”universella kvinnliga erfarenheter” som att ”universell” inte är något annat än kodord för ”vit, cis och normfungerande” är ju också rätt kass (intersektionalitet för helvete). Och idén om att transpersoners kön bestäms av hur omgivningen behandlar oss är bara dålig teori (ska skriva mer om detta igen snart). Dessvärre finns det kretsar där dessa saker betraktas som relevant feministisk analys.

Publicerat i Feminism, funkisfeminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Icke-binär betyder mer än pronomen, och att inte felköna är mer än att använda rätt pronomen

name1.png

Då det behövs allmänbildning i vad icke-binära kön innebär tänkte jag idag tala om pronomen. Sen blev det inlägg där inte mycket alls är specifikt för enbies utan gäller transpersoner i allmänhet. Men jag väljer ändå att fortsätta med att välja rubriker som börjar med icke-binär, för min pågående serie allmänbildande texter.

Det finns de som hävdar att ”icke-binär” inte betyder mycket mer, än att en vill att andra ska använda ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. Jag har till och med sett personer som kallar sig icke-binära påstå detta, vilket är väldigt tråkigt. Och de påstår kanske då också att det där mer pronomen är inte ens en jätteviktig grej för dem, och andra icke-binära personer klagar därför över ingenting. Om de säger så, så utgår jag ifrån att de stämmer för dem, både att deras icke-binära kön inte betyder mer än att de gillar könsneutrala pronomen, och att de inte ens känner så starkt för dessa. Men att vara icke-binär betyder för de flesta långt mycket mer än könsneutrala pronomen. Och dessutom, pronomen är ingen liten sak det heller.

Så låt oss nu tala om pronomen. Pronomen är en ordklass som innehåller väldigt många ord, men i sammanhanget tror jag att alla förstår vilka jag pratar om. Det är han/honom, hon/henne, hen/hen (vissa böjer det ”henom” men jag gillar inte detta pga det låter som både ”henne” och honom men jag är varken eller). Pronomen och kön är inte samma sak. Du kan ha vilka pronomen som helst oavsett vilket kön du är. Däremot är pronomen könade, och att säga han eller hon om en person, utan att veta dennes pronomen, är i princip detsamma som att köna personen som man eller kvinna.

Hen är könsneutralt, och kan användas när könet är okänt eller när en inte vill uppge någons kön. Att använda hen om någon är dock inte detsamma som att köna personen som ett icke-binärt kön. Dock finns det de som använder könsneutrala pronomen om just transpersoner (alltså även om män och kvinnor). Att använda könade pronomen för cispersoner men inte transpersoner är som att felköna, eftersom det betyder att en undviker att använda korrekta könade pronomen om transmän och transkvinnor. Hen är dock fortfarande ett könsneutralt pronomen som inte i sig antyder vare sig det ena eller andra.

Pronomen är viktiga. Självklart känner folk olika inför det, men att bli omtalad med fel pronomen är inte alls någon liten sak. För transpersoner blir det än viktigare av två skäl. För det första handlar det såklart om att inte bli felkönad. Att använda fel könade pronomen om någon är att felköna personen, och att bli felkönad gör ont. För det andra, och detta hänger såklart ihop med den första punkten, så kan fel pronomen vara associerat med ett livslångt trauma. En påminnelse om varje gång under ens liv som andra har talat om en som någon en inte är. En blir inte bara felkönad nu, men blir även påmind om alla tidigare gånger som någon har använt det där ordet om en. Precis som att en ofta har ett dödnamn som en vill begrava för alltid och aldrig höra ljudet av igen, finns det ett pronomen som en aldrig vill höra talas om igen.

Att bli felkönad handlar om mycket mer än pronomen. Att använda fel könade pronomen om någon är att felköna personen, men att använda rätt pronomen är inte i sig tillräckligt för att köna personen rätt. Att bli felkönad handlar om så mycket mer än att någon använt ett pronomen om en. Det handlar om att alla omkring dig insisterar på att placera dig i en kategori som är så fel att det får det att vändas i kroppen på dig. De säger saker om dig, som de inte skulle sagt om de såg dig som en medlem av den andra kategorin. Om du påminner om en annan person, så är det någon ur samma kategori. Om någon blandade ihop ditt namn med någon annans, så var det ett namn ur den kategori. Folk gör hela tiden antaganden om hur du tänker och känner, och var du hör hemma och vem du är. När de talar om dig så talar de om någon helt annat. Och det finns tusentals saker som de säger, som påminner dig om hur de ser på dig. Det är ingen liten sak. Det är något som kan förstöra hela ens verklighetsuppfattning.

Det är inte alla som vet detta, men det går att väldigt tydligt felköna någon helt utan att använda könade ord eller pronomen. Könade ord och pronomen är egentligen bara toppen på isberget. Att transpersoner kanske inte säger till om dessa saker, utan om de alls vågar säga ifrån så är det när någon använder fel pronomen eller könade ord, är inte för att detta är allt som felköning innebär. Det är bara att det är det som är tydligast, och lättast att ändra på. Cispersoner är visserligen jättedåliga på att hantera detta också, och när en ber någon att använda rätt namn och pronomen kan de reagera som att en just bett dem flytta berg. Därför är det kanske vanligast att en inte säger något alls.

