Varför kan du inte bara följa mina smarta råd och sluta vara funkis så det syns?

7bb1876beafb79473b62ea14068b8b350585b7bf_hq.jpg

Jag ska nu berätta om en händelse som ägde rum för någon månad sedan.

Jag sitter på tunnelbanetåget. En dragspelsspelare kliver in och börjar spela. Eftersom jag är extremt ljudkänslig innebär detta stora mängder panik för mig. Jag springer så lång bort jag kan, och eftersom detta var i bakersta vagnen kunde jag inte komma långt bort nog. Så jag sitter i en hög på golvet och håller för öronen och skakar och gråter. Jag har inte någon fobi mot dragspel, detta är bara resultatet av det fysiska lidande som den höga musiken orsakar för mig.

En person frågar till mig på engelska hur det är med mig, eller vad problemet är. Och jag kan inte svara sammanhängande utan mumlar något om mina öron. Personen som frågade verkade inte helt nöjd med det men sa inget mer om saken. Men det är ganska typiskt att hen frågar just vad det är som händer. Hen frågar inte om jag behöver hjälp, om det finns något hen kan göra. Främlingar som frågar hur det är med än är för det mesta inte ute efter att hjälpa, utan de vill ha en förklaring till det avvikande beteende som de tvingas vara vittne till.

När dragspelsspelaren är färdig med sitt spelande reser jag mig upp och går tillbaka till sätet där jag satt innan. Jag är märkbart skakad. Har just uthärdat en sensorisk överbelastning som är långt över vad jag klarar av.

En medelålders eller äldre man vänder sig mot mig och frågar mig hur det är fatt. Jag har fortfarande väldigt svårt att formulera mig och vill verkligen inte prata med en främmande människa nu, men jag känner mig tvungen att svara. Så jag säger något om att mina öron är känsliga för musik.

Mannen säger då: ”Kanske du borde testa öronproppar?”

Och jag bara… börjar skratta okontrollerat. Jag kan inte låta bli. Det här är en parodi på mitt liv.

Till slut säger jag: ”ja, jag måste testa detta någon dag”. Sen fortsätter jag skratta.

”Öronproppar kan faktiskt hjälpa…”insisterar mannen. Han verkar vara förnärmad och förstår antagligen inte alls varför jag bara skrattar oavbrutet.

Efter en stund fortsätter han: ”Eller om du gillar musik kan du…”

”Ahahahaha, ja tack för de väldigt smarta tipsen, hahahahahahaha!” är mitt svar.

Till sist säger mannen förnärmat: ”Det verkar som att jag kanske bara stör…”

Jag bara skrattar vidare, och tänker att ja det det har du helt rätt i.

Situationen kändes bara så surrealistisk. Jag hade just blivit fullständigt överväldigad av sensorisk överbelastning. Jag är utmattad efter att ha blivit så fullständigt överväldigad av ljudintryck att jag bara kunde krypa ihop på ett tunnelbanegolv som en panikslagen boll, och den här mannen anser att det är ett passande tillfälle att informera mig om öronproppar. Den mest stereotypa NT-splaining någonsin. Vet ni hur många gånger jag blivit informerad om att öronproppar existerar, av personer som hört talas om min ljudkänslighet för typ tre sekunder sen? Svar: Det är väldigt många! Alla informerar mig om öronproppar.

Jag har levt med den här ljudkänsligheten hela mitt liv, jag har hört talas om öronproppar. Och jag använder dem ofta och jag är fortfarande ljudkänslig för det. Men NT-folk som aldrig behövt hantera det här själva tror att de har lösningen på mina problem. Alltid samma lösning: Öronproppar. Och sen berättar han att jag kan lyssna på musik i hörlurar. 1) jag vet, 2) det hjälper inte, 3) det är det andra rådet som alla älskar att ge mig, ofta efter att de informerat om öronproppar.

Tack så mycket, du räddade mitt liv när du föreslog det första som dök upp i ditt huvud precis efter att du hört talas om mitt problem!

Som hjälp är de här råden urusla, men det är viktigt att förstå att syftet aldrig var att hjälpa. Anledningen till att flera personer vid samma tillfälle frågade hur det var med mig, var det inte för att hjälpa mig. Det var trots allt ingen som erbjöd mig någon som helst hjälp. Inte för att det fanns mycket de kunde göra, och för min del ville jag väl helst bli lämnad ifred, men OM en nu ska gå fram till någon som håller på att bryta ihop på golvet på en tunnelbana så kanske en åtminstone ska erbjuda hjälp.

Men de vill inte hjälpa mig, de vill ha en förklaring. För det är så jobbigt att bevittna någon som beter sig så konstigt och inte förstå varför. Ingen borde bete sig så konstigt. Autister ska inte må dåligt så det syns. Och det är därför de börjar komma med ”smarta lösningar” som vore jätteenkla om de bara funkade. För det är ju fel att bete sig så märkbart avvikande, och därför måste det finnas en enkel lösning som gör att problemet försvinner. ”Om du bara använde öronproppar skulle ditt problem försvinna och jag skulle slippa se det där anstötliga beteendet”.

Öronproppar är bra, de är normala och osynliga. Att lyssna på musik vore också bra för det är också normalt och märks inte. Eller ja, för mig märks det jättemycket att folk lyssnar på hög musik i hörlurar i kollektivtrafiken men det är ju inte det som betyder något. När Öronpropp-mannen irriterat insistera på att faktiskt skulle det nog hjälpa att ha öronproppar, tänker han nog att jag inte tar mitt ansvar för att förhindra mitt ej önskvärda beteende. Han vill ha en förklaring för det han ser, och helst ska det vara en förklaring som betyder att han inte borde behöva se det alls. Det måste finnas en Enkel Lösning som innebär att Jag, personen som beter mig så konstigt, gör en mindre förändring som gör att jag inte längre uppför mig konstigt. Det får absolut inte vara så att något problem existerar utanför mig, att mannen som föreslår öronproppar skulle behöva ändra på något, eller att det finns problem i omgivningen som straffar mig men inte honom.

Jag kan såklart inte veta säkert vad denna människa tänkte, men jag tror att det är detta som ligger bakom många av de Smarta Tips en får av folk som inte alls är insatta i ens problem. Det är alltid en enkel lösning som ska göra så att alla problem försvinner och sen är en helt Normal och ingen annan behöver tänka på något eller få några obekväma påminnelser om att autister (och funkisar i allmänhet) existerar. Det är inte ens ett dåligt men välvilligt försök att hjälpa. Det är en påminnelse om att det avvikande beteendet inte är acceptabelt och att problemet måste hanteras på ett sätt så det inte stör omgivningen.

Publicerat i Autism, Autistisk, Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Alternativa budord från någon som inte är en Duktig Flicka och inte tycker att någon annan behöver vara det heller

Idag såg jag på flera håll folk dela denna artikel: Den duktiga flickans tio budord, enligt Birgitta Ohlsson. Birgitta Ohlsson är en liberal politiker och dessa ”budord” handlar passande nog om hur en ska bli framgångsrik och mäktig. Inte hur en ska bli en bättre person eller något sådant tråkigt. När jag först såg titeln och inte tänkte på vem Ohlsson var tänkte jag att det kanske var någon sorts kritik mot att flickor pressas att vara ”duktiga”, och får betala ett högt personligt pris för att leva upp till förväntningarna. Så artikeln kanske skulle handla om att vara mindre ”duktig”. Men i stället går det ut på att duktighet är eftersträvansvärt och den som är duktig bör belönas för det.

”Duktighet kan vara otroligt härligt och alla duktiga flickor har rätt att kräva uppmuntran och beröm”, säger Ohlsson. Jag tycker nog inte att det finns särskilt mycket härlighet över det, men så är jag ju ingen duktig flicka heller. Eller flicka alls för den delen. Jag är en oduktig enby. Men dessa budord är i vilket fall som helst ganska så genomdåliga. De handlar inte om att vara en bra människa, utan hur en ska bli så framgångsrik som möjligt och maximera makt och privilegier utan att skämmas för det. Därför tänkte jag nu recensera de tio budorden och förslå några alternativa budord som vore bättre. Det känns nu lite konstigt att kalla något jag själv skriver för ”budord” för jag är ingen gud eller profet, men jag använder bara det ordet för att följa mönstret i artikeln.

Okej så det första budskapet är:

1. Du ska kräva meritokrati.

paradise.png

Kräv en samhällsordning som offrar de som inte är duktiga nog

Meritokrati betyder att pengar och makt går till den som är bäst på att göra vad samhället nu har bestämt är något som förtjänar att belönas. Det finns de som tror att vårt kapitalistiska samhälle är meritokratiskt, och att de som är i höga positioner har förtjänat det genom att vara så duktiga. Detta är inte sant, men inte heller vore det en önskvärd samhällsordning.

Dåligt budord. 0/10. Rekommenderas inte.

Förslag på alternativt budord:

Du ska kräva jämlikhet och socialism. Kräv att alla människor ska få sina behov tillgodosedda oavsett om en är ”duktig” eller inte. Kräv ett system där ditt människovärde inte är vad du presterar eller hur lönsam du är. Kräv ekonomisk jämlikhet, avskaffa kapitalism och ableism. Det vore ett bättre krav än meritokrati.

