Reaktioner på mitt inlägg om särbegåvning

kk4y8jw

Mitt inlägg om särbegåvning och autism har möts av en hel del reaktioner. Jag hade ingen aning om vilket laddat ämne detta var. Inlägget är nu det överlägset mest lästa på bloggen och dagen efter att det publicerades slog besöksstatistiken rekord. Många reaktioner har varit positiva men jag fick också del negativa reaktioner. Den oväntade strömmen av upprörda och ofta rent obehagliga kommentarer gjorde mig tvungen att sätta upp en kommentarspolicy, något som jag inte upplevt varit nödvändigt sen jag började blogga för ett år sedan (kommentarerna har dock alltid granskats, men väldigt sällan har jag behövt radera något). Ni kan se toppen av isberget i kommentarsfältet i inlägget.

De upprörda kommentarerna tycks uteslutande komma från föräldrar till särbegåvade barn, som tar illa vid sig över att se särbegåvning jämföras med autism även om de alltid kommer ihåg att förklara att de absolut inte har något emot NPF och blotta antydan att de skulle ha några som helst ableistiska värderingar är en grov förolämpning (mitt inlägg innehåller sådana antydningar, menar de som känner sig träffade). De hade många invändningar mot mitt inlägg (att kalla det kritik vore att förolämpa ordet), och jag tänkte att jag skulle ta mig tid att här bemöta några återkommande reaktioner.

”Du är för arg! Var glad att du får uppmärksamhet i stället!”

Det var många som ansåg att jag var för arg. Eftersom denna ”kritik” framfördes i kommentarer skrivna av personer som själva var så arga att de inte klarade av att skriva sammanhängande eller ens läsbara inlägg var den svår att ta på allvar. Och jag kan inte se att det fanns särskilt mycket som talade för att jag var arg, förutom den omständigheten att jag hade väldigt goda skäl att vara det, i synnerhet efter att ha läst ett tjugotal av dessa kommentarer. Men ni kan själva avgöra om jag framstod som arg eller inte. En viktigare fråga är: vad spelar det för roll?

Ärligt talat, vad spelar det för roll vilket känslotillstånd jag befann mig i när jag skrev mitt inlägg? Kanske var jag arg, kanske var jag inte det. Jag kanske var glad, jag kanske var ledsen. När jag läste deras kommentarer kanske jag kände mig imponerad då jag såg den enorma kreativitet som låg till grund för alla de fantasifulla tolkningar av min text som jag fick ta del av. Men det kan ni inte veta, och jag tänker inte berätta hur jag kände mig. Mina känslor är ingen allmän egendom. Jag får skriva hur argsint jag vill på min blogg, och jag har all rätt men ingen skyldighet att låta mitt skrivande spegla det känslotillstånd som jag befinner mig i under skrivandet.

Att stjäla någon annans känslor är aldrig okej. ”Du är för arg” betyder ”jag har rätt att definiera och värdera dina känslor. Jag bestämmer att du är arg och att din ilska inte är legitim. Jag vet hur du borde känna.” Att försöka stjäla en persons rätt till sina egna känslor är inte okej. Det är extra illa att använda den tekniken mot autister, som aldrig anses ha rätt till sina egna känslor till att börja med. Att leva som autist är att ständigt få sina egna känslor förklarade av andra. Andra säger att en är arg eller glad eller ledsen, och om en själv inte håller med bortförklaras det med att autister ju inte förstår sina egna känslor, om de alls har några. Många autister internaliserar den bilden och är därför särskilt sårbara för andras försök att ta kontroll över hens känslor. ”Mina känslor är inte viktiga, andras känslor är viktiga”, är ett budskap som alldeles för många av oss fått inpräntat sedan barndomen.

”Du måste förstå att andra blir arga och ledsna när du skriver detta inlägg!”

