Icke-binär betyder inte kläder (och kläder är inte kön)

enby kläder.JPG

När jag nu håller på att tala om vad icke-binära kön innebär och inte, vill jag passa på att nämna det här med kläder. För det finns ju de som har fått för sig, att icke-binära personer (och transpersoner i allmänhet) måste ha vissa kläder för att räknas. Som att afab-personer inte kan vara trans/icke-binära om de har klänning och smink och så vidare. ”För om du har feminina kläder, vad är det då för skillnad på dig och en ciskvinna?”, kanske de frågar. En helt bisarr fråga, så klart, och en som endast brukar riktas mot transpersoner. Det är en bisarr fråga, då kön inte bestäms av vilka kläder en har. Och det är cissexistiskt hyckleri, då cispersoners könstillhörighet inte ifrågasätts på detta sätt.

För de som ställer denna fråga till transpersoner brukar nog inte vända sig till ciskvinnor som bär skjorta och byxor från herravdelningen, och fråga hur det alls är någon skillnad på henne och på en man. Visserligen kan det nog hända att en och annan misogyn man hånar kvinnor som inte är ”feminina” genom att påstå att de egentligen är män, men det är då inte fråga om att någon tror att de för fram ett relevant argument. Men för transpersoner anser folk verkligen att en måste klä sig på ett visst sätt för att räknas. Klädval är en av de saker som folk använder för att ifrågasätta att transpersoner (binära eller inte) är sitt kön. Cispersoner får vara sitt kön oavsett vilka kläder de har. Detta betyder inte att cispersoner kan ha vilka kläder de vill utan konsekvenser, bara att deras könstillhörighet inte blir konstant ifrågasatt oavsett klädval.

Idén att kläder = kön blir om möjligt ännu mer ologiskt för icke-binära personer, för vad är ens icke-binära kläder? Berätta gärna, för jag har helt missat den avdelningen i klädaffärerna. Och säg inte unisex. Ska vi ha kläder för icke-binära kön så ska de väl vara sådana att män och kvinnor inte kan ha dem (förutom män och kvinnor som även är icke-binära såklart). Dessutom är unisex-stilen, om vi ska kalla den det, astråkig. Nåväl, jag är absolut för att det ska finnas mer icke-binära kläder, och hör gärna från andra icke-binära personer vad de tänker att enby-mode skulle vara. En person jag känner föreslog dinosaurier och glitter och glada färger, och det låter nog så passande. Personligen gillar jag dock svart och vitt och blommönster, så mitt kön kanske är blomster?

Men nej, det är såklart så, att en är det kön en är oavsett vilka kläder en har. Alltså, min könstillhörighet ändras ju inte oavsett om jag har en fin klänning eller bekväm huvtröja eller bara går omkring hemma i blomstermönstrade leggings och en alldeles för stor gammal T-shirt med reklamtryck för Höganäs kommun. Jag är samma person för det. Om jag en dag inte ens orkar gå upp ur sängen och klä på mig så är jag fortfarande lika mycket icke-binär som tidigare.

Kläder bestämmer inte kön, men för många transpersoner är det absolut viktigt att kunna bära de kläder som en känner passar för den en är. Det är vanligt att en vill bära kläder som en associerar med det kön en är. Det betyder bara inte att en person är det kön som en betraktare associerar med personens klädsel. Transmän kan ha ”feminina” kläder och transkvinnor kan ha ”maskulina” kläder, och de är precis lika mycket män och kvinnor för det. Precis som för cismän och ciskvinnor alltså. Och när det gäller icke-binära kön så har vi att göra med ett brett paraplybegrepp som innefattar en mängd olika könsidentiteter. Även om du anser att en bör använda klädstil för att ”uttrycka” det kön en är, så har du ingen aning om vilka kläder som en viss icke-binär person anser passar för deras icke-binära kön.

Slutsatsen är att en inte ska ifrågasätta någons könstillhörighet utifrån vilka kläder de bär (eller frisyr eller smink eller vad det kan vara). Och om cisfolk ändå insisterar på att kläder bestämmer kön, så kan de ju roa sig med att ifrågasätta varandra och lämna transpersoner ifred. Fast helst får de låta bli med det också, för att trakassera ciskvinnor som har byxor och kalla dem män är ju misogyni som nog var gammal och unken redan i början av förra århundradet. Men just därför önskar jag att folk fattade att det är minst lika oacceptabelt att göra det mot transpersoner (och ännu värre, då det ju sker i kontexten av systematiskt samhällsomfattande cissexistiskt förtryck).

Publicerat i Feminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , , , , | 5 kommentarer

Icke-binär är inte en politisk ideologi

För att fortsätta på vad jag började skriva om igår, om vad folk tror att icke-binär betyder, vill jag nu tala om den här idén om att icke-binära kön är någon sorts politisk manifestation. Många verkar tro att vara icke-binär är typ att vara trans fast lite mer cool och edgy genom att välja en mer alternativ könsidentitet (för transpersoner väljer ju sitt kön, det är så det funkar). Folk tror att icke-binär identitet är en politisk ideologi. Och med detta följer krav på att ha en renlärig könsidentitet samt att folk tror att det är rimligt att diskutera icke-binära personer som om vi var en viss politisk teori.

Det finns de som kallar sig icke-binära av typ ”politiska skäl”, och de kan rentav vara direkt TERF-iga. Men det har ju inte andra icke-binära något ansvar för, lika lite som att alla kvinnor skulle vara ansvariga för att det finns TERFs liksom. Att det finns små grupper av ”politiskt icke-binära” som har dåliga åsikter har liksom inget med mig att göra. Dock vill jag säga att jag inte direkt bryr mig om någon vill kalla sig icke-binär av politiska skäl, så länge deras åsikter inte är kassa. Men jag vill inte att folk ska tala om det som att icke-binär skulle vara en politisk ideologi.

