Varför särbegåvade barn bör utredas för NPF

Jag har skrivit en del om särbegåvning det senaste. Vad jag insett är hur vanligt förekommande det är att föräldrar till barn som har svårigheter i skolan som påminner om NPF, absolut inte vill att barnen ska utredas för NPF. Bland de som har barn med särbegåvning finns en tendens att vara väldigt måna om att alla ska förstå att det är just särbegåvning och inte autism eller annan NPF det handlar om. Autism och särbegåvning måste hållas isär, hur omöjligt det än må vara. Att göra en utredning och få en autismdiagnos vore den värsta tänkbara förlusten. På sätt och vis kan jag förstå det, även om jag inte kan sympatisera. Det finns en extrem stigmatisering kring NPF i allmänhet och autism i synnerhet. En stigmatisering som dessa föräldrar i högsta grad bidrar till att upprätthålla, då de gör allt för att distansera sig från NPF. Jag skulle kunna säga mycket om detta, men idag ska jag vara snäll. Jag håller God Min.

smileMin ton ska vara trevlig som bara den.

Jag håller god min och tar på min snällhatt. Denna imaginära hatt utstrålar snällhet. Anledningen till att jag har min snällhatt är att jag tänker på barnen. Jag vill hjälpa barnen genom att hjälpa deras föräldrar, och då duger det inte att skrämma bort föräldrarna redan i första stycket genom att säga massa läskiga saker som ”det är dåligt att hata autister” eller ”barn med autism har ett människovärde” eller ”ni som fortsätter kalla mig för asocial, oändamålsenlig stereotyp kan dra åt helvete”. Inget sådan kommer jag säga. För jag har min snällhatt på, och jag kommer vara snäll och hjälpsam inlägget igenom.

Och jag ska förklara varför det är en bra idé att göra en utredning för NPF, alldeles oavsett vad du tycker om NPF.

Om du har ett barn med NPF-liknande svårigheter men inte vill utreda för NPF, kanske du borde fråga dig varför du inte vill att en sådan utredning ska göras. Jag förstår att det instinktivt känns som något som absolut inte borde göras. Men för att fatta ett informerat beslut måste du så klart fundera över den viktigaste frågan av alla: finns det några skäl att göra en sådan utredning? Du kanske tänker ”nej, mitt barn har inte autism så det vore dumt att göra en utredning!” Du kanske inte vill att ditt barn ska ha autism, autism innebär ju stora svårigheter och är stigmatiserat. Du kanske inte vill tänka att ditt barn ska ha svårigheter på det sättet. Du har säkert inget emot autister men du vill ju samtidigt inte att ditt barn ska vara en sån där.

Nej jag vet, ditt barn är inte en sån som jag. Det är väldigt många vars barn definitivt inte liknar mig. Helt okända människor brukar berätta för mig att deras barn inte är som mig, som svar på att jag inte alls undrat. Jag antar att det är något föräldrar gör. Går fram till främmande människor och säger ”bara så du vet så har jag ett barn som inte alls är som du och tro inget annat”. Jag kan inte säga att det är min favorithälsningsfras, men eftersom jag har min snällhatt på låter jag det passera den här gången.

Så okej, ditt barn är inte som jag. Ditt barn är antagligen inte autistiskt. Det kan du visserligen inte veta säkert, endast ditt barn har rätt att avgöra det. Men även om du har rätt och ditt barn inte har autism eller någon annan NPF, så finns det ändå starka skäl att göra en sådan utredning. Om utredningen kan leda till en diagnos finns det starka skäl att göra den. Jag ska förklara varför.

Först måste vi ha klart för oss vad som kan bli resultatet av en utredning. Ditt barn kan få en autismdiagnos. Den relevanta frågeställningen är därför vilka fördelar och nackdelar det finns med en autismdiagnos. Jag vill nu vara tydlig med att jag inte pratar om för- och nackdelar med autism. Jag skulle aldrig sänka mig till att diskutera den frågan, och det är hur som helt inte det minsta relevant i sammanhanget. Ditt barn kan inte få autism av att göra en utredning. Antingen har hen autism, eller också har hen inte autism, men att göra en autismutredning ger inte autism. Det ni kan få är en diagnos. Med andra ord: ett papper som det står autism på.

Ett papper. Som det står autism på. Kanske flera papper men inte mer än så. Det låter väl inte så farligt?