Men när det gäller pronomen och namn och könade ord är det åtminstone uppenbart för var och en vad som är fel. När det gäller de mer subtila sakerna, hur någon talar om en på ett visst sätt utifrån hur de ser en, så kan en inte räkna med att de förstår även om en förklarar. ”Vadå felköna, jag har inte sagt någonting om ditt kön? Det är bara du som läser in saker.” Och jag vore nog inte heller så pigg på att diskutera med någon hur de ser på mig och hur det märks i hur de talar med eller om mig. Jag kan ju inte ens med att säga till folk att använda rätt pronomen, för jag vet nog hur reaktionerna kan bli, och allt som är mer komplicerat än ”snälla använd pronomen X i stället för pronomen Y” är ju uppenbarligen överkurs.

Att jag har valt hen som pronomen är inte för att jag följer någon politisk ideologisk princip om att ta avstånd från binära kön. Jag vill bara inte att folk ska tala om mig som något jag inte är. Och om de ändå gör det, så vill jag åtminstone inte bli påmind om det exakt hela tiden. Jag behöver liksom inte fler påminnelser om att samhället tror att jag inte existerar, och att om jag ändå gör det så är jag någon annan. Folk har vandaliserat min verklighetsuppfattning tillräckligt många gånger som det är.

Publicerat i Feminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Icke-binär betyder inte kläder (och kläder är inte kön)

enby kläder.JPG

När jag nu håller på att tala om vad icke-binära kön innebär och inte, vill jag passa på att nämna det här med kläder. För det finns ju de som har fått för sig, att icke-binära personer (och transpersoner i allmänhet) måste ha vissa kläder för att räknas. Som att afab-personer inte kan vara trans/icke-binära om de har klänning och smink och så vidare. ”För om du har feminina kläder, vad är det då för skillnad på dig och en ciskvinna?”, kanske de frågar. En helt bisarr fråga, så klart, och en som endast brukar riktas mot transpersoner. Det är en bisarr fråga, då kön inte bestäms av vilka kläder en har. Och det är cissexistiskt hyckleri, då cispersoners könstillhörighet inte ifrågasätts på detta sätt.

För de som ställer denna fråga till transpersoner brukar nog inte vända sig till ciskvinnor som bär skjorta och byxor från herravdelningen, och fråga hur det alls är någon skillnad på henne och på en man. Visserligen kan det nog hända att en och annan misogyn man hånar kvinnor som inte är ”feminina” genom att påstå att de egentligen är män, men det är då inte fråga om att någon tror att de för fram ett relevant argument. Men för transpersoner anser folk verkligen att en måste klä sig på ett visst sätt för att räknas. Klädval är en av de saker som folk använder för att ifrågasätta att transpersoner (binära eller inte) är sitt kön. Cispersoner får vara sitt kön oavsett vilka kläder de har. Detta betyder inte att cispersoner kan ha vilka kläder de vill utan konsekvenser, bara att deras könstillhörighet inte blir konstant ifrågasatt oavsett klädval.

Idén att kläder = kön blir om möjligt ännu mer ologiskt för icke-binära personer, för vad är ens icke-binära kläder? Berätta gärna, för jag har helt missat den avdelningen i klädaffärerna. Och säg inte unisex. Ska vi ha kläder för icke-binära kön så ska de väl vara sådana att män och kvinnor inte kan ha dem (förutom män och kvinnor som även är icke-binära såklart). Dessutom är unisex-stilen, om vi ska kalla den det, astråkig. Nåväl, jag är absolut för att det ska finnas mer icke-binära kläder, och hör gärna från andra icke-binära personer vad de tänker att enby-mode skulle vara. En person jag känner föreslog dinosaurier och glitter och glada färger, och det låter nog så passande. Personligen gillar jag dock svart och vitt och blommönster, så mitt kön kanske är blomster?

Men nej, det är såklart så, att en är det kön en är oavsett vilka kläder en har. Alltså, min könstillhörighet ändras ju inte oavsett om jag har en fin klänning eller bekväm huvtröja eller bara går omkring hemma i blomstermönstrade leggings och en alldeles för stor gammal T-shirt med reklamtryck för Höganäs kommun. Jag är samma person för det. Om jag en dag inte ens orkar gå upp ur sängen och klä på mig så är jag fortfarande lika mycket icke-binär som tidigare.

Kläder bestämmer inte kön, men för många transpersoner är det absolut viktigt att kunna bära de kläder som en känner passar för den en är. Det är vanligt att en vill bära kläder som en associerar med det kön en är. Det betyder bara inte att en person är det kön som en betraktare associerar med personens klädsel. Transmän kan ha ”feminina” kläder och transkvinnor kan ha ”maskulina” kläder, och de är precis lika mycket män och kvinnor för det. Precis som för cismän och ciskvinnor alltså. Och när det gäller icke-binära kön så har vi att göra med ett brett paraplybegrepp som innefattar en mängd olika könsidentiteter. Även om du anser att en bör använda klädstil för att ”uttrycka” det kön en är, så har du ingen aning om vilka kläder som en viss icke-binär person anser passar för deras icke-binära kön.

Slutsatsen är att en inte ska ifrågasätta någons könstillhörighet utifrån vilka kläder de bär (eller frisyr eller smink eller vad det kan vara). Och om cisfolk ändå insisterar på att kläder bestämmer kön, så kan de ju roa sig med att ifrågasätta varandra och lämna transpersoner ifred. Fast helst får de låta bli med det också, för att trakassera ciskvinnor som har byxor och kalla dem män är ju misogyni som nog var gammal och unken redan i början av förra århundradet. Men just därför önskar jag att folk fattade att det är minst lika oacceptabelt att göra det mot transpersoner (och ännu värre, då det ju sker i kontexten av systematiskt samhällsomfattande cissexistiskt förtryck).