Men jag avskyr den här idén om att vara icke-binär är ett politiskt ställningstagande. Jag är inte enby för att jag vill typ ”ta ställning” mot binära kön. Och det kanske är svårt att tro när det kommer från någon som använder ”Anarkoautist” som pseudonym, men min identitet är inte en politisk ideologi. Att jag är autistisk är inte ett politiskt ställningstagande mot systematisk ableism. Jag är autistisk för att jag föddes så (eller för att jag drack för mycket mjölk som liten, enligt somliga, fast jag var allergisk mot mjölk så det var nog inte därför). Att jag är autistisk är ett faktum, det är en del av mig. Att jag bejakar mina autistiska sidor, att jag kallar mig autist och bloggar om att autism är bra, det är politiskt. Men jag blev inte autistisk för att jag som bebis bestämde mig för att göra någon politisk poäng.

Att jag är icke-binär är också ett faktum om mig. Exakt vad det beror på vet jag ju inte, förutom att min autistiska neurologi är en viktig komponent. Det är inte alls ovanligt att autister har svårt att förstå eller anpassa sig till könsroller, och även innan jag kände till begreppet icke-binär, så tänkte jag ofta att ”autistisk” var mitt kön. Och det tänker jag i och för sig fortfarande. När jag använder etiketten agender tänker jag att a:et står för autistisk. Att jag är icke-binär har mycket att göra med att jag är autistisk, och sen beror det väl på omständigheter att det är så jag tolkar mina upplevelser. Hur jag förhåller mig till denna del av min identitet är nödvändigtvis ett politiskt val, men att jag är vad jag är har aldrig varit ett politiskt ställningstagande. Det är bara ett faktum om mig.

Jag är inte icke-binär för att jag aktivt vill ta avstånd från de binära könen. Jag är icke-binär för att jag inte är ett av de binära könen. Men det finns många som anser att transpersoner i allmänhet (binära eller inte) har en skyldighet att vara trans på ”rätt” sätt i syfte att typ göra den ena eller andra politiska poängen. Och det finns även många transpersoner (binära eller inte) som har denna uppfattning. Det finns många som anser att ickebinära personer som tilldelats könet flicka måste anamma någon sorts ”maskulint könsuttryck” eller vad de nu kallar det, för annars har de inte tagit ställning mot sitt tilldelade kön ordentligt. Och motsvarande för de som tilldelats kön pojke, antar jag, fast då anser väl många att en inte kan vara icke-binär, utan då måste en vara kvinna annars gills det inte. Ett problem med allt detta är att det bygger på uppfattningen att kön är ett spektrum mellan två extrempunkter (man och kvinna), och att icke-binära då måste röra sig mellan dessa två punkter, och ju längre bort en är från det ena könet ju närmare är en det andra. Detta är felaktigt. Jag har tidigare skrivit om min enkla triangelmodell för könsidentitet. Det är inte alls någon fullständig teori om kön, utan endast en tankemodell som jag och en del andra finner användbar för att visualisera kön. För den visar att kön inte är motsatser, och det går att röra sig bort från det ena binära könet utan att närma sig det andra.  Detta är väldigt relevant för många autister vars upplevelse av kön formas just av upplevelsen att inte känna samhörighet eller kunna anpassa sig till någon av de binära alternativen.

När folk talar som om min könsidentitet var till för att typ provocera och sätta mig på tvären mot omgivningen, blir jag påminns om typ hela mitt liv som autist. För exakt detta har folk alltid sagt om mig när de känt sig provocerade över att jag är autistisk, och blivit arga för att jag inte förmått anpassa mig efter samhällets krav. Men oavsett om jag var ”trotsig” eller inte (och okej, visst vägrade jag också underordna mig av princip) men det som provocerade andra var inte något jag valt, och det var inte heller mitt val att inte kunna anpassa mig efter omgivningens krav.  Jag vill inte att folk ska säga att min oförmåga att anpassa mig till NT-samhällets krav i sig skulle vara någon sorts politisk aktion. Och det är ju samma sak med att jag är icke-binär.

Och jag vill inte heller höra några krav på att jag i egenskap av icke-binär, har skyldighet att vara trans på rätt sätt för att göra motstånd mot patriarkatet. Alltså, jag är ju absolut för att störta patriarkatet osv, men jag vill inte att andra ska använda min könsidentitet som en ursäkt för att dumpa allt ansvar på mig. Det finns ju även de transpersoner som tycker att icke-binära som inte ”tar avstånd” från sitt tilldelade kön tydligt nog är typ förrädare och inte har rätt att kalla sig trans, fast grejer är egentligen att samhället inte erkänner icke-binära kön så det finns liksom inget sätt att vinna.

Nyligen såg jag en transperson som sa att hen inte förstod afab-personer som kallar sig trans fast de fortsätter att typ ha feminina kläder. ”Hur är det att utmana det kön som de säger att de inte är. Som att transpersoner har en särskild skyldighet att ”utmana könsroller” och annars kan de inte vara det kön de säger (samtidigt som samhället anser att vi har en särskild skyldighet att anpassa oss till könsroller så en kan liksom inte vinna). Cispersoner utsätts inte alls för dessa krav. En ciskvinna kan ha feminina eller maskulina kläder, och ha smink eller inte, och erkänns fortfarande som kvinna. Sen är det ju så i patriarkatet, att kvinnor blir straffade för att vara kvinnor, men de blir som regel inte straffade genom att få sin könstillhörighet indragen.

Och folk får gärna ”utmana det kön de inte är” om de vill, men jag har två binära kön som jag inte är och jag känner inte för att utmana någon av dem. Det ena binära könet är jag tillräckligt traumatiserad av att associeras med, att jag bara vill hålla mig så långt bort ifrån som möjligt. Jag har ingen lust att vandra tillbaka för att ”utmana” det. Det andra binära könet har jag verkligen inget otalt med. Det är bara inte jag. Jag vill helst samexistera i fred och harmoni. Är inte ute efter att utmana någons könsidentitet.