Det spelar ingen roll vad du känner inför autism (och jag har min snäll-hatt), för det där pappret kommer inte ge någon autism. Så frågan är bara, vad det finns för skäl att få ett papper som det står autism på

Först kan vi fråga oss, om det finns några nackdelar med att ha ett papper som det står autism på? Jag har svårt att se hur det skulle kunna finnas några egentliga nackdelar, annat än i sällsynta undantagsfall. Några saker är viktiga att ha klart för sig:

  1. Diagnosen påverkar inte barnets neurologi. Inga nya svårigheter kommer att uppstå för att du har det där pappret.
  2. Ditt barn kommer inte gå i skolan hela livet. Diagnosen handlar om mer än bara anpassningar och stöd i skolan. Den kan behövas senare i livet.
  3. Det är alltid möjligt att inte låtsas om diagnosen. Om det i framtiden visar sig att autismdiagnosen var helt fel så kan du (eller ditt barn) välja att elda upp den där papperslappen och ingen kommer få veta något.
  4. Om du inte gör en utredning nu kan det vara för sent. Sannolikheten att få en diagnos kan minska när barnet blir äldre, i synnerhet om ni aktivt väljer bort utredning nu.

Det i de flesta fall inga nackdelar med att ha en autismdiagnos (dvs det där pappret).(Uppdatering: se slutet av inlägget). Däremot finns det många potentiella fördelar. Dessa fördelar är lika viktiga oavsett om ditt barn är autistiskt eller särbegåvat eller något helt annat. Här följer de fördelar jag kan komma på. Kan finnas andra saker som jag missat.

Lättare att få hjälp i skolan.

Skolan är ett helvete, i synnerhet för barn med NPF. Skolan är även ett helvete för barn med särbegåvning (pga samma svårigheter). Diagnosen ändrar inte detta. Men det blir åtminstone lite lättare att få rätt till stöd och anpassningar i skolan. I teorin ska det inte behövas en diagnos för det, men i praktiken det mycket lättare med en diagnos. Det stöd som erbjuds barn med NPF är visserligen skitdåligt, men det är oftast bättre än inget stöd alls. Diagnospappret kan hjälpa i kampen mot skolan. Allt blir inte bra för det. Mycket fortsätter vara dåligt. Det är möjligt att det inte blir någon skillnad alls. Men det kan knappast bli sämre av att ha ett papper som det står autism på, och sannolikheten är ganska stor att det blir åtminstone lite bättre än innan.

Rätt till hjälp och stöd i högskolan.

Om ditt barn i framtiden kommer studera på högskolan kan detta vara livsavgörande. Och vid högskolestudier är det verkligen obligatoriskt att ha en diagnos. Även om du lyckas få skolan att följa lagen och hjälpa ditt barn med särbegåvning, så kommer den möjligheten inte att finnas längre fram. Sannolikheten att få högskolan att anpassa sig är nästan obefintlig utan en riktig diagnos. Men om barnet behöver stöd i grundskolan så kommer det garanterat behöva det på högskolan. Och eftersom utredningen kan ta lång tid är det ingen bra att vänta till högskolestudierna börjar och ditt då vuxna barn upptäcker att studierna inte funkar. Bättre då att ta det säkra före det osäkra och fixa det där diagnospappret i förväg.

Några åtgärder som är lätt att få tillgång till med diagnos (baserat på personlig erfarenhet): Förlängd skrivtid vid examinationer, tillstånd att använda dator och möjlighet att sitta i ett tyst rum (i stället för att sitta tillsammans med hundratals andra studenter som stör koncentrationen). Det finns även många andra åtgärder som man kan få rätt till utan svårigheter, när diagnos finns. Om behoven går utanför deras mallar kan det ofta bli mycket svårare, men diagnosen ger åtminstone vissa möjligheter att hävda sin rätt. Utan ett papper där det står autism (eller annan diagnos) är chanserna noll.

Rätt till LSS

LSS är bra. Med ett papper som det står autism på kan du till exempel få boendestöd. Nu kanske någon tänker ”men mitt barn är inte sån som kommer behöva hjälp”. Jag får verkligen hålla fast i min snäll-hatt nu, när jag säger med god ton och ett leende, att det kan du inte veta säkert och det är faktiskt inget fel med att behöva sådan hjälp. Det är hur som helst bra att ha den möjligheten. Det kan ju dyka upp någon annan anledning till att ditt barn behöver hjälp (det finns en massa olika sjukdomar och funktionsnedsättningar trots allt), och då spelar det ju ingen roll om det står rätt diagnos på pappret så länge hjälpen blir rätt. En annan fördel är att den som har rätt till LSS även har möjlighet att få subventionerad tandvård. Och tandvård behöver ju alla.

Lättare att få sjuk/aktivitetsersättning.

Okej jag har inte så bra koll på detaljerna kring det här. Men om ditt barn inte kan jobba så är det mycket lättare att övertyga försäkringskassan om att arbetsförmågan är nedsatt, om det finns ett papper som det står autism på. Och oavsett om du kallar ditt barns svårigheter för särbegåvning eller autism eller något annat, så är det antagligen svårigheter som kommer att finnas kvar i vuxen ålder, vilket kan ställa till svårigheter i arbetslivet. Kanske drabbas ditt barn av någon sjukdom eller någon annan olycklig omständighet som gör att hen inte kan jobba. Oavsett vilket är det mycket bättre att ha ett papper som det står autism på i det läget. Det minskar risken att tvingas ut i något en inte klarar av. Att inte ha någon diagnos och därför klassas som ”fullt frisk och arbetsför” är livsfarligt när en de facto inte kan arbeta. Återigen, det är bättre att ta det säkra före det osäkra.