Publicerat i Feminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , , , , | 5 kommentarer

Icke-binär är inte en politisk ideologi

För att fortsätta på vad jag började skriva om igår, om vad folk tror att icke-binär betyder, vill jag nu tala om den här idén om att icke-binära kön är någon sorts politisk manifestation. Många verkar tro att vara icke-binär är typ att vara trans fast lite mer cool och edgy genom att välja en mer alternativ könsidentitet (för transpersoner väljer ju sitt kön, det är så det funkar). Folk tror att icke-binär identitet är en politisk ideologi. Och med detta följer krav på att ha en renlärig könsidentitet samt att folk tror att det är rimligt att diskutera icke-binära personer som om vi var en viss politisk teori.

Det finns de som kallar sig icke-binära av typ ”politiska skäl”, och de kan rentav vara direkt TERF-iga. Men det har ju inte andra icke-binära något ansvar för, lika lite som att alla kvinnor skulle vara ansvariga för att det finns TERFs liksom. Att det finns små grupper av ”politiskt icke-binära” som har dåliga åsikter har liksom inget med mig att göra. Dock vill jag säga att jag inte direkt bryr mig om någon vill kalla sig icke-binär av politiska skäl, så länge deras åsikter inte är kassa. Men jag vill inte att folk ska tala om det som att icke-binär skulle vara en politisk ideologi.

Men jag avskyr den här idén om att vara icke-binär är ett politiskt ställningstagande. Jag är inte enby för att jag vill typ ”ta ställning” mot binära kön. Och det kanske är svårt att tro när det kommer från någon som använder ”Anarkoautist” som pseudonym, men min identitet är inte en politisk ideologi. Att jag är autistisk är inte ett politiskt ställningstagande mot systematisk ableism. Jag är autistisk för att jag föddes så (eller för att jag drack för mycket mjölk som liten, enligt somliga, fast jag var allergisk mot mjölk så det var nog inte därför). Att jag är autistisk är ett faktum, det är en del av mig. Att jag bejakar mina autistiska sidor, att jag kallar mig autist och bloggar om att autism är bra, det är politiskt. Men jag blev inte autistisk för att jag som bebis bestämde mig för att göra någon politisk poäng.

Att jag är icke-binär är också ett faktum om mig. Exakt vad det beror på vet jag ju inte, förutom att min autistiska neurologi är en viktig komponent. Det är inte alls ovanligt att autister har svårt att förstå eller anpassa sig till könsroller, och även innan jag kände till begreppet icke-binär, så tänkte jag ofta att ”autistisk” var mitt kön. Och det tänker jag i och för sig fortfarande. När jag använder etiketten agender tänker jag att a:et står för autistisk. Att jag är icke-binär har mycket att göra med att jag är autistisk, och sen beror det väl på omständigheter att det är så jag tolkar mina upplevelser. Hur jag förhåller mig till denna del av min identitet är nödvändigtvis ett politiskt val, men att jag är vad jag är har aldrig varit ett politiskt ställningstagande. Det är bara ett faktum om mig.

Jag är inte icke-binär för att jag aktivt vill ta avstånd från de binära könen. Jag är icke-binär för att jag inte är ett av de binära könen. Men det finns många som anser att transpersoner i allmänhet (binära eller inte) har en skyldighet att vara trans på ”rätt” sätt i syfte att typ göra den ena eller andra politiska poängen. Och det finns även många transpersoner (binära eller inte) som har denna uppfattning. Det finns många som anser att ickebinära personer som tilldelats könet flicka måste anamma någon sorts ”maskulint könsuttryck” eller vad de nu kallar det, för annars har de inte tagit ställning mot sitt tilldelade kön ordentligt. Och motsvarande för de som tilldelats kön pojke, antar jag, fast då anser väl många att en inte kan vara icke-binär, utan då måste en vara kvinna annars gills det inte. Ett problem med allt detta är att det bygger på uppfattningen att kön är ett spektrum mellan två extrempunkter (man och kvinna), och att icke-binära då måste röra sig mellan dessa två punkter, och ju längre bort en är från det ena könet ju närmare är en det andra. Detta är felaktigt. Jag har tidigare skrivit om min enkla triangelmodell för könsidentitet. Det är inte alls någon fullständig teori om kön, utan endast en tankemodell som jag och en del andra finner användbar för att visualisera kön. För den visar att kön inte är motsatser, och det går att röra sig bort från det ena binära könet utan att närma sig det andra.  Detta är väldigt relevant för många autister vars upplevelse av kön formas just av upplevelsen att inte känna samhörighet eller kunna anpassa sig till någon av de binära alternativen.

När folk talar som om min könsidentitet var till för att typ provocera och sätta mig på tvären mot omgivningen, blir jag påminns om typ hela mitt liv som autist. För exakt detta har folk alltid sagt om mig när de känt sig provocerade över att jag är autistisk, och blivit arga för att jag inte förmått anpassa mig efter samhällets krav. Men oavsett om jag var ”trotsig” eller inte (och okej, visst vägrade jag också underordna mig av princip) men det som provocerade andra var inte något jag valt, och det var inte heller mitt val att inte kunna anpassa mig efter omgivningens krav.  Jag vill inte att folk ska säga att min oförmåga att anpassa mig till NT-samhällets krav i sig skulle vara någon sorts politisk aktion. Och det är ju samma sak med att jag är icke-binär.

Och jag vill inte heller höra några krav på att jag i egenskap av icke-binär, har skyldighet att vara trans på rätt sätt för att göra motstånd mot patriarkatet. Alltså, jag är ju absolut för att störta patriarkatet osv, men jag vill inte att andra ska använda min könsidentitet som en ursäkt för att dumpa allt ansvar på mig. Det finns ju även de transpersoner som tycker att icke-binära som inte ”tar avstånd” från sitt tilldelade kön tydligt nog är typ förrädare och inte har rätt att kalla sig trans, fast grejer är egentligen att samhället inte erkänner icke-binära kön så det finns liksom inget sätt att vinna.

