”Det betyder ju inte att jag är trans eller nåt.”

wandering gender

Det är både sorgligt och intressant när jag tänker tillbaka på alla de år då jag inte hade någon aning om att jag var trans. Det är så uppenbart i efterhand. Men så får en det ju också inpräntat att cis är det enda alternativet. Och när jag lärde mig att transpersoner fanns trodde jag att en måste vara det ”motsatta könet” och att en ska ha vetat sen en var typ nyfödd. Och detta stämde ju inte på mig. Däremot har jag haft dysfori så länge jag kan minnas. Jag hade bara ingen aning om vad de känslorna var. Dessutom trodde jag att alla kände så.

Alla sa att jag var pojke så jag trodde att jag måste vara det. Jag visste inte att icke-binära kön existerade. Men jag tyckte alltid att det verkade mycket bättre att vara tjej än att vara kille. Fast jag trodde att alla killar kände så. Killar i allmänhet är ju rätt äckliga. Och tråkiga. Och omogna. Många dåliga egenskaper. Det säger ju till och med populärkulturen så det måste vara den allmänt rådande uppfattningen. Tjejer är snyggare och roligare och snällare, så de flesta vill nog vara tjejer om de fick välja.

Jag kunde se tjejer och tänka att jag önskade att jag såg ut som dem. Men jag trodde att det var normalt. För alla killar verkade vara hålla med om att tjejer var överlägset mycket snyggare. Så jag trodde att de alla önskade att de såg mer ut som tjejerna.

Jag vet inte när jag insåg att när killar säger att tjejer ser bra ut så betyder det inte att de själva vill se ut så.

Jag hatade min röst och undvek till varje pris att höra någon inspelning av den. Men jag trodde att alla kände så. För folk berättade för mig att det känns alltid så konstigt att höra sig egen röst. Så det var nog bara det.

Jag var ju inte heller tjej. Jag bara önskade att jag var det. För jag trodde att det endast fanns två alternativ, och jag avskydde den roll som jag hade blivit påtvingad.

Det var först när jag flyttat hemifrån som jag alls hade möjlighet att börja fundera över vem jag var. Och det tog lång tid innan jag helt förstod att jag var trans.

”Jag hatar själva tanken på att vara en pojke. Jag känner mig inte alls som en sådan. Jag önskar desperat att jag kunde vara något annat. Inte för att jag är trans eller nåt.”

”Jag önskar att jag inte såg ut som en pojke. Det har inget med att vara trans att göra, det är bara det att pojkar är så mycket fulare än flickor.”

”När någon säger att jag är kille så känns det som att någon hugger mig i själen med en kall och rostig kniv. Jag hatar det verkligen. Inte så att jag är trans eller nåt.”

”Okej så jag vet att detta låter konstigt men jag tror inte att jag är en kille ändå. Inte en tjej heller. Men något annat. Alltså, jag menar självklart inte att jag är trans haha.”

”Jag såg just den här animen som handlar om barn som är trans och den talar till min själ. Jag känner igen mig jättemycket trots att jag inte alls är trans!”

”Jag vill ha vackert långt hår och söta klänningar och vara söt och ha en mer feminin kropp och röst det är inte en transgrej va?”

”Jag känner mig av någon anledning mycket mer bekväm i kläder jag köpt på Ellos damavdelning. Jag ska aldrig köpa herrkläder igen. Det har väl inget med trans att göra?”

”Jag sitter bara här, och är hopplöst förtvivlad och får ångest varje gång någon förknippar mig med maskulinitet på något sätt alls. Som vilken cispojke som helst skulle göra.”

”Varför känner jag mig otroligt lättad och tacksam varje gång någon erkänner att de inte riktigt tänker på mig som en kille? Varför önskar jag att alla såg mig så? Är jag kanske trans? Näää…”

”Jag vill ha ett nytt namn som inte är maskulint kodat. Inte för att jag direkt är trans men det hade varit trevligt med ett mer könsneutralt namn.”

”Det där att genomgå medicinsk transition verkar ju som att det kunde vara rätt bra ändå. Det kanske jag också vill göra. Synd att jag inte är trans.”

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. I efterhand är det så smärtsamt uppenbart att det är svårt att förstå hur det kunde gå så många år utan att jag förstod det. Fast det är inte så konstigt ändå. Alla hade ju sagt att jag var pojke sedan alltid. Som att det inte var något att diskutera. Lika säkert som att jorden är rund och vatten är vått, så måste jag vara en kille för det bestämde någon när jag var bebis. Och jag hade heller inte någon att tala med om det. Ingen sa till mig att jag kunde vara trans. Det är inte lätt att ensam gå emot vad hela samhället tar för givet.

Men ändå.

Mitt förflutna jag. Hen är trans. Hen var trans hela tiden. Det är så uppenbart att det gör ont. Och jag vet att om hen kunde se sitt framtida jag så hade hen inte blivit så väldigt förvånad. Mest hade hen varit lättad. För nu vet hen vem hen är.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Personligt, trans och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Det betyder ju inte att jag är trans eller nåt.”

  1. Ada skriver:

    Känner igen mig i det här väldigt mycket. Alla rationaliseringar. ”Och det är inte om att kön finns ändå, så om jag är trans eller inte är oviktigt”. Maria Ramnehill, transtjej, skriver i det transfeminina manifestet att sjukvården och transdiskursen borde fokusera mindre på identitet, och att hon då hade haft mindre strul med den och sin egen process. Jag kan till viss del hålla med henne, för om vården bara hade tagit mig på orden att jag definitivt ville se ut som en kvinna och önskade att andra såg mig som kvinna, istället för att ta mig på mina snubblande ord att tja ja jag vill ju vara kvinna, men vad är en kvinna, eh, postmodernism, blabla, så hade väl saker gått smidigare – om inte för mig, så andra. För gud vad mycket självhat det legat i min önskan att ”vilja vara som en kvinna”. Så mycket mod det krävdes att äga det, och inte bara hamna i något slags mellanting som jag kände ingen försvarade ändå och jag därmed kunde claima (även om det ju också var problematiskt för mig, för att jag så uppenbarligen var ”mer” kille än tjej då jag lyssnade på metal och inte cool genderqueer electro, osv).

    Liked by 1 person

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s