Andra fördelar

Jag orkar inte göra någon research nu, men det finns säkert fler fördelar med att ha en autismdiagnos. Att ha en dokumenterad funktionsnedsättning kan ge vissa rättigheter i arbetslivet, kontakt med myndigheter etc. I praktiken är många av dessa inte mycket värda, så ni bör inte vänta er för mycket. Men det kan göra skillnad, och det skadar åtminstone inte. Habiliteringen (som annars gör mycket dåligt för autister) kan till exempel bekosta vissa hjälpmedel som är bra att ha, såsom kedjetäcke (kan hjälpa vid sömnsvårigheter). Det är alltid möjligt att gömma undan pappret som det står autism på längst neri byrålådan.

Att ha en diagnos, dvs. ett papper som det står autism på, kan innebära viktiga fördelar. Men annars behöver ni inte låtsas om diagnosen. Det värsta som kan hända är att utredningen var slöseri med tid.

Det var allt för den här gången. Innan ni kommenterar ska ni veta att jag tar av mig snällhatten nu. Så om ni vill berätta för mig att era barn inte alls är en sån där som jag, och minsta antydan om något annat vore en grov förolämpning, då kommer jag inte att vara snäll och förstående. Om ni tänker kalla mig asocial, oändamålsenlig stereotyp så kommer jag inte vara Öppen för vad Andra Skriver, oavsett hur mycket ni klagar på min otrevliga ton. Bara så ni vet.

Läs gärna också detta inlägg på temat särbegåvning och NPF-utredning.

Uppdatering: Jag fick en kommentar Sofia som varnar för att mindre barn som får NPF-diagnos kan mer eller mindre tvingas in i IBT. Eftersom IBT är ondska är detta viktigt att undvika. Föräldrar pressas hårt för att sätta barn i denna ”behandling” som är rent farlig för barnet. IBT ”erbjuds” tills barnet är omkring 6-7 år gammalt. Om barnet är yngre än så kan det därför finnas skäl att vänta med utredning tills barnet blir äldre. Mer generellt är det viktigt att vara kritisk och fråga sig om en viss stödinsats som erbjuds verkligen är lämplig. Det finns mycket ”hjälp” som erbjuds autister som verkligen är skadlig.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Varför särbegåvade barn bör utredas för NPF

  1. Tina skriver:

    Reblogga detta på M som i underbar.

    Gilla

  2. Sofia skriver:

    Jag håller verkligen med dig! Men, jag har ändå blivit lite försiktig eller skeptisk. Jag jobbar på primär nivå i vården med barn. Nu har regionen infört checklistor mm för tidig upptäckt av npf. Endast av en anledning, vilken är att man vill ha in alla i IBT. Jag tycker att den behandlingen är fruktansvärd och för att barnen säkert ska slippa den är det bättre att de får sin diagnos ”för sent”. Vad tänker du?

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Okej, detta kände jag inte till. Om det finns risk att barnet tvingas in i det är det ju ett starkt skäl att vänta med utredning. Finns det någon ålder då barnet så att säga går säker mot det där? Kan barnen tvingas in i IBT utan att föräldrarna samtycker, eller är faran att föräldrarna blir övertygade/pressade att gå med på det? Oavsett vilket så är detta en väldigt viktig punkt så jag ska uppdatera mitt inlägg. IBT är skitfarligt!

      Liked by 1 person

      • Sofia skriver:

        Jag tror inte att barn över typ 6-7 år ”har rätt till” IBT som det så fint heter. Min erfarenhet är att föräldrarna blir stenhårt pressade. Denna behandlingsmetod beskrivs vara anledningen till tidig utredning och används för att föräldrar ska tro att de kan få ett ”normalt” barn om de utreder och behandlar tidigt. Förskolorna måste ju också genomföra behandlingen, barnet ska utsättas minst 40 timmar/vecka, och förskolepersonalen har nog inget val är jag rädd för.

        Liked by 2 people

  3. Johanna B skriver:

    Wow. Det här inlägget sa allt. Tack!

    Liked by 1 person

  4. Det finns en fördel till: Att få ett namn och ett språk för sitt funktionssätt kan göra det lättare hitta andra människor med liknande erfarenheter och att söka information som gör det lättare att förstå sig själv. Det kräver förvisso inte en formell diagnos på papper men diagnosen kan underlätta.