Nyligen såg jag en transperson som sa att hen inte förstod afab-personer som kallar sig trans fast de fortsätter att typ ha feminina kläder. ”Hur är det att utmana det kön som de säger att de inte är. Som att transpersoner har en särskild skyldighet att ”utmana könsroller” och annars kan de inte vara det kön de säger (samtidigt som samhället anser att vi har en särskild skyldighet att anpassa oss till könsroller så en kan liksom inte vinna). Cispersoner utsätts inte alls för dessa krav. En ciskvinna kan ha feminina eller maskulina kläder, och ha smink eller inte, och erkänns fortfarande som kvinna. Sen är det ju så i patriarkatet, att kvinnor blir straffade för att vara kvinnor, men de blir som regel inte straffade genom att få sin könstillhörighet indragen.

Och folk får gärna ”utmana det kön de inte är” om de vill, men jag har två binära kön som jag inte är och jag känner inte för att utmana någon av dem. Det ena binära könet är jag tillräckligt traumatiserad av att associeras med, att jag bara vill hålla mig så långt bort ifrån som möjligt. Jag har ingen lust att vandra tillbaka för att ”utmana” det. Det andra binära könet har jag verkligen inget otalt med. Det är bara inte jag. Jag vill helst samexistera i fred och harmoni. Är inte ute efter att utmana någons könsidentitet.

Neurodiversitet och transkamp må vara del av min politiska ideologi, men min existens som icke-binära autistisk transperson är inte ett politiskt val. Att påstå något annat är både att förminska min identitet, och att förminska det som verkligen är mina politiska uppfattningar och val.

autism-and-trans-symbol

Publicerat i Autism och kön, Autistisk identitet, Feminism, funkisfeminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Icke-binär betyder att andra säger att en inte är trans så länge en insisterar på att bli diskriminerad av transvården

Jag är verkligen helt utanför allt vad svensk transrörelse heter (så mycket att jag inte ens vet vad det heter). Så jag vet inte vilka konflikter och debatter som pågår. Men jag har blivit medveten om att det visst finns många som är väldigt fientligt inställa mot icke-binära transpersoner. Jag tycker det känns jättemärkligt att dela upp världen i de binära och de icke-binära, så jag har haft svårt att smälta att det finns de som ser sig som lojala med den tidigare gruppen i kamp mot den senare. Och så kan transpersoner och cisfeminister ha roligt åt att håna icke-binära transpersoner för att vi, eh, typ kallar oss icke-binära eller vad det nu är de är sura på.

Även om jag nog sett det förut så blev jag hemskt förvirrad över att återigen se vad som sägs om ”icke-binära”. Alltså jag vet ju egentligen vad det handlar om, det är cissexism och ableism och transmisogyni och allt det gamla vanliga. Men ändå, det är allt så väldigt orimligt.

Vad som sägs är, icke-binära säger att binära transpersoner befäster könsroller och inte är trans på riktig och de osynliggör binära transpersoner. Och de är själva inte trans på riktigt, och så hittar de på att de utsätts för diskriminering bara för att förstöra för de som Är Trans På Riktigt. Det sägs nog massa andra saker också. Som att vi är stoppklossar eller vad den senaste avhumaniserande metaforen nu är. I vilket fall så låter det ju väldigt märkligt.

Detta är visserligen inte första gången jag ser det där om att icke-binära personer skulle vara väldigt hatiska mot binära transpersoner och anklaga dem för att befästa patriarkatet eller något annat skitsnack. Jag har aldrig själv sett icke-binära personer säga dessa saker, men jag har hört det påstås att de gör det så pass ofta, att jag känner att det måste åtminstone finnas någon sorts bakgrund till det. En berättelse baserad på en verklig händelse, som det heter. Om det sen är typ en person som sa något dåligt för 20 år sedan, eller om det är något mer utbrett fenomen, har jag ingen aning om.

Så, vad någon berättade för mig är ungefär följande: En gång så var det en eller annan obskyr queerfeministisk sekt av icke-binära personer som uttryckte dåliga åsikter om andra transpersoner. Och detta används nu som förevändning för personer som mest är obekväma med att icke-binära transpersoner existerar. För jag tror ju inte en sekund på att alla verkligen på riktigt tror att icke-binära kön är en politisk sekt som står bakom vad nu någon fånig grupp sagt en gång.

Alltså, icke-binära kön är ju inte en politisk ideologi. Så om någon grupp kallar sig icke-binära och ser det som ett politiskt ställningstagande så får de ju göra det, men det har ju inget med andra icke-binära personer att göra. Jag har hört att ”politiskt trans” är ett begrepp men jag vet inte riktigt vem som använder det. Jag är väldigt politisk av mig, men jag är i alla fall inte icke-binär som något politiskt ställningstagande och jag tror inte att jag vet någon annan icke-binär person som är det heller.

Samtidigt som icke-binära personer nu beskylls för att ogiltigförklara binära kön (vars legitimitet visserligen erkänns av hela samhället men jag håller absolut med om att det är dumt att påstå att de inte gills) så beskylls icke-binära också för att inte vara riktigt trans, då de inte har några riktiga kön och många inte ens genomgår medicinsk transition. Och just detta är ju väldigt dåligt. För det första, det sista transpersoner behöver är mer gatekeeping och polisande av vem som ”får” kalla sig trans eller inte. En måste inte alls genomgå någon medicinsk behandling för att vara trans. Det finns många skäl till varför en inte kan eller vill göra det men det spelar ingen roll varför, för ingen har någon skyldighet att försvara sitt val att inte genomgå en viss medicinsk behandling.