Neurodiversitet och transkamp må vara del av min politiska ideologi, men min existens som icke-binära autistisk transperson är inte ett politiskt val. Att påstå något annat är både att förminska min identitet, och att förminska det som verkligen är mina politiska uppfattningar och val.

autism-and-trans-symbol

Publicerat i Autism och kön, Autistisk identitet, Feminism, funkisfeminism, Teorier om kön | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Icke-binär betyder att andra säger att en inte är trans så länge en insisterar på att bli diskriminerad av transvården

Jag är verkligen helt utanför allt vad svensk transrörelse heter (så mycket att jag inte ens vet vad det heter). Så jag vet inte vilka konflikter och debatter som pågår. Men jag har blivit medveten om att det visst finns många som är väldigt fientligt inställa mot icke-binära transpersoner. Jag tycker det känns jättemärkligt att dela upp världen i de binära och de icke-binära, så jag har haft svårt att smälta att det finns de som ser sig som lojala med den tidigare gruppen i kamp mot den senare. Och så kan transpersoner och cisfeminister ha roligt åt att håna icke-binära transpersoner för att vi, eh, typ kallar oss icke-binära eller vad det nu är de är sura på.

Även om jag nog sett det förut så blev jag hemskt förvirrad över att återigen se vad som sägs om ”icke-binära”. Alltså jag vet ju egentligen vad det handlar om, det är cissexism och ableism och transmisogyni och allt det gamla vanliga. Men ändå, det är allt så väldigt orimligt.

Vad som sägs är, icke-binära säger att binära transpersoner befäster könsroller och inte är trans på riktig och de osynliggör binära transpersoner. Och de är själva inte trans på riktigt, och så hittar de på att de utsätts för diskriminering bara för att förstöra för de som Är Trans På Riktigt. Det sägs nog massa andra saker också. Som att vi är stoppklossar eller vad den senaste avhumaniserande metaforen nu är. I vilket fall så låter det ju väldigt märkligt.

Detta är visserligen inte första gången jag ser det där om att icke-binära personer skulle vara väldigt hatiska mot binära transpersoner och anklaga dem för att befästa patriarkatet eller något annat skitsnack. Jag har aldrig själv sett icke-binära personer säga dessa saker, men jag har hört det påstås att de gör det så pass ofta, att jag känner att det måste åtminstone finnas någon sorts bakgrund till det. En berättelse baserad på en verklig händelse, som det heter. Om det sen är typ en person som sa något dåligt för 20 år sedan, eller om det är något mer utbrett fenomen, har jag ingen aning om.

Så, vad någon berättade för mig är ungefär följande: En gång så var det en eller annan obskyr queerfeministisk sekt av icke-binära personer som uttryckte dåliga åsikter om andra transpersoner. Och detta används nu som förevändning för personer som mest är obekväma med att icke-binära transpersoner existerar. För jag tror ju inte en sekund på att alla verkligen på riktigt tror att icke-binära kön är en politisk sekt som står bakom vad nu någon fånig grupp sagt en gång.

Alltså, icke-binära kön är ju inte en politisk ideologi. Så om någon grupp kallar sig icke-binära och ser det som ett politiskt ställningstagande så får de ju göra det, men det har ju inget med andra icke-binära personer att göra. Jag har hört att ”politiskt trans” är ett begrepp men jag vet inte riktigt vem som använder det. Jag är väldigt politisk av mig, men jag är i alla fall inte icke-binär som något politiskt ställningstagande och jag tror inte att jag vet någon annan icke-binär person som är det heller.

Samtidigt som icke-binära personer nu beskylls för att ogiltigförklara binära kön (vars legitimitet visserligen erkänns av hela samhället men jag håller absolut med om att det är dumt att påstå att de inte gills) så beskylls icke-binära också för att inte vara riktigt trans, då de inte har några riktiga kön och många inte ens genomgår medicinsk transition. Och just detta är ju väldigt dåligt. För det första, det sista transpersoner behöver är mer gatekeeping och polisande av vem som ”får” kalla sig trans eller inte. En måste inte alls genomgå någon medicinsk behandling för att vara trans. Det finns många skäl till varför en inte kan eller vill göra det men det spelar ingen roll varför, för ingen har någon skyldighet att försvara sitt val att inte genomgå en viss medicinsk behandling.

Att avfärda icke-binära transpersoner som ”fejk” för att de inte genomgår medicinsk transition blir ännu obehagligare när en har i åtanke att på många håll i landet så nekas icke-binära transpersoner vård. På andra håll kan icke-binära få vård, men inte i samma utsträckning som binära transpersoner. Det förhåller sig alltså så, att den svenska transvården har som officiell policy att neka icke-binära transpersoner medicinsk behandling. Icke-binära transpersoner får bokstavligen inte genomgå medicinsk transition, beroende på var de bor, och i alla lägen är den vård som finns att tillgå mer begränsad. Att ogiltigförklara icke-binära transpersoner för att de inte genomgår medicinsk transition, samtidigt som de inte ens tillåts genomgå medicinsk transition, är ju så äckligt det bara blir.

Om någon nu vill anklaga mig för att vara ”fejk” så kan jag ju erkänna att jag i mina kontakter med transvården låtsades vara binär, så att jag skulle bli bedömd som, som läkaren kallade det, ”genuint transsexuell”, så jag kan få tillgång till privilegium som vård och att byta personnummer osv. Så där har ni det, jag är icke-binär och jag låtsas vara något jag inte är, men det är ju inte jag som hittade på regeln att jag inte ska få samma rättigheter om jag är öppen med vad jag är. Och det är inte en lögn som skadar någon annan. Mest tråkig för mig att behöva låtsas att jag är ett annat kön än jag är. Typ alla transpersoner vet väl ändå att behöva felköna sig själv är inte så fruktansvärt roligt.