2. Du ska inte låta din bakgrund avgöra din framtid.

Det andra budordet är ännu sämre än det första. För det är inte du som bestämmer om din bakgrund kommer avgöra din framtid. Om du är född på fel plats vid fel tillfälle är din framtid att bli dödad i krig och absolut inte få asyl i Sverige för vår asylpolitik är ondskefull. Och om du är född i en rik familj blir du rik och är du född i fattigdom lär du inte sluta som storkapitalist. Eftersom Ohlsson har en sida på Wikipedia vet jag nu att hennes pappa var liberal politiker, men det är bra att hon inte låter hennes bakgrund avgöra framtiden. Uppmaningen om att inte låta bakgrunden avgöra framtiden kunde ju också tolkas som att den som är född med rikedom och makt borde göra sig av med dessa, men jag tror inte det är så Ohlsson menar.

Man ska inte be om ursäkt för att en gör en klassresa, förklarar hon, och det känns nog bra för den f.d. kapitalist som blivit arbetare att veta, att hen inte måste be om ursäkt. Men jag föreslår ett annat budord: Ta ansvar för den position du befinner dig i. Om du har makt och privilegier, och det har alltid att göra med din bakgrund på ett eller annat sätt, då är har du också ansvar för att använda din position för att motverka förtryck och orättvisor.

3. Du ska inte curla karlarna.

Detta förklaras som att ”inte sopa rent för män som vill komma fram” och att inte städa undan deras misstag. Här vill en ju bli lite sympatiskt inställd enbart för att budordet handlar om att inte underordna sig män, och det är en ju för. Fast samtidigt hatar jag curlingmetaforen. ”Curling” brukar användas som nedsättande beskrivning för att ge människor hjälp som de behöver. Ofta är det funktionsnedsatta personer som ”curlas”. Barn med NPF beskrivs som ”curlade” och om föräldrarna bara vore strängare och ställde högre krav skulle barnen bli normala (obs: detta är inte sant). Anpassningar och åtgärder för tillgänglighet inom högre utbildning beskrivs som att curla de funktionsnedsatta studenterna. Så även om det finns någon poäng så är det en vanlig ableistisk metafor som används för att föra fram den. Dessutom följer ingen uppmaning till den Duktiga Flickan att själv inte vara den som kräver att bli ”curlad”. För vi vet nog alla att den Duktiga Flickan antas vara en abled, vit ciskvinna med betydande klassprivilegier (och hetero, detta uttrycks tydligt i ett ”budord” längre ner). Alltså en demografi som brukar vara väldigt duktig på att förvänta sig att andra ska städa upp åt dem

Jag föreslår i stället följande budord: Kräv inte att marginaliserade grupper ska utföra obetalt arbete för din bekvämlighet. Kräv inte att funkisar och transpersoner och rasifierade ska ta hand om dig hela tiden. Se föregående alternativa budord, om att ta ansvar för sina privilegier.

4. Du ska inte känna skuld.

Detta förklaras med att ingen kan vara perfekt och därför ska en inte känna skuld. Fast skuld är inte bara något en känner för att en inte förmår ”upprätthålla perfektion”. Det finns många saker som en bör känna skuld för. Särskilt om en är en framgångsrik politiker med betydande makt som bidragit till att försämra livet för människor. Det är naturligt att känna skuld om en gjort något dåligt. Sedan finns det många situationer där en känner skuld fast en egentligen inte borde. Men att aldrig känna skuld är ett väldigt dåligt mål. Inget bra budord alltså.

Förslag på nytt budord:

Om du gjort dig skyldig till något dåligt, erkänn din skuld och försök gottgöra det. Till exempel om du är en politiker som fattat beslut som försämrat livet för många människor. Då får du gärna känna skuld för det, fast viktigast är ändå att du arbetar för att motverka skadorna av den dåliga politiken och försöker få igenom bättre politik i framtiden.

Det femte budordet lyder:

5. Du ska avslöja småpåvarna.

minipave

Små påvar vill inte bli avslöjade-

Vilket jag inte direkt kan invända mot, men nästa mening förklarar att detta betyder att du inte ska låta ”grötmyndiga och dumdryga män sätta sig på dig”. Hur exakt detta följer från att ”avslöja småpåvar” är oklart. Och problemet med att påbjuda att inga män ska få sätta sig på dig, är att män som vill sätta sig på dig (metaforiskt) inte väntar på din tillåtelse. Det är bra och rätt att göra motstånd mot det, men om dessa män sätter sig på dig (metaforiskt, fast det gäller väl om de gör det bokstavligt också) så är det inte ditt fel och det betyder inte att du har tillåtit det.

Ett alternativt budord vars bokstavliga betydelse inte är så långt ifrån Ohlssons även om andemeningen är det:

Avslöja de som har makten. Det betyder att ifrågasätta de som är i positioner av makt och auktoritet, och avslöja hur de gör saker som skadar människor. Det handlar inte bara om vad de gör mot dig, för det är ännu viktigare om de inte sitter på just dig utan sitter på de som är mer utsatta än vad du är.

6. Du ska välja den rätta/rätte med omsorg.

Förklaringen som följer är: ”alla män är inte småpåvar.”

Greppet att skriva ut ”rätta/rätte” är ju lite intressant ändå. Jag tolkar det som ett sätt att säga ”obs du kan vara tillsammans med en man eller en kvinna”. För om en bara skriver ”den rätta” så skulle många tro att hen endast syftar på kvinnor? Eller jag vet inte. Jag utgår ifrån att ”den rätta” syftar på en romantisk partner. Och budordet följs av ett ”inte alla män…” så det känns ju rätt heteronormativt ändå. Eller jag vet inte.

Jag vet inte vad jag ska hitta på för alternativt bud här, men jag vill inte bryta mitt mönster när jag kommit halvvägs. Så vad sägs om:

Du ska inte ska inte tala om romantiska förhållanden som något som är obligatoriskt eller bestämmer någons värde, och inte heller förutsätta att det ska följa samma mall för alla. 

Med det menar jag, att det är ju väldigt lyckat om en verkligen hittar en person som är rätt för en, men en ska inte behöva känna att en måste hitta en ”rätta” bara för att. Och en måste inte bygga ett förhållande på det sätt som samhället förväntar sig, om en nu vill ha ett sådant alls. En kan vara gay och bi och asexuell. Och en kan ju vara hetero också fast från vad jag sett verkar det bäst att undvika det om en alls har möjlighet.

Jag är ingen relationsexpert så jag går vidare till budord nr sju nu:

7. Du ska inse att cash is queen.

 ”Försörj dig själv”, säger Ohlsson, för att ha egna pengar ger dig frihet och makt. Och när jag nu fått detta goda råd ska jag sluta vara funktionsnedsatt och inte ha någon inkomst…

Alltså verkligen, jag vet hur viktigt det är att ha pengar. Men det är ju lätt om en är en framgångsrik yrkespolitiker att säga åt andra att inse att det är viktigt att ha pengar. Åh visst vet jag att det är viktigt att ha pengar. Det är asjobbigt att inte ha pengar för pengar behövs för att betala mat och hyra.

Så alternativt budord:

Om du har pengar, ge till dem som inte har. Om du har mycket pengar kan du sponsra överlevnaden för någon som inte har något. Och om du har politisk makt, använd den för att ge pengar till de som inte har. Inför basinkomst vet jag. Och säg inte åt andra att sluta vara fattiga för det är ingen som väljer fattigdom för skojs skull eller för att de inte fattar hur bra det är med pengar.

8. Du ska säga ja till makt.

Det är viktigt att ta alla möjligheter att få mer makt, säger yrkespolitikern. Inget påbud om hur den ska användas, bara se till att öka din egen makt. Det är ju i alla fall ärligt av någon som jobbar med att ha makt. Men den som lever efter principen att maximera sin egen makt är inte en bra person. Att säga ja till makt betyder att försvara orättvisor och förtryck så länge de gynnar en själv. Att kritisera en förtryckande maktordning som en själv gynnas av vore ju inte att säga ja till makt. Du ska vilja kontrollera och utnyttja andra människor, för det är vad det innebär att ha makt.

Alternativt budord:

Du ska säga nej till makt. Om du har makt bör du använda den för att avskaffa makt. Det betyder inte nödvändigtvis att abdikera från den makt just du har, men att bekämpa det system som låter dig ha makt över andra. Att inte utöva makt för att kontrollera människor, men om du har makt försöka att använda den för att stärka de som annars är maktens offer. Att bekämpa förtryckande maktordningar. Det är naturligt att den som har makt inte har någon önskan om att ge upp den, men ett Budord ska ändå handla om att göra rätt. Människor borde inte vara underordnade andra människor, och därför är det rätta att säga nej till makt, och bekämpa den där den finns.

9. Du ska vara snäll – men inte dumsnäll.

Det betyder att vara generös men att undvika att bli utnyttjad. Jag har inte så mycket att säga om det. Inget fel med att vara snäll, även om det finns många andra egenskaper som är viktigare. Fast det är ju ganska typiskt att det handlar om att en själv inte ska låta sig utnyttjas. Och inte om att inte utnyttja andra. Vilken en ju ska göra, för något annat vore att säga nej till makt.

Så ett förslag på bättre budord:

Utnyttja inte andra människor.

Det gäller i synnerhet de som är en underordnad position och därför är mer sårbara för att utnyttjas. Att vara snäll och omtänksam är bra, men många människor som är ”snälla” är alltför bra på att utnyttja andra människor. ”Generositet” kan vara ett maktmedel. Att vara generös och snäll är bra, men det får inte bli en ursäkt för att exploatera andra. Och det duger heller inte att vara snäll mot någon som aktivt skadar andra, utan då måste en vara osnäll mot förövaren för att skydda offret.

Då så, dags för tionde och sista budordet för Duktiga Flickor:

10. Du ska följa din inre kanariefågel.

Vänta, va?

”Du är som fåglarna som sjöng i de brittiska gruvorna. Utan syre kommer både du och din sång att dö. Se till att vara på en plats där din duktighet uppskattas och premieras.”

