Boktips: Chameleon Moon

chameleon moon

Det har inte blivit så många uppdateringar det senaste. Det går i perioder hur mycket jag kan fokusera på att skriva. Och när jag väl kommit av mig får jag svårare att komma på vad jag vill skriva av härnäst. Men idag vill jag tipsa om en bok. För jag har just läst ut Chameleon Moon, och det är en underbar bok, och alla måste få veta att den finns.

Förr i tiden brukade jag läsa väldigt mycket. Sen brände jag ut mig och fick svårare att fokusera på böcker. Lyckligtvis har jag nyligen fått medicin för depression som gör allt bättre. Och nyligen fick jag en bok i present av en vän, och för första gången på länge blev jag fast i en bok igen. Boken är Chameleon Moon av RoAna Sylver, och det är kanske det bästa jag har läst. Någonsin. Jag har sett andra på autist-queer-Twitter tala väldigt varmt om den här boken så det var väldigt roligt att få möjlighet att läsa den. Det var ännu bättre än jag hade kunnat föreställa mig.

Chameleon Moon är en dystopisk roman, men en väldigt optimistisk och varmhjärtad sådan. Det handlar om människor som gör sitt bästa för att ta hand om varandra och hjälpa varandra att överleva i en värld där de är helt övergivna av resten av samhället. Och det finns superkrafter.

Jag är nu inte van att recensera böcker. Så jag går direkt till att berätta all anledningar till att denna bok är awesome och alla bör läsa den:

Bred representation av olika marginaliserade identiteter.

Alla karaktärer är queer.

Flera är funkisar.

En av huvudpersonerna är en polyamorös svart transkvinna som är gift med två kvinnor. Och alla har superkrafter.

Boken skildrar trauma och ångest på ett bra sätt. Jag tror detta är första gången jag ser en liknande berättelse som behandlar det faktum att de flesta människor som hamnar i en så dystopisk värld borde lida av posttraumatisk stress.

Funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa skildras utan ableism.

Boken är helt fri från ableism och även andra ”ismer” så vitt jag kan se.

Och det är en spännande berättelse som är lätt att komma in i.

Och inga sexscener. Alla kanske inte ser det som en fördel men jag uppskattar det. Jag är asexuell och gillar att ha en queer berättelse utan en massa sexy).

Och slutligen: Författaren är en autistisk transkvinna och bara det är ju nästan tillräckligt skäl att skaffa boken.

Jag kan inte komma på något negativt att säga om Chamelon Moon. Inget över huvud taget. Det är en bra bok på precis alla sätt. Det finns två böcker till i serien och jag ser fram emot att få läsa även dessa.

Det behövs fler berättelser som denna. Det vanliga är ju att författare pressar in hjältar som alla är cis och vita och normfungerande. Inget är mer PK än att fokusera på vita cissnubbars erfarenheter. Det är väldigt trevligt att få något annat som omväxling.

Slutsats: Om du är en person som läser böcker så bör du läsa denna Chameleon Moon. Det är typ den bästa boken som skrivits och jag överdriver inte det minsta.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Cisfolkets skrämmande seder och bruk

malefemale

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om cispersoner som frågar främlingar om deras kön. Idag fick jag en reaktion från en läsare, som anser att jag uttryckt mig elakt och fördomsfullt om cispersoner. Hen skriver:

Du som skriver att Du vill att alla skall vara snälla mot varandra och talar om hur vi bör bete oss mot andra – varför skriver Du en så’n sak som ”Cisfolk är läskiga”? Testa gärna att vända på det och säg ”Transfolk är läskiga”. Hur kul lät det?

Detta är inget annat än grovt förtal! Jag har då ingenting emot någon som är cis, och det vill jag vara mycket tydlig med! Jag är har inga fördomar mot cispersoner. Jag har minsann vänner som är cis. De säger att det är okej att säga att cisfolk är läskiga. Dessutom har vi yttrandefrihet i det här landet. Hatar du yttrandefrihet? För det låter lite som att du hatar yttrandefrihet!

Jag står upp för allas lika värde och jag ser alla människor som individer. Jag ser individer, inte kön. Men man måste ju få tala om att en del cispersoner är läskiga. Jag vill återigen påpeka att jag har vänner som är cis. Min mamma är cis. Hon är också väldigt läskig. Så jag vet vad jag talar om. Men jag har inget emot de som är cis, så länge de anstränger sig för att bete sig normalt. Dock har jag levt bland cisfolket i många år och därför vet jag hur de är. Jag är faktiskt en expert på cisfolket seder och bruk. Och många av dem är läskiga, och det är viktigt att vi vågar tala öppet om detta ämne.

Jag har som sagt levt med cisfolk i många år. Och det jag har problem med är alla cispersoner som bara måste trycka upp sin cishet i ansiktet på allt och alla. De är ofta väldigt obehagliga. Visste ni att de tilldelar små barn könstillhörighet utifrån storleken på deras könsorgan? Det är sant! De tittar på det nyfödda barnet, och så mäter de könsorganet och sedan bestämmer de att barnet är pojke eller flicka utifrån detta. Och en del bebisar påtvingas kirurgi för att passa in i cissamhällets mallar. De opererar könsorganen på små barn för att de ska se mer cis ut. Säg inte att detta inte är läskigt.

När de bestämt att barnet ska vara pojke eller flicka (och det finns bara två kön, påstår dem) så väntar de sig att detta ska forma hela barnets liv. De mäter barns könsorgan för att förutspå barnets framtid. En väldigt konstig och obehaglig vidskepelse, om ni frågar mig.

