Varför tror cisfeminister att ickebinära autister lever i en utopi?

Jag hittade en ovanlig artikel i en Seriös Tidskrift med feministiskt tema. Den handlar om feministiska teorier om kön som social konstruktion etcetera, och en måste ta sig förbi en mur av knepigt språk och akademisk jargong, men det som gör studien intressant är att den undersöker autistiska perspektiv på kön. Och målet är inte att ta reda på hur autister avviker, utan att utveckla de feministiska teorierna.

”Due both to their ability to denaturalize social norms and to their neurological differences, autistic individuals can offer novel insights into gender as a social process. Examining gender from an autistic perspective highlights some elements as socially constructed that may otherwise seem natural and supports an understanding of gender as fluid and multidimensional.”(Jordyn Jack (2012), Gender Copia: Feminist Rhetorical Perspectives on an Autistic Concept of Sex/Gender, Women’s Studies in Communication)

Jag har flera gånger sagt att den feministiska forskningen om kön skulle kunna lära sig en hel del av att studera autistiska perspektiv, men det är inte särskilt vanligt att någon forskare når den insikten. Så det är intressant i sig. I studien framkommer det att många autister beskriver att de inte upplever att de har ett kön, att de inte förstår kön (eller att de förstår konceptet men inte själva kan relatera till det), och att många kämpar med att försöka leva upp till omvärldens förväntningar på anpassning efter en könsroll. Det är också ganska vanligt att autister inte ”ser kön”. Detta får inte blandas ihop med när folk säger ”jag ser inte kön för alla är individer” för att framställa sig själva som öppensinnade och fördomsfria. När autister inte ser kön så innebär det att de bokstavligen har svårt att lära sig se skillnad på kön. Immanuel Brändemo beskriver hur hen hade svårt för detta som barn:

”Jag visste att folk gjorde skillnad på kön, och att skillnaden hade något att göra med hur man såg ut, men exakt hur man såg skillnaden förstod jag inte.” (Immanuel Brändemo, Trollhare, s. 29)

fXGcYBtOm du har svårt att se skillnad på pojkar och flickor kan du vara autist.

Många autister beskriver kön som ett ”uppträdande”, som ett väldigt medvetet försök att anpassa sig till sociala förväntningar genom att spela en ”könsroll”. Det är intressant att relatera detta till feministiska teorier, som säger att kön fungerar mer eller mindre precis så, att kön är en roll som vi spelar. En skulle kunna tro att detta är av intresse för feminister, som är intresserade av kön som social konstruktion. Talar inte dessa autistiska upplevelser för att kön fungerar så som teorierna säger? Det kan ju låta så, men att autister beskriver sitt eget kön på det sättet är inte bara en bekräftelse av feministiska teorier, utan skapar också problem för dem:

”For autistic individuals, gender may also constitute a performance in a rather literal sense. In current gender theory, we often understand gender as a performance in a more metaphorical sense or as performativity. Feminist theorist Judith Butler has described gender as performativity (…) this performance is not simply voluntary, like taking on a new role in a play, but an embodied effect of continued acting according to social norms. Sometimes, autistic women write about their gender identity in this vein. (…) Notably, though, some autistic women write about gender as quite literally a performance. Butler insists that one cannot take on or off gender as though it were simply a costume or role. Yet conscious gender performance can become a coping strategy, an attempt to get along in social situations that feel false to the performer, even if they can ‘‘pass’’ as real to others.”

Med andra ord, feministiska teorier säger visserligen att kön fungerar så som en del autister beskriver, som ett uppträdande, men vi ska inte vara medvetna om det. Vårt genusrollspelande ska vara en dunkel och mystisk process, som endast går att upptäcka indirekt med hjälp av sofistikerade teorier. Det är inget som en bara ska upptäcka i sitt dagliga liv. Så när autister säger ”visst är kön ett skådespel, jag har gått skådespelarkurser för att lära mig hur jag ska göra” (obs, inte helt ovanligt) framstår det för de feministiska akademikerna som det skulle göra för fysiker om någon sa ”Higgs Boson? Jag hittade den, den var längst ner i tvättkorgen hela tiden. Har ni saknat den mycket?”