Ok, så… du är som fåglarna i brittiska gruvor. De som dör om de inte får syre (som alla andra fåglar och djur alltså). Och du ska följa dessa fåglar… som är du… och som dör i en brittisk gruva…

tumblr_nwgntn1rh11ujyp4so1_1280

DIN METAFOR SAKNAR INNEHÅL OCH ÄR DÄRFÖR MENINGSLÖS

Och detta är en metafor för att vara någonstans där ”din duktighet uppskattas och premieras”.

HUR ÄR DET ENS EN METAFOR FÖR DET???

Jag orkar inte ens försöka kommentera själva innehållet för min hjärna är så utmattad av att försöka tolka metaforen.

Så det tionde alternativa budordet blir:

Du ska undvika krångliga metaforer och försöka tala klarspråk i stället. Detta gäller särskilt om du inte ens klarar av att hitta några lämpliga metaforer (bra metaforer kan faktiskt vara väldigt klara och tydliga). Alltså, okej alla har rätt att kommunicera på sitt sätt. Men i synnerhet personer som är högt uppsatta politiker har anledning att tänka på att uttrycka sig på sätt som inte skapar onödig förvirring eller döljer vad de verkligen menar.

Jag har nu gett Birgitta Ohlsson förslag på tio förbättrade budord. Jag säger inte att de är perfekta, men om det finns en meritokrati för budord borde de i alla fall hamna en bra bit högre än Ohlssons.

Publicerat i Samhälle och politik | Märkt , | 3 kommentarer

När skolundervisningen gör funkisars människovärde till en diskussionsfråga

Det sägs att skolan ska lära ut ”demokratiska värderingar” eller något i den stilen, men mycket av undervisningen handlar tvärtom om att lära ut lydnad och respekt för auktoriteter. Hela skolsystemet är väldigt auktoritärt, och mycket av undervisningen lär elever att acceptera lydnad mot staten som norm. Vi får lära oss att acceptera den rådande ordningen, och vi får lära oss att avhumanisera utsatta grupper.

När jag gick i skolan fick vi diskutera intressanta moraliska frågor som ”är det fel att delta i folkmord om du bara lyder order och implementerar statens beslut att begå folkmord?”

Detta ses alltså som ett moraliskt dilemma värt att diskutera. Å ena sidan är folkmord fel, men å andra sidan är statens befallningar heliga och bör alltid efterföljas. Kan någon hållas ansvarig för att göra något som staten har befallt? Det är en svår avvägning.

Även om vi kommer fram till att folkmord är så fel att det rättfärdigar att inte lyda staten, så har vi samtidigt fått lära oss att lydnad mot staten är en så viktig princip att vi endast bör överväga att frångå den i de mest extrema fall. Vi lär oss att ”jag lydde bara order” är ett väldigt starkt försvar, eftersom det är naturligt att lyda order.

Jag minns även hur vi diskuterade fördelar och nackdelar med diktatur, utifrån diverse antaganden om fördelarna med att ha en stark ledare som ingen säger emot. Och olika perspektiv i all ära, men jag kan inte minnas att vi någonsin diskuterade fördelar och nackdelar med anarkism. Så vi fick öva oss i att se fördelarna med att ha någon som bestämmer över oss, men inte i att se fördelar med att inte ha någon som bestämmer över oss. Ingen kan påstå att det handlade om att få ”balans” mellan motsatta perspektiv.

Vi diskuterade om västvärlden har moralisk skyldighet att hjälpa fattiga länder att ta sig ur fattigdom. För och emot. Vi diskuterade inte om det var fel av väst att plundra resten av världen under århundraden, och bygga sitt eget välstånd på andras misär och förtryck. Som jag ser det nu borde frågan ha varit: ”vad borde vi göra för att ta ansvar för de skador vi har orsakat”. Vi borde inte diskutera bistånd utan skadestånd. Men genom att föra diskussionen på dessa premisser får vi lära oss att de globala klyftorna mellan rika och fattiga inte är vårt fel, och frågan är hur generösa vi borde vara mot alla dessa stackars länder som råkat göra sämre val än vi.

Men den mest obehagliga varianten på att lära oss acceptera förtryck och orättvisor, är den filosofiska debatten om huruvida funkisars liv har ett värde. För detta är en fråga som vi skulle diskutera i skolan. Jag minns detta från gymnasiet. Någon elev berättade en anekdot om någon flicka som var så väldigt funktionsnedsatt, för hon behövde sitta i rullstol och hon kände ingen smärta så hon skadade sig hela tiden. Och man kan ju fråga sig, sa den här eleven, om det verkligen är ett liv. Kan man verkligen kalla det ett liv att vara så handikappad? Och detta debatterades. Det var ju en intressant filosofisk fråga om någon som är allvarligt funktionsnedsatt kan räknas som en levande varelse. Och om det inte räknas som ett liv kan vi lika gärna döda dem? Läraren såg ingen anledning att ingripa eller föreslå att det kanske är olämpligt att debattera huruvida funkisars liv har värde. Inte som att frågan har några obehagliga implikationer eller nåt.

Om du är funkis är en del av den obligatoriska skolgången att delta i debatter om huruvida människor som du har ett värde. Om det spelar någon roll om du lever eller är död. Om det vore moraliskt fel att mörda dig.

Dehumanisering av funkisar är i praktiken en del av läroplanen.

Det är ideologisk uppvärmning inför nästa folkmord.

Andra spännande debattfrågor var sådant som: Bör abort tillåtas, är dödsstraff bra eller dåligt, och är det okej att döda otaliga människor i fattiga länder om vi kallar det krig mot terrorism?

För balans kunde vi ju ha någon diskussionsfråga om lämpligheten i att brutalt avrätta överklassen i en blodig kommunistisk revolution. Men det är bara vissa liv som lämpar sig för debatt.

Inte för att det vore okej att avhumanisera funkisar om vi även övade oss på att hata överklassen, men ingen låtsas att de försöker sträva efter någon sorts ”balans” i vem som ska avhumaniseras i de intressanta skoldebatterna. Vi bryr oss endast om att avhumanisera grupper som redan har stora skäl att frukta för sina liv.

Om du är funkis får du leva med att ditt människovärde görs till ett debattämne. Regeln för att få bra betyg är som alltid att en ska kunna vara nyanserad och se frågor ur olika perspektiv. Du får alltså plusbetyg om du kan argumentera för att du inte borde existera.

Publicerat i Samhälle och politik, utbildning | Märkt , , | Lämna en kommentar

Autistiska barn existerar inte för att behaga vuxna

ladda-ned

Sinnesstämning när jag skriver om ableistisk Autismexpertis: Problembeteende-humöret.

Autismexperter och deras problembeteenden…

De som kallar sig ”experter inom autism” är så pinsamma, även om de i ännu högre grad är direkt skadliga. De flesta är inte ens själva autister och de har ingen relevant förståelse för vad det innebär att vara autistisk, men ändå talar de som att de vet något. ”Personer med autism är så här…” förklarar de, och de är de mest missvisande och förolämpande skildringar en kan tänka sig men de är ju Experter så de vet bäst även om de inte vet någonting. Sen talar de inte så mycket om vuxna autister utan det mesta handlar om Barn Med Autism, för alla vet att autister endast existerar i barnform. Fast egentligen talar de inte så mycket om autistiska barn heller, utan mest handlar det om vuxna som kommer i kontakt med autistiska barn. Hur kan vuxna bäst kontrollera och forma autistiska barn, är en populär frågeställning.

På det temat har en viss Expert skrivit en artikel med ”Hjälp! Konsekvenserna biter inte!”. Det handlar alltså om att ”konsekvenser”, alltså bestraffning, inte ”biter”, alltså inte gör tillräckligt ont och inte får effekt. Problemet är alltså att autistiska barn gör fel, dvs inte som vuxna vill att det ska göra (det är nämligen så rätt och fel definieras i den här texten), trots att de blir bestraffade för det.

Målsättningen är som alltid att korrigera autistiska barns beteenden och göra dem fogliga och lydiga. Barn ska göra rätt, vilket betyder att göra så att vuxna blir nöjda. De ska inte göra fel, dvs göra vuxna missnöjda. Det är den naturliga ordningen, får vi veta, och barn är skapta för att behaga vuxna i sin omgivning:

”De flesta barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna. Det känns obehagligt när någon är arg på en. Och för många barn känns det så pass obehagligt att man vill få bort den känslan. Ett enkelt sätt är att helt enkelt göra som den vuxne vill. Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada.”

Det är en del tvivelaktig psykologisk teori där. Barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna? Tja, kanske det, men de flesta av oss har nog en inbyggd vilja att inte vilja förarga en person som har omfattande makt över oss. Den som är i någons våld har en ”inbyggd vilja” att vara till lags så att den inte utsätts för bestraffning. Det enklaste sättet att inte bli bestraffad är att göra som personen i maktposition vill. ”Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada” påstås det, men det är fel. Barn lär sig att vuxna alltid får bestämma. De lär sig också att vuxna blir glada om barnet är fogligt och inte protesterar mot den ordningen. Men det är inte barnet som avgör om den vuxna får bestämma eller inte, för vuxna får alltid bestämma över sina barn (och får de inte det så är det inte det minderåriga barnet som tagit makten ifrån dem). Den som är i en underordnad position vet alltid, att den som har makten vill att en ska acceptera maktförhållanden och lyda utan att protestera.