Detta är självklart inte sant. Jag måste inte alls förstå att andra blir arga. Men dessa personer som säger åt mig vad jag känner och vad jag borde känna, anser att jag borde ta hänsyn till och respektera deras känslor. På min blogg. När jag skriver inlägg som inte är riktade till dem. Det är faktiskt anmärkningsvärt hur mycket av dessa människors kommentarer som handlade dels om deras egna känslor (som jag sårat med mitt inlägg och som jag har skyldighet att ta hänsyn till), och dels mina egna känslor (som inte är legitima). Men jag måste inte alls förstå att de blir arga, och de har ingen rätt att definiera vad jag känner eller borde känna.

”Men hur skulle du känna om någon skrev ett liknande inlägg om autism?”

Jag fick på riktigt en sån här fråga. Trots att inlägget handlade om autism. Jag fick även frågan om hur jag skulle känna om någon skrev ett inlägg med titeln ”autism är som utvecklingsstörning fast finare”, eller om någon skrev ett inlägg som anklagade autismföräldrar för att ha ableistiska värderingar. Båda frågor är lätta att besvara. ”Autism är som utvecklingsstörning fast finare” låter som att det skulle kunna vara ett viktigt inlägg, och jag hoppas att någon som har relevant kunskap skriver det. Och jag har inget emot blogginlägg som anklagar autismföräldrar för ableism, tvärtom skriver jag ofta om det ämnet. Se bland annat: Autismföräldrar som blir provocerade av självständiga autister.

Jag tror att detta täcker de flesta reaktionerna som handlade om mina känslor. Jag hoppas att helt främmande människor i fortsättningen är lite mindre fixerade vid mitt känslotillstånd, för det är faktiskt rätt obehagligt och har ingen som helst relevant för det jag skriver. Men med det avklarat går jag vidare till vad som, i brist på bättre ord, skulle kunna benämnas som invändningar mot innehållet i mitt inlägg. Först ut:

”Autism och särbegåvning är inte samma sak!”

När jag skrev inlägget var jag orolig att det skulle missförstås som att jag påstod att alla autister är särbegåvade, så för att undvika missförstånd försökte jag vara tydlig med att autism och särbegåvning inte är samma sak, bland annat genom att upprepade gånger säga detta rakt ut. Jag säger bland annat att någon som har för stora språkliga svårigheter antagligen inte kommer ses som särbegåvad, alldeles oavsett personens intellektuella förmågor. Jag tror dock att de flesta barn som bedöms vara särbegåvade också är autistiska eller har autistiska drag.

”Men diagnoskriterierna för autism och kriterierna för särbegåvning ser olika ut!”

Jag vet, det var precis det mitt inlägg handlade om.

”Du har gjort ett urval, du har inte tagit med alla kriterierna för särbegåvning.”

Detta är helt sant. Jag tog endast med sådana kriterier som jag bedömde vara relevant för det jag ville visa. Jag utelämnade allt som inte kändes relevant. Den som vill veta vad jag utelämnade kan klicka på länkarna i texten, så kommer ni till de sidor jag hämtat information ifrån. Om ni tycker att jag utelämnat något av betydelse får ni gärna säga till (men följ kommentarsreglerna tack).

”Enligt diagnoskriterierna är autister empatilösa/kan inte vara sociala/har stereotypa beteenden och så är mitt särbegåvade barn inte alls.”

Självklart inte, men så är inte vi autister heller. Du blir med rätta upprörd vid tanken på att någon skulle beskriva ditt barn på det sättet, men du har inget emot att beskriva mig och andra autister på samma sätt.

”Men det finns mycket viktiga skillnader mellan särbegåvning och autism/NPF!”