Det är också väldigt märkligt att trots allt detta påstå att icke-binära transpersoner inte utsätts får någon diskriminering för att de är icke-binära. Alltså, jo. Det är officiell policy. Det är liksom inget att diskutera. Icke-binära transpersoner har inte samma rätt till vård, eller inte rätt till vård alls, för att de är icke-binära. Icke-binära transpersoner får heller inte byta juridiskt kön. Det finns inga delade meningar om att det är så här, det är liksom inskrivet i reglerna. Enda sättet att förneka att icke-binära transpersoner utsätts får någon diskriminering i egenskap av icke-binära, vore att påstå att transvårdens officiella policy är fake och att enbies konspirerar med transvården för att få det att verka som att vi diskrimineras i vården, samtidigt som de i hemlighet förser oss med vård på samma villkor som andra transpersoner.

Och eftersom detta vore den mest meningslösa konspiration som någonsin konspireras kan vi nog alla hålla med om att en sådan konspirationsteori inte har någon grund i verklighet. Och då kan vi konstatera att transpersoner diskrimineras i transvården. Vilket skulle bevisas.

Publicerat i Feminism | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Fyra skäl till varför det är fel att förkasta självdiagnos

tsukimonogatari-2.png

Låt oss tala om självdiagnos. Det finns autistiska personer som säger att endast autister som har en professionellt fastställd diagnos räknas som autister, och att de är de enda som har rätt att uttala sig i frågor som rör autister. Och samma fenomen gäller även för andra funktionsnedsättningar. Jag använder autism som exempel eftersom det alltid ligger närmast till hands för mig. Det finns grupper för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, där endast personer med formell NPF-diagnos är välkomna.

Det finns fyra starka skäl till att krav på formell diagnos är dåligt. För det första, att möjligheterna att få diagnos varierar mycket beroende på faktorer som bakgrund, kön, hudfärg, andra funktionsnedsättningar, samhällsklass och så vidare. För det andra, att krav på formell diagnos per definition förutsätter att professionella experter har större rätt att definiera vem som är funkis, än vad funkisar själva har. Krav på formell diagnos innebär per definition att ge den medicinska modellen företräde, och förkasta de perspektiv som bygger på funkisars kritik mot ableism. För det tredje (relaterat till det andra), att diagnoskrav inte alls (till skillnad från vad som ofta påstås) stärker funkisars röster utan tvärtom underminerar dem. För det fjärde, att självdiagnos ofta bygger på djup kunskap om funktionsnedsättningar och om en person bedömer sig ha en viss funktionsnedsättning så är hen bättre lämpad att avgöra detta än någon utomstående.

1. Diagnosprocessen är diskriminerande

Bland de som förespråkar diagnoskrav finns det en stor överrepresentation av vita cismän. Det råkar även vara så att vita cismän har en stor fördel när det kommer till att få en professionellt fastställd diagnos. Enligt alla stereotyper är autister vita cismän, och detta påverkar diagnosprocessen. Diagnosprocessen är väldigt sexistisk, och det är väl känt att autism är underdiagnosticerat hos flickor. Psykiatrin är också liksom resten av samhället djupt rasistiskt, vilket missgynnar den som inte är vit. Ableism innebär att möjligheten att få en NPF-diagnos kan variera, beroende på vilka andra diagnoser en redan har fått. Många blir feldiagnosticerade. Och eftersom vården är otillgänglig kan det vara så att en del funkisar inte klarar av att ta sig igenom en utredning på grund av andra funktionsnedsättningar, eller till och med på grund av just den funktions-nedsättning som ska utredas. Många funkisar har tidigare trauman kopplade till psykiatrin och vården, och har alla anledningar att hålla sig undan utredningar.

Det kan också finnas många skäl att inte vilja ha en formell diagnos, även om en skulle kunna få det. En autistisk förälder kanske inte vill ha en diagnos på papper, då de är rädda att hamna i problem med myndigheter som anser att autister inte kan vara föräldrar.  En autistisk transperson kanske inte vill att transvården ska veta att hen är autistisk, då transvården har en historia av att diskriminera mot autister. Jag har för mig att det inom vissa yrken förekommer officiellt sanktionerad diskriminering, och den som har NPF-diagnos får inte ta körkort utan särskilt intyg från vården. Jag har tidigare talat om att det i de flesta sammanhang är bättre att ha en formell diagnos än att inte ha det, men det betyder inte att det alltid är en fördel.

Att kräva att autister har formell diagnos innan de får uttala sig är att säga att vi bör i första hand bör lyssna på vita cismän, då det är vita cismän som i störst utsträckning har möjlighet att få en formell diagnos. Det är att säga att vi inte bör lyssna på autister som tillhör andra marginaliserade grupper. Ett krav på formell diagnos är ett krav på att inte bli utsatt för diskriminering i vården. Det är lätt att se varför vita cismän är entusiastiska över tanken på att endast autister med formell diagnos ska få uttala sig. Det betyder att de själva får tala mer och alla andra mindre.

2. Diagnoskrav ger tolkningsföreträde till de som förtrycker funkisar

Krav på professionell diagnos bygger nödvändigtvis på uppfattningen om att funkisar inte har rätt att definiera sig själva. Det säger att autister inte har rätt att definiera vem som är autistisk eller vad autism innebär, men däremot har professionella experter definiera vem som är autistisk och vad det innebär att vara autistisk. Samma människor som sedan århundraden tillbaka har kontrollerat funkisar och berövat oss värdighet och självbestämmande och för den delen våra liv, har rätt att definiera vilka vi är. Att ge tolkningsföreträde åt professionella ”experter” är att säga att de extremt ableistiska diagnoskriterierna är mer giltiga än allt vad autister själva säger om vad autism innebär.

Förespråkare för diagnoskrav säger att de som verkligen har funktionsnedsättningen ska ha tolkningsföreträde. Men det är väldigt motsägelsefullt att påstå att funkisars röster ska få mer utrymme, och samtidigt säga att professionella experter vet mer om våra liv än vi själva gör. Krav på formell diagnos går inte att förena med ett samhällskritiskt funkisperspektiv. För uppfattningen om den formella diagnosens unika legitimitet bygger nödvändigtvis på att vi erkänner de institutioner som förtrycker funkisar som legitima.