Författaren går vidare med att förklara att anledningen till att det inte räcker att förklara för barnet vad som är rätt och fel, utan det som egentligen hjälper är att barnet förstår att den vuxne är besviken med dem:

”Men det är alltså inte själva tillrättavisningen som gör susen. Det orsakssamband vi ser är:

Tillrättavisning  ->  Jag slutar göra fel för att jag nu vet hur man gör rätt

Men om eleven redan vet att vad som är rätt så ser kanske orsakssambandet ut så här:

Besviken vuxen  ->  Jag slutar göra fel för att få glad vuxen”

Nu bör vi komma ihåg att så som rätt och fel definieras i texten så är redan ”rätt” detsamma som det som gör vuxna glada och ”fel” är det som vuxna inte gillar. Enligt den logiken finns det egentligen ingen skillnad på att göra något för att det är rätt och att göra något för att det gör en glad vuxen. Men det är ur författarens/den vuxnes perspektiv. Det är fullt möjligt att barnet har en annan syn på rätt och fel. Det vi ska ta med oss här då är att barnet inte agerar utifrån sin egen övertygelse av vad som är rätt och fel, utan agerar för att inte göra de vuxna besvikna oavsett om hen själv känner att det är rätt eller inte. Lärdomen är att vi får barn att göra som vi vill med hjälp av känslomässig manipulation. Tyvärr, förklarar Experten, är autistiska barn inte mottagliga för vuxenvärldens känslomässiga manipulation på samma sätt som andra barn:

”De är nämligen inte lika relationsstyrda som andra barn. Det innebär att en ‘besviken vuxen’ inte har samma effekt. Detta tolkar vi lätt om till attitydproblem. För vi är vana vid att elever ”respekterar” oss när vi tillrättavisar även om beteendekorrigeringen egentligen handlar om att få dem själva att känna sig bra.”

Autistiska barn är inte alls så bekymrade över att vuxna är besvikna på dem. Och där har vi en grov förolämpning mot alla autister som mått obeskrivligt dåligt under barndomen för att vi varit mycket väl medvetna om hur besvikna och missnöjda de vuxna har varit med allt vi gör. Även om vår Expert påstår att vuxenvärldens besvikelse inte får effekt är det inte alls sant. Det har stor effekt. Effekter som livslånga trauman och annan psykisk ohälsa. Fast det kanske av olika skäl inte har effekten att barnet gör ”rätt”, dvs gör som de vuxna vill. Och väldigt ofta har det den effekten, men nu handlar det ju om vad de stackars vuxna ska göra i en situation där det autistiska barnet inte lever upp till de vuxnas förväntningar.

Men när autistiska barn inte påverkas tillräckligt mycket av de vuxnas besvikelse (dvs inte ändrar sitt beteende på önskat sätt, hur de påverkas i övrigt är irrelevant) finns det i alla fall en fördel med autistiska barn. ”Det positiva är att elever med autism ofta tycker att regler är viktiga”. Autistiska barns beteenden kan därför styras med regler. Problemet är bara att ”en rad nedsatta funktioner ställer till det” vilket gör att autistiska barn ändå kan ha svårt att följa reglerna. Till exempel för att barnet inte klarar av att göra det som regeln kräver, eller för att det inte förstår själva regeln (enligt personlig erafernhet av att vara ett autistiskt barn förekommer även anledningen ”följer inte regeln pga anser att den är jättedum”, men när autister tycker att något är dåligt brukar det ändå förklaras med att vi ”inte förstår”.)

Autistiska barn har ”svårt att se orsak och konsekvens”, de har svårigheter med att ”planera sitt beteende och tänka rätt från början”, och de har ”svårare att lära sig av konsekvenser”. Och ”konsekvenser” betyder alltså bestraffning. Det är den enda tolkningen som gör resten av texten begriplig. Experten varnar dock för att konsekvenser (bestraffning) inte fungerar och avråder därför ifrån att använda den metoden. Det är inte en effektiv metod för att kontrollera barn, och i synnerhet inte autistiska barn (detta går visserligen emot vad som sades tidigare om att barn gör ”rätt” för att de inte vill utsättas för bestraffning men nu vet vi alltså att bestraffning inte fungerar). Ett annat problem med bestraffning är att elever som ständigt utsätts för bestraffning förr eller senare kan få för sig att ge igen, i värsta fall genom att anordna skolskjutningar…

Jag får medge att det är ett ganska tungt argument mot bestraffning, om en nu inte tycker att det är tillräckligt att säga att barnmisshandel är fel i sig.

Texten avslutas med en lista på sex tips på effektiva strategier för att få autistiska barn att göra ”rätt”.

Det första är: ”Gör det lättare att göra rätt genom att ta bort det i situationen som triggar igång fel beteende.” Alltså, om barnet gör ”fel” i vissa situationer så kan det felaktiga beteendet undvikas genom att undvika att försätta barnet i den situationen. Och vi kan beskriva det som att situationen triggar igång beteendet för barn har ju ingen autonomi utan beteenden är endast konsekvenser av olika externa stimuli. Nåväl, det stämmer ju att om någon gör x endast i situation y, så kommer de per definition inte att göra x i situation z.

Det andra rådet är att ”ignorera det dåliga beteendet”. För enligt forskning är det lättare att bli av med ett beteende om vi ignorerar det. Till exempel om ett autistisk barn mår dåligt och visar detta genom beteenden som de vuxna anser är dåligt, då bör det ignoreras. På så vis lär sig barnet att det inte lönar sig att visa för någon att det mår dåligt, för det kommer ändå bara ignoreras. Och att folk aktivt ignorerar att en mår dåligt känns ju ofta betydligt värre än om en bara låter bli att visa det till att börja med. Så barnet lär sig att inte visa att det mår dåligt och alla är nöjda. Utom barnet, för de mår dåligt. Men så länge det inte resulterar i några otrevliga Beteenden är ju allt bra, ur de vuxnas perspektiv.

Det tredje rådet är att ”förstärka” det ”positiva beteendet”. Alltså att belöna barnet när det gör som en vill. ”Förstärkare”, alltså belöning, ska ”väljas utifrån eleven” och bestå av något som får barnet att må bra. Med detta följer också att så länge barnet inte gör det som omgivningen vill ska hen inte heller få ta del av det som får hen att må bra. Utan då undanhåller man det tills barnet fogar sig. Detta räknas inte som en bestraffning eftersom utgångsläget är att barnet inte har rätt till det som hen mår bra av, utan det är ett privilegium som endast lydiga barn förtjänar.

Det fjärde rådet är att ”visa hur elever kan göra rätt i stället för att påpeka att de gör fel”. Hur en nu visar hur någon borde göra utan att påpeka att det som de gjorde var fel.

Det femte rådet är att använda bildstöd. Och förklaringen innehåller den obligatoriska metaforen där autistiska barn jämförs med valfritt färdmedel. När det gäller bildstöd så är det ju något som kan vara väldigt bra i sig. Problemet är bara att man nu utgår ifrån att det ska vara ett medel för att få barnet att lyda. Så bildstödet är endast effektivt om det leder till att barnet beter sig på det sätt som de vuxna vill. Med andra ord, bildstödet är endast värt något om det kan användas som maktmedel. Funkisfeministen har skrivit bra om bildstöd och makt och jag rekommenderar er att läsa det. (För ytterligare läsning om bildstöd se texter hos Autistiska manifestet och här.)

Det sjätte rådet är något om att ”tillrättavisa till nästa gång” vilket verkar betyda att visa nåd nu men samtidigt vara tydlig med att nästa gång ska barnet göra ”rätt”. Att ”be barnet tänka på hur man gör rätt till nästa gång”. Och det här stycket är ganska rörigt och jag förstår inte riktigt innebörden men jag TROR att Experten förklarar för läsaren att det är okej att använda bestraffning om det funkar, men om det inte funkar är det viktigt att fundera över andra strategier till nästa gång.

Hela texten utgår ifrån perspektivet att det enda som betyder något är hur en lättast kan få autistiska barn att lyda. Det autistiska barnets egna tankar och känslor nämns endast i relation till hur det påverkar om det gör ”rätt” eller ”fel”. Bruk av bestraffning avrådes, men endast med anledning av att det inte är ett effektivt sätt att kontrollera barn (att ignorera barnet eller undanhålla saker som det mår bra av räknas inte som bestraffning och är rekommenderade strategier). Läsaren antas vara någon som kommer i kontakt med autistiska barn, i första hand skolpersonal. Deras uppgift är att hitta effektiva metoder för beteendekorrigering, så att autistiska barn lär sig att bete sig på det vis som gör vuxna nöjda.

Jag önskar att jag inte behövde förklara varför detta synsätt är så fruktansvärt skadligt för autistiska barn. Men om jag måste förklara så är det alltså för att man man utgår ifrån att det viktiga är att det autistiska barnet uppvisar ”rätt” beteende, medan det autistiska barnets välbefinnande kommer i andra hand. Det är dåligt för att autister inte behandlas som människor (barn i allmänhet behandlas inte heller som riktiga människor, men autistiska barn ses ännu mindre som människor). Det är dåligt eftersom ni gör våld på autistiska barn för att lära dem att göra våld på sig själva. Så länge barnet gör de vuxna nöjda så får det gå hur som helst med barnets mående.

Problemet är att autister är människor och ska behandlas utifrån det, men de som kallar sig Experter på Autism ser oss inte som människor.

Publicerat i Autism, Föräldrar och anhöriga | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

”Så du är cis? Jag ska försöka komma ihåg men du måste räkna med att bli felkönad ibland”.

name-kopia

Sedan jag kom ut som trans är det en reaktion som jag fått från nästan varje cisperson som sagt något om det:

”Jag ska försöka komma din identitet/namn/pronomen men jag måste be om ursäkt på förhand för jag kommer antagligen glömma bort det så du måste ha överseende med det.”