Att avfärda icke-binära transpersoner som ”fejk” för att de inte genomgår medicinsk transition blir ännu obehagligare när en har i åtanke att på många håll i landet så nekas icke-binära transpersoner vård. På andra håll kan icke-binära få vård, men inte i samma utsträckning som binära transpersoner. Det förhåller sig alltså så, att den svenska transvården har som officiell policy att neka icke-binära transpersoner medicinsk behandling. Icke-binära transpersoner får bokstavligen inte genomgå medicinsk transition, beroende på var de bor, och i alla lägen är den vård som finns att tillgå mer begränsad. Att ogiltigförklara icke-binära transpersoner för att de inte genomgår medicinsk transition, samtidigt som de inte ens tillåts genomgå medicinsk transition, är ju så äckligt det bara blir.

Om någon nu vill anklaga mig för att vara ”fejk” så kan jag ju erkänna att jag i mina kontakter med transvården låtsades vara binär, så att jag skulle bli bedömd som, som läkaren kallade det, ”genuint transsexuell”, så jag kan få tillgång till privilegium som vård och att byta personnummer osv. Så där har ni det, jag är icke-binär och jag låtsas vara något jag inte är, men det är ju inte jag som hittade på regeln att jag inte ska få samma rättigheter om jag är öppen med vad jag är. Och det är inte en lögn som skadar någon annan. Mest tråkig för mig att behöva låtsas att jag är ett annat kön än jag är. Typ alla transpersoner vet väl ändå att behöva felköna sig själv är inte så fruktansvärt roligt.

Det är också väldigt märkligt att trots allt detta påstå att icke-binära transpersoner inte utsätts får någon diskriminering för att de är icke-binära. Alltså, jo. Det är officiell policy. Det är liksom inget att diskutera. Icke-binära transpersoner har inte samma rätt till vård, eller inte rätt till vård alls, för att de är icke-binära. Icke-binära transpersoner får heller inte byta juridiskt kön. Det finns inga delade meningar om att det är så här, det är liksom inskrivet i reglerna. Enda sättet att förneka att icke-binära transpersoner utsätts får någon diskriminering i egenskap av icke-binära, vore att påstå att transvårdens officiella policy är fake och att enbies konspirerar med transvården för att få det att verka som att vi diskrimineras i vården, samtidigt som de i hemlighet förser oss med vård på samma villkor som andra transpersoner.

Och eftersom detta vore den mest meningslösa konspiration som någonsin konspireras kan vi nog alla hålla med om att en sådan konspirationsteori inte har någon grund i verklighet. Och då kan vi konstatera att transpersoner diskrimineras i transvården. Vilket skulle bevisas.

Publicerat i Feminism | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Fyra skäl till varför det är fel att förkasta självdiagnos

tsukimonogatari-2.png

Låt oss tala om självdiagnos. Det finns autistiska personer som säger att endast autister som har en professionellt fastställd diagnos räknas som autister, och att de är de enda som har rätt att uttala sig i frågor som rör autister. Och samma fenomen gäller även för andra funktionsnedsättningar. Jag använder autism som exempel eftersom det alltid ligger närmast till hands för mig. Det finns grupper för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, där endast personer med formell NPF-diagnos är välkomna.

Det finns fyra starka skäl till att krav på formell diagnos är dåligt. För det första, att möjligheterna att få diagnos varierar mycket beroende på faktorer som bakgrund, kön, hudfärg, andra funktionsnedsättningar, samhällsklass och så vidare. För det andra, att krav på formell diagnos per definition förutsätter att professionella experter har större rätt att definiera vem som är funkis, än vad funkisar själva har. Krav på formell diagnos innebär per definition att ge den medicinska modellen företräde, och förkasta de perspektiv som bygger på funkisars kritik mot ableism. För det tredje (relaterat till det andra), att diagnoskrav inte alls (till skillnad från vad som ofta påstås) stärker funkisars röster utan tvärtom underminerar dem. För det fjärde, att självdiagnos ofta bygger på djup kunskap om funktionsnedsättningar och om en person bedömer sig ha en viss funktionsnedsättning så är hen bättre lämpad att avgöra detta än någon utomstående.

1. Diagnosprocessen är diskriminerande

Bland de som förespråkar diagnoskrav finns det en stor överrepresentation av vita cismän. Det råkar även vara så att vita cismän har en stor fördel när det kommer till att få en professionellt fastställd diagnos. Enligt alla stereotyper är autister vita cismän, och detta påverkar diagnosprocessen. Diagnosprocessen är väldigt sexistisk, och det är väl känt att autism är underdiagnosticerat hos flickor. Psykiatrin är också liksom resten av samhället djupt rasistiskt, vilket missgynnar den som inte är vit. Ableism innebär att möjligheten att få en NPF-diagnos kan variera, beroende på vilka andra diagnoser en redan har fått. Många blir feldiagnosticerade. Och eftersom vården är otillgänglig kan det vara så att en del funkisar inte klarar av att ta sig igenom en utredning på grund av andra funktionsnedsättningar, eller till och med på grund av just den funktions-nedsättning som ska utredas. Många funkisar har tidigare trauman kopplade till psykiatrin och vården, och har alla anledningar att hålla sig undan utredningar.