3. Diagnoskrav hindrar inte icke-funkisar från att tala över huvudet på oss

Ett argument för diagnoskrav är att endast den som verkligen har en funktionsnedsättning ska få uttala sig. Ingen icke-funkis ska kunna komma och bara utge sig för att ha en funktionsnedsättning för att stjäla vårt utrymme. Det finns flera problem med detta argument. För det första, som jag förklarat ovan så innebär diagnoskrav just att vi erkänner icke-funkisars rätt att tala över huvudet på oss. Det är att säga att professionella experter har rätt att bestämma vem som har rät att uttala sig i funkisfrågor. För det andra så hindrar inte diagnoskrav någon illvillig abled att utge sig för att vara funkis. Det är nämligen inte alls svårt att säga att en har en formell diagnos. Även om vi för sakens skull accepterar att alla som har professionell diagnos också har funktionsnedsättningen som diagnosticeras (som om fel diagnos aldrig satts) så måste en ju ändå ta personens ord på att hen har diagnosen. Om en icke-autist ljuger om att hen är autistisk så kan hen ju lika lätt ljuga om att hen har en formell diagnos.

För övrigt är det i flesta sammanhang en väldigt dålig strategi för NT-personer som vill att folk ska lyssna på dem, att utge sig för att vara autister. Autister är nämligen de sista personer som någon lyssnar på. Då är det en bättre taktik att låtsas vara förälder till ett autistiskt barn. Eller typ säga att en har en syssling med autism.

4. Ingen är mer lämpad att avgöra än individen själv

Någon kanske invänder att, okej men någon kanske verkligen tror att hen är autistisk fast hen inte är det? Så vi måste ha krav på formell diagnos för att förhindra att en förvirrad NT får för sig att hen är autist och råkar uttala en åsikt. Problemet med detta är dels att det inte finns någon anledning att tro att ”experter” skulle veta bättre om en person är autistisk, än personen själv gör. Dessutom, om någon enstaka icke-autist råkar få för sig att hen är autistisk, varför skulle det vara ett problem? Autister är väldigt olika. Jag kan lova att vad en hypotetisk förvirrad icke-autist skulle få för sig att säga, det har någon autist någonstans också sagt. Och många autister säger dåliga saker, så det är ju inte som att vi bara ska tro på allt någon säger för att hen är autistisk.

Men glöm allt om hypotetiska förvirrade icke-autister. Det är inte relevant. För det viktiga är, ingen är mer kvalificerad att avgöra om huruvida en viss person är autistisk än personen själv. ”Självdiagnos” betyder inte att en bara får en magkänsla och sen bestämmer att en är autist. Den som är självdiagnosticerad har ofta satt sig väldigt mycket in i vad funktionsnedsättningen innebär. Någon som har en formell diagnos kan säga självsäkert att hen har en viss funktionsnedsättning, utan att nödvändigtvis ha någon djupare kunskap om vad funktionsnedsättningen innebär. Autister som inte har någon formell diagnos är ofta väldigt försiktiga och vågar inte kalla sig autister innan de verkligen satt sig in i vad det innebär (och även då är det många som är oroliga att de inte är på riktigt, just för att den allmänna uppfattningen är att endast formell diagnos räknas). Och detsamma gäller för andra diagnoser. Funkisar som själva hittat sin diagnos är inte sällan mer kunniga än de flesta ”experter”. Att avfärda funkisars kunskaper om sig själva, och kräva att deras liv ska granskas och godkännas av någon upphöjd expert, är inget annat än ableistiskt förtryck.

Slutsats

Det är dåligt att kräva att folk ska ha formella diagnoser. Skitdåligt rentav. Sluta vara så dåliga.

Publicerat i ableism, Autism, Funkispolitik, NT-professionella, Vården och läkarvetenskap | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer

Skolan är inte till för en autistisk elev

skola 2.jpg

Jag fortsätter från det jag skrev igår. Autistiska Manifestet har skrivit om sitt första möte med katederundervisning. Om alla de saker som gör skolan till en svår prövning för en autistisk elev:

Jag började alltså i en vanlig klass i fyran. Det var en helt annan sorts klassrum än jag var van vid. All undervisning var i form av lektioner. Det fanns en vit tavla och läraren stod där framme och förklarade saker. Vi var 30 elever i klassen. Vi satt tätt packade. Vi hade alla varsin bänk, och varsin extremt obekväm stol i plast. Nu ska vi ha matte. Läraren förklarar saker ur det nya kapitlet. En del elever hänger inte med. En del kan inte koncentrera sig. En del förstår inte varför de måste lyssna på läraren förklara samma sak så många gånger, på så opedagogiskt sätt. En del kan inte sitta still och får skäll. En del behöver egentligen gå på toa, men kan inte forma orden för att be om lov. En del får ont av de obekväma stolarna. En del hör inte vad läraren säger för hen har vänt sig så att vi inte kan se hens mun. Jag har varit alla dessa elever. Jag är autistisk och ADHD. Men det visste ingen då.

Jag har nog också varit många av dessa elever. Jag har svårt att minnas exakt vad jag hade svårt för i skolan i den här åldern, bara att det var svårt. Det var någon gång i mellanstadiet som jag utreddes för autism och sen fick en autismdiagnos. Detta tyder på att jag nu hade tillräckligt mycket svårigheter i skolan för att det inte skulle undgå någon, fast jag vet att skolan var jobbig från och med första klass. Jag gick hela tiden i vanlig skolklass men det var ändå en förändring att börja fyran. Från och med fjärde klass skulle vi vara i en mycket större skola, än den mindre lågstadieskola där jag gått tidigare. Det var extremt jobbigt med alla intryck. Detta är egentligen ingenting jag minns, så mycket som att jag nu förstår att det måste varit så. Jag vet inte är jag började förstå att jag hade så svårt med intryck. Jag visste ju inte att det inte var likadant för alla. Och alla andra utgick ifrån att det var likadant för mig som för dem, och om jag klagade över något som de inte klagade över så var det jag som var gnällig. De stod ju ut utan att klaga. Måste vara jag som inte försökte.

