Den sociala modellen

Det sociala perspektivet syftar på de teorier som fokuserar på samhället och hur funktionsnedsatta som grupp underordnas. Hit hör den sociala modellen, där funktionsnedsatta föreställs som en underordnad samhällsklass, och den kulturella modellen som ser funktionsnedsatta som marginaliserade kulturella identiteter. Den sociala modellen har störst inflytande i England och har ett materialistiskt ekonomiskt perspektiv som kan härledas från dess marxistiska rötter. Den kulturella minoritetsmodellen har större inflytande i USA, där funktionshinderstudier är mer kopplade till humaniora än samhällsvetenskap och det finns ett starkt fokus på identitet och kulturella rättigheter.

Den sociala modellen har rötter i ny-marxistisk teori, och riktade tidigt ett stort fokus på materiella och ekonomiska strukturer. Den utgår ifrån binär begreppsmässig uppdelning mellan funktionshinder och funktionsnedsättning. Precis som den miljörelativa modellen gör man skillnad på funktionsnedsättning och funktionshinder. Funktionsnedsättning betraktas som en biomedicinsk egenskap hos individen, men funktionshinder är något som samhället skapar. Det är inte individers funktionsnedsättningar som skapar problem, utan ett förtyckande och diskriminerande samhälle. Social exkludering, otillgänglighet, institutionaliserad diskriminering och en ideologi som värderar människor utifrån förmåga, skapar ett socialt förtryck av personer med funktionsnedsättning.

Den sociala modellen kritiseras ofta av de som företräder ett individualiserat perspektiv för att går för långt genom att lägga för mycket ansvar på samhället. Gustavsson och Holme kritiserar den sociala modellen för att göra allt till en ”social konstruktion” och därmed förneka funktionshindrets realitet, vilket är ett problem då ”erfarenheter av till exempel skador, svårigheter, diskriminering och vardagliga hinder är en realitet och inte sociala konstruktioner”. På liknande sätt menar en annan forskare att den sociala modellens ”ensidiga fokusering” på samhället inte tar hänsyn till att ”kroppsliga erfarenheter är svåra att förklara enbart utifrån diskriminerande strukturer” Det är intressant att svenska forskare knappt kan nämna den ”sociala modellen” utan att dra upp kritik av det här slaget Eftersom jag nu publicerar detta som bloggpost och inte uppsats får jag lov att vara öppen med hur väldigt dålig denna kritik är. Den är väldigt dålig. Egentligen är den så dålig att det inte borde finnas någon anledning att bemöta den. Men eftersom denna kritik är så vanlig och tas på allvar i akademiska kretsar, finns det ändå skäl att bemöta den, innan vi kan gå vidare.

jojos-bizarre-adventure-diamond-is-unbreakable-90

Dåliga argument är som reptilhållandes ungdomsligister.

Den sociala modellen fokuserar på samhället och intresserar sig därför inte för individens kroppsliga upplevelser. Men detta är inte detsamma som att den försöker förklara individuella kroppsliga upplevelser som ”sociala konstruktioner”. Den sociala modellen ifrågasätter inte det medicinska perspektivet på funktionsnedsättningen som ett biologiskt definierat tillstånd som existerar oberoende av sociala strukturer. Den sociala modellen är inte en socialkonstruktivistisk teori, och kan inte anklagas för att  ”göra allt till en social konstruktion”. Det är ännu märkligare ändå att säga att den sociala modellen förnekar realiteten av diskriminering, då själva poängen med modellen är just att diskriminering är en realitet som är viktigt att uppmärksamma. En generös tolkning av denna kritik skulle kunna vara att det handlar om att den sociala modellen i sitt fokus på samhället glömmer bort individens upplevelse av diskriminering. Den sociala modellen fokuserar på kollektiva erfarenheter av diskriminering, framför individuella upplevelser, och på förekomsten av strukturell diskriminering framför individuella erfarenheter av den. Om vi anser att individens upplevelser bör få mer utrymme är måhända rimligt att kritisera den sociala modellen för att negligera individuella erfarenheter. Men det är missvisande (fel) att kritisera den för att ”göra allt till en social konstruktion”, då den sociala modellen har helt andra teoretiska utgångspunkter än teorier om sociala konstruktioner.