Det brukar vara en ursäkt på förhand om framtida felkönande. Det betyder också att de förklarar att en får vänta sig att bli felkönad, och när att när det sker ska en prioritera att ta hand om denna persons känslor så att hen inte ska behöva ha dåligt samvete över det. Och även om personen lyckas hålla sig ifrån att felköna, så har hen i alla fall fått veta att en inte kan förvänta sig att inte bli felkönad.

När folk har sagt de här sakerna har jag ofta känt mig tvungen att försäkra dem om att det inte är någon fara. Det är okej om det blir fel, jag kommer inte ta illa upp och så vidare.

I efterhand förstår jag hur bakvänt detta är. Varför är det jag som ska anstränga mig för att cispersoner ska känna sig bekväma? I den här situationen borde det vara tvärtom. Det är liksom inte de som behöver oroa sig över att deras existens inte ska accepteras. Det är jag som tagit skada av den cissexistiska indoktrinering som gjort att jag under större delen av mitt liv inte förstått vem jag var. Det är jag som får ångest och dysfori av hur folk pratar om mig. Det är jag som mår dåligt varje gång jag blir felkönad. Så varför ska jag behöva bry mig om att skydda cispersoner från att eventuellt få lite dåligt samvete när de inser att de råkar göra det.

Jag vågar ändå inte säga särskilt mycket när det sker. Även om jag mår dåligt över det, vet jag att inget kommer bli bättre av att visa det. Om någon felkönar mig och jag påpekar det, finns det flera saker som kan ske som jag helst vill undvika. I värsta fall argumenterar de emot, och säger att mitt kön inte är på riktigt. Eller också gör de en stor grej av att förklara för mig hur väldigt svårt det är för dem. Eller så förstår de inte vad problemet är och jag måste förklara för dem. Det har också hänt att någon bett mig förklara för dem hur de ska kunna tala om mig utan att köna mig som de är vana. Alla dessa reaktioner gör situationen än mer obehaglig för mig, så det är lättast för mig att låtsas som inget. Ändå vill de att ska försäkra mig om att det inte är någon fara. Alltså att de inte ska behöva ha dåligt samvete över det. För jag kommer ju påverkas mindre av det för att jag på förhand får höra att jag ska förvänta mig att bli felkönad.

Det är inte som att jag förväntar mig att folk ska göra rätt även om de inte säger något annat. Jag vet hur folk agerar och jag vet vad jag kan förvänta mig. Men jag önskar att de åtminstone kunde låta bli att vänta sig att jag ska acceptera det.

”Okej det här kanske skadar dig men det viktiga är att jag inte ska behöva känna att jag gjort något fel.”

Och det är ju så svårt. Att bemöta transpersoner är hemskt svårt. Det har jag fått förklarat för mig så många gånger att jag tappat räkningen. Jag vet inte om de tror att de är unika och att just de har den här svårigheten. Men jag vet redan att ni tycker att det är svårt. För ni säger alla samma sak om hur svårt det är. På könsidentitetsmottagningen förklarar de också detta för mig hela tiden. De frågar om människor i min närhet har det svårt att förstå och acceptera att jag är trans. Och de säger åt mig att jag måste förstå hur svårt det är.

Ingen förklarar för människor i min omgivning hur svårt det är för mig att de är cis.

Det är mina föräldrar som uppfostrade mig enligt könade mönster och fick mig att tro att jag var cis eftersom jag aldrig fick veta att det fanns några andra alternativ. Mycket förvirring och kaos och lidande var följden av det. Men när jag väl börjar förstå hur saker och ting hänger ihop, då ska jag vara förstående för att situationen är så svår för mina föräldrar? När jag äntligen lyckas förstå att jag är trans, inte tack vare alla människor som funnits omkring mig under större delen av mitt liv, då är det viktigt att jag förstår hur svårt detta måste vara för min omgivning.

Det är svårt att vara cis för då är en så van vid att aldrig tänka på att det finns de som inte är cis, och då blir det jobbigt när en plötsligt blir tvungen att ägna ett par tankar åt det.

När alla trodde att jag var cis (även om jag inte själv påstod detta men de gör sina antaganden) var det ingen som varnade mig för att de kommer att glömma bort, eller bad mig ha överseende med att de kunde råka använda fel namn och pronomen. Även om det såklart hände att folk glömde bort mitt namn. Men de brukade inte varna mig för att det kommer att ske eftersom min könsidentitet är så mystisk och svår att acceptera.

Jag vet inte hur de skulle reagera om jag förvarnade dem om kommande felköningar på motsvarande sätt. Jag gissar att de nog inte hade fattat. För cis är på riktigt så det kan en inte ta miste på. Men trans är på låtsas, och då är det självklart svårt att låtsas att en tar det på allvar hela tiden, och det är naturligt att göra fel ibland. En måste ju förstå hur jobbigt det är för alla stackars cis som måste komma ihåg att låtsas att de en  på allvar hela tiden.

Publicerat i Feminism | Märkt | Lämna en kommentar

Säg inte att lokalen är tillgänglig

Kinpa_palace.png

Vet ni vad som inte gör det lättare att navigera en allmänt otillgänglig värld som funkis? Att höra någon berätta att en viss plats eller tillställning ”är tillgänglig”. Till exempel om ett visst politiskt parti påstår att deras lokal är anpassad för funktionsvariationer. Eller ”lokalen är tillgänglig”, en variant som de också använder. Det finns två problem med att bara säga att ”lokalen är tillgänglig”. För det första, det är ingen information. Ni har inte gett någon värdefull information. Utan tillgänglig information är det inte tillgängligt alls. Att ni bara påstår att det är tillgängligt hjälper ingen. För det andra, det är inte upp till er att avgöra.

Tillgänglighet är inte antingen eller. Alla platser är tillgängliga för någon. Ingen plats är tillgänglig för alla. Det jag vill veta innan jag kommer till ert evenemang är, är lokalen tillgänglig för mig. Om du bara säger till mig att ”javisst, lokalen är tillgänglig”, men det visar sig att jag faktiskt inte klarar av att vistas där eftersom den inte är tillgänglig för mig, då har du inte gjort något annat än att förneka att mina behov existerar.

Vad betyder det att säga att något är tillgängligt? Allt är tillgängligt för någon, så det är meningslöst att säga det. Ingenting är tillgängligt för alla, så det är en lögn att påstå det. Tillgänglighet är inte ett tillstånd, tillgänglighet är ett mål och ett ideal. Att arbeta med tillgänglighet betyder att medvetet arbeta för att något ska vara tillgängligt för fler, och att nedmontera hinder och barriärer. Att arbeta mot det målet är viktigt. Men att påstå att fullt tillgänglighet är uppnått är detsamma som att erkänna att man inte tycker att mer behöver göras.

I stället för att påstå att det är tillgängligt, beskriv vad ni gör för tillgänglighet. På vilka sätt är lokalen tillgänglig. Säg inte ”lokalen är tillgänglig för grupp x”. Berätta relevant information om lokalen så att en själv kan avgöra om den är tillgänglig. Ge så mycket relevant information som möjligt, och berätta även vem en kan vända sig till om en behöver veta mer. Finns det någon som kan hjälpa om det är något som saknas?

Att bara säga att ”det är tillgängligt” är jämförbart med att påstå att ”sexism förekommer inte”. Det en vill veta är ju hur man aktivt arbetar mot sexism, vilka åtgärder som vidtas, vart en kan vända sig om en utsätts för sexism osv. ”Sexism förekommer inte” säger bara någon som väljer att blunda för att sexism är verklighet. ”Otillgänglighet förekommer inte”, säger endast den som väljer att blunda för att otillgänglighet är verklighet. Och därmed förnekar man verkligheten för de som drabbas av det.

Säg inte att något är tillgängligt. Sträva efter att göra det tillgängligt. Ge relevant information för att jag ska kunna avgöra om det är tillgängligt för mig. Fråga vad som skulle kunna förbättra tillgängligheten. Den som tar tillgänglighet på allvar tror inte att full tillgänglighet är uppnådd. Även om tillgängligheten mot förmodan skulle vara perfekt så att ingen utestängs är det inte upp till dig att avgöra (oavsett vem du är). Säg inte att något är tillgängligt, för att göra det är ingen annat än att förneka problem och blunda för att människor utestängs.

Publicerat i Funkispolitik, Okategoriserade, tillgänglighet | Märkt | 6 kommentarer

Att förklara autistisk perception med dåliga jämförelser som helt kretsar kring neurotypiska upplevelser

5jREOKk.jpg

NT-tillvänd informationsfilm om autism tillhör de mest värdelösa filmgenrer. Tyvärr är NT-personer alldeles för förtjusta i dem. Nyligen såg jag folk dela En film om annorlunda perception som Habiliteringen publicerat. Eftersom Habiliteringen inte bryr sig om tillgänglighet så finns det varken undertexter eller transkribering av filmen. Men eftersom den bara är ett par minuter lång valde jag att transkribera, så att jag kan skriva om filmen.

Det är en film om autistic perception, eller egentligen om hur icke-autister tolkar sensorisk överkänslighet, och den är extremt provocerande.

För det första utgår filmen ifrån att tittaren inte är autistisk. Detta uttrycka aldrig, utan det tas helt enkelt för givet, utifrån synsättet att autister inte är relevanta att tala till,

Filmen är en monolog av någon som ska tolkas som autistisk, fast om personen som talar verkligen är autistisk har jag ingen aning om. Berättaren säger inget om sig själv, och utifrån sammanhanget verkar det som att hen ska tolkas som en representant för autister i allmänhet. Filmen inleds med följande meningar:

Jag känner inte samma saker som du. Jag ser inte samma saker som du. Hör inte samma saker som du. Och upplever inte samma saker som du. ”Självklart”, tänker säkert du, för du är inte jag. ”Självklart”, tänker jag, jag är inte du. Men jag tror även att det inte bara beror på det. Jag lever i en annorlunda värld jämfört med dig. Jag ska försöka få dig att förstå och jag hoppas att du gör det.