Jaså vilka? Vilka är dessa skillnader? Det finns personer med NPF som inte uppfyller kriterierna (även om det inte finns en vedertagen definition) för särbegåvning, men det jag har inte hittat något exempel på NPF-kriterier som skulle utesluta eller ens tala emot särbegåvning, och inte heller några kriterier för särbegåvning som skulle utesluta eller ens tala emot NPF. Och när de försöker förklara skillnaden slutar det på något sätt alltid med att de visar fler exempel på hur autism och särbegåvning verkar vara i princip samma sak. Några föräldrar beskrev sina särbegåvade barn svårigheter och sa ”detta låter väl inte som autism”, men vad de beskrev lät precis som autism. En person påstod att särbegåvning bara liknar NPF eftersom det beror på processer i hjärnan. Detta är detsamma som att säga att särbegåvning är NPF. Om samma neuropsykiatriska orsaker leder till likartade svårigheter som vid NPF, då är det NPF vi talar om. Så då är frågan egentligen om det behövs en egen diagnos för särbegåvning, eller om de nuvarande NPF-diagnoserna är tillräckliga.   

 ”Autism och särbegåvning utesluter inte varandra.”

Samma personer som förklarar för mig att autism och särbegåvning inte alls är samma sak, trots att jag aldrig påstått det, har även förklarat för mig att autism och särbegåvning inte alls utesluter varandra. Eftersom de flesta barn som bedöms vara särbegåvade antagligen också har autism, säger det sig självt att de inte utesluter varandra.

”Särbegåvade barn har det också svårt och behöver hjälp!”

En del tolkade min text som att jag påstår att särbegåvade barn inte skulle ha några svårigheter, trots att jag flera gånger i inlägget säger att särbegåvade barn har svårigheter och att detta är mycket viktigt att ta på allvar. Ett problem som jag gissar att särbegåvade barn ofta möter är att deras svårigheter inte tas på allvar eftersom de bedöms vara så intelligenta. Detta är en bekant situation för autister som ofta inte tas på allvar och nekas hjälp av exakt samma anledningar. ”Du som är så smart kan väl inte ha svårt med det här” är något som väldigt många av oss fått höra. Det problemet måste bli ännu värre för den som bedöms vara ”särbegåvad” och inte ens får rätt till det väldigt bristfälliga stöd som en autismdiagnos ändå ger rätt till. Ett särbegåvat barn har det i de flesta fall lika svårt som ett autistiskt barn. Bokstavligen så, när det rör sig om samma barn.

”Särbegåvade barn är inte finare än barn med autism!”

Den här var jättevanlig! Det finns visserligen inget i min text, verkligen inget över huvud taget, som antyder detta. Men de upprörda föräldrarna till särbegåvade barn är väldigt måna om att försäkra mig om att de inte alls tycker att de är finare än autistiska barn, även om det är väldigt viktigt att skilja på autism och särbegåvning och de känner sig förolämpade å sina barns vägnar att jag vågar sammanblanda de två…

”Men särbegåvning anses inte alls vara finare! Andra tycker att det är ett lyxproblem!”

Ordet ”lyxproblem” dök upp många gånger, så jag gissar att det är någon grej i särbegåvade föräldrar-kretsar. Jag vet inte men jag tycker att ”lyxproblem” låter betydligt finare än de ord som brukar användas om autister.

”Men autism räknas som en riktig funktionsnedsättning och det gör inte särbegåvning.”

Ja, och det anses inte fint att ha en funktionsnedsättning. Om autism ansågs vara fint skulle det inte räknas som en funktionsnedsättning.

”Men men! NPF-diagnoser ger rätt till stöd som särbegåvning inte gör!”

Detta är sant, så varför allt motstånd mot att utreda barnet för NPF?

”Jag vill inte att mitt barn ska få NPF-stödet, det är för dåligt. Mitt barn borde få bra stöd i stället!”

I så fall är det inte rimligt någonstans att påstå att barn med NPF-diagnos på något sätt skulle ha det bättre för att de får tillgång till det stödet. Om NPF-stödet är så dåligt att det är bättre att vara utan (vilket faktiskt stämmer i vissa fall), då är det barn med NPF-diagnos som missgynnas. Det säger sig självt.

”Du skapar motsättningar mellan de båda grupperna!”