Bland cisföräldrar anses det vara väldigt viktigt att alla känner till barnets anatomi. Föräldrarna försöker gissa vilken sorts anatomi andras barn har. Att gissa fel ses som väldigt genant, både för den som gissar fel och ibland även för den vars barn har utsatts för en felaktig gissning. För att undvika pinsamheter är det en sedvänja att färgkoda barnets kläder. Små barn kläs antingen i rosa eller blått. Färgen signalerar till omgivningen vilken sorts könsorgan barnet har. Det är mycket viktigt att alla, även förbipasserande främlingar, är medveten om barnets anatomi. Många cispersoner blir upprörda om de ser ett barn utan färgkodade kläder, då de blir tvungna att undra över barnets könsorgan. De flesta cisföräldrar följer även sedvänjan att ge barnen olika namn beroende på könsorganets form. Inom ciskulturen associeras nämligen de flesta namn med ett kön.

gender-reveal-cake

Bakverk som del av cisfolkens ritualer. Bilden visar en tårta dekorerad med blå och rosa prickar och texten ”We’re Here for the Sex!”. Runtomkring tårtan ligger mindre muffinliknande bakverk utspridda. De är dekorerade med antingen en blå eller rosa figur. Den rosa figuren är formad för att antyda att den är klädd i kjol.

En sedvänja som började hos ciskönade bosättare i Nordamerika, men som spridit sig till vårt land, är Köns-Avslöjande-Fest (Gender Reveal Party). Detta går till så, att när ett kommande barn ännu är i fosterstadiet, så går den gravida modern (ty hos cisfolket är det alltid modern som blir gravid och föder barn) till en doktor som använder instrument för att ta bilder på fostrets könsorgan. Modern och fadern (ty hos cisfolket är den andra föräldern nästan alltid en fader) anordnar därefter en fest för familj och vänner. Festens höjdpunkt är en ceremoni under vilken föräldrarna avslöjar vilken sorts anatomi deras framtida barn kommer födas med.

När barnen blir äldre blir det ännu viktigare att klä dem i klädsel som är lämpad för barnets kön. I synnerhet är det viktigt att de som utsetts till ”pojkar” inte bär kläder som är ämnade för ”flickor”. Detta då det inom ciskulturen anses sämre att vara flicka än att vara pojke. Det också vanligt att barnen har olika hår beroende på tilldelat kön. Många föräldrar låter håret växa på de som är flickor, medan de noga ser till att hålla pojkarnas hår kort. Långt hår anses i allmänhet vara ett sätt att visa att ett barn tillhör kategorin ”flicka”, och det vore därför skamligt för en ”pojke” att ha långt hår.

Barnen får tidigt lära sig att pojkar och flickor ska bete sig på olika sätt. Ciskulturen är varierad och därför förekommer det vissa variationer, men generellt sett gäller det att pojkar lär sig att ta mer plats och visa mindre hänsyn. Pojkar ska vara starka och obarmhärtiga krigare. Det anses skamligt för en pojke att gråta, ty detta ses som ett tecken på svaghet och omanlighet. Flickor ska däremot vara snälla och hänsynstagande, och gärna ta hand om pojkarna. De får också lära sig att personer av samma kön är kamrater, medan personer av det andra könet endast bör ses som potentiella sexuella partners. Alla dessa saker får barnen lära sig genom både direkta uppmaningar från de vuxna, men också genom sedelärande sagor och filmer. På så vis tränas barnen inför de könsroller de förväntas leva utefter i framtiden.

Det är i regel förbjudet att vilja vara något annat än sitt tilldelade kön. Om en pojke har tilldelats könet flicka, eller en flicka har tilldelats könet pojke, så förväntas hen låtsas vara sitt tilldelade kön i stället för sitt riktiga. Detsamma gäller självklart icke-binära individer, som ju aldrig tilldelas rätt kön vid födseln. Den som inte accepterar sin tilldelade roll straffas ofta hårt. I synnerhet flickor som utsetts till pojkar utsätts för sträng bestraffning. Det anses nämligen vara en stor skam att inte vilja vara en pojke, som ju betraktas som det förnämaste könet. De som vägrar acceptera sin påtvingade könsroll kallas för ”trans” och de utesluts ur ciskulturen. De möter våld och diskriminering och social uteslutning. I vissa länder är det olagligt för de som inte är cis att använda offentliga toaletter, och många cispersoner tror att det skulle innebära stor olycka, om normala individer använde deras toaletter.

Ciscollage.png

Ciskultur: Ett collage. Bokmärken för pojkar och flickor, ”women earbuds”,  barnkläder med texten ”I’m super” (blå för pojkar) och ”I hate my thighs” (rosa för flickor), ”Men’s Pocky Bitter Chocolate”, ”The Bronut, Snack Like a Man”, ”Lady Hammer Pink”, ”the Big Book of Girl/Boy Stuff”, ”Boys Sprinkles och Pretty Pink sprinkles”. Samtliga exempel hämtade från Buzzfeed.

Cisfolket tillskriver sina två kön inte bara andra människor eller djur, utan även alla möjliga föremål. Nästan alla kläder är märkta med orden ”man” eller ”kvinna”, och det är förbjudet för någon att bära kläder som är märkta med fel kön. Men även andra föremål könas i ciskulturen. Rakhyvlar och hygienprodukter har nästan alltid ett kön, och det anses skamligt att använda en produkt med fel könsmärkning. Även andra saker könas ibland. Det finns öronproppar, te, kosttillskott, leksaker, vapen, energidrycker, och mycket mer, som är ämnat endast för det ena könet.

Cispersoner blir ofta nervösa när de inte tror sig kunna avgöra vilket könsorgan en person har, genom att titta på personen. De anser att de har rätt att veta detta. När en cisperson ser någon, vars könstillhörighet inte lätt låter sig avläsas utifrån personens yttre, kan cispersonen gå fram och kräva att personen med oklar könsidentitet förklarar sig. Jag har själv varit med om detta, vilket jag beskriver i den text som jag hänvisar till i det inledande stycket. Den som besöker cissamhället bör vara beredd att få frågor om hur deras könsorgan ser ut, ty cisfolket betraktar inte detta som privat information, utan tvärtom något som även en helt främmande människa har rätt till.

Cisfolket tror att deras ciskultur delas av hela världen. Detta har antagligen ett samband med att den dominerande ciskulturen är överväldigande vit. En viktig vit kulturell praktik är att göra allt för att förneka att andra kulturer existerar. Många cispersoner tror att deras egen föreställning om att det endast finns två kön skulle delas av alla eller de flesta andra kulturer.

