Varför tror cisfeminister att ickebinära autister lever i en utopi?

Jag hittade en ovanlig artikel i en Seriös Tidskrift med feministiskt tema. Den handlar om feministiska teorier om kön som social konstruktion etcetera, och en måste ta sig förbi en mur av knepigt språk och akademisk jargong, men det som gör studien intressant är att den undersöker autistiska perspektiv på kön. Och målet är inte att ta reda på hur autister avviker, utan att utveckla de feministiska teorierna.

”Due both to their ability to denaturalize social norms and to their neurological differences, autistic individuals can offer novel insights into gender as a social process. Examining gender from an autistic perspective highlights some elements as socially constructed that may otherwise seem natural and supports an understanding of gender as fluid and multidimensional.”(Jordyn Jack (2012), Gender Copia: Feminist Rhetorical Perspectives on an Autistic Concept of Sex/Gender, Women’s Studies in Communication)

Jag har flera gånger sagt att den feministiska forskningen om kön skulle kunna lära sig en hel del av att studera autistiska perspektiv, men det är inte särskilt vanligt att någon forskare når den insikten. Så det är intressant i sig. I studien framkommer det att många autister beskriver att de inte upplever att de har ett kön, att de inte förstår kön (eller att de förstår konceptet men inte själva kan relatera till det), och att många kämpar med att försöka leva upp till omvärldens förväntningar på anpassning efter en könsroll. Det är också ganska vanligt att autister inte ”ser kön”. Detta får inte blandas ihop med när folk säger ”jag ser inte kön för alla är individer” för att framställa sig själva som öppensinnade och fördomsfria. När autister inte ser kön så innebär det att de bokstavligen har svårt att lära sig se skillnad på kön. Immanuel Brändemo beskriver hur hen hade svårt för detta som barn:

”Jag visste att folk gjorde skillnad på kön, och att skillnaden hade något att göra med hur man såg ut, men exakt hur man såg skillnaden förstod jag inte.” (Immanuel Brändemo, Trollhare, s. 29)

Om du har svårt att se skillnad på pojkar och flickor kan du vara autist.

Många autister beskriver kön som ett ”uppträdande”, som ett väldigt medvetet försök att anpassa sig till sociala förväntningar genom att spela en ”könsroll”. Det är intressant att relatera detta till feministiska teorier, som säger att kön fungerar mer eller mindre precis så, att kön är en roll som vi spelar. En skulle kunna tro att detta är av intresse för feminister, som är intresserade av kön som social konstruktion. Talar inte dessa autistiska upplevelser för att kön fungerar så som teorierna säger? Det kan ju låta så, men att autister beskriver sitt eget kön på det sättet är inte bara en bekräftelse av feministiska teorier, utan skapar också problem för dem:

”For autistic individuals, gender may also constitute a performance in a rather literal sense. In current gender theory, we often understand gender as a performance in a more metaphorical sense or as performativity. Feminist theorist Judith Butler has described gender as performativity (…) this performance is not simply voluntary, like taking on a new role in a play, but an embodied effect of continued acting according to social norms. Sometimes, autistic women write about their gender identity in this vein. (…) Notably, though, some autistic women write about gender as quite literally a performance. Butler insists that one cannot take on or off gender as though it were simply a costume or role. Yet conscious gender performance can become a coping strategy, an attempt to get along in social situations that feel false to the performer, even if they can ‘‘pass’’ as real to others.”

Med andra ord, feministiska teorier säger visserligen att kön fungerar så som en del autister beskriver, som ett uppträdande, men vi ska inte vara medvetna om det. Vårt genusrollspelande ska vara en dunkel och mystisk process, som endast går att upptäcka indirekt med hjälp av sofistikerade teorier. Det är inget som en bara ska upptäcka i sitt dagliga liv. Så när autister säger ”visst är kön ett skådespel, jag har gått skådespelarkurser för att lära mig hur jag ska göra” (obs, inte helt ovanligt) framstår det för de feministiska akademikerna som det skulle göra för fysiker om någon sa ”Higgs Boson? Jag hittade den, den var längst ner i tvättkorgen hela tiden. Har ni saknat den mycket?”

NT-cis-feminismen blir hemskt provocerad av detta, och vill därför ogiltigförklara dessa autistiska upplevelser. Problemet är att de inte riktigt kan göra det, utan att också säga att deras egna teorier är fel. För om det är sant att kön är en social roll som vi spelar, och om autister upplever att det är så för dem, då betyder det ju att dessa upplevelser är sanna. Hur invänder en mot det? ”Du kanske tror att du bara spelar en roll, men det är bara som du tror, fast det är precis som du tror, fast du inbillar dig ändå bara, även om det du inbillar dig är sant.”

Eftersom det är lönlöst att argumentera emot löser dessa feminister i stället problemet genom att ignorera det. Och då och då starta någon hatkampanj mot ickebinära. Jag tror att de känner att det liksom är fuskigt att inte ha ett kön. De säger ofta saker som att deras mål är att ”avskaffa kön”. De diskuterar saker som ”hur ska vi bära oss åt för att avskaffa kön”. Men innan kön är ”avskaffat” måste en ha ett, det är obligatoriskt. Autister som säger att de inte har ett blir anklagade för att försöka ”ställa sig utanför”. Ursäkta men grejen med autism är att vi är utanför. Rent generellt. Vare sig vi vill eller inte. Men vi får inte säga det?

Jag menar, först kanske en anstränger sig i decennier för att anpassa sig. Lära sig sociala regler. Lära sig hur kön fungerar. Lära sig att spela sin roll. Att ”passera” som sitt tilldelade kön (boken Trollhare som jag citerar ovan är för övrigt en utmärkt skildring av hur detta kan gå till). Och när en inte lyckas trots alla ansträngningar och säger, ”jag lyckas inte spela min roll och jag har inget kön”, då finns det alltså feminister som blir provocerade över att en inte gör sin plikt. ”Det går inte att ställa sig utanför” säger de. Skojar ni? Att stå utanför är lätt, det är innanför som är det svåra.

Men neurotyper har aldrig haft någon förmåga att relatera till andras svårigheter, och cisfeminister förstår inte kön. När en autist säger ”jag har inget kön”, så hör NT-cis-feministen ”jag lever i en könlös utopi”. Vad de hör är inte vad som sagts, men det är en tolkning som bygger på en föreställning om det ”avkönade samhället” som ett utopiskt ideal.

”These understandings of gender—the notion of living in a nongendered way—might strike some as a utopian condition, especially feminist and gender scholars who have long argued for a more flexible system. Without a sense of gender, one cannot be susceptible to gender stereotypes or discrimination. One might conceivably feel a sense of freedom to style oneself, physically and emotionally, according to preferences not dictated by gender.”

Men för de autister som beskriver att de inte har ett kön så framstår det knappast som en utopi. Att leva som autist är inte ett utopiskt tillstånd. Däremot kan det vara väldigt befriande att inse att en inte måste spela sin roll. En måste inte försöka passera som NT, eller anpassa sig efter alla krav och förväntningar. Att en inte har någon moralisk skyldighet att underordna sig ett förtryckande system. Det betyder inte att en därmed kan frigöra sig från det förtryckande systemet, men en får större möjlighet att göra motstånd. När feminister försöker övertyga autister om att vi har en skyldighet att lägga all vår energi för att anpassa oss till det system som de säger sig vilja bekämpa, då är det svårt att inte undra vad de tror att de riktigt håller på med.