Här får jag veta att jag inte upplever världen på samma sätt som den autistiska berättaren. Detta beror inte på att vi är olika individer, utanför att hen ”lever i en annorlunda värld”. Ni vet, så som autister gör. Min första tanke är att om min upplevelse av världen inte har något gemensamt med denna persons, kan det inte vara någon vidare bra information om autistisk perception. Fast jag förstår ju att det såklart handlar om att ingen autist förväntas se videon. Vilket iofs kanske inte är ett helt orimligt antagande, med tanke på hur extremt provocerande filmen är.

Filmen fortsätter med olika beskrivningar av hur den ”autistisk” berättaren upplever olika svåra situationer. Hur jobbigt det är illustreras med olika jämförelser där berättaren påstår att hen har det lika jobbigt som tittaren hade haft i en hypotetisk situation som vore uppenbart jobbigt. Först beskrivs svårigheter med synintryck:

Jag har svårt att sortera bort alla synintryck som kommer emot mig. Att gå in på ett fik vid lunchtid är jobbigt för ögat. Lika jobbigt som om alla på detta fik skulle komma och ställa sig framför dig och göra gester med händerna, upp och ner med kaffekoppar, servetter runt munnar, och alla regnbågens färger flyger runtom dig. Så jobbigt är det för mig.

Detta citat visar i sig att filmen inte är baserad på autistiska erfarenheter. Sådana här jämförelser är typiskt för när icke-autister försöker sätta sig in i vad autistisk perception innebär. De brukar fråga: ”det där som du tycker är jobb, känns det som *beskrivning av något annat jobbigt*”.  Men om du är autistisk och har dessa svårigheter med perceptionshantering kan du inte veta hur en person utan de svårigheterna skulle uppleva ”gester med händerna och alla regnbågens färger flyger omkring”. Jag menar, JAG hade ju tyckt att det vore skitjobbigt. Men jag är autistisk. Det hade säkert varit jobbigt för någon som är NT också, men för mig vore det mycket värre. Jag har ingen aning om vilken grad av jobbighet den situationen skulle innebära för någon annan, och jag kan inte heller säga att det motsvarar nivån av jobbighet som en annan situation skulle innebära för mig.

Kort sagt, berättaren i videon hittar bara på och vet inte vad hen talar om, för detta kan hen inte veta. Problemet är att hen talar om för tittaren hur jobbigt något vore för denne, i stället för att berätta hur svårt det är för hen själv. Intrycket av att det inte är en faktisk person utan en påhittad exempel-autist stärks av att hen talar om svårigheter att vistas vid ett fik vid lunchtid utan att nämna hörselintryck. Detta trots att hen direkt efter berättar att hen är ljudkänslig och ger exempel på det. Men allt är hypotetiska exempel, inte faktiska upplevelser, och därför talar man bara om en sorts intryck i taget trots att detta betyder att vi inte alls får hela bilden.

Jag har svårt att sortera bort hörselintryck. Att vara i en affär ger mig huvudvärk. Som om du skulle gå in i en affär för tekniska saker och allt är på samtidigt. Alla TV-apparater, radios och förstärkare, och du råkar bli inlåst där över lunchtid. Så ont i huvudet gör det för mig.

Även ljudkänsligheten ska såklart skildras med påhittade extrema exempel för hur skulle en icke-autist annars kunna förstå. Inte för att de förstår nu heller. Inte ens jag förstår, och jag borde ju ha lättare att relatera till det. Det är också väldigt märkligt att tala om det som att det handlar om ”huvudvärk”.

Jag är extremt ljudkänslig, och det är på en nivå som tycks vara extremt även bland intryckskänsliga autister. Men det handlar inte om att jag får huvudvärk. Jag kan visserligen få huvudvärk av det, i synnerhet efteråt. Jag kan få huvudvärk av att ha utsatts för en påfrestande situation. Men det är inte alltid jag får det, och det är inte en omedelbar effekt av själva ljudkänsligheten. Mitt problem är att mycket ljud är påfrestande, överväldigande, och vissa ljud är även direkt smärtsamma. Och även småljud kan stjäla energi och göra mig trött och helt förstöra min koncentration. Det finns vissa ljud som jag skulle kunna jämföra med att få en kniv i örat eller att bli slagen i magen, men för det mesta kan jag bara säga att det är som att bli överväldigad av alldeles för mycket ljudintryck. Och att bli distraherad av små ljud är jämförbart med att bli distraherad precis hela tiden.

Berättaren i videon talar endast om huvudvärk. Jag gissar att detta beror på att det är NT som NT-gissar igen. För min egen erfarenhet är att de alltid tror att ljudkänslighet har att göra med huvudvärk. De får ofta för sig att jag har migrän, fast jag inte alls har migrän. De vet nog inte heller vad migrän är men de tänker att det betyder ”får ont i huvudet av för mycket ljud”. Och när jag förklarar att det inte är huvudvärk som är problemet kan de inte förstå alls. De kan inte tänka sig vad det annars skulle vara. Men när autister talar om intryckskänslighet brukar det inte kretsa kring huvudvärk, utan handla mer om sådant som jag gav exempel på ovan.

Videon fortsätter med fler enastående jämförelser, nu om klädesmaterial:

Jag har svårt med vissa klädesmaterial. Tvättlappar i kläder gör ont på mig, lika ont som om du skulle få flera mjuka men sträva vassa bollar, kastade i sidan, varje gång du rör dig så att lappen känns. Så ont gör det på mig.

Hur kommer de på dessa jämförelser? Sträva vassa bollar kastade i sidan varje gång? Jag har ingen aning, det kanske är precis så det är. Hur många har varit med om att få ”sträva vassa bollar” kastade på sig hela tiden? Det är klart, även om berättaren nu har varit med om det kan hen knappast veta hur det skulle kännas för någon annan, eftersom hen ju har de svårigheter som skulle göra, att de sträva bollarna blir mycket mer smärtsamma för någon annan.

Lägg märke till att vi än så länge, genom tre olika exempel på perceptionssvårigheter, inte har hört ett enda ord om hur det faktiskt känns för den autistiska berättaren. Hen berättar bara vilka absurda situationer som hen tror vore lika jobbiga för den NT-person, som antas titta på videon. Hen har faktiskt inte sagt något om hur hen själv upplever det. Inte heller får vi höra något om vilka konsekvenser det får för den autistiska personen. Vilket annars kanske vore det mest relevanta för målgruppen. Det är ju inte nödvändigt att veta hur någon upplever det, men desto viktigare att förstå hur påfrestande det kan vara och vilka konsekvenser det har i personens vardag. Men det är klart, målgruppen förväntas inte heller vara intresserad av detta. De ska bara serveras med spännande metaforer så de kan säga ”åh jag förstår, det känns som att någon kastar sträva bollar på dig nu!”

Videon innehåller ännu ett exempel som är ännu mer förvirrande än de andra, eftersom det inte alls har något med perception att göra:

Jag får lågt självförtroende av att vara med många människor samtidigt på en liten yta, lika lågt som om du skulle stå mitt på plattan i bara underkläder med ett plakat över dig: ”negativ kritik uppskattas”, så negativ effekt blir det för mig.

När ämnet är ”annorlunda perception” och exemplet är ”vara med många människor samtidigt på en liten yta”, kanske en väntar sig beskrivningar av hur en sådan situation är påfrestande av sensoriska skäl. Men av någon anledning talar vi om självförtroende. Att tvingas in i omöjliga situationer och förväntas klara av dem är självklart inte bra för självförtroendet men det är ju inte alls vad exemplet handlar om. Det är ett obegripligt exempel och ännu mer obegriplig jämförelser och så många frågor lämnas obesvarade.

Frågor som, varför blir självförtroendet bättre av att vistas med många människor på en större yta?

Vad har detta att göra med att stå i bara underkläderna?

Menar du att autister bär på ett plakat som säger ”var taskig mot mig”? Ärligt talat verkar det ju ofta så, med tanke på hur folk gillar att behandla oss. Men det är ju inte heller vad det här exemplet handlar om. Jag vet inte ens vad det handlar om? Perception, om vi ska tro titeln? Enda förklaringen jag kan komma på är att de som gjorde videon bara fortsatte med att tänka ut olika situationer som autister ofta har svårt för, och komma på sina egna dåliga tolkningar och förklaringar, och så märkte de inte ens att de rört sig bort från perceptionsspåret.

Den drygt två minuter långa filmen avslutas med följande ord:

”Självklart att jag förstår”, tänker du. ”Det är aldrig självklart”, tänker jag. Det är inte så lätt att vara jag, och ännu svårare med aspergers syndrom. Jag kan inte bevisa det för dig. Du får helt enkelt lita på mig.

Självklart får vi inte glömma att nämna hur svårt det är att vara autistisk (eller förlåt att ha Aspergers syndrom), och självklart utifrån en individualiserad medicinsk tolkning av svårigheterna. ”Du får helt enkelt lita på mig”, säger hen, och jag känner mig tyvärr tvungen att säga emot på den punkten. I vanliga fall gäller det att när en autist berättar om sina personliga upplevelser av att vara autistisk, så ska en ta hens ord för det och aldrig ifrågasätta. Detta gäller oavsett om det är erfarenheter av sensoriska påfrestningar eller andra svårigheter, eller erfarenheter av diskriminering och förtryck. Men den här autistiska berättaren berättar inte om sina egna upplevelser. Hen berättar vad hen tror att hens upplevelser skulle motsvara hos tittaren, som antas vara inte autistisk. Om jag litade på berättaren skulle jag först behöva acceptera att jag inte är autistisk. Sen måste jag även tro på att hen har det lika jobbigt i en matbutik, som jag skulle ha det om jag blev inlåst i en elektronikaffär där alla apparater är på. Och så vidare, exempel efter exempel. Jag tänker inte acceptera det.