Det kan också finnas många skäl att inte vilja ha en formell diagnos, även om en skulle kunna få det. En autistisk förälder kanske inte vill ha en diagnos på papper, då de är rädda att hamna i problem med myndigheter som anser att autister inte kan vara föräldrar.  En autistisk transperson kanske inte vill att transvården ska veta att hen är autistisk, då transvården har en historia av att diskriminera mot autister. Jag har för mig att det inom vissa yrken förekommer officiellt sanktionerad diskriminering, och den som har NPF-diagnos får inte ta körkort utan särskilt intyg från vården. Jag har tidigare talat om att det i de flesta sammanhang är bättre att ha en formell diagnos än att inte ha det, men det betyder inte att det alltid är en fördel.

Att kräva att autister har formell diagnos innan de får uttala sig är att säga att vi bör i första hand bör lyssna på vita cismän, då det är vita cismän som i störst utsträckning har möjlighet att få en formell diagnos. Det är att säga att vi inte bör lyssna på autister som tillhör andra marginaliserade grupper. Ett krav på formell diagnos är ett krav på att inte bli utsatt för diskriminering i vården. Det är lätt att se varför vita cismän är entusiastiska över tanken på att endast autister med formell diagnos ska få uttala sig. Det betyder att de själva får tala mer och alla andra mindre.

2. Diagnoskrav ger tolkningsföreträde till de som förtrycker funkisar

Krav på professionell diagnos bygger nödvändigtvis på uppfattningen om att funkisar inte har rätt att definiera sig själva. Det säger att autister inte har rätt att definiera vem som är autistisk eller vad autism innebär, men däremot har professionella experter definiera vem som är autistisk och vad det innebär att vara autistisk. Samma människor som sedan århundraden tillbaka har kontrollerat funkisar och berövat oss värdighet och självbestämmande och för den delen våra liv, har rätt att definiera vilka vi är. Att ge tolkningsföreträde åt professionella ”experter” är att säga att de extremt ableistiska diagnoskriterierna är mer giltiga än allt vad autister själva säger om vad autism innebär.

Förespråkare för diagnoskrav säger att de som verkligen har funktionsnedsättningen ska ha tolkningsföreträde. Men det är väldigt motsägelsefullt att påstå att funkisars röster ska få mer utrymme, och samtidigt säga att professionella experter vet mer om våra liv än vi själva gör. Krav på formell diagnos går inte att förena med ett samhällskritiskt funkisperspektiv. För uppfattningen om den formella diagnosens unika legitimitet bygger nödvändigtvis på att vi erkänner de institutioner som förtrycker funkisar som legitima.

3. Diagnoskrav hindrar inte icke-funkisar från att tala över huvudet på oss

Ett argument för diagnoskrav är att endast den som verkligen har en funktionsnedsättning ska få uttala sig. Ingen icke-funkis ska kunna komma och bara utge sig för att ha en funktionsnedsättning för att stjäla vårt utrymme. Det finns flera problem med detta argument. För det första, som jag förklarat ovan så innebär diagnoskrav just att vi erkänner icke-funkisars rätt att tala över huvudet på oss. Det är att säga att professionella experter har rätt att bestämma vem som har rät att uttala sig i funkisfrågor. För det andra så hindrar inte diagnoskrav någon illvillig abled att utge sig för att vara funkis. Det är nämligen inte alls svårt att säga att en har en formell diagnos. Även om vi för sakens skull accepterar att alla som har professionell diagnos också har funktionsnedsättningen som diagnosticeras (som om fel diagnos aldrig satts) så måste en ju ändå ta personens ord på att hen har diagnosen. Om en icke-autist ljuger om att hen är autistisk så kan hen ju lika lätt ljuga om att hen har en formell diagnos.

För övrigt är det i flesta sammanhang en väldigt dålig strategi för NT-personer som vill att folk ska lyssna på dem, att utge sig för att vara autister. Autister är nämligen de sista personer som någon lyssnar på. Då är det en bättre taktik att låtsas vara förälder till ett autistiskt barn. Eller typ säga att en har en syssling med autism.

4. Ingen är mer lämpad att avgöra än individen själv

Någon kanske invänder att, okej men någon kanske verkligen tror att hen är autistisk fast hen inte är det? Så vi måste ha krav på formell diagnos för att förhindra att en förvirrad NT får för sig att hen är autist och råkar uttala en åsikt. Problemet med detta är dels att det inte finns någon anledning att tro att ”experter” skulle veta bättre om en person är autistisk, än personen själv gör. Dessutom, om någon enstaka icke-autist råkar få för sig att hen är autistisk, varför skulle det vara ett problem? Autister är väldigt olika. Jag kan lova att vad en hypotetisk förvirrad icke-autist skulle få för sig att säga, det har någon autist någonstans också sagt. Och många autister säger dåliga saker, så det är ju inte som att vi bara ska tro på allt någon säger för att hen är autistisk.

Men glöm allt om hypotetiska förvirrade icke-autister. Det är inte relevant. För det viktiga är, ingen är mer kvalificerad att avgöra om huruvida en viss person är autistisk än personen själv. ”Självdiagnos” betyder inte att en bara får en magkänsla och sen bestämmer att en är autist. Den som är självdiagnosticerad har ofta satt sig väldigt mycket in i vad funktionsnedsättningen innebär. Någon som har en formell diagnos kan säga självsäkert att hen har en viss funktionsnedsättning, utan att nödvändigtvis ha någon djupare kunskap om vad funktionsnedsättningen innebär. Autister som inte har någon formell diagnos är ofta väldigt försiktiga och vågar inte kalla sig autister innan de verkligen satt sig in i vad det innebär (och även då är det många som är oroliga att de inte är på riktigt, just för att den allmänna uppfattningen är att endast formell diagnos räknas). Och detsamma gäller för andra diagnoser. Funkisar som själva hittat sin diagnos är inte sällan mer kunniga än de flesta ”experter”. Att avfärda funkisars kunskaper om sig själva, och kräva att deras liv ska granskas och godkännas av någon upphöjd expert, är inget annat än ableistiskt förtryck.