NT-cis-feminismen blir hemskt provocerad av detta, och vill därför ogiltigförklara dessa autistiska upplevelser. Problemet är att de inte riktigt kan göra det, utan att också säga att deras egna teorier är fel. För om det är sant att kön är en social roll som vi spelar, och om autister upplever att det är så för dem, då betyder det ju att dessa upplevelser är sanna. Hur invänder en mot det? ”Du kanske tror att du bara spelar en roll, men det är bara som du tror, fast det är precis som du tror, fast du inbillar dig ändå bara, även om det du inbillar dig är sant.”

Eftersom det är lönlöst att argumentera emot löser dessa feminister i stället problemet genom att ignorera det. Och då och då starta någon hatkampanj mot ickebinära. Jag tror att de känner att det liksom är fuskigt att inte ha ett kön. De säger ofta saker som att deras mål är att ”avskaffa kön”. De diskuterar saker som ”hur ska vi bära oss åt för att avskaffa kön”. Men innan kön är ”avskaffat” måste en ha ett, det är obligatoriskt. Autister som säger att de inte har ett blir anklagade för att försöka ”ställa sig utanför”. Ursäkta men grejen med autism är att vi är utanför. Rent generellt. Vare sig vi vill eller inte. Men vi får inte säga det?

Jag menar, först kanske en anstränger sig i decennier för att anpassa sig. Lära sig sociala regler. Lära sig hur kön fungerar. Lära sig att spela sin roll. Att ”passera” som sitt tilldelade kön (boken Trollhare som jag citerar ovan är för övrigt en utmärkt skildring av hur detta kan gå till). Och när en inte lyckas trots alla ansträngningar och säger, ”jag lyckas inte spela min roll och jag har inget kön”, då finns det alltså feminister som blir provocerade över att en inte gör sin plikt. ”Det går inte att ställa sig utanför” säger de. Skojar ni? Att stå utanför är lätt, det är innanför som är det svåra.

Men neurotyper har aldrig haft någon förmåga att relatera till andras svårigheter, och cisfeminister förstår inte kön. När en autist säger ”jag har inget kön”, så hör NT-cis-feministen ”jag lever i en könlös utopi”. Vad de hör är inte vad som sagts, men det är en tolkning som bygger på en föreställning om det ”avkönade samhället” som ett utopiskt ideal.

”These understandings of gender—the notion of living in a nongendered way—might strike some as a utopian condition, especially feminist and gender scholars who have long argued for a more flexible system. Without a sense of gender, one cannot be susceptible to gender stereotypes or discrimination. One might conceivably feel a sense of freedom to style oneself, physically and emotionally, according to preferences not dictated by gender.”

Men för de autister som beskriver att de inte har ett kön så framstår det knappast som en utopi. Att leva som autist är inte ett utopiskt tillstånd. Däremot kan det vara väldigt befriande att inse att en inte måste spela sin roll. En måste inte försöka passera som NT, eller anpassa sig efter alla krav och förväntningar. Att en inte har någon moralisk skyldighet att underordna sig ett förtryckande system. Det betyder inte att en därmed kan frigöra sig från det förtryckande systemet, men en får större möjlighet att göra motstånd. När feminister försöker övertyga autister om att vi har en skyldighet att lägga all vår energi för att anpassa oss till det system som de säger sig vilja bekämpa, då är det svårt att inte undra vad de tror att de riktigt håller på med.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Feminism och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Varför tror cisfeminister att ickebinära autister lever i en utopi?

  1. Hansli skriver:

    Har följt din blogg sen i maj och aldrig kommenterat eller sagt tack, så det är på tiden – tack! Det här inlägget var helt fantastiskt, tydligt och också roligt (Higgs Boson…). Den här debatten har gjort så ont i mig, att ickebinärt transskap dömts ut som typ icke-feministiskt från vissa håll. Och då är det så himla skönt med autistiska perspektiv. Det gäller de flesta politiska frågor.