Jag hade svårt för mycket. Det var svårt att vi nu skulle börja göra mattetal genom att skriva i skrivhäften i stället för direkt i boken, som det hade varit i matteböckerna i lågstadiet. Det var mer att skriva och jag hade svårt med att skriva för hand. Jag har dålig motorik och får ont i handen efter ett tag. Och så ser det så rörigt ut sen. I lågstadiet hade jag fått ägna mycket tid åt att träna på ”skrivstil” utan resultat. Läraren då sa att jag skulle behöva kunna skriva på det sättet senare i livet, men det var som tur är inte sant. Jag tror inte att jag hörde något mer om ”skrivstil” från och med fyran. Efter att jag fått autismdiagnos skulle jag få ”särskilt stöd” men detta så kallade stöd var extremt dåligt. Det var många Smarta Lösningar som inte hade något med mina svårigheter att göra. Utgångspunkten var att om jag bara fick rätt enkla speciallösning, så skulle jag sedan kunna göra samma saker som alla andra. Ingen talade om att försöka utforma min skolgång utifrån att jag fungerade annorlunda.

Jag lyckades ändå lära mig det som förväntades av mig i de flesta ämnen. Jag kunde inte koncentrera mig på lektioner, jag kunde inte göra alla uppgifterna och jag klarade inte av att göra läxor heller (det hjälpte inte ens att min mamma skällde på mig och kallade mig lat, märkligt nog). Men jag brukade klara proven. Jag har hört att min lärare var förvånad över detta, för hur kunde jag klara proven om jag inte kunde göra de vanliga uppgifterna under lektionen? En anledning var antagligen att det under proven faktiskt var relativt tyst så jag kunde koncentrera mig. För då var alla eleverna koncentrerade på att göra samma prov, och skulle inte prata med varandra. Och så var jag bra på att lära mig.

Säkert skulle många ha gjort tolkningen att jag var särbegåvad. Under min utredning för autism hade jag ju fått göra tester som sa att jag var ovanligt ”begåvad”. Jag avskyr ju det begreppet. Och låt mig vara tydlig med att min ”begåvning” inte var ett problem. Det var inte därför jag hade det svårt. Tvärtom. Att jag ofta hade lätt att lära mig saker var det som räddade mig. Trots att studiemiljön var urusel och trots att jag varken kunde koncentrera mig på lektionerna eller plugga hemma, så lärde jag mig tillräckligt för att hålla jämna steg med jämnåriga (och ofta var jag före dem). Om jag hade haft lika lätt och svårt för att lära mig saker som barn i allmänhet, så tvivlar jag på att jag skulle ha klarat mig igenom grundskolan. Jag hade svårt för det mesta i skolan, men jag räddades av att jag åtminstone lärde mig saker. För det mesta i alla fall.

Publicerat i Autism, Autistisk, utbildning | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

När vuxna hanterar mobbning genom att straffa barn som utsätts för det

Jag har tidigare tipsat om att Autistiska Manifestet skriver väldigt bra texter om skolan. Jag vill väldigt gärna att fler hittar till hens texter. Både för att författaren är en väldigt viktig person för mig, och även för att det är väldigt bra och viktiga texter, och jag vill gärna läsa fortsättningen. Det behövs mer autistiska röster som berättar om sina erfarenheter av skolan. Föräldrars och lärares och andra yrkespersoners perspektiv får vi ju höra överallt. De gillar att tala om oss. Men autisters röster hörs desto mer sällan. Dels för att de tystas ner, och antagligen också just för att skolan är så traumatisk upplevelse för många autister, att många nog har svårt att skriva om det. Själv har jag skrivit någon text om mina egna upplevelser av skolan, men inte så mycket. Mitt minne från den tiden är ganska dimmigt.

När jag läser Autistiska Manifestet om skolan så kommer en del minnen tillbaka. Jag kommer i detta och kommande inlägg att citera och hänvisa till hens texter, och sedan dela mina egna reflektioner och tankar som dyker upp. Jag börjar med kapitlet om vuxna som gör mer skada än nytta (obs, gå in och läs). Det handlar om bli mobbad i skolan, och sedan bli straffad för att en blir mobbad:

Det var alltså inte tillåtet att inte leka med de andra barnen. Så jag ”lekte” med de andra barnen. Vuxna, lyssna nu. Vad ni gör när ni försöker göra så att alla ”blir sams”, istället för att låta eleven få vara ifred från sina mobbare, är att manipulera eleven som blir mobbad. Att inte bli trodd kan vara mycket traumatiskt. De andra barnen tyckte inte så mycket om mig, förstår jag nu i efterhand. Eller jag förstod det då också, men lärare och föräldrar lyckades övertyga mig att jag hade fel. Jag var konstig. Jag hade ofta på mig byxor som såg ut som pyjamasbyxor. De var bekväma och fina tyckte jag (och det tycker jag fortfarande). Killarna retade mig, och tjejerna verkade snälla ibland, men jag misstänker att de skämtade på min bekostnad. Att de skrattade åt mig, inte med mig. För det kändes inte bra.

Jag känner så väl igen detta fenomen. Jag var också mobbad, och lärde mig tidigt att de vuxna inte fanns där för att hjälpa mig. För det första kunde inte själva se att jag blev mobbad. Det borde vara uppenbart, och om de vuxna ville kunde de säkert ha gjort något utan att alls blanda in mig. Men nej, för att de alls ska göra något måste jag först berätta att jag blev mobbad. Sen skulle jag identifiera mobbarna genom att titta i skolkatalogen. De vuxna kunde ju inte se att jag blev mobbad, och de gjorde ingenting om jag inte först sa vilka det var. Och vad de gjorde sen vet jag inte heller. För jag kunde inte identifiera mobbarna via skolkatalogen, jag hade ju jättesvårt att alls känna igen människor. Och även om jag kunnat göra det hade jag nog inte vågat. Och om jag inte kunde berätta för de vuxna exakt vem det var så gjorde de inget (att de gjorde egna observationer var visst uteslutet).