Om berättaren i stället hade berättat om sina upplevelser hade vi inte behövt ha några exempel om ”hur det hade känts för dig, tittare som inte är autistisk för autister finns inte”. Men det är svårt att producera en film som fokuserar på autisters upplevelser, när en utgår ifrån att autistiska upplevelser inte är relevanta. Så även en film som påstås handla om en autist som berättar som sina upplevelser, kretsar helt och hållet kring neurotypiska upplevelser, för endast dessa anses ha ett värde.

Autister antas inte alls vara intresserade av att lära sig om autistisk perception, eftersom man bara utgår ifrån att tittaren inte är autistisk. Det är bara absurt. Autister har större skäl än någon annan att vilja lära sig mer om autistiska erfarenheter. Men visst, den här videon lär vi oss inget av. NT lär sig inte heller något av det men de får känslan av att ha lärt sig något, och av att ha lyssnat på en autist, utan att behöva intressera sig det minsta för autisters faktiska upplevelser.

Publicerat i Autism | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Autismföräldrar som helgonförklarar sig själva

Häromdagen skrev jag om . Föräldrar som insisterar på att betrakta sina barn utifrån en tragedimodell. Inlägget fick en relevant kommentar apropå ett närliggande fenomen med Autismföräldrar som har en mer ”positiv” syn på Autismföräldraskapet. Så jag tänkte att jag skulle skriva något om detta.

Det finns Autismföräldrar som ser sina barns existens som en tragedi. Och så finns det Autismföräldrar som ser sina barn som en gåva, som gör dem till bättre människor. Och de har samma syn på autism.

”Vi lär oss så mycket varje dag som vi Lever Med Autism”.

De är tacksamma för att ha sina autistiska barn, eftersom det gör dem till bättre människor. Det hela bygger på en syn på autism, som är mer eller mindre identisk med det synsätt, som föräldrarna som gråter tragedi bär på.

För vad betyder det att de ”lär sig så mycket” från sitt autistiska barn? Det betyder inte att barnet håller gratis föreläsningar om biolingvistik för sina föräldrar. Det är lärorikt eftersom det är svårt. Att Leva Med Autism i Familjen, som det heter, är en prövning. De lär sig så mycket eftersom de utsätts för prövningar varje dag.

”Vi har lärt oss att vara tacksamma för de Små Ljusglimtarna”.

Att leva med ett autistiskt barn i familjen är ett ständigt mörker, och därför r de tacksamma över ”ljusglimtarna”. Det kallas även att de glädjer sig åt de ”små framstegen”:

”Det är viktigt att inte jämföra X med sina jämnåriga, utan att vara glad och tacksam över varje framsteg oavsett hur litet”.

Ett ”framsteg” betyder att barnet lär sig något som förväntas av ett icke-autistiskt barn i samma ålder. Till skillnad från vad de själva påstår så jämför de sina autistiska barn med icke-autistiska jämnåriga, för det är den jämförelsen som utgör måttstocken för vad som är ett ”framsteg”. Och föräldrar till icke-autistiska barn har mer att glädjas över men vi ska inte vara avundsjuka på dem utan vara tacksamma över det lilla som vi, Autismföräldrar, trots allt har.

”Tack vare mitt Barn Med Autism är jag nu en bättre människa”.

De Positiva Autismföräldrarna anser att deras band till ett autistiskt barn för dem själva till bättre människor. Den som lever med ett autistiskt barn blir en superhjälte, ett helgon, och en allmänt enastående människa. Se följande Autismförälder-meme som exempel:

autismforaldrameme

”It isn’t always easy being one of the world’s greatest detectives… But I’m a parent of a child with autism. It’s what we do.

Autismföräldrar är mästerdetektiver, eftersom autister är så extremt gåtfulla och obegripliga. Att det är så de ser autister talar förvisso emot att de skulle vara några höjdardetektiver, men det är typiskt för hur de ser sig själva. Andra varianter jag sett innefattar ”jag är autismförälder – vad är din superkraft” (citerar från minnet ett annat äckligt autismförälder-meme) och otaliga varianter på ”det är så jobbigt att vara Autismförälder och vi är fantastiska som klarar det”.

”Vårt barn är inte som alla andra men vi älskar det lika mycket ändå”.

För att älska ett autistiskt barn är anmärkningsvärt, och föräldrar som påstår sig ”älska” ett autistiskt barn som vilket barn som helst förtjänar medalj. Och jag sätter ”älska” i citattecken för de flesta föräldrar säger samma sak, oavsett hur illa de behandlar sina barn.

Att dessa föräldrar ser sina autistiska barn som positiva tillskott i sina egna liv betyder inte att deras perspektiv på autism alls är bättre, än de som ser autistiska barn som tragedier som drabbat familjen. Det är samma syn på autism, och skillnaden är bara att vissa föräldrar har en mer positiv inställning till det tragiska. De delar identiteten av att vara en ”Autismförälder” vars liv präglas av de ständiga prövningarna som det innebär att ha ett autistiskt barn. Att behöva ta hand om ett autistiskt barn är antingen en tragedi eller ett personligt självförbättringsprojekt för föräldern. Det finns Autismföräldrar som förtvivlar eftersom de har ett autistiskt barn, och så finns det Autismföräldrar som inte förtvivlar trots att de har ett autistiskt barn, utan till och med kan se det Positiva i Situationen och det är ju väldigt imponerande för bara en väldigt fantastisk människa kan se något positivt i att drabbas av ett autistiskt barn.

Och oavsett vilket är det samma vedervärdiga syn på autism och autister. Vi är inte vandrande tragedier och vi är inte till för att ni ska inspireras och bli Bättre Människor.

Publicerat i Autism, Föräldrar och anhöriga | Märkt , | 4 kommentarer

Autismföräldrar som vägrar acceptera sina barns mänsklighet

owarimonogatari-6_zpswnpijdij

Det läskiga med många ableistiska Autismföräldrar, är att samtidigt som de säger sig förtvivla över att deras barn i deras ögon är odugliga och osjälvständiga, så är de också måna om att det ska vara så. De vill att deras autistiska barn inte ska klara av något, att de ska vara osjälvständiga och att deras liv ska sakna mening.

Dessa föräldrar kan säga de mest nedvärderande och avhumaniserande saker om sina egna barn.

”Mitt barn kan inte tänka eller känna som andra människor, kan aldrig kommunicera, kan inte göra någonting, det är synd om mig”.

De fortsätter:

”Mitt barn har autism och kommer därför aldrig kunna leva ett bra liv, hens tillvaro är meningslös, hens hela existens är en tragedi.”

Hela deras förståelse av autism bygger på en tragedimodell. De tror att deras barn alltid måste leva ett bedrövligt liv, och verkar vara mycket bestörta över detta.

En skulle kunna tro då att de blir överlyckliga när de får höra från vuxna autister att inget av detta stämmer. Vi tänker och känner lika mycket som andra människor, och det är en återhållsam uppskattning. Det finns andra sätt att kommunicera än att göra ljud med munnen. Vi har intressen och saker som vi tycker om att göra. Våra liv är givande och värdefulla. Vi behöver inte ha samma förmågor eller kapaciteter som andra för att ha bra liv. Vår existens är värdefull. Vi är inga vandrande tragedier. Vi fullvärdiga människor och vi är bra som vi är.

Så mycket hopp och goda nyheter ger vi dem. Inget av det som de förtvivlade så över var sant. Deras oro var obefogad. Men de är inte alls glada att höra detta. De blir arga och defensiva. De vill inte att det ska vara sant.

”Du är inte autistisk på riktigt, du vet inte hur det är! Jag vet bäst och jag vet att mitt barns existens är en tragedi! Jag vägrar gå med på att deras liv skulle kunna innehålla någonting värdefullt! Jag kommer aldrig att se mitt barn som en fullvärdig människa med tankar och känslor, och jag tar illa vid mig av att du påstår att mitt barn skulle vara det.”

Det finns självklart också föräldrar som har missförstånd om vad autism är och som faktiskt blir väldigt glada över att höra från autister det det inte är som de trodde.

”Jag trodde att autism var en tragedi men efter att ha lyssnat på vuxna autister inser jag att jag hade fel och det är en väldig lättnad”.

Det är en rimlig reaktion. De har först kommit i kontakt med tragedimodellen av autism och tar den till sig, men de föredrar ett synsätt som inte nedvärderar deras barns liv på det sättet. Men alltför ofta är det tvärtom. Så många Autismföräldrar blir inte alls glada av att få veta att det inte är fel att vara Autistisk.

De vill se sina barn som tragedier och inte fullvärdiga människor. De bygger identiteter omkring det. Identiteten Autismförälder, som går ut på att autism är en tragedi och att den som drabbas av ett autistiskt barn är en tragisk hjälte som övervinner sin fruktansvärda situationen de påtvingats. Och med den ”fruktansvärda situationen” menas alltså deras egna barn. Det är skrämmande att se hur Autismföräldrar bygger en identitet kring att hata sina egna barn.