    I min uppväxtfamilj har alla autismspektrumdiagnoser, utom jag och 1 person till. Jag blev utbränd när jag började på högstadiet och det har alltid varit ett mysterium för mig, varför det blev så. Efter massa relationsgräl i våras började jag och min partner fatta att jag är mycket mer ”aspig” än jag trott (min partner hade tänkt det länge). Det har varit helt mind-blowing att få tänka så, det har hjälpt mig fett mycket att sluta hata på mitt sätt att fungera, som jag försökt och försökt att förändra men inte verkat kunna rå på.

    Men jag har ju ingen diagnos, och även om jag kanske skulle fått det som barn så skulle jag nog inte få det idag. Antar att min berättelse inte är unik. Jag tycker det är väldigt svårt att veta hur mycket jag kan ”claima” att vara autist, när jag (oftast?) passerar som NT och fungerar bra i livet (åtminstone om en kollar på det ytligt, utifrån. Om en bortser från utbrändhet, utmattning och problem med kommunikation i nära relationer).

    Har du några tankar om det här? Vem som ”får” kalla sig autist? Har för mig att du skrivit om självdefinition och självdiagnosticering innan, men hittar inte just nu. Och också känns det problematiskt, att jag liksom inte vill riskera att ”ta” ett begrepp som används i en kamp mot ett förtryck, där många (inkl. mina familjemedlemmar) är mkt värre och mer synligt drabbade av förtrycket än jag är. Vet inte hur en kan tänka runt det här, och skulle vara skönt att få input från nån som gör autistisk politisk teori och praktik, som du.

    Liked by 2 people

    • Anarkoautism skriver:

      Tack för din kommentar. När det gäller frågan om vem som ”får” kalla sig för autist tänker jag ungefär som så, att om du själv känner att du är autist och vill kalla dig det så är du autist. Ser inget problematiskt med det. Både hur stora svårigheter man har och hur väl man ”passerar” (två saker som för övrigt har väldigt lite med varandra att göra) varierar ju extremt mycket inom gruppen autister. Det viktigaste är att vara medveten om det, och att alltid stå på rätt sida i kampen, och försöka ge en röst åt de som har det svårare än en själv. Den värsta formen av autismkamp är den där personer som har eller anser sig ha relativt lindriga problem identifierar sig som ”högfungerande autister”, och försöker föra en kamp som enbart ska gälla dem själva, och aktivt offrar de som de anser vara ”för handikappade”. Men det är ju egentligen en fråga om vad man gör, inte vad man kallar sig.

      Sammanfattning: du har all rätt att kalla dig för autist, om du känner att det passar dig (jag uppmuntrar dig att göra det), och utöver det är det viktiga vad du gör. Och att känna solidaritet med de som drabbas värre än en själv, och kämpa för dem också.

      Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      En sak till: ”inte tillräckligt autistisk” är standardfrasen för att avfärda autister som säger ifrån mot förtryck. ”Riktiga autister har inga självständiga åsikter, du vet inte hur det är” ”inte mitt barn” osv. Enligt dem är ingen autist ”tillräckligt autistisk” för att kämpa för autisters rättigheter.

      Liked by 2 people

    • I den amerikanska autismbloggosfären pratas det en hel del om vikten av att erkänna självdignoistiserade autister eftersom det är en tydlig klassfråga att kunna bli diagnostiserad. Den som inte har en bra sjukförsäkring har inte alls samma möjligheter till att genomgå utredning och att då inte erkänna självdiagnostiserade är ett oerhört utestängande. I en svensk kontext är det inte fullt lika tydligt men att vissa grupper har lättare att få diagnos finns det tecken på. Även om självdiagnostiserande inte leder till anpassningar och stöd så tänker jag att det i alla fall kan ge en möjlighet att förstå sig själv och göra saker som hjälper en att må bra.

      Liked by 1 person

  2. Ping: Mellan de ‘lärda’ och de ‘olärda’? – utombordskomplexet

  3. Ping: Neurodivergent-Exkluderande Radikalfeminister | anarkoautism

  4. Ping: Vem är feminismen till för om inte de som berörs? | anarkoautism

  5. hal skriver:

    helt fantastiskt bra inlägg! du satte fingret på sååå mycket jag inte tänkt fullt ut, inte kunnat riktigt. klockrent!!!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s