Detta var endast en kort inblick i den fascinerande men också väldigt skrämmande värld som är cisfolkets kultur. Så när jag säger att cisfolk är läskiga, är detta inte någon fördom utan det är ren fakta. Vi måste våga tala om de problematiska inslagen i cisfolkets kultur.

Publicerat i Feminism, trans | Märkt , , , | 2 kommentarer

Mobbning och strukturellt förtryck

mobbing

Autistiska Manifestet publicerade häromdagen en text om otillgänglighet i skolan leder till maktobalans och mobbning. Det är en väldigt viktig poäng, och ett exempel på hur mobbning är en konsekvens av maktordningar och strukturellt förtryck. Och så länge ”vuxenvärlden” blundar för detta så finns det inget anti-mobbning-projekt i världen som kommer göra någon skillnad för alla de barn, som utsätts för systematiska kränkningar i skolan. Och det är tyvärr något man gärna blundar för.

Det är därför dessa organisationer som arbetar ”mot mobbning” är helt värdelösa. De bortser helt från strukturellt förtryck, och låtsas som att mobbning är en konflikt som uppstår mellan elever för att eleverna inte lärt sig att vara snälla.

När jag gick i skolan fick jag höra att mobbning är helt godtyckligt. Mobbarna utser ett offer och sen kommer de hitta saker att mobba det offret för. Det skulle alltså vara en slump vem som blir mobbad eller inte.

Hur kom det sig då att jag blev mobbad genom hela grundskolan? Jag bytte skola flera gånger, men jag blev alltid mobbad. Och även i gymnasiet var jag utanför, även om jag kanske inte var mobbad på samma sätt som tidigare. Det var ingen slump att det alltid var jag.

När vuxna påstår att det inte finns någon särskild anledning till att vissa elever blir mobbade, så väljer de att blunda för det faktum att mobbning vanligen är kopplat till förtryck och marginalisering. Förtryckande strukturer som de vuxna är delaktiga i att upprätthålla, och som de fostrar sina barn i. Det är bekvämt att låtsas som att mobbning är något som i första hand en konflikt mellan barn, medan de vuxna är åskådare som försöker göra sitt bästa för att få alla att komma överens. Föräldrar och lärare vill inte kännas vid att mobbning sker på grund av att barn internaliserar samma förtryckande ideologier som sina föräldrar och lärare.

Det är inte godtyckligt vem som blir mobbad, eller vad en blir mobbad för. Jag minns två saker som var återkommande i den mobbning som jag utsattes för. Jag blev retad för att jag var autistisk, och för att jag var trans. Nu var det inte så att de andra eleverna visste att jag var vare sig trans eller autistisk. Jag visste det inte ens själv. Jag visste inte att jag var autistisk förrän i mellanstadiet, och jag visste inte att jag var trans förrän i vuxen ålder. Men jag blev mobbad för det.

De andra barnen lade märke till att jag avvek på sätt som inte ansågs socialt acceptabelt. De lade märke till att jag betedde mig annorlunda, och de vuxna visade att det inte var okej, utan att det var något fel på mig. Så jag blev retad för allt konstigt och avvikande som jag gjorde. Och jag förstod det inte själv men jag blev även retad för min oförmåga att anpassa mig efter könsroller. Jag skulle vara pojke men det lyckades jag visst inte något vidare med. Och så blev jag retad för att vara feminin och gay och könslös och asexuell. Eftersom jag inte själv förstod kön särskilt bra så förstod jag inte heller hur mycket jag misslyckades med det. Men i efterhand är mönstret tydligt. Tidigare hade jag tolkat alltihop som att jag blev mobbad för att jag var så konstigt autistisk, men även när jag hamnade i en grupp jämnåriga autister så var det ändå jag som hamnade längst ner i hierarkin. Och jag förstod inte varför för jag tyckte inte att jag var mer udda än de andra, men det var just det där med kön som jag inte förstod. Så jag blev utsatt för mobbning och våld där också.

Det är inte en slump vem som blir mobbad, eller vad en blir mobbad för. Det handlar om systematiskt förtryck. Visserligen blev jag retad för enskilda saker, som i sig inte kan kopplas till förtryckande strukturer. Men det som var återkommande var att jag mobbades för att jag var märkbart autistisk och queer, och det var också därför jag alltid var en måltavla och alltid hamnade längst ner i sociala hierarkier. Det var ingen slump.

Det är ingen slump, och det är inte en konflikt mellan barn. Barn kommer inte på det själva. De hade någonstans lärt sig vad som var normalt och rätt, och att jag inte var det. Och jag hade också fått lära mig det. Både jag och mina mobbare hade internaliserat ableistisk och cis-hetero-patriarkal ideologi. Dessutom kunde barnen se hur de vuxna behandlade mig eller andra som liknade mig. För de vuxna gillade mig inte och det gjorde de ingen hemlighet av. En del lärare gillade mig men många andra avskydde mig. Och jag har några minnen av hur andra barns föräldrar inte heller gillade mig.

Det är ingen slump vem som utsätts för mobbning. Det är de som är sårbara i allmänhet, och som avviker från normen på sätt som bestraffas av samhället, som också är mest sårbara för just mobbning.

Publicerat i Autism, Feminism, funkisfeminism, Samhälle och politik, utbildning | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Internet är på riktigt. Vänner på internet är värdefulla.

friend

Trots att vi använder internet varje dag, är det fortfarande många som tror att internet inte är riktigt på riktigt. Den fysiska verkligheten kallas för IRL, i motsats till det som sker på internet som jag antar är det overkliga livet. Såväl hat som kärlek och vänskap anses vara mindre verkligt när det sker via internet. Onlinevänner är inte riktiga vänner och onlineaktivism är meningslöst. När jag växte upp brukade min mor skälla på mig för att jag satt för mycket vid datorn. Hon sa åt mig att gå ut och träffa ”riktiga människor”. Riktiga människor var visserligen barn som mobbade mig, men bättre det än att ha meningsfull social interaction via nätet. Internet är inte riktigt på riktigt trots allt.