Slutsats

Det är dåligt att kräva att folk ska ha formella diagnoser. Skitdåligt rentav. Sluta vara så dåliga.

Publicerat i ableism, Autism, Funkispolitik, NT-professionella, Vården och läkarvetenskap | Märkt , , , , , , | 5 kommentarer

Skolan är inte till för en autistisk elev

skola 2.jpg

Jag fortsätter från det jag skrev igår. Autistiska Manifestet har skrivit om sitt första möte med katederundervisning. Om alla de saker som gör skolan till en svår prövning för en autistisk elev:

Jag började alltså i en vanlig klass i fyran. Det var en helt annan sorts klassrum än jag var van vid. All undervisning var i form av lektioner. Det fanns en vit tavla och läraren stod där framme och förklarade saker. Vi var 30 elever i klassen. Vi satt tätt packade. Vi hade alla varsin bänk, och varsin extremt obekväm stol i plast. Nu ska vi ha matte. Läraren förklarar saker ur det nya kapitlet. En del elever hänger inte med. En del kan inte koncentrera sig. En del förstår inte varför de måste lyssna på läraren förklara samma sak så många gånger, på så opedagogiskt sätt. En del kan inte sitta still och får skäll. En del behöver egentligen gå på toa, men kan inte forma orden för att be om lov. En del får ont av de obekväma stolarna. En del hör inte vad läraren säger för hen har vänt sig så att vi inte kan se hens mun. Jag har varit alla dessa elever. Jag är autistisk och ADHD. Men det visste ingen då.

Jag har nog också varit många av dessa elever. Jag har svårt att minnas exakt vad jag hade svårt för i skolan i den här åldern, bara att det var svårt. Det var någon gång i mellanstadiet som jag utreddes för autism och sen fick en autismdiagnos. Detta tyder på att jag nu hade tillräckligt mycket svårigheter i skolan för att det inte skulle undgå någon, fast jag vet att skolan var jobbig från och med första klass. Jag gick hela tiden i vanlig skolklass men det var ändå en förändring att börja fyran. Från och med fjärde klass skulle vi vara i en mycket större skola, än den mindre lågstadieskola där jag gått tidigare. Det var extremt jobbigt med alla intryck. Detta är egentligen ingenting jag minns, så mycket som att jag nu förstår att det måste varit så. Jag vet inte är jag började förstå att jag hade så svårt med intryck. Jag visste ju inte att det inte var likadant för alla. Och alla andra utgick ifrån att det var likadant för mig som för dem, och om jag klagade över något som de inte klagade över så var det jag som var gnällig. De stod ju ut utan att klaga. Måste vara jag som inte försökte.

Jag hade svårt för mycket. Det var svårt att vi nu skulle börja göra mattetal genom att skriva i skrivhäften i stället för direkt i boken, som det hade varit i matteböckerna i lågstadiet. Det var mer att skriva och jag hade svårt med att skriva för hand. Jag har dålig motorik och får ont i handen efter ett tag. Och så ser det så rörigt ut sen. I lågstadiet hade jag fått ägna mycket tid åt att träna på ”skrivstil” utan resultat. Läraren då sa att jag skulle behöva kunna skriva på det sättet senare i livet, men det var som tur är inte sant. Jag tror inte att jag hörde något mer om ”skrivstil” från och med fyran. Efter att jag fått autismdiagnos skulle jag få ”särskilt stöd” men detta så kallade stöd var extremt dåligt. Det var många Smarta Lösningar som inte hade något med mina svårigheter att göra. Utgångspunkten var att om jag bara fick rätt enkla speciallösning, så skulle jag sedan kunna göra samma saker som alla andra. Ingen talade om att försöka utforma min skolgång utifrån att jag fungerade annorlunda.

Jag lyckades ändå lära mig det som förväntades av mig i de flesta ämnen. Jag kunde inte koncentrera mig på lektioner, jag kunde inte göra alla uppgifterna och jag klarade inte av att göra läxor heller (det hjälpte inte ens att min mamma skällde på mig och kallade mig lat, märkligt nog). Men jag brukade klara proven. Jag har hört att min lärare var förvånad över detta, för hur kunde jag klara proven om jag inte kunde göra de vanliga uppgifterna under lektionen? En anledning var antagligen att det under proven faktiskt var relativt tyst så jag kunde koncentrera mig. För då var alla eleverna koncentrerade på att göra samma prov, och skulle inte prata med varandra. Och så var jag bra på att lära mig.

Säkert skulle många ha gjort tolkningen att jag var särbegåvad. Under min utredning för autism hade jag ju fått göra tester som sa att jag var ovanligt ”begåvad”. Jag avskyr ju det begreppet. Och låt mig vara tydlig med att min ”begåvning” inte var ett problem. Det var inte därför jag hade det svårt. Tvärtom. Att jag ofta hade lätt att lära mig saker var det som räddade mig. Trots att studiemiljön var urusel och trots att jag varken kunde koncentrera mig på lektionerna eller plugga hemma, så lärde jag mig tillräckligt för att hålla jämna steg med jämnåriga (och ofta var jag före dem). Om jag hade haft lika lätt och svårt för att lära mig saker som barn i allmänhet, så tvivlar jag på att jag skulle ha klarat mig igenom grundskolan. Jag hade svårt för det mesta i skolan, men jag räddades av att jag åtminstone lärde mig saker. För det mesta i alla fall.