Och när jag kunde säga vem det var som mobbade mig, då gjorde de vuxna inget annat än att anordna de där hemska samtalen. Jag och mobbaren fick sitta i ett rum med läraren, och så skulle vi samtala. Läraren skulle inte ta ställning utan endast medla, och båda sidor skulle få komma till tals. Det betydde att mobbaren skulle lyssna när jag berättade att jag inte ville bli mobbad. Jag å min sida skulle lyssna på mobbaren som berättade varför hen ville mobba mig. Vad det var med mig som var så dåligt och fel och gjorde hen så provocerad att hen verkligen ville skada mig. Och så skulle vi förstå varandras perspektiv och sen vara sams. Alltså om ni inte förstår hur absurt detta är eller vilken ska det gör, så bör ni läsa det igen tills ni förstår.

Och hela tiden var det så, att man såg det som ett problem hos mig att de andra eleverna inte gillade mig. Jag är ju autistisk och förstår inte sociala regler, som att en inte ska bli mobbad, och om jag bara var mer social skulle allt vara bra. Jag fick inte hålla mig för mig själv heller. Att vara själv var dåligt. Jag skulle gå ut och leka med de andra barnen, vars relation till mig mest kännetecknades av ömsesidigt hat och ensidigt våld från deras sida. Och om jag berättade att jag blev mobbad blev det desto värre för mig. Inte på grund av repressalier från mobbarna, men för att de vuxna hanterade det så fruktansvärt illa. Och sen var det ju en del lärare som mobbade mig också och det var det så klart aldrig någon annan lärare som trodde på när jag berättade.

I efterhand undrar jag hur mycket av de vuxnas ”arbete” med mobbning som var till för att gömma undan problemen så de skulle slippa tänka på det. Att straffa de som mobbas om de berättar om mobbing är ju ett bra sätt att minimera risken för att vuxna alls ska behöva få kännedom om att mobbning förekommer. Medvetet eller inte, så är effekten att barn som mobbas gör allt för att ingen ska få reda på det.

Publicerat i Autism, NT-professionella, utbildning | Märkt , , , | 1 kommentar

Vila resten av april?

X03tZHA

Jag hade en tanke om att jag skulle försöka att publicera ett inlägg om dagen under april månad. Och jag lyckades upprätthålla det längre än jag trodde. Men nu är jag trött så jag tror inte att jag kommer kunna fortsätta månaden ut. Jag hade en del idéer om vad jag skulle använda bloggen till den här månaden, men jag måste anpassa mig till mina varierande energinivåer. Eftersom det är så oförutsägbart vad jag orkar med så vet jag inte nu om jag kommer att fortsätta vara aktiv resten av månaden, eller om det kommer bli tyst i någon vecka eller hur det blir.

Om detta nu blir sista gången jag skriver här under autismmånaden, tänkte jag nu göra en sammanfattning av april. Jag har fått ovanligt mycket trafik. Faktiskt är april 2017 den månad med flest visningar på bloggen någonsin. Och i synnerhet mitt inlägg om världsautismdagen har fått många besök. Det är ju bra att några får rätt information om vad den dagen innebär i alla fall. Och häromdagen fick jag veta att en scoutkår som heter Scouting for Girls and Queers har blivit inspirerats av den här bloggen att anordna ett anarkoautistiskt läger och detta låter så väldigt coolt. Jag skrev om det på Facebook och jag kan ju nu också påminna er om att jag har en FB-sida och ni som inte redan gjort det får gärna gå in och gilla den.

I övrigt har jag skrivit en del bra texter, och länkat till många bra texter som jag och andra har skrivit. Jag hade en tanke om att jag skulle använda den sista veckan av april till att uppmärksamma andra bloggar fast som det är nu blir det kanske inte så mycket mer med det. Men min ork och mitt fokus är väldigt oberäkneligt så vi får se vad jag gör. Kanske ska jag bara dela fler amatörmässiga målningar? Men jag vet inte om det är intressant för andra än jag själv.

Publicerat i Autism, Personligt | Märkt , | 2 kommentarer

Mer autistisk akvarell

Jag orkar inte skriva något tänkvärt idag, så i stället delar jag med mig av ännu en amatörmässig målning. Det jag ville måla var en ogästvänlig värld, och de som undviker faror och tar hand om varandra i en värld som är farlig och skrämmande för dem. Se det gärna som en metafor. Om mina begränsade artistiska sen förmågor räckte för att åstadkomma detta låter jag er avgöra. Jag tycker i alla fall att målningen blev fin så det räcker för mig. Jag försöker göra en bildbeskrivning ifall det hjälper någon, även om jag tycker att detta är hemskt svårt och inte kan avgöra om resultatet alls är hjälpsamt.

flykt-30-11-16.jpg

Bildtolkning: Det är ett lanskap med höga grå, klossformade byggnader och röd himmel. Enorma svarta skuggliknande gestalter går omkring bland de grå byggnaderna. I bakgrunden syns skorstenar som det kommer svart rök ur. En figur står lutad mot ett grått räcke, vänd bort så att vi ser den bakifrån Den har blå klänning och långt svart hår och spanar ut över det grå landskapet. Till vänster syns två runda figurer som kurar ihop sig i någon konstruktion av grenar och löv.