Detta dök också upp gång på gång. Jag har ingen aning om vilka de båda grupperna är. Autistiska bloggare vs. personer som beter sig illa i kommentarsfälten på deras bloggar?

”Du har jämfört särbegåvning med autism och detta gör mig mycket upprörd!” 

Detta är väl egentligen vad det handlar om. Det är inte att de tycker att autister på något sätt skulle vara sämre, och egentligen tycker de ju inte om diagnoser och etiketter. Det är bara att de av någon anledning blir väldigt provocerade av att se särbegåvning jämföras med autism på detta sätt. Deras barn är ju inte alls på det sättet! Visst har de problem, men inte på det sättet. Det finns ju viktiga skillnader på deras barn och såna där autister, ingen värdering i det, ingen är bättre eller sämre men de måste ju ändå hållas åtskilda på något sätt.

Jag menar nu inte att alla föräldrar till särbegåvade barn tänker så (många föräldrar till barn med särbegåvning och NPF är väldigt bra och rimliga personer som gör sitt bästa för att hjälpa sina barn). Men om du blir upprörd när du läser detta och tänker ”så där tänker jag inte alls och det gör mig mycket arg att du antyder att jag på något sätt skulle ha sådana värderingar”, ja då gäller det garanterat dig.

Nu tror jag att jag bemött de flesta av de reaktioner som jag fått från föräldrar till barn som definitivt inte är i närheten av att ha autism inte för att de bryr sig om etiketter men någon jävla ordning får det ändå vara.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Reaktioner på mitt inlägg om särbegåvning

  1. Sofia skriver:

    Tack!!! Du är oerhört klarsynt och mycket bra på att formulera dig! Dina inlägg ger mycket kunskap och är väldigt viktiga! Tråkigt med alla negativa kommentarer!

    Liked by 2 people

  2. Kan bara instämma med Sofias kommentar ovan. Det du skriver gör skillnad. Det hade inte varit detsamma om du hade strukit alla föräldrar medhårs.

    Liked by 1 person

  3. Ping: Hur ser du skillnad på särbegåvning och autism? | anarkoautism

  4. EnAnnanMamma skriver:

    Intressant att läsa det du skriver och diskussionerna som följer.
    Jag är själv neurotypisk men har en iq på 134. Mina barn: 2 st särbegåvade och neurotypiska, en särbegåvad och autistisk, en normalbegåvad och neurotypisk, yngsta (5år) vågar jag inte uttala mig om men han beter sig väldigt nt samtidigt som han kan alfabetet, enkel addition och subtraktion, förstår bråktal, kan planeterna i vårt solsystem och vattnets kretslopp dör att nämna några saker.
    Det jag vill säga med min kommentar är att i alla fall i vår familj finns det en stor skillnad på att vara autistisk och särbegåvad och att vara nt och särbegåvad. Men vi kanske är en statistisk anomali.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Jag kan så klart inte säga något om din familj men jag tror inte att det är en anomali. Om man med ”särbegåvad” menar en viss IQ så finns det gott om särbegåvade NT. Men men de kriterier för särbegåvning som jag diskuterar i detta och andra inlägg om särbegåvning har alls inget med IQ att göra. Utan jag tar upp att det finns en rad ”kriterium” (med reservation för att det saknas en allmänt vedertagen definition) för särbegåvning som inte alls har något med begåvning att göra, men som låter som autism fast beskrivet utifrån ett positivt synsätt.
      IQ används ibland för att skilja på ”högfungerande” och ”lågfungerande” autism, Det sägs att ”högfungerande autism” innebär en IQ över 70, Men det betyder så klart inte att alla NT med IQ över 70 också har ”högfungerande autism”. Beteckningen ”särbegåvad” verkar inte användas på alla med hög IQ (eller vilket godtyckligt mått på generell intellektuell förmåga vi nu väljer att använda), utan det används just på barn som bedöms ha sådan hög begåvning och samtidigt har problem som väldigt mycket liknar de problem som autister har. Så det är som högfungerande autism fast ännu mer.