Publicerat i Autism, Autistisk, utbildning | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

När vuxna hanterar mobbning genom att straffa barn som utsätts för det

Jag har tidigare tipsat om att Autistiska Manifestet skriver väldigt bra texter om skolan. Jag vill väldigt gärna att fler hittar till hens texter. Både för att författaren är en väldigt viktig person för mig, och även för att det är väldigt bra och viktiga texter, och jag vill gärna läsa fortsättningen. Det behövs mer autistiska röster som berättar om sina erfarenheter av skolan. Föräldrars och lärares och andra yrkespersoners perspektiv får vi ju höra överallt. De gillar att tala om oss. Men autisters röster hörs desto mer sällan. Dels för att de tystas ner, och antagligen också just för att skolan är så traumatisk upplevelse för många autister, att många nog har svårt att skriva om det. Själv har jag skrivit någon text om mina egna upplevelser av skolan, men inte så mycket. Mitt minne från den tiden är ganska dimmigt.

När jag läser Autistiska Manifestet om skolan så kommer en del minnen tillbaka. Jag kommer i detta och kommande inlägg att citera och hänvisa till hens texter, och sedan dela mina egna reflektioner och tankar som dyker upp. Jag börjar med kapitlet om vuxna som gör mer skada än nytta (obs, gå in och läs). Det handlar om bli mobbad i skolan, och sedan bli straffad för att en blir mobbad:

Det var alltså inte tillåtet att inte leka med de andra barnen. Så jag ”lekte” med de andra barnen. Vuxna, lyssna nu. Vad ni gör när ni försöker göra så att alla ”blir sams”, istället för att låta eleven få vara ifred från sina mobbare, är att manipulera eleven som blir mobbad. Att inte bli trodd kan vara mycket traumatiskt. De andra barnen tyckte inte så mycket om mig, förstår jag nu i efterhand. Eller jag förstod det då också, men lärare och föräldrar lyckades övertyga mig att jag hade fel. Jag var konstig. Jag hade ofta på mig byxor som såg ut som pyjamasbyxor. De var bekväma och fina tyckte jag (och det tycker jag fortfarande). Killarna retade mig, och tjejerna verkade snälla ibland, men jag misstänker att de skämtade på min bekostnad. Att de skrattade åt mig, inte med mig. För det kändes inte bra.

Jag känner så väl igen detta fenomen. Jag var också mobbad, och lärde mig tidigt att de vuxna inte fanns där för att hjälpa mig. För det första kunde inte själva se att jag blev mobbad. Det borde vara uppenbart, och om de vuxna ville kunde de säkert ha gjort något utan att alls blanda in mig. Men nej, för att de alls ska göra något måste jag först berätta att jag blev mobbad. Sen skulle jag identifiera mobbarna genom att titta i skolkatalogen. De vuxna kunde ju inte se att jag blev mobbad, och de gjorde ingenting om jag inte först sa vilka det var. Och vad de gjorde sen vet jag inte heller. För jag kunde inte identifiera mobbarna via skolkatalogen, jag hade ju jättesvårt att alls känna igen människor. Och även om jag kunnat göra det hade jag nog inte vågat. Och om jag inte kunde berätta för de vuxna exakt vem det var så gjorde de inget (att de gjorde egna observationer var visst uteslutet).

Och när jag kunde säga vem det var som mobbade mig, då gjorde de vuxna inget annat än att anordna de där hemska samtalen. Jag och mobbaren fick sitta i ett rum med läraren, och så skulle vi samtala. Läraren skulle inte ta ställning utan endast medla, och båda sidor skulle få komma till tals. Det betydde att mobbaren skulle lyssna när jag berättade att jag inte ville bli mobbad. Jag å min sida skulle lyssna på mobbaren som berättade varför hen ville mobba mig. Vad det var med mig som var så dåligt och fel och gjorde hen så provocerad att hen verkligen ville skada mig. Och så skulle vi förstå varandras perspektiv och sen vara sams. Alltså om ni inte förstår hur absurt detta är eller vilken ska det gör, så bör ni läsa det igen tills ni förstår.

Och hela tiden var det så, att man såg det som ett problem hos mig att de andra eleverna inte gillade mig. Jag är ju autistisk och förstår inte sociala regler, som att en inte ska bli mobbad, och om jag bara var mer social skulle allt vara bra. Jag fick inte hålla mig för mig själv heller. Att vara själv var dåligt. Jag skulle gå ut och leka med de andra barnen, vars relation till mig mest kännetecknades av ömsesidigt hat och ensidigt våld från deras sida. Och om jag berättade att jag blev mobbad blev det desto värre för mig. Inte på grund av repressalier från mobbarna, men för att de vuxna hanterade det så fruktansvärt illa. Och sen var det ju en del lärare som mobbade mig också och det var det så klart aldrig någon annan lärare som trodde på när jag berättade.

I efterhand undrar jag hur mycket av de vuxnas ”arbete” med mobbning som var till för att gömma undan problemen så de skulle slippa tänka på det. Att straffa de som mobbas om de berättar om mobbing är ju ett bra sätt att minimera risken för att vuxna alls ska behöva få kännedom om att mobbning förekommer. Medvetet eller inte, så är effekten att barn som mobbas gör allt för att ingen ska få reda på det.

Publicerat i Autism, NT-professionella, utbildning | Märkt , , , | 1 kommentar