    Liked by 3 people

    • Anarkoautism skriver:

      Helt sant! Jag utelämnade medvetet detta eftersom jag hade min snällhatt på och vände mig till föräldrar som tycker att diagnosen är något fult. Tänkte att de inte vill höra att deras barn kanske kommer förstå sig själva bättre och kanske till och med börja identifiera sig med det läskiga ordet som står i diagnosen. Så jag fokuserade på det som diagnosen rent praktiskt kan innebära, men jag håller absolut med dig om att denna punkt också är viktig!

      Liked by 2 people

  5. Anarkoautism skriver:

    Tack för att du delar med dig.

    Du berättar om att ditt liv förstördes på grund av diagnosen och det vill jag verkligen inte förringa. När jag skrev detta inlägg utgick jag ifrån att ingen kommer tvingas att acceptera särskilda stödinsatser, och att de föräldrar som jag vänder mig till inte försöker få beviljat någon stödinsats som är skadligt för barnet. Efter mitt inlägg om särbegåvning fick jag mycket respons från föräldrar som berättade om att livet i skolan redan var ett helvete för deras barn, och att de hade svårt att få skolan att göra någon förändring alls. Under de förutsättningarna tror jag att det nästan alltid är en fördel att ha en diagnos.

    ”Varför ska man ha diagnos om man inte blir hjälpt av den?”
    Om man inte blir hjälpt av den finns det förvisso ingen anledning, men det är sådant som inte går att veta i förväg. Jag förklarar ju på vilka sätt jag menar att diagnosen kan hjälpa, sen ska det ju till att man har svårigheter där sådan hjälp skulle vara bra att ha.

    Med dina erfarenheter förstår jag att du är negativ till diagnoser. Men många autister har liknande berättelser, med skillnaden att de inte har en diagnos. Och det är många som önskar att de fått diagnosen tidigare. För dig verkar problemen vara en följd av diagnosen, men för många andra finns problemen där oavsett och diagnosen gör det något lättare att hantera. Samhället är tyvärr inte en gästvänlig plats för personer med autism, oavsett om en har diagnosen eller ej.

    Liked by 1 person

  6. Kristina skriver:

    Jag håller med dig men det finns flera potentiella nackdelar. Jag tänker rättssäkerhet. Jag har läst om föräldrar med diagnos som missgynnas vid vårdnadstvister. Jag har läst om offer för övergrepp ansetts mindre trovärdiga på grund av sin diagnos. Jag tänker också på vilken ställning man har när man söker vård att man kan bli sämre lyssnad på. Det finns fog för oro men men i många fall är utredning ändå rätt väg och fördomar borde inte stå i vägen.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Det är sant, det är inte helt utan nackdelar. När det gäller frågor som rättssäkerhet och tillgång till vård finns det ju både plus och minus. Formellt sett något starkare rättigheter ställs mot fördomar och diskriminering.

      Gilla

  7. Ingrid skriver:

    Tack! Jag gillade att du hade snällheten på 🙂 Det var intressant att läsa ditt inlägg. Jag har en son, som har mått mycket dåligt till och från sedan han började skolan, enbart på grund av att inlärningstakten är så låg. Han har velat göra någon form av utredning tidigt, som skulle kunna ge honom rätt att få lära sig mer i skolan. Eftersom han inte uppvisar, eller tidigare har uppvisat, några drag av npf, finns det ingen möjlighet för honom att göra en sådan utredning. Dessa utredningar kostar pengar och läggs knappast (iofs med rätta) på barn som inte uppvisar drag av npf. Det som i så fall återstår för oss är att göra en utredning privat för att visa särbegåvning. Sådan kan man göra på annan ort och kostar mycket pengar. Vi har inte så bra ekonomi, men skulle nog prioritera det om vi trodde att det skulle hjälpa. Tyvärr har både vår son och vi som föräldrar blivit väldigt dåligt bemötta många gånger av skolan när vi har försökt föra fram problemen. Det är märkligt att skolan -som väl bör vara till för att man ska lära sig saker- inte verkar ha något fungerande system för de barn som vill och har stort behov av att gå fram fortare i skolan. Så att utreda för npf, om man inte har det, tror jag ändå tyvärr inte skulle hjälpa honom. Jag ser att din lista med positiva saker man kan få rätt att få hjälp med är lång och det var intressant läsning. Har också försökt läsa på mer om npf nu efter senaste veckans debatt (för övrigt har mitt syskonbarn fått en npf-diagnos fick jag veta i julas och inte förändrar det min syn på henne det minsta, hen är ju den hen är) men jag kan inte få det till att min son skulle passa in på kriterierna. Så för vår del skulle det vara väldigt bra om det gick att göra en utredning för ev särbegåvning istället och framförallt om skolan då kunde ta det på allvar. Men sådana utredningar finns det som sagt tyvärr inte tillgång till idag.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Det låter som att din situation är lite annorlunda än det jag talar om. Min text handlar ju om de situationer då barnet uppvisar problem som kan tolkas som NPF, men där föräldrarna anser att det är en felaktig tolkning. I dessa fall förekommer det att föräldrarna väljer att inte göra en utredning trots att möjligheten finns. Det är dessa jag vänder mig till och försöker övertyga om att ändå göra utredningen, även om de själva anser att det inte är NPF ”egentligen”.