      (Sen vill jag bara påpeka att jag är jättemycket emot konceptet ”funktionsgrad vid autism”, vilket jag skrivit om här: https://anarkoautism.wordpress.com/2016/01/06/vad-ar-hogfungerande-och-lagfungerande-autism-och-for-vems-skull-ar-det-vi-graderas/)

      Gilla

  5. Mrspetersson skriver:

    Tack för två bra inlägg i frågan. De ger mig lite funderingar inför nästa veckas möten på båda mina barns skolor. Jag har två barn med Asperger och högt IQ som inte får något vettigt stöd för de är ju så smarta och trevliga och verkar helt ”normala” men bägge har drabbats av akut utmattning och legat hemma i två år respektive ett halvt år. Vadå högfungerande!?

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Det där är tyvärr väldigt vanligt, och ungefär vad ”högfungerande” brukar betyda. ”Du verkar så smart så du behöver ju ingen hjälp egentligen.” Och jag vet ju inte hur det är för just dina barn men just det där att ”verka normal” är något som tar väldigt mycket energi. Priset för att verka normal är högt, men en har inget val. Så många bränner ut sig innan de klarar grundskolan på det sättet. Det är väldigt synd men verkligen inte konstigt eller förvånande att dina barn blivit så utmattade och skolan har ett stort ansvar där. Så jag hoppas verkligen att de tänker till och tar lite av det ansvar som de borde.

      Gilla

  6. Tina skriver:

    Bra inlägg, både detta och det om särbegåvning vs autism. Liten faktanot för mig som lever i båda världarna: Det är nog inte så att de flesta högbegåvade har autism. Sanningen tycks snarare vara att begåvning i sig inte ger autistiska drag, däremot en del ADHD-drag kraftigt överrepresenterade i gruppen högbegåvade. Men bland autister finns särbegåvade precis som i andra grupper, och jag tror personligen att de är överrepresenterade. Det verkar så. Men det finns inga siffror på det viset att det går att bevisa idag.

    Men däremot tycks det mig vara mer regel än undantag bland föräldrar att när det finns autistiska drag bortförklaras de som ”tecken på särbegåvning”. Och min uppfattning är tyvärr att det beror på att det låter finare med särbegåvning än autism.Vilket ju bara är dumt. Begåvning är begåvning, autism är autism, det behöver man liksom inte tycka ett skvatt om, det bara är. Jag kan ju tycka att om begåvning går i arv, vilket det verkar göra, skulle föräldrar kunna vara mer öppna för att det kan finnas fler än en grej som förklarar deras barns personlighet.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      ”Men däremot tycks det mig vara mer regel än undantag bland föräldrar att när det finns autistiska drag bortförklaras de som ‘tecken på särbegåvning’.”
      Exakt detta! Hög begåvning och autism är helt olika saker, men det som folk kallar ”särbegåvning” (och som det byggts en hel rörelse kring) tycks i praktiken vara autism som omgivningen försöker förklara som tecken på särbegåvning eftersom det låter finare. Och eftersom ”hög begåvning” inte på något sätt utesluter autism, så finns det gott om autister som är högbegåvade. Men det betyder ju inte att autismen ”beror på” hög begåvning. Om det sen finns något samband mellan autistiska drag och intelligens tycker jag inte är en intressant fråga. Både begåvning och autism är väldigt vaga begrepp som är mycket svåra att vare sig definiera eller mäta, så det är meningslöst att försöka undersöka samband. Däremot viktigt hur autism samverkar med olika variationer på intellektuella förmågor.