Tanken om att internet inte är på riktigt är problematisk av flera skäl. Men framför allt bygger det på väldigt djupt rotad ableism. Det finns väldigt snäva ramar för vilka former av sociala och politiska aktiviteter som anses värdefulla. Du ska socialisera och engagera dig på sätt som kräver väldigt specifika sociala och kognitiva förmågor, annars är det inte värt något. Du ska kunna ta dig ut. Du ska kommunicera verbalt och följa alla protokoll för ögonkontakt och kroppsspråk. Du ska kunna hantera intryck och konversera i realtid. Du ska ha resurser och kapacitet att resa. Detta betyder också att du ska umgås med andra som har dessa möjligheter och förmågor.

För många funkisar bidrar detta synsätt till social isolering. Många av oss har begränsade eller inga möjligheter att delta i konventionella sociala sammanhang. Att träffa folk i den fysiska världen. Internet är för många ett förträffligt alternativ. Men vi höra att vi inte kan skapa värdefulla sociala band via internet. Att vänskap med människor som inte är på samma plats inte kan vara mer än ett innehållslöst substitut till äkta vänskap. Vi får lära oss att vi alltid kommer vara ensamma, oavsett vilka kontakter vi har, så länge vi inte umgås i den fysiska världen.

Vi internaliserar ableistiska ideal som uppmanar oss att vara ensamma.

Och det är fel. Så väldigt fel. Jag har äntligen börjat inse hur väldigt fel det är. För jag har lärt känna väldigt många fantastiska människor via internet. Jag hittade min partner och bästa vän av ett väldigt osannolikt sammanträffande via nätet, och vi blev ett par innan vi ens hade träffat varandra. Vi lärde känna varandra genom att chatta på Facebook. Väldigt mycket. Och det är inte alls sant att en inte lär känna andra på riktigt för att en kommunicerar över internet. Tvärtom, för oss var skriftlig kommunikation ett väldigt bra sätt att lära känna varandra. Efter tre veckor var vi ett par och nu har vi varit tillsammans i över tre år och det är det bästa som någonsin har hänt mig.

Och i övrigt har jag hela mitt sociala liv på internet numera. Min vänkrets består i princip uteslutande av autister på twitter. Min lilla autistiska twitterbubbla är det bästa sociala sammanhang jag har varit del av. Jag har vänner i flera olika länder. Att jag inte träffat dem betyder inte att de inte är riktiga vänner. De är mer riktiga än några av de vänner som jag lärde känna ”IRL”. För ärligt talat, de flesta av mina ”IRL”-bekantskaper var väldigt ytliga. Det är hos min vänskapskrets på nätet som jag kan få meningsfullt stöd, och det är där jag kan diskutera viktiga saker och känna mig hemma i största allmänhet. Därför kan jag verkligen inte relatera till att det skulle vara bättre att hitta sitt sociala umgänge i offline-världen. Men länge trodde jag nog att det var så, att sociala relation bara räknas om en befinner sig på samma plats ibland. Och så var jag länge väldigt ensam.

Online och offline båda är delar av samma verklighet. Det ena är inte mer på riktigt än det andra. Att socialisera via twitter eller mail eller att sitta vid samma bord, inget sätt är i grunden bättre än något annat. En kan ha nära relationer med personer som en aldrig har träffat, precis som att en kan ha ytliga och meningslösa relationer till personer som en träffar varje dag. Underskatta aldrig internet.

Publicerat i Samhälle och politik, Sociala relationer | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Cispersoner som förnekar biologi (men anklagar transpersoner för att göra det)

mg.jpg

En rolig sak med att vara trans är att varje dag få ta del av hundra olika ”argument” för att en egentligen inte existerar. Och med roligt menar jag extremt tröttsamt. Och obehagligt. Dessvärre är det svårt att undvika om en vill ha någon sorts kontakt med omvärlden.

Jag har alltid sett mig som en person som existerar. Jag skulle rentav påstå att min existens är ett okontroversiellt faktum. Det finns klara bevis för att jag finns. Och jag är trans och icke-binär. Tänk om vi alla bara kunde acceptera detta och gå vidare. Hade inte det varit trevligt?

Nähä, inte det?

Min senaste text handlade om främlingar som blir arga för att de inte vet hur de ska köna en. Och så finns det de som vill småprata genom fråga när en tänker ”byta kön” och bli det andra könet på riktigt. Och på sociala medier finns det inget slut på alla främlingar som vill att en ska höra deras vedervärdiga åsikter om ens existens. Cis är väldigt utmattande.

En populär grej bland de som är anti trans är att anklaga transpersoner för att ”förneka biologi”. Det är ett riktigt bisarrt påstående som inte har något med verkligheten att göra. Att förneka biologi vore till exempel om en person som saknar nödvändiga reproduktiva organ påstår sig kunna bli gravid. Eller om jag förnekade att det kroppsliga som jag har dysfori över är en effekt av att min kropp producerade fel hormoner när jag genomgick puberteten. Det vore också att förneka biologi om jag hävdade att hormonbehandling nu skulle ändra tillbaka alla oönskade effekter av min första pubertet. Om jag skulle vägra att acceptera biologiska fakta så vore det att förneka biologi. Men det har jag aldrig gjort och det har jag aldrig sett någon annan transperson göra heller. När jag säger att jag är agender så är det inte över huvud taget ett påstående om biologi. Det är ett påstående om min könsidentitet. Biologi har inget med saken att göra.

De cispersoner som kommer med dessa påståenden är däremot själva väldigt duktiga på att förneka biologi. De tror att biologi är binärt. Att det finns två ”biologiska kön”. De tror det finns två uppsättningar könskromosomer, XX och XY, och de tror att alla som kan bli gravida är XX, och att alla som kan göra någon gravid är XY. Och många av dem tror att alla är fertila också. De tror att de vet vilka kromosomer de själva har även om de aldrig har gjort något test för att ta reda på detta. De tror att intersexpersoner inte existerar. Och de tror att de genitalier vi föds med bestämmer vilka vi är. De förstår inte biologi, och väljer att inte förstå. De förnekar all biologi som inte stämmer med deras världsbild.