      Jag vet inte vad som kan göras i din situation (jag hoppas att någon annan som läser detta har några insikter). Även om din son kunde göra en NPF-utredning skulle det ju inte ge rätt att läsa i snabbare takt. Så om det är det enda problemet så finns det nog ingen poäng med en NPF-utredning, och så länge ni ändå har det valet spelar det ju egentligen ingen roll om det hade varit en bra idé. Men det skulle ju också kunna vara så (hypotetiskt, jag vet självklart inget om din son) att det finns andra skäl till att han mår dåligt än bara att inlärningstakten är för låg. Det är ju tråkigt när saker är för lätta, men jag tror inte att det är något som brukar leda till allvarligt dåligt mående.

      Många autister tycker till exempel att det är skitjobbigt att tvingas repetera meningslösa uppgifter. Hemskt frustrerande. Och om uppgifterna är för lätta är det lätt att tänka ”problemet är att detta är för lätt”. Men att tvingas repetera meningslösa uppgifter som är för svåra är i de flesta fall ännu mer frustrerande. Så i många fall är huvudproblemet inte att uppgifterna är för lätta (även om det också kan vara ett problem) men just att de är meningslösa. Om jag var tvungen att lösa 100 meningslösa mattetal skulle jag antagligen välja svårighetsgrad förstaklassmatte framför svårighetsgrad gymnasiematte D (som jag tror motsvarar den högsta nivån jag kan hantera.) Om jag fick välja att av fri vilja lösa en meningsfull uppgift skulle jag absolut ta den svårare, men om jag tvingas repetera 100 tal är det lättare alternativet mindre plågsamt.

      Men det är bara mina personliga reflektioner. Jag vet inte om det är relevant i ert fall. Men jag tror att det är en ganska vanlig situation.

      Gilla

      • Ingrid skriver:

        Tack för ditt svar! Nej, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de här problemen skulle uppstå. Sonen vill helst räkna på och få gå vidare i boken i egen takt. Jag hade själv ganska lätt för många ämnen i skolan och fattade aldrig riktigt varför de andra satt och räknade så många tal och gjorde övningstentor inför prov m.m. Det lättaste var att bara lära sig teorin och sedan kunde man ju göra vilken uppgift som helst. Nu har jag insett att många har ett större behov av att repetera saker för att lära sig. Jag gjorde det pliktskyldigast, som en ”snäll flicka”. Men min son, som har en god portion mer energi än jag, tycker det är långt ifrån OK. Och när han sedan hade oturen att få en lärare de första tre åren som gjorde sitt bästa för att sätta honom på det hala och visa alla att han minsann inte var så smart som han trodde, då blev det ännu mer fel. Han var för övrigt inte alls intresserad av att visa sig smart, utan bara genuint intresserad av att lära sig. Många lärare verkar tyvärr bli provocerade av barn som kan mycket och som vill lära sig mycket och försöker sätta dem på plats. Och att bli mobbad av läraren är ju inget som något barn mår bra av. Sedan tar det lång tid att reparera förtroendet för vuxenvärlden. Så det har säkert också bidragit till han mår dåligt. Men det var intressant att höra att autister har svårt för att repetera uppgifter. Tål att utforskas. Sedan kan man verkligen fråga sig varför någon ska behöva sitta och repetera meningslösa uppgifter överhuvudtaget…

        Gilla

        • Anarkoautism skriver:

          Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag tror inte att det är bra för någon. Oavsett om det är lätt eller svårt, så är det meningslöst och själsdödande att tvingas repetera meningslösa uppgifter. Men autister har ofta svårare än andra att klara av det. Det kan finnas flera skäl till det. En anledning är att vi ofta har begränsad mental energi, samtidigt som intryckskänslighet ofta gör att skolan tar väldigt mycket energi. När man är barn kan det vara svårt att förstå varför, eftersom det är svårt att veta att det inte är likadant för alla andra. Men någon som inte har de problemen kanske inte har lika ont av att repetera 100 meningslösa uppgifter, även om det egentligen är för lätt.