      Liked by 1 person

  7. Tina skriver:

    Det finns väldigt mycket struntlitteratur och struntsidor om särbegåvning. Det är där man hittar knasiga påståenden som får det att låta som en regelrätt uppradning av autismegenskaper. Men definitionsmässigt så innebär särbegåvning oftast, som det använts på senare år, en viss intelligenskvot, helt enkelt. Det är en snävning av begreppet, men tja. Så är det i alla fall. Men man får ju knappast en annan social konfiguration av intelligens, det är nog snarare så att ett annorlunda sätt att tänka även kan manifestera sig som intelligens.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Folk verkar ändå ta ta de där struntsidorna på allvar. Om särbegåvning också kan betyda IQ, så betyder det att vi egentligen har två helt olika saker, som borde vara olika begrepp. Den särbegåvning som jag skriver om, som innebär en uppräkning av autismegenskaper, verkar mer eller mindre innebära ”autism + verkar tillräckligt normal och smart för att vi ska kunna förneka att det är autism”. Som högfungerande-bara-lite-asperger-plus. Och sen finns IQ-särbegåvning, som jag inte alls tycker är relevant och därför inte skriver om.

      Gilla

  8. Emma skriver:

    På tisdag ska vi få reda på resultatet av sonens utredning. Här är det psykologen som deklarerar att din son har inte autism , han är bara väldigt intelligent, det är därför han har svårt i skolan. Psykologen förstår inte hur jag kan vilja ha en diagnos på mitt barn. Det är klart jag inte vill. Men har han autism så får han inte rätt hjälp utan diagnos. Det har vi sett på storebror. Specialpedagogen såg många autistiska drag hos honom i alla fall. Jag tror ändå inte att han får autismdiagnos.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Det där verkar tyvärr inte vara helt ovanligt, att psykologer gör sånt. ”Han har svårt för skolan för att han är så intelligent”, det är ju i princip den minst rimliga tänkbara förklaringen. För de flesta människor är ju intelligens en fördel. Så om han är intelligent talar det om något FÖR att han har autism, eftersom autism är en förklaring till varför han har det svårt i skolan TROTS ATT han är smart.

      Sen förstår jag inte riktigt varför du säger att du självklart inte vill att barnet ska ha en diagnos, egentligen. Om du menar att diagnoser är dåliga och egentligen inte borde behövas, har jag inget att säga om det, men om du menar att autism är dåligt vill jag påminna om att jag har en policy mot kommentarer som är autismfientliga. Bara så du är medveten om det. Jag vet ju inte hur du menade.

      https://anarkoautism.wordpress.com/2016/04/28/nya-regler-for-kommentarsfalten/

      Gilla

      • Emma skriver:

        Nej jag menar inte att autism är dåligt. Men på psykologen lät det som att jag ville ha en diagnos utan att det låg något bakom. Min son har sina styrkor och svagheter oavsett om man kallar det autism eller inte. MEN om han har funktionsuppsättningar som uppfyller kriterier för autism då vill jag att han ska få diagnos. Eftersom jag av erfarenhet av att han inte får den hjälp han har rätt till oavsett vad skollagen säger. Storebror har autism och fick ingen hjälp förrän diagnos. Och då var det försent….. utmattade och i dåligt psykiskt skick.
        För övrigt håller jag med dig. Sen han fick ett eget detaljerat schema i skolan har han slutat säga att han inte vill dit….
        Jag ville bara säga att det finns föräldrar som inte ser särbegåvning som finare än autism.

        Gilla

        • Anarkoautism skriver:

          Uppfattat. Jag tror självklart inte att alla föräldrar tycker att särbegåvning är finare än autism. Och jag hoppas att den där psykologen ändrar sig. Eller byts ut mot någon annan. Eller att dina barn ska få hjälp utan att du ska behöva kämpa för det är väl egentligen vad jag önskar.

          Gilla

  9. Cornelia skriver:

    Jag struntar nog i att läsa själva kommentarsfältet, eftersom det verkar innehålla så mycket dumheter, men det var väldigt intressant att läsa dina kommentarer på de argument som dök upp. Tack!

    Liked by 1 person

  10. Ping: Om skillnaderna mellan särbegåvning, autism och diagnoser | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s