Det är förståeligt att föräldrar är okunniga om autism, och att deras enda bild av autism är avhumaniserande och patologiserande. Det är det som är den vedertagna uppfattningen i vårt av ableism präglade samhälle. Att föräldrar tror att deras barn måste leva ett sorgligt liv för att det är autistiskt, det är inte så konstigt i sig även om det är sorgligt. Men det är en sak att tro detta för att en aldrig hört talas om att det finns något annat synsätt. Det är något helt annat att hålla fast vid det avhumaniserande ableistiska synsättet när en görs medveten om att alternativ existerar.

Autism är inte en tragedi. Tragedin är att alla dessa föräldrar hatar sina autistiska barn som om det vore deras syfte och mening med livet. De säger att deras barns liv för alltid kommer att vara en tragedi, och gör allt i sin makt för att se till att det blir så. De behandlar sina barn som icke-människor, och de förväntar sig sympati för det. Sympati för att de har dragit den värsta nitlotten i livet: Att ha ett autistiskt barn.

Och de agerar inte enskilt. De har sina egna nätverk där de stöttar varandra. Grupper av hatiska föräldrar, där de får stöd i uppfattningen om att de är hjältar, helgon, och martyrer, eftersom de har drabbats av Autism i Familjen. De bygger samhörighet genom att dela sina erfarenheter om hur mycket de hatar sina autistiska barn och vilken tragedi det är att dessa existerar. Det är som någon sorts destruktiv sekt, som utför ritualer med sina autistiska barns metaforiska blod.

Det är fruktansvärt skrämmande och rent genomvidrigt. Och de anklagar gärna andra för att vara oförstående och empatilösa, som inte känner med dem i deras ”tragiska” livssituation. Men alla mina känslor finns med deras barn, som får utstå den värsta misshandel av föräldrar som ser deras blotta existens som en förbannelse. Det finns inga ursäkter för att insistera på att se sina barn så. Det är föräldrar som aktivt motarbetar att deras barn ska kunna leva värdefulla liv och förnekar deras mänsklighet, endast i syfte att hålla sin destruktiva dödskult vid liv. Det finns inga ursäkter och inga förmildrande omständigheter. Det är oförsvarligt och fruktansvärt.

Publicerat i Autism, Föräldrar och anhöriga | Märkt , , | 6 kommentarer

Biologiskt kön är en lögn

ha1lnsm

Det är dags för allmänbildning. Dagens ämne är begreppet ”biologiskt kön”. Detta är kanske en chockerande nyhet vissa men ”biologiskt kön” är en lögn. Det betyder inte att det vi ofta talar om som ”biologiskt kön” inte finns, men begreppet biologiskt kön är en lögn.

När folk pratar om ”biologiskt kön” menar de nästan alltid tilldelat kön. När någon talar om att vara ”biologisk” det ena eller andra könet, menar de att de har tilldelats/påtvingats det könet vid födseln. Tilldelat kön betyder att någon läkare mäter bebisars genitalier och bestämmer att ett kön baserat på det. Och om de inte lätt kan placera in de kroppsdelarna i någon binär kategori utför de brutala och helt onödiga kirurgiska ingrepp så att det ska stämma med deras godtyckliga uppdelningen. Intersexpersoner utsätts för brutala övergrepp i detta syfte. Och det är helt och hållet detta som ens tilldelade kön bestäms utifrån. Det är inte det minsta vetenskapligt. Och tilldelning är inte biologi.

Här är det många som invänder att det finns en rad olika biologiska faktorer som skiljer mellan de som har det ena eller andra ”biologiska könet”. Kromosomer, organ, kroppsliga processer, reproduktiv kapacitet, fysik. Men inget av detta är universellt.

Många vet att kön bestäms av kromosomer. XX = flicka, XY = pojke. De flesta som vet detta vet visserligen inte vad kromosomer är eller vad de gör, och många vet nog inte heller att vi har över 20 par kromosomer. Och sambandet mellan kromosomer och tilldelat kön är endast statistiskt. Det finns de som bestämts som pojkar men som har XX-kromosomerna och inte någon Y, och det finns en mängd andra varianter som jag inte kan redogöra för pga jag vet absolut ingenting om biologi och kromosomer och sånt. Hade en bra länk men tappade bort den så det blir ingen mer lektion om detta nu. Jag vet ingenting men uppenbarligen vet jag ändå mer än de som säger åt transpersoner att läsa på om biologi och är övertygade om att de vet vilka kromosomer en har. Om du inte faktiskt har undersökt saken så kan du inte veta säkert. Tilldelat kön säger bara att det är sannolikt att du har en viss uppsättning könskromosomer, men det finns också många fall där kromosomer och tilldelat kön inte stämmer överens. Det är lite komiskt när somliga feminister av den terfiga övertygelsen kallar sig själva för XX som en symbol för att de är ”riktiga” kvinnor (dvs att de är cis fast de säger inte cis för de anser att cis är ett skällsord även om de är väldigt stolta över att vara cis). Antagligen har de inte kollat upp saken och kromosomerna egentligen inte viktiga annat än en symbol för deras ”biologisk” (tilldelade) kön.

”Könshormoner” är biologi som har betydande effekter på hur omgivningen könar en. Beroende på vilken hormonbalans en har under puberteten kommer kroppen att utvecklas på ett sätt som uppfattas vara i linje med det ena eller andra tilldelade könet. Och effekterna av könshormoner sägs ofta vara en del av ens ”biologiska kön”. Fast detta stämmer inte med uppfattningen om att ”biologiskt kön” är något oföränderligt som bestäms vid födseln. För skillnader i hormonbalans och fysiska effekter av detta börjar ju först i puberteten. Så om biologiskt kön = hormoner betyder det att vi inte har något biologiskt kön före puberteten? Hormonnivåer är dessutom väldigt lätt att påverka med medicin. Många transpersoner gör ju detta (och byter då ”biologiskt kön”?) men även många som är cis tar mediciner för att påverka hormonerna. Den medicin jag nu tar för min hormonbehandling är något som vanligen används av cispersoner som av någon anledning behöver påverka sin hormonbalans (jag får bara högre dos än vanligt). Det händer även att cispersoner får hormoner under puberteten, i syfte att se till att puberteten påverkas i ”rätt” riktning. Eller om puberteten börjar ”för tidigt” får de blockerare för att skjuta upp det. Det är inte bara transpersoner som använder mediciner för att påverka de här sakerna.

Samma transmisogyna cisfeminister som bär hemmagjorda medaljer betecknade ”XX” är ofta även de som påstår att kvinnlighet definieras utifrån om en har mens (minsta antydan om att kön inte bestäms utifrån detta gör många människor mycket arga). Om du inte har mens kan du inte vara kvinna, säger de. Men kom igen, alla vet ju att detta inte stämmer. Även om du på riktigt tror att ”biologiskt kön” är en grej är det ju långt ifrån alla ciskvinnor som har mens. Fast det är aldrig icke-menstruerande ciskvinnor som får sin könstillhörighet ogiltigförklarad med denna förevändning.

Saken är den att ”biologiskt kön” betyder i praktiken ”vilka biologiska faktorer som råkar stämma med våra föreställningar om binära kön i ett visst sammanhang.” Den som utgår ifrån att kön = kromosomer kommer att säga att transkvinnor inte är kvinnor eftersom de inte har två X-kromosomer. Men om de får veta att en transkvinna faktiskt har två X-kromosomer kommer detta fortfarande inte bevisa deras kvinnlighet (och inte heller kommer de insistera på att en cisman med två av samma kromosomer egentligen är en kvinna). Menstruation eller kapacitet att bli gravid definierar vem som är ”biologisk kvinna” när syftet är att ”bevisa” att transkvinnor inte räknas, men ciskvinnor är ”biologiskt kvinnliga” oavsett om de har något av detta.

Effekter av hormoner under puberteten är bevis för ”biologiskt kön” när de anses stämma överens med tilldelat kön, men aldrig när de talar emot det. Och om du är trans och helt ändrar din hormonbalans och genomgår en andra pubertet, är effekterna av detta inte alls relevanta. Din biologi har ändrats, biologi som kopplas till kön har ändrats, men ditt ”biologiska kön” har inte ändrats för ditt tilldelade kön har inte ändrats. Och biologiskt kön är egentligen tilldelat kön. Och den där kroppsdelen som de från början mäter för att bestämma din könstillhörighet: Många transpersoner genomgår kirurgiska ingrepp som helt ändrar på det men detta tycks inte ändra ”biologiskt kön”. För ”biologiskt kön” är en omskrivning för tilldelat kön, och tilldelat kön bestäms när du tilldelas det vid födseln.

”Biologiskt kön” är en lögn. Sanningen bakom lögnen är att vår biologi könas. ”Biologiskt kön” anses innefatta alla de biologiska skillnader som på gruppnivå går att observera mellan de som tilldelats det ena eller andra könet. Sedan säger man att någon är sitt ”biologiska kön” och som bevis för detta pekar man på sådana biologiska/kroppsliga egenskaper som är vanliga hos personer med samma tilldelade kön. Biologiska/kroppsliga faktorer som är i linje med vad som är typiskt för det ”motsatta” tilldelade könet är däremot irrelevanta, och talar inte för att den biologiska könstillhörighet skulle vara oklar. Det är vanligt när folk får veta att någon är trans, att de börjar noggrant granska personen för att leta efter alla möjliga tecken som kan tas som en ”bekräftelse” på personens ”biologiska kön”. För en måste ju hitta något som kan ”bevisa” att det tilldelade könet har någon grund i VETENSKAP!!! och biologi.

Vår biologi könas, men biologiskt kön är en lögn. Det är den enkla men viktiga lärdomen att ta hem idag.

Publicerat i Feminism, Teorier om kön | Märkt , , , | Lämna en kommentar