          En annan orsak som kan göra sånt här svårare för autistiska personer, är att vi ofta har svårt att acceptera att vi ska göra saker, om vi inte förstår varför. När jag var barn hamnade jag lätt i konflikter med vuxna, eftersom jag alltid ville ha en anledning att göra saker. Så om jag blev tillsagd att göra något vägrade jag ofta att göra det innan jag fått en bra förklaring på varför. Och ofta var svaret bara ”för att jag bestämmer det”, och det kunde jag inte acceptera. Behov av logik och sammanhang, och ovilja att underordna sig, är vanliga drag hos autister (i diagnoskriterierna kallas det något fånigt som ”rigid tänkande” eller nåt). Någon som har lättare att acceptera att andra säger åt en vad en ska göra kanske också upplever det mindre jobbigt att reptera 100 likadana uppgifter, även när det är för lätt.

          Du berättar ju att ditt barn hamnat i konflikt med lärare över detta. Jag tänker att OM vi nu tänker att han har autistiska drag, så kanske konflikterna egentligen inte handlar enbart om att han är smart. Att han är smart kanske blir provocerande just för att han även är svår att kontrollera? Jag gissar såklart bara, men det är nog inte ovanligt. Om jag tänker tillbaka på min egen skoltid så var det ju många elever som blev omtyckta av lärarna för att de var smarta. Jag blev det av vissa lärare, men andra hatade mig. Redan i första klass hamnade jag i konflikt med en lärare, eftersom jag sa till henne att hon hade fel i något. Jag vägrade ge mig (för jag hade rätt i sak och det visste jag) och det gjorde läraren väldigt arg. Men det var ju egentligen inte att jag visste mycket i sig som gjorde läraren provocerad, det var att jag vägrade underordna mig. Hon hade nog blivit arg om jag hade fel i sak, men att jag faktiskt hade rätt kanske gjorde det ännu värre.

          Gilla

  8. Annika skriver:

    Jag fick min ADHD diagnos med tillägget borderlinepersonlighetsdrag i 40-års present. Jag ”självdiagnostiserade” mig hösten innan och sökte hjälp genom företagshälsovården då jag inte togs på allvar då jag ringde VC. Att få diagnosen var det bästa som hänt mig.

    Jag har fått en NPF diagnos (inte inom autismspektat) och vill bara berätta min historia. Jag har alltid kännt mig annorlunda och fått kämpa med i stort sett allt i livet. Misslyckats MÅNGA gånger och efter en ”krasch/utbrändhet” i december 2009 då det konstaterades det att jag hade en medelsvår depression som medicinerades och jag gick i KBT från mars till december 2010.

    Jag har ingen aning om jag hade sluppit min krasch eller inte med en tidigare diagnos men jag skulle gissa det med tanke på att de allra flesta med NPF är väldigt stresskänsliga. För mig har diagnosen varit en bekräftelse på att jag inte är ”dum i huvudet”, lat, oförmögen att lära mig saker jag tycker är svåra, jobbiga, ointressanta m.m.

    Att förvägra sitt barn att inte ha möjlighet att ”lyckas” är för mig otänkbart. Vi har sedan vår son var ca 4 år (han blir 14 år i mitten av september) försökt få till en NPF utredning och det senaste året ungefär en dyslexi utredning. För ca en månad sedan fick han en dyslexidiagnos och har sedan dess äntligen börjat förstå att han har svårigheter men inte är ”dum i huvudet”, något han på olika sett uttryckt vid ert flertal tillfällen.

    På måndag ska min man och jag till BUP och prata med vår sons psykolog. Vi har hela tiden sedan utredningen började för drygt ett år sedan varit noggranna med att det inte är en diagnos vi i huvudsaksak är ute efter. Vi vill få ”nycklarna” till hans problematik så att vi som föräldrar och skolan kan hjälpa hon att lyckas.

    Jag vill inte att vår son ska känna att han ständigt misslyckas och därför känner sig misslyckad och har en självkänsla som är lika med noll (som jag har kännt i stort sett hela mitt liv)

    Tack för ordet!

    Annika

    Inlägget du skrev var jättebra!

    Tack! Kram ❤

    Liked by 2 people

    • Anarkoautism skriver:

      Tack för att delar med dig! Det du beskriver är väldigt typiskt för de som får NPF-diagnos i vuxen ålder. Många önskar att de hade fått diagnosen tidigare. Bara det tycker jag är ett starkt skäl för föräldrar som inte vill utreda sina barn att tänka om. Diagnosen blir för många ett första steg i att acceptera sig själv och det är ju väldigt viktigt bara det.

      Gilla

      • Annika skriver:

        Som du skrev innan har jag nu ett papper på att jag har ADHD. Det betyder att jag kan få hjälp att avsluta mina högskolestudier som jag inte klarat på egen hand. Så en utredning är enligt mig något man verkligen borde överväga att göra.

        Liked by 1 person

  9. Anna Hass skriver:

    Tack för detta, det breddar min bild, vilket jag gärna vill. Jag har en motfråga (såklart 😉 …): Om barnet utreds och INTE får npf-diagnos, och därmed klassas som ”bara jobbig”, vad händer då?

