Autister behöver också äta

Häromdagen publicerade Asymmetra en text om autistiska matvanor, och det fick mig att tänka på hur mina matvanor påverkas av att jag är autistisk. Jag har alltid haft väldigt känsligt smaksinne. Det är en del av mina generella sensoriska överkänslighet. Jag kan inte äta stark mat och mat kan vara stark för mig även om den är mild för många andra. Dessutom klarar jag inte av vissa konsistenser. Det är inget problem så länge jag själv bestämmer vad jag ska äta, men när jag växte upp och inte fick bestämma själv var det ett desto större problem. Min mor accepterade inte alls att jag ofta hade svårt att äta den mat som hon lagade. ”Kräsen” var ett ord som hon ofta använde om mig. Hon skällde också på mig för att jag klagade på maten, eller inte såg glad ut när jag åt den, eller för att hon visste att jag inte gillade den och det var visst fel av mig. Självklart fortsatte hon krydda för starkt för mig, för det vore ju otänkbart att göra måltider mindre jobbiga för mig.

Det var först i vuxen ålder som jag lärde mig att det går att krydda maten svagt och sen ställa fram kryddor på bordet så att alla kan krydda så mycket eller lite de vill. Så enkelt hade det varit att göra ätandet mindre plågsamt för mig, fast då behövs det ju föräldrar som inte insisterar på att varje uttryck för smärta eller obehag på grund av känslighet för intryck egentligen bara är barnet som beter sig konstigt i syfte att jävlas.

När jag flyttade hemifrån lärde jag mig att laga mat. Så länge jag bodde hemma kunde jag inte göra det eftersom jag var konstant utmattad och rädd, och självklart fick jag höra att jag var lat och att jag skulle få problem när jag flyttade hemifrån och ingen lagade mat åt mig. Fast när jag flyttade hemifrån lärde jag mig laga mat utan problem. Och jag gillar att laga mat. Däremot gillar jag inte allt runtomkring. Som att behöva diska och städa efteråt. Numera orkar jag nästan aldrig laga mat, antagligen för att jag blivit deprimerad (och matlagning var ansträngande nog till att börja med). Så jag lever mest på fryst färdigmat. Vilket inte är lika roligt som hemlagad mat men mycket mindre ansträngande. Färdigmat är väldigt bra för personer som inte kan laga mat själva. Så det är inte konstigt att många ser det som dåligt att äta sådan mat. Du ska laga all din mat från grunden med färdiga råvaror, eller så kan du svälta (eller om du är rik kan du äta på restaurang varje dag, då är det inte lathet för den som är rik är per definition inte lat).

Att det finns mycket mat jag inte klarar av är inte något större problem nu när jag får välja själv vad jag ska äta. Men under min uppväxt verkade det vara ett enormt problem. Och internaliserade ableistiska värderingar om vad jag måste klara av har nog gjort det svårare för mig att acceptera, att det är okej att inte klara av att laga mat varje dag och att leva på färdigrätter är helt okej. Jag låter detta vara mitt budskap för autism-månadens elfte dag, att autistiska matvanor är okej. Att inte kunna äta viss mat eller att inte kunna laga mat själv är helt okej.