Egentligen spelar det ingen roll i sammanhanget om en förstår biologi eller inte, för det har inget med saken att göra. Transpersoners existens är inget som kan eller bör bevisas eller motbevisas med biologi. Vi finns. Att vi finns bevisar att mänsklig biologi tillåter transpersoner. Vi människor är biologiska varelser så på ett eller annat sätt måste det ju vara vår biologi som gör att vi är trans eller cis (i kombination med en specifik social kontext). I den bemärkelsen är alla transpersoner biologiskt trans, och vår könsidentitet är detsamma som vårt ”biologiska kön”. Fast detta får inte sammanblandas med spectrum av biologiska egenskaper som brukar benämnas som ”biologiskt kön”. Och personer som är intersex och inte passar in i den binära modellen utsätts för våld och förtyck (könsstympning av bebisar till exempel, det är lika vedervärdigt som det låter). Så jag vill inte antyda att biologi är irrelevant (det är ju för den delen inte irrelevant att samhället försökte tvinga in mig i en roll som skadade mig, endast för att mina genitalier hade en viss form när jag föddes). Den binära cissexisistiska modellen skadar alla som avviker ifrån den på något sätt.

Men jag vill i vilket fall inte köna min biologi. Och om jag har ett ”biologiskt kön” så är jag biologisk enby. Och de som säger emot kan avfärdas som de biologiförnekare de är.

Publicerat i Feminism, trans | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Är det en flicka eller kille du är?”

Durarara___x_2_EP_5_Screengrab_1

Jag har inte skrivit så mycket här under den senaste månaden. Jag har varit distraherad av ekonomiskt stress och mest inte kommit på så mycket att skriva om. Eller så har jag kommit på saker att skriva om men inte orkat göra något av det. Men idag tänkte jag berätta om något jag varit med om nyligen. Temat är cispersoner som beter sig väldigt olämpligt.

Det är över tio månader sedan jag började med hormonbehandlingen, och jag har börjat märka av att folk allt oftare blir osäkra på min könstillhörighet. Det hände visserligen tidigare också, men numera märker jag av hur främmande människor blir fundersamma när de ser mig. Eftersom jag inte är ute så ofta och dessutom har svårt att hantera intryck och förstå vad som händer omkring mig när jag är bland folk så har jag inte varit helt säker. Även om det till exempel verkade som att ett gammalt par som satt mitt emot mig i ett väntrum diskuterade min könstillhörighet, så kan jag inte vara säker. Kanske är det bara jag som är paranoid. Många påstår ju att folk i allmänhet är för upptaga med sig själva för att bry sig om hur främlingar ser ut. Fast de som säger det är nog mest personer som inte behöver oroa sig så mycket för vad andra ska tycka.

För någon vecka sedan fick jag i alla fall ett bevis för att åtminstone en del människor verkligen bryr sig alltför mycket om att placera min könstillhörighet. Jag var på väg någonstans när en främmande människa sa något till mig. Det var uppskattningsvis en vit ciskvinna i medelåldern. Hon lät irriterad men jag hörde inte vad hon sa (svårigheter med att processa tal) så jag frågade ”vadå?”.

”Är det en flicka eller kille du är” sa hon. Hon lär irriterad, som om jag hade ställt till med något problem för henne. Stod i vägen eller råkat sätta mig på hennes väska eller nåt. Eller som att hon var irriterad över att jag inte kunde bestämma mig.

Jag ryckte på axlarna och sa ”vem vet?”

Sedan skyndade jag mig därifrån. Jag ville inte att hon skulle hinna ställa några följdfrågor och hela situationen var hemskt obehaglig. Att så tvivel i cisfolkets binärsexistiska hjärtan låter kanske kul i teorin, men i verkligheten är det tyvärr mest bara jobbigt. Särskilt om en är som jag och helst inte vill ha någon uppmärksamhet eller interagera med främlingar över huvud taget.

Själva frågan kan nog analyseras på flera sätt. Själva meningens konstruktion är ju väldigt ovanlig. I vanliga fall skulle en säga ”är du tjej eller kille”. Hennes mening var onödigt tillkrånglad och dessutom är ju”flicka eller kille” två ord som inte riktigt hör ihop. Det går nog att göra någon poäng om tendensen att infantilisera det som är feminint, men när det gäller den konstiga meningsuppbyggnaden så gissar jag att det hade att göra med att hon var förvirrad och osäker på hur hon skulle hantera denna jobbiga situation som jag hade försatt henne i (alltså att hon inte visste hur hon skulle tolka min könstillhörighet). Hon verkade ju inte vara särskilt glad över det i vart fall.

Hon var i alla fall tillräckligt bekymrad över min könstillhörighet att hon kände sig manad att gå fram till mig, en helt främmande människa, för att fråga om det. Det är liksom inte bara att hon själv undrar över det, men hon kräver att få veta. Det måste vara hemskt jobbigt för en cisperson när deras binära klassificeringssystem inte funkar. Och då kräver en svar! Bäst att ingen berättar för dem att det inte går att se på någon vilket kön de är, annars kommer de ju bara gå runt och fråga varenda främling de möter och så får de ingenting gjort.

Det blir förvisso ännu obehagligare när en tänker på att de flesta av dem nog utgår ifrån att kön = genitalier. Var är det ni går omkring och grubblar över och frågar helt främmande människor liksom?

Det här är en ganska ny situation för mig. Och på sätt och vis är det positivt. Det motverkar ju i alla fall folks tendens att se mig som mitt tilldelade kön. Men samtidigt är det läskigt, för jag vill verkligen inte vara föremål för sådan uppmärksamhet. Jag vill inte att främlingar ska komma fram och ställa personliga frågor och fundera över min anatomi. Eller värre saker. Det är ju tur ändå att jag inte rör mig så mycket ute bland folk. Cisfolk är läskiga.