    Ska vi fortsätta ha det så, att man måste ha ett papper för att få hjälp?

    Vad händer då, nu när Bup ska dra ner på antalet utredningar, och det kostar tusentals kronor att betala själv, och man kan få vänta i över ett år på bup-utredning även om man får en remiss, medan barnet mår sämre och sämre?

    Är det inte bättre att försöka få samhället att gå åt andra hållet: Mindre fokus på diagnoser, mer fokus på omvänd inkludering och pedagogiska kartläggningar av individens alla förutsättningar och behov, och sedan motsvarande i arbetslivet, hos soc osv.?

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      ”Om barnet utreds och INTE får npf-diagnos, och därmed klassas som ”bara jobbig”, vad händer då?”

      Jag besvarar denna fråga i inlägget. Då var utredningen slöseri med tid.

      ”Ska vi fortsätta ha det så, att man måste ha ett papper för att få hjälp?”

      Nej, det är för jävligt att det är så. Detta inlägg handlar om vilka fördelar det finns att ha en diagnos, givet hur systemet ser ut idag. Det är inte ett försvar av systemet. Jag är av princip emot att det ska behövas diagnos för att få hjälp (något jag skrivit mycket om på den här bloggen). Men givet att samhället nu ställer krav på diagnos, är det en bra ide att ha en diagnos.

      ”Vad händer då, nu när Bup ska dra ner på antalet utredningar, och det kostar tusentals kronor att betala själv, och man kan få vänta i över ett år på bup-utredning även om man får en remiss, medan barnet mår sämre och sämre?”

      Jag förstår inte vad du är ute efter. Jag har inte förespråkat att Bup ska dra ner på antalet utredningar, eller att föräldrar ska behöva betala själva.

      ”Är det inte bättre att försöka få samhället att gå åt andra hållet: Mindre fokus på diagnoser, mer fokus på omvänd inkludering och pedagogiska kartläggningar av individens alla förutsättningar och behov, och sedan motsvarande i arbetslivet, hos soc osv.?”

      Att göra en NPF-utredning är självklart inget som hindrar att kämpa för ett samhälle där sådan utredning inte behövs. Jag kan till exempel både skriva den här texten, OCH skriva om hur samhället borde förändras. Jag har en diagnos och jag vill kämpa för en värld där jag inte behöver diagnosen för att få hjälp och stöd. Men så länge samhället kräver diagnos för att en ska få någon hjälp över huvud taget så är det en bra ide att skaffa en sådan diagnos.

      Även i syfte att förändra samhället är det bäst att skaffa en diagnos. Med en diagnos blir det relativt sett lättare (fortfarande svårt, men lite lättare) att få det stöd och hjälp en har rätt till. Detta betyder att mindre energi behöver gå åt till att kämpa mot skolor, myndigheter osv. Vilket i sin tur betyder att mer energi blir över som kan läggas på att kämpa för samhällsförändring. Att avstå från diagnos leder inte till samhällsförändring. Det är bara att straffa sig själv (eller sitt barn) för att samhället är orättvist.

      Liked by 2 people

      • Anna Hass skriver:

        Hej igen, det jag menar är att det blir orättvist om diagnos ska krävas för hjälp, särskilt om det nu samtidigt blir svårare att få tillgång till utredning. Säg att vi har 100 barn som behöver anpassningar, av dem får kanske 50 en diagnos, och sedan hjälp, medan 50 antingen inte har råd / får remiss men inte får diagnos, och så sitter de där och fortfarande behöver anpassningar men får inte det, för att de inte har papperet. Till exempel för att begåvningen maskerar en svårighet, eller för att de vägrade svara för att testaren hade en taskig attityd, eller för att särbegåvning har fått en tramsstämpel och Sverige fortsätter ha attityden att har man hög kapacitet så har man inte rätt till anpassningar i lärmiljön.

        I ljuset av denna riskbild väljer vissa föräldrar att säga ”sluta kräv diagnos av oss, gör en vettig bred djup pedagogisk kartläggning, följ skollagen”. Alltså, de säger nej tack till npf-utredning, och vill lägga fokus på att skolan ser till hela individen. Kan det gå att förstå bättre, i ljuset av detta?

        Gilla

        • Anarkoautism skriver:

          Jag förstår att du säger att föräldrar vägrar NPF-diagnos för att de tycker att det är fel att det ska behövas en diagnos. Om det var detta du menade med den fråga som jag inte förstod, så var det en onödig fråga eftersom du ställer samma fråga flera gånger.
          Jag säger också att det är fel att det ska behövas NPF-diagnos, men uppmanar ändå föräldrar att göra utredning om de har möjlighet. Jag förklarar varför i inlägget, och jag har även förklarat detta i mitt föregående svar.