 

Publicerat i Personligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Ableistisk terapi

Jag tänkte fortsätta att interagera lite med andra här i vår mikroskopiska autist-blogg-värld. Agenderautist har skrivit om att leva med ableism. Om hur det är just ableismen som orsakar stort lidande men som en inte får någon hjälp att hantera:

Något jag verkligen hade behövt under min kontakt med psykiatrin, är hjälp att se och förhålla mig till ableism. Först och främst hade jag haft nytta av att psykiatrin, som representant för samhället, hade erkänt att ableismen är högst verklig, att de själva utövar och bidrar till att rättfärdiga ableistiskt förtryck, samt att det är oacceptabelt och måste brytas. Jag hade också behövt få lära mig hur ableismen fungerar och hur den tar sig uttryck på alla möjliga lömska sätt, samt hur jag i egenskap av autistisk person har utsatts för och tagit skada av dess förtryck. Jag hade behövt omfattande stöd för att medvetandegöra och bli fri från min internaliserade ableism.

Just detta är väldigt viktigt. Att lära sig om ableism och lära sig att förhålla sig till det, är något av det viktigaste som funkisar behöver lära sig. Men det är inget vi får någon hjälp med i de behandlingar och terapier, som sägs vara till för att vi ska må bättre. Tvärtom är den terapi vi erbjuds i allmänhet minst lika ableistisk som resten av samhället. Autistiska Manifestet har flera bra texter om problemen med KBT ur ett autistiskt perspektiv (till exempel den här om KBT, autism och makt). Den beteendeterapi som autister utsätts för är inget annat än systematisk misshandel, men även andra former av terapi begränsas i sin effektivitet, av att de befäster ableistiska värderingar i stället för att bekämpa dem. Det tas för givet att vi bör sträva efter att bli neurotypiska och produktiva arbetare, och allt annat är ett misslyckande. Och har en otur kan en bli tvungen att lyssna på vårdgivarens politiska åsikter samtidigt som en får veta att ens egna åsikter är patologiska tankar som en bör gå i terapi för.

Det finns mycket att säga om detta ämne, och jag har väl i och för sig sagt saker tidigare, men idag har jag ingen mer koncentration för skrivande så jag avslutar här.

Publicerat i Autism, Autistisk | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Minnen från förskolan (jag var autistisk redan då)

autistisk erin

Det återstår drygt en vecka av Autismmånaden april, och jag tänkte att resten av veckan kan jag ägna mig åt att länka till andras texter och dela mina tankar om vad folk skriver. Även om den här bloggen inte är så värst stor, så vet jag att jag har lite mer trafik än en del andra autister som bloggar, så jag vill använda försöka hjälpa att sprida andras röster. Autistiska Manifestet publicerade en väldigt läsvärd berättelse om sina erfarenheter av att vara autistisk på förskolan.  Det börjar så här:

Mina tidigaste minnen är från när jag var 4 eller 5 år. Jag gick på en Montessoriförskola. Jag tyckte om att vara där. Det fanns olika stationer där man kunde bygga med kaplastavar, göra pärlplattor, rita, forma saker av lera, träna på att hälla vatten från en kanna till två glas, räkna till tusen (eller försöka) på tusen-kedjan, stänga och öppna en dragkedja, träna på att knyta knutar, leka med dockor, gosedjur och andra leksaker, plocka torra ärtor med en pincett från en skål till en annan osv. Om det var någon som ville höra så läste en förskolepedagog högt en viss tid då det var sagostund.

Jag rekommenderar att ni går in och läser resten, för det är väldigt bra berättat. Jag försöker minnas hur min egen upplevelse av förskolan var, fast jag har begränsade minnen från den tiden. Jag tror att jag började där lite senare än en del andra barn. Ett av de första minnen jag har är att jag spikade fast saker på någon bräda. Så det måste ha funnits ett snickerirum av något slag. Jag gick nog på en vanlig förskola. Jag minns inte så väl men jag tror inte att jag hatade det. Jag hade tre kompisar som jag lekte mycket med, och jag minns namnet på dem även om jag inte minns något annat. På den här tiden hade jag ännu inte några svårigheter att anpassa mig till krav på att leva upp till könsroller, som de nu såg ut. Att jag var autistisk var det väl inte heller något som andra barn lade alltför mycket märke till. Krav på konformitet blev högre när jag började skolan. Det kan nog ha varit så att jag var märkbart autistisk redan då, men jag har inga minnen av att ha råkat ut för några problem i och med detta.

Jag minns att jag redan då blev överbelastad av intryck. Vissa dagar blev jag kvar längre på förskolan än vanligt, när de flesta andra barn hade gått hem, och det tyckte jag var trevligt. Jag förstod kanske inte riktigt varför, men det var så mycket lugnare och behagligare då. Jag gillade att rita och att bygga med lego. Jag brukade rita labyrinter fyllda med olika monster och faror. Ibland funderade jag över filosofiska frågor som ”är noll en siffra?” och ”varför blir man snurrig av att snurra runt runt och har detta någon kosmisk innebörd?” När vi skulle leka utomhus var jag ofta och lekte i vad jag minns som en skog, fast det var nog bara ett litet område med jord och träd. Allt var så mycket större när jag var så liten. Enligt mina föräldrar ägnade jag mig ibland åt att göra modeller av blodomloppet i sandlådan, men om de var anatomiskt korrekta vet jag inte.

En i förskolepersonalen lärde mig spela schack. Det tyckte jag var roligt även om han alltid vann. Jag var lite ledsen att ingen annan ville spela med mig. Till skillnad från många andra autister ska jag visst ha varit väldigt verbal på den tiden. Tydligen satt jag och hade diskussioner med mina kompisar, diskussioner som enligt utsago (jag minns inte själv) ska ha varit ovanligt avancerade för barn i den åldern. Någon personal ska ha beskrivit oss som ”små professorer”, vilket jag i efterhand inte vet riktigt vad jag ska tänka om. Var väl något sådant Hans Asperger sa om sina patienter också? Jag hade inte någon autismdiagnos än men jag antar att jag det redan märktes att jag inte var NT. Jag minns inte exakt hur väl jag trivdes på förskolan, men jag tror att jag klarade mig hyfsat. Inte som när jag började skolan och allt blev ett helvete.

Publicerat i Autism, Autistisk, Personligt | Märkt , , , , | 4 kommentarer