Publicerat i Okategoriserade, Personligt, Samhälle och politik | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Autistisk pride!

autism-and-trans-symbol

Idag, den 18 juni, är ”Autistic Pride Day”. Jag vill därför passa på att påminna om att autister på det stora hela är queer som det bara går. Den allmänna stereotypa bilden av autister är att vi alla är (vita) heterosexuella cissnubbar. Och hur tråkigt vore det inte om detta stämde? Men sanningen är att väldigt många autister är allt annat än detta. Autister är gay, bi, pan, ace, trans, icke-binära, osv osv (och vi är inte alla vita heller, även om jag är det.) De autistiska heterosexuella cissnubbarna vill gärna tro att det är de som är den autistiska gemenskapen, men de är i minoritet.

Och Autister är överrepresenterade bland HBTQ-folk, även om NT-queers inte gärna låtsas om detta. Tyvärr är evenemang som Pride-parader ofta väldigt otillgängliga för autister. Autistisk Pride är i alla fall till för oss. Dessvärre är det gott om föräldrar och anhörigorganisationer som försöker kapa dagen. De vill inte låta oss ha något för oss själva. De vill som alltid tysta autister och sätta sig själva i centrum. Men autistisk pride tillhör autister.

Tidigare nämnda autistiska heterocissnubbar får också för sig att dagen tillhör dem, och att själva queergrejen är onödig. Dagen måste vara till gör alla autister, säger de, och med ”alla” menar de sig själva. Men det säger sig självt att när vi har en dag som heter Pride under pridemånaden, så är det intersektionen av autistiska och queera identiteter som måste vara i fokus.

Jag är en icke-binär, trans, asexuell och autistisk, och jag är stolt över alla dessa saker. Och jag är stolt över att vara del av en väldigt autistisk och queer gemenskap. Autister är fantastiska. Och med detta önskar jag er en vacker autistisk pridedag.

Publicerat i Autism, Autistisk identitet, Autistisk kultur | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vem hittade på att asexuell betyder ”cis och hetero”?

AceFlag-1024x615

Juni är pridemånaden. Pride ska egentligen ha att göra med kampen för HBTQ-personer rättigheter fast det har blivit mindre av det sen det köptes upp av företag. Jag har en del känslor kring det men jag kan hur som helst inte delta i några marscher eller regnbågs-festivaler. En annan sak som händer nu är att alla försöker vara så exkluderande de bara kan. Vita cis gays har fått för sig att de uppfann Pride och vill helst ha allt för sig själv. Och så får vi debatter som, är bisexuella verkligen välkomna, är transpersoner, är asexuella?  I synnerhet den sista delen verkar vara populär nu. Många är väldigt arga på asexuella personer, och det är hemskt obehagligt.

För er som inte känner till diskussionen så är det ungefär såhär: Asexuella personer menar att HBTQ-kampen angår dem och att asexualitet ingår under queer-begreppet. Och detta har gjort många människor väldigt arga. Och vad man påstår är: Asexuella personer är cis-heteros som försöker infiltrera HBTQ-rörelsen. Vilket bara är trams. För det första ignorerar det ju helt varför HBTQ-rörelsen är relevant för asexuella personer. Och för det andra, vem hittade på att asexuell betyder cis och hetero?

Alla asexuella personer jag känner är queera även på andra sätt. Inte ”cishet” i någon bemärkelse. Men som anklagas för att vara någon sorts heterocis-infiltratörer. Nu kanske någon invänder att den som är queer på något annat sätt är välkommen, men att det bara inte ”räcker” att vara asexuell. Men det är inte sant. För jag är varken cis eller hetero och jag får likväl höra, så fort jag säger något om detta, att jag bara försöker ta plats i en rörelse där jag inte har något att göra.

Det hela påminner mig om hur icke-binära personer anklagas för att inte vara trans på riktigt.

Det skadar inte alls mig att acceptera att det ”räcker” att vara asexuell för att räknas som ”queer” eller för att ha något i ”rörelsen” att göra. Däremot är den här ”asexuella personer kan dra åt helvete för några av dem kan vara cis och hetero” väldigt obehaglig.

Det är sen inte alls uppenbart varför asexuella personer inte skulle ha något i ”rörelsen” att göra, även i egenskap av asexuella. Men det är egentligen inte relevant, för i stor utsträckning är det ju asexuella transpersoner/icke-heteros som attackeras och anklagas för att vara cishet-infiltratörer. Det är nästan som om, jag vet inte, folk faktiskt har något emot asexuella personer i allmänhet.

Nu har jag inte så värst mycket att säga om detta för tillfället. Är mest trött på att typ alla delar av mig hela tiden är under attack inom en rörelse som i teorin typ ska vara till för mig också (sägs det). Och jag önskar att vi kunde ägna oss åt något annat än gå in för att vara så exkluderande som det bara går.

Publicerat i Feminism, Okategoriserade | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Välkommen till inkluderingen

durarara

Alla lärare som har någon erfarenhet alls, har erfarenhet av att undervisa elever med autism och ADHD, oavsett om de vet det eller inte. Vi är vanligare än ni tror. Och elever med NPF far illa av att gå i en skola som inte alls är anpassad efter verkligheten (att funkisar existerar). I teorin är bristande tillgänglighet ett brott, men samtidigt finns det lagar som kräver att autistiska barn ska vistas i skolor där de tar skada.

Det kan tyckas paradoxalt att samtidigt som vi har lagar mot bristande tillgänglighet, så har vi också lagar som kräver att funktionsnedsatta elever deltar i otillgänglig undervisning, och förbjuder anpassad undervisning. För ett tag sedan hamnade Linköpings kommun i en rättstvist med skolinspektionen. Anledningen är att Linköpings kommun har låtit elever med ”extra behov” gå i en specialklass där det får det stöd som de behöver (och har rätt till). Skolinspektionen anser att detta är ”rättsosäkert” eftersom det bryter mot principen om att alla elever ska inkluderas i samma skola.