Den sociala modellen har också kritiserats för att inte ifrågasätta den medicinska modellens tolkning av funktionsnedsättning. Kritiker menar att den sociala modellen genom att separera funktionshindret från funktionsnedsättningen, och helt bortse från det senare, ger den medicinska forskningen fortsatt tolkningsföreträde då det gäller att bedöma vad funktionsnedsättningen betyder för den individen. Personer med funktionsnedsättningar nekas rätten att tolka sina egna upplevelser. Den medicinska vetenskapen får därmed fortsatt tolkningsföreträde i dessa frågor. Andra teorier inom det sociala perspektivet betonar i stället vikten av att undersöka hur vissa fysiska och mentala olikheter blir till funktionsnedsättningar, och vilka funktionstillstånd som betraktas som problematiska. Hit hör de kulturella modeller som har större inflytande i den amerikanska forskningen. Dessa fokuserar mer på frågor som rör kultur och identitet, jämfört med den materialistiska sociala modellen. Dessa inriktningar har hämtat influenser från andra teorier om social rättvisa, som feminism, postkolonialism och intersektionalitet. De har dock det gemensamt med den sociala modellen, att båda bygger på en uppfattning om att det finns sociala strukturer som förtrycker personer med funktionsnedsättningar.

De kulturella synsätten tycks inte lägga samma vikt vid den teoretiska uppdelningen mellan ”funktionsnedsättning” och ”funktionshinder”. Här är det dock viktigt att förstå att den svenska terminologin inte direkt motsvarar den engelska, och våra begrepp är tyvärr mycket sämre. Därför går det inte att rakt av överföra diskussioner om skillnaderna på ”disability” och ”impairment” i en svensk kontext. I den sociala terminologi motsvaras ”disability” av ”funktionshinder”, men de har inte alls samma innebörd. Jag ska skriva mer om detta någon annan gång, men det är viktigt att komma ihåg detta: Det finns inget svenskt ord som helt motsvarar engelskans ”disability”, och den svenska vokabulären är så mycket sämre. Jag antar att detta är en bidragande orsak till den återkommande begreppsmässiga förvirringen inom svensk funktionshinderforskning.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Den sociala modellen

  1. SpaceMonkey skriver:

    Känner att jag måste ta och fundera på det där med orden vidare. Känner ofta att svenskan saknar en språklig precision jag får i engelskan. Sedan spelar det säkert in att jag bodde i England under hela mina tonår och således utvecklade ordförrådet där först, svenskan kom långt senare men jag känner att den ofta är ordfattigare (sedan gillar jag precision i ord så det spelar också in), dock är det enklare att hitta på nya ord på svenskan utan det låter märkligt en frihet engelskan saknar, tycker jag i alla fall. Tänker på det gällande ordet ableism, där finns det en tydlig koppling i engelskan medans svenskan inte riktigt har ett ”eget” ord för det så enkelt kan slutledas till vad det skulle kunna tänkas betyda.

    Jag länkade för övrigt din magisteruppsats till min kontaktperson inom utflyttad daglig verksamhet (hon var intresserad av att läsa den den när jag nämnde den för henne), jag hoppas att det var okej.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Självklart okej, jag lade ju upp den så att alla som vill ska kunna läsa.

      Engelskans disability är bra tycker jag, eftersom den bokstavliga betydelsen är att inte kunna göra något. Oförmåga vore det på svenska. Medan ”funktionsnedsättning” och ”funktionshinder”, vad är det ens? Nedsatt funktion och hindrad funktion. Får helt annorlunda innebörd.

      Håller med om att svenskan har vissa förtjänster också. Men när man talar om till exempel allt som har med funktionshinder att göra, är svenskan sämre än engelskan. Är ju inte en fråga om att det svenska språket är i grunden sämre för att tala om dessa saker, men av någon anledning har det blivit så.

      Gilla

  2. Konst & Politik skriver:

    ”Klassmässigt osynlig”, kanske?

    Gilla

  3. Ping: Teoretisk förvirring i Handikappvetenskapen | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s