          Försök gärna att läsa igenom det du kommenterar på ordentligt innan du kommenterar. Då kanske du kan undvika att ställa frågor som redan har besvarats, eller råka invända mot något som inte har med texten att göra alls. Jag har begränsad mental energi så om en kommentar är lång och inte innehåller något nytt, väljer jag att kasta den för att spara energi.

          Gilla

  10. 2/5 skriver:

    Jag tror inte att föräldrar som ser autism som det värsta tänkbara kommer läsa din blogg tyvärr, jag tror inte heller att de kommer läsa något som Bo Hejlskov Elvén eller Tina Wiman skrivit.
    Det som funkar är TV. Jag bli alltid lika impad av TVs genomslagskraft,som när Bo var med på TV4 Morgon flera söndagar,, den referensen funkar om man ska tala med vuxna som inte ens gillar sina egna barn om de är särbegåvade & liksom autistiska, precis som de själva är.

    Vi har en tendens att vara så himla trendkänsliga om vi inte kan ta till oss att vi nog inte bara ligger i autismspektrat, vi är särbegåvade också, det där sista låter inte kul alls. Neurotyper kan om vinden vänder & tuppen gal, födas som begåvade, men vi kallas särbegåvade, vadå ”sär” varför är det alltid så viktigt att betona ”sär”.

    Jag tänker ofta att folk är dumma i huvudet, riktigt blåsta faktiskt, men jag uttalar aldrig det, det här är första gånger jag skriver det. Folk i allmänhet är så fulla av sin egen skit att det är svårt att nå fram till dem, man måste trixa & lirka med dem, det funkar sällan, såvida man inte har referenser från TV, Plötsligen händer det, att de fattar, de läser referenserna, de förstår, det är fantastiskt varje gång det händer, men det händer sällan. Jag kan inte låta bli att se det som att vi är våra egna värsta fiender, så som vi skadar oss själva & våra barn.

    Om vi någonsin ska få lov att finnas måste vi få mer tid i TV primetime & gärna med Bo Hejlskov Elvén.eller någon med samma slags karisma, Ann Nolin är en sådan hon påminner den där bruden i Odditys, hon som ser ut som en ängel & talar som en nörd, vi behöver verkligen våra superstars. Ann är snygg som få & folk lyssna på henne därför, hon kan allt om NPF, barn, skola särbegåvningar. Ge oss mer primetime bara med våra superstars som aldrig snackar skit om oss, så kommer det här gå som en dans.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      ”Jag tror inte att föräldrar som ser autism som det värsta tänkbara kommer läsa din blogg tyvärr”

      De kanske inte läser min blogg, men de skriver kommentarer på den.

      Jag förstår inte riktigt hur du menar mena att det är svårt att ta till sig att vi inte bara ligger inom autismspektrat utan även är särbegåvade. Särbegåvning är ju inte alls stigmatiserat på det sätt som autism är. Jag avskyr till exempel termen ”särbegåvning”, men jag har då inte svårt att ta till mig att jag är det som termen beskriver. Och jag tror inte att det är många andra som har något emot att vara begåvade heller, oavsett vad de tycker om själva etiketten ”särbegåvning”. Snarare tvärtom, det är viktigt att motarbeta internaliserad ableism som säger åt oss att den är bättre som är mer ”intelligent”.

      Sen håller jag inte med om den taktiska bedömningen, men det framgår nog från mycket annat jag skriver på bloggen. Men självklart bra om relativt sett vettigare personer får mer utrymme i TV. Hellre Bo än flummiiga programledare som vill bota autism med bajs, helt klart.

      Förresten, jag vet inte vem Ann Nolin är, eller hon i Oddity, eller för den delen vad Oddity är. Men jag vill vänligt uppmana dig (och alla som läser detta) att avstå från att kommentera kvinnors utseende när det inte är, eller inte borde vara, relevant för sammanhanget. Finns så mycket sånt i samhället som det är, jag vill inte göra min blogg till ett forum för det. Tack på förhand.

      Liked by 2 people

  11. Ping: Tre extremt dåliga stödåtgärder som de utsatte ett oskyldigt autistiskt barn för | anarkoautism

  12. Helen Fransson skriver:

    Tänkte på en sak. Det där med o bota saker. Jo halsfluss går att bota men autism har ju med ett veck i hjärnan att göra och så länge vi inte kan skrynkla eller räta ut dom vecken så går det inte att bota och sen är frågan om vi vill bota allt. Jag tycker det är trevligt att vi är olika.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      En skillnad mellan autism och halsfluss är att autism inte är ett sjukligt tillstånd och därför går det per definition inte att bot.
      Och den dag vi kan ”skrynkla eller räta ut vecken” vore en fruktansvärd dag. Om det är önskvärt är inte ens fråga. Det vore ett brott mot mänskligheten.

      Liked by 1 person

  13. Ping: Det här med särbegåvning och autism | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s