Vad betyder det att inkluderas, enligt Skolinspektionen? Inkludering betyder inte att skolan anpassas så att barn med funktionsnedsättningar kan delta i den ordinarie undervisningen på sina villkor. ”Inkludering” betyder att elever med funktionsnedsättningar ska tvingas att gå i alltför stora klasser, delta i otillgänglig undervisning, vistas i en skolmiljö som de mår dåligt av, utsättas för mobbing och trakasserier som ingen tar på allvar, och få sin hälsa förstörd så tidigt som möjligt. ”Inkludering” betyder inte att undervisningen utformas så att den passar alla. Det betyder i stället att de ska sluta vara funkisar, att de får klara sig bäst de vill och blir straffade när de inte lyckas anpassa sig. ”Inkludering” betyder att det är bättre om autistiska barn går ur skolan med livslånga trauman i stället för godkända betyg, så länge det kan sägas att de har ”inkluderats”. Inkludering är ett missvisande ord men det låter finare än assimilering.

”Inkluderingsdebatten” har fler än två sidor. För å ena sidan finns det den sida som Skolinspektionen och många lärare står för, att det är eleven som bör tvingas till anpassning och att ”speciallösningar” är fel. Å andra sidan finns det de som är för specialklasser för de som har behov, eftersom mer stöd och mindre trauma är bättre än motsatsen. Å tredje sidan finns det gott om lärare som menar att ”inkludering” är dåligt eftersom det är synd om dem, lärare, som tvingas ha att göra med funktionsnedsatta barn. De kallar barn med NPF för ”dåliga arbetsvillkor” och vill att alla funkisbarn ska sättas i specialskolor så att de, lärare, slipper att se dem eller tänka på att de existerar. Men autistiska elever kommer alltid finnas i vanliga klasser. Problemet med inkludering är inte att lärare tvingas ha att göra med funktionsnedsatta elever, utan snarare att dessa elever tvingas ha att göra med lärare som anser att de inte hör hemma i skolan och ger dem skulden för dåliga arbetsvillkor.

Så länge ”inkludering” betyder att barn tvingas till en skola som skadar dem, och att det är barnet som ska anpassas efter skolan i stället för tvärtom, så är ”inkludering” en förtryckande ideologi. Men jag gillar verkligen inte hur begreppet ”inkludering” för att beskriva detta. För problemet är inte att autistiska elever går i samma skola som andra elever. Problemet är att vi har en skola som traumatiserar autistiska barn. Om specialklasser orsakar mindre skada för vissa barn, än vad den vanliga skolan gör, så vore det etiskt oförsvarbart att inte sätta dem i specialklasser. Och om vi nu ska tala inkludering, varför inte förespråka att alla elever inkluderas i ”specialklasser”? Varför är det alltid de utsatta eleverna som ska flytta på sig?

De som anklagar specialklasser för att vara ”segregering” har fel. Så länge den ordinarie skolan skadar elever med NPF är speciallösningar nödvändiga. Men att den vanliga skolan skadar barn med NPF är ett problem. Men specialklasser är inte heller en bra lösning egentligen (dock i många sammanhang den bästa tillgängliga). Det är inte bra att ha ett system där elever med diagnosticerad funktionsnedsättning skickas till specialklasser medan funktionsnedsatta elever utan diagnos blir fortsatt misshandlade i den vanliga skolan.

För det kommer alltid finnas funktionsnedsatta elever i ordinarie klasser, det kommer alltid finnas barn som inte får diagnos men som likväl har samma svårigheter. Men det är inte specialklasserna som är problemet. Problemet är att den vanliga skolan är så skadlig för så många elever, att specialskolor alls behövs. Det borde inte finnas ”specialskolor” för det borde inte vara standard att skada elever. Alla skolor behöver inte vara likadana, men alla skolor ska vara utformade så att vem som helst kan gå i dem utan att fara illa.

Det borde inte finnas ”specialklasser” för de vanliga klasser som vi har idag borde inte ens vara ett alternativ. Vanliga klasser borde inte finnas. Det ska inte bara erbjudas alternativ till den vanliga skolan, utan den vanliga skolan måste avskaffas. Då kan alla barn bli inkluderade på riktigt.

Men så ser inte samhället ut idag. Samhället tvingar barn att gå till en skola som inte är anpassad efter deras behov, och där de utsätts för systematisk misshandel som leder till skador för livet. Det politiskt korrekta uttrycket är ”inkludering”.

För övrigt rekommenderar jag Autistiska Manifestets bloggserie om skolan (här är det senaste inlägget) som ger en bra inblick i hur skadlig skolan kan vara för elever med funktionsnedsättningar.

Publicerat i Autism, Funkispolitik, NT-professionella, tillgänglighet, utbildning | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Hat och förtryck är inga fobier

znt_10_7

Det finns en ironi i att begreppet ”funkofobi” används för att beskriva hat och förtryck mot funkisar. För om funkofobi är ett ord så är det i sig ”funkofobt”. Ordet kopplar hat och förtryck till psykisk ohälsa, i enlighet med en lång tradition av att tala om ondska som psykisk sjukdom och funktionsnedsättningar. Varje gång en terrorist visar sig vara vit (och det inte är bekvämt att förklara handlingen med hans etnicitet eller religion) så är det en ensam galning, och sedan spekulerar man i om gärningsmannen var autistisk. Vi kanske rentav får veta att autistiskt beteende främjar terrorism. Sverigedemokrater och andra inbitna rasister hånas som ointelligenta, obildade och dåliga på att stava.  Och Donald Trump har väl vid det här laget blivit diagnosticerad med varje tillstånd som finns beskrivet i DSM. Samtidigt som han för en politik som kommer att kosta många livet för många psykiskt sjuka (och funkisar i allmänhet).

Att hat och förtryck ständigt kopplas samman med psykisk sjukdom är ett problem. Det finns en utbredd uppfattning om att psykiskt sjuka personer är farliga och våldsamma, trots att verkligheten är att psykiskt sjuka utsätts för våldsbrott mycket oftare än de utför dem. Och uppfattningar om att psykisk sjukdom och funktionsnedsättning gör människor farliga, används för att rättfärdiga våld och förtryck mot neurodivergenta personer. Till exempel sker det i Sverige idag skolpersonal utsätter autistiska lågstadieelever för brutalt våld, och kommer undan med detta genom att hävda att de agerade i nödvärn. Så farliga är autister, att en vuxen man kan behöva trycka ner en åttaårig autist i marken för att denna kastat en legobit eller viftat med armarna.

