Det här med särbegåvning och autism

För nästan ett år sedan, i maj förra året, skrev jag en serie inlägg om särbegåvning och autism. Och eftersom jag ägnar den här månaden åt upplysa om viktiga saker som rör autism, och för att jag sett det talas en del om särbegåvning igen nu det senaste, tänkte jag nu skriva lite om ämnet och påminna om de texter jag redan skrivit om ämnet.

När jag skrev min text om att särbegåvning är som autism fast finare fick den här bloggen mer trafik än någonsin tidigare, och många människor var väldigt arga att jag skrivit detta. Att jämföra särbegåvning med autism är ju trots allt en enorm förolämpning, förklarade föräldrar som samtidigt var noga med att säga att de verkligen inte tyckte något illa om autism. De hatar inte autister, de bara beskriver oss som ableistiska stereotyper i all välmening. Kommentarsfältet till mitt första inlägg om särbegåvning innehåller en mängd exempel på hur väldigt obehagliga upprörda föräldrar kan vara (även om jag då raderade det värsta). Jag fick väldigt många reaktioner på mitt inlägg, och jag har aldrig varit med om något liknande vare sig förr eller senare.

Min poäng med den rubrik, som gjorde många människor orimligt provocerade, är att många föräldrar inte vill erkänna att deras barn är autistiska, och därför föredrar att förklara deras svårigheter med begreppet ”särbegåvning”. När de senare beskriver hur ”särbegåvade” barn är så låter det misstänkt likt hur autister beskrivs, när vi beskrivs av någon som inte har en jätteableistisk syn på autister. De som är engagerar sig för ”särbegåvade barn” ägnar också mycket tid på att förklara hur en ”ser skillnad” på autism och särbegåvning. Anledningen till att de talar så mycket om detta är att det är svårt att se skillnaden, eftersom det ofta är samma sak. Jag skrev sedan en text där jag visade hur ”skillnaden mellan autism och särbegåvning” som brukar beskrivas, är utifrån vilka värderingar man beskriver samma svårigheter. ”Autism” låter som hur ableistiska yrkespersoner och föräldrar ofta beskriver oss, medan ”särbegåvning” mycket mer liknar hur autister kan beskriva sig själva. Till exempel förklarar en Särbegåvningsförälder att autistiska barn har ”bristande vilja att dela intressen”. Detta är hur autister beskrivs i diagnosmanualer. Särbegåvade barn däremot har ”brist på jämnåriga att dela intressen med”, vilket ligger närmare hur jag skulle beskriva det som DSM kallar ”bristande vilja”. Det och att autistiska barns intressen aktivt bestraffas då, men just därför kan autistiska barn ofta inte dela dem med jämnåriga.

Till skillnad från vad många vill få det att låta som, finns det ingen motsättning mellan särbegåvning och autism (inte minst för att särbegåvning inte är mycket annat än en omskrivning för autism). Och särbegåvade barn bör utredas för NPF. Det talas mycket om att de stackars särbegåvade barnen blir ”feldiagnosticerade” med NPF-diagnoser och detta är väldigt hemskt.

Och låt oss komma ihåg att när de talar om ”NPF-diagnoser” menar de i allmänhet autism och ADHD. De menar inte andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. ”NPF-diagnoser” används som eufemism på ett sätt som även osynliggör många former av NPF.

Men att få en sådan diagnos, ADHD eller än värre autism, är jättehemskt för… det är så hemskt. För alla hatar autister, så ingen vill ha en autismstämpel på sina barn. Sen säger man att särbegåvade barn som blir ”feldiagnosticerade” inte får rätt hjälp och stöd i skolan och det är ju visserligen sant men det får en inte om diagnosen är rätt heller. Stödet till barn med funktionsnedsättningar är uruselt, och det är viktigt att ändra på. Problemet med de som talar om att särbegåvade barn i synnerhet missgynnas, är att de tycker att den som verkligen har NPF förtjänar det dåliga stöd de får, men deras egna barn förtjänar bättre eftersom de är så begåvade. Intelligente icke-funkisar förtjänar bättre än normalbegåvade funkisar. Och visst kan ”begåvade” barn ha det svårt, men det är inte begåvningen som bestraffas.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Föräldrar och anhöriga och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Det här med särbegåvning och autism

  1. Sara skriver:

    Jag hör inte till din favoritkategori, antagligen inte autist själv men med ett autistiskt barn, men jag brukar läsa din blogg för att jag tänker att du kan sätta ord på sånt mitt barn inte kan sätta ord på ännu. Hen har ju en autism diagnos och jag har inga problem med diagnosen eller med barnet. Däremot så är det vanligt att pedagoger och andra vuxna kommer smygande och säger. X är inte autistisk hen är särbegåvad.

    Jag brukar säga att det ena inte utesluter det andra men det spelar inte så stor roll vad man kallar det. Bara hen får hjälp med det som är svårt. Jag tror att de är bekvämare med särbegåvad eftersom barnet är gulligt, socialt och intelligent och de tror att autism inte ser ut så.

    Tack för att du skriver och delar med dig av dina tankar.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Ja autism tenderar ju att göra folk obekväma. Även när jag fick en diagnos som barn, så var det ju många som ville poängtera att de såg mig som bara ”lite autistisk”, antagligen för att jag enligt tester även var väldigt ”begåvad”. Jag vet inte om man talade så mycket om ”särbegåvning” då men jag hade säkert räknats som det. Men jag var också autistisk, med svårigheter som var mycket större än någon ville erkänna, och behov av stöd som jag aldrig fick.

      Gilla

  2. Ping: Skolan är inte till för en autistisk elev | anarkoautism

  3. Elin skriver:

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter. Din text fick mig att fundera vidare på vad rätt stöd innebär. Jag är dyslektiker och har fått diagnosen i vuxen ålder, för 10 år sedan. De stöd som finns för dyslektiker får jag inte att fungera för mig. Jag återgår hela tiden till mina egenskapade strategier som tagit mig ända fram till doktorsexamen men gett mig utbrändhet och depression på köpet. Jag har nyligen även förstått att jag är begåvad (fast jag alltid trott det omvända) och att det är anledningen till att min omgivning (eller jag själv) inte förstått att jag har dyslexi och vilken energi det kräver av mig att fungera utan stöd. Jag är mitt eget stöd, om du förstår vad jag menar. Nu när jag förstår att detta gör mig sjuk (att vara mitt eget stöd) letar jag med ljus och lykta efter stöd för dyslektiker som fungerar för mig. Men de stöd som erbjuds känns som om de begränsar mig, de räcker inte till. De är inte lika flexibla eller snabba i förhållande till min kapacitet som jag har inom mig. Samtidigt måste jag ju hitta något annat så jag inte blir sjuk igen… Känner du igen dig när det gäller stöd för autister? Och har du några tips för att hitta rätt? Hur kan man navigera i ett existerande stödsystem som inte passar?

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Jag känner igen mig alltför väl. Tyvärr vet jag inte vad en ska göra för att navigera i det. Jag försökte på högskolan och jag blev utbränd, och jag inser nu att jag antagligen aldrig kommer att kunna arbeta. För alla arbeten kommer att kräva ännu mer av mig än högskolan gjorde. Men ja, jag önskar att jag hade något råd men för egen del slutade det mest med att jag fick resignera mig inför att stödsystemet som finns inte alls räcker till för mig.

      Gilla

  4. Ping: Får syn på mig. Utifrån. – Metamorfosrapporter

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s