Jag önskar att det nu vore uppenbart varför det inte är lämpligt att beskriva allt detta med ett ord, som kopplar detta våld och förtryck till psykisk ohälsa. Det är dessvärre många som skulle kalla allt detta för ”funkofobi” och inte alls se något problem. Så låt mig nu förklara vari problemet ligger.

Enligt diagnosmanualerna klassas fobier som ångestsyndrom, som en en typ av psykiska störningar. Det finns olika typer av fobier, inklusive ”social fobi” (en diagnos som i sig har en del problem, se Autistiska Manifestet om social fobi). Fobier innebär att individen upplever en stark rädsla för ett objekt, en rädsla som inte vilar på någon rationell grund. En fobi gör att en känner ångest och rädsla inför något som alls inte är farligt. I vissa fall kanske en får stark ångest bara av att se en skugga eller en tecknad bild som liknar det som en har fobi för. En fobi är alltså en form av ångestsyndrom som innebär att en har en massa irrationell rädsla och ångest inför något.

Ordet ”fobi” har även kommit att användas för att beskriva hat mot utsatta grupper. Homofobi, transfobi, islamofobi och även funkofobi. Jag skulle kunna göra en lång lista på alla olika ”fobier” jag sett men dessa räcker som exempel. Och i samtliga fall har vi samma problem: Hat och förtryck beskrivs som en form av psykisk ohälsa.

Här vill nog många invända att ”fobi” i bemärkelsen förtryck inte alls är en referens till ”fobi” i bemärkelsen psykisk ohälsa. Men den som hävdar att det inte finns en sådan koppling är okunnig i ämnet om hen inte ljuger medvetet. För ända sedan man började använda ”fobi” för att tala om förtryck, har det varit menat att föra tankarna till fobier i den klassiska psykiatriska bemärkelsen. Det började i slutet av 60-talet då George Weinberg introducerade begreppet ”homofobi”. Weinberg själv förklarade att medan han inte tänkte sig att ”homofobi” skulle ta plats i diagnosmanualerna, så ansåg han att ”homofobi” var en fobi av samma slag som en person lider av, om hen till exempel har en fobi mot ormar. Homofoben och ormfobens reaktioner var mer eller mindre samma sak, enligt Weinberg.

Alla som har erfarenhet av fobier och av förtryck vet nu att detta inte alls stämmet. Visserligen kan det sägas att i varje förtryckande maktordning så finns det ett inslag att förtryckare visar en sorts rädsla för de som de förtrycker. Men det är inte en rädsla som har något gemensamt med det som den upplever, som lider av en riktig fobi. Förtryckaren fruktar att förlora den makt och de privilegier som bygger på förtryck av den underordnade gruppen, och hen reagerar våldsamt när hen upplever sig hotad. Den som lider av en fobi vill ha så lite att göra med det som den har fobi mot. Fobier är ofrivilliga och skadar individen, medan de som utövar förtryck kan välja att inte göra det, men väljer att försvara de maktordningar som gynnar dem.

Någon kanske nu ändå säger att ”fobi” inte alls är menat att syfta på en fobi i psykiatrisk bemärkelse. En fråga som kan ställas då är, menat av vem? Den som myntade begreppet homofobi menade det i alla fall just så. Och det finns fortfarande många som direkt jämför dessa ”fobier” med riktiga psykiatriska fobier. Dessutom är det ingen slump att så många ord som används för att beskriva ondska och förtryck är referenser till psykisk sjukdom och mentala funktionsnedsättningar. Galenskap, låg intelligens, empatibrist, personlighetsstörningar, autism och andra funktionsnedsättningar, används både förklaring och som metaforer för förtryck och hat. Allt för att undvika att tala om förtryck i termer av strukturer, ideologi, värderingar, materiella intressen, hat och så vidare. Det är ingen slump att folk automatiskt använder funktionsnedsättningar på det här sättet. Och bruket av ”fobi” för att beskriva hat och förtryck är inget undantag.

Det är inte heller så att det saknas alternativ till ”fobi”. När det gäller förtryck mot funkisar finns till exempel ordet ableism, eller den försvenskade varianten habilism. Om en inte måste säga allt i ett ord kan en tala om förtryck, hat eller fientlighet mot funktionsnedsatta personer, beroende på vad som passar för tillfället. Och som direkt substitut för ändelsen ”-fobi” kan en möjligen använda hat eller fientlighet. Det går nog att komma på många andra varianter. Är det svårt kan en ju nöja sig med att bara säga just funkishat eller funkisfientlighet i stället för funkofobi, för även om det inte är optimalt så är det på alla sätt en förbättring.

Jag vet att det finns de som nu vill invända att ”fobi” inte betyder samma sak som till exempel ”hat”, och att hat vore en mindre korrekt beskrivning. Den första delen av denna invändning är helt riktig, hat betyder inte samma sak som fobi. Jag hoppas att jag varit tillräckligt tydlig med detta i det här inlägget. Men att försvara ”fobi” med att det bättre skulle vara en mer rättvisande beskrivning av fenomenet är bara löjligt. För en kan visserligen säga att ”hat” ofta inte är optimalt för att beskriva hur negativa attityder mot funkisar (eller andra grupper) tar sig i uttryck. Men på den punkten har ordet ”fobi” inga fördelar. För ordet fobi betecknar en irrationell och överdriven rädsla som är ofrivillig och leder till ångest och svårigheter för den enskilde. Detta har inget gemensamt med strukturellt förtryck, diskriminering eller förtryckande ideologier. Det finns inga fördelar med att tala om hat och förtryck som fobier. Det finns många anledningar till att inte göra det. Och det finns många alternativ, som inte kopplar ihop hat och förtryck med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning.

Publicerat i ableism, funkisfeminism, Funkispolitik | Märkt , , , , | 2 kommentarer