Killar är känslomässiga pappkartonger

URlTTI4

Jag tycker nästan synd om cis män. Cismansprivilegier i all ära men deras liv måste vara fruktansvärt tråkiga. Jag kom att tänka på detta när jag såg en tweet från någon snubbe som klagade över att bli ”friendzonad” (ni vet, det där hemska när en snygg kvinna vill vara vän med en man men inte ha sex med honom). Denna snubbe sa att kvinnors idé av ”vänskap” är att ”tala om sina problem och hålla varandra sällskap”. Alltså sånt som vänner gör men den här snubben tyckte visst att det var konstigt. Vadå att vänner ska vara där för varandra, vad är detta för kvinnlig feministisk konspiration?

Mäns idé om vad vänskap är verkar vara ungefär följande:

  • Visa aldrig svaghet.
  • Tala inte och lyssna inte.
  • Var inte där för varandra.
  • Eventuella kramar måste avslutas med två handfasta klappar på ryggen annars är det för intimt.

Det fanns en tid då alla vänner jag hade var, så vitt jag vet, cismän (okej det nu jag hoppas att ingen av dem känner till eller läser den här bloggen). Jag hade inte några nära vänner, och det är väl kanske inte så förvånande.

En del av cis-pojke-kulturen är att en inte bör bry sig om varandra för mycket. Eller i alla fall inte på fel sätt. En ska inte vara för sentimental eller känslosam. Inte visa för mycket uppskattning för varandra. Inte uttrycka för mycket känslor.  Förutom ilska då, det är manligt att vara arg. I övrigt så är det mest bara okej för killar att tala om sina känslor när de dumpar allting på en oskyldig icke-man som förväntas ta ansvar för att sortera ut allt åt dem.

Att vara omgiven av detta ledde till att jag inte visste hur en gör för att tala om sina egna känslor, eller för att ta hand om andras. Jag har blivit straffad för att vara känslosam på fel sätt. Och om jag började bli för känslosam och sentimental så brukade snubbar i omgivningen mest bli obekväma och vilja backa iväg långsamt.

Detta var allt jag visste. Det fick mig att tro att vänskapsrelationer där en tar hand om varandra och pratar om viktiga saker och ger varandra bekräftelse och uppskattning, det fanns nog bara på TV.

Det är väldigt sorgligt när jag tänker tillbaka på det.

Det var hemskt ensamt.

Den första icke manliga vän jag lärde känna var också den första person jag faktiskt kunde tala om viktiga saker med. Och det var först då jag började inse hur mycket jag saknat detta tidigare i mitt liv.

Dessutom insåg jag att jag verkligen inte visste hur en talar om känslor. Det var inte så mycket att det tog emot att göra det, men jag hade helt enkelt inte lärt mig några ord för att tala om sådana saker.

Jag insåg också att jag inte visste hur en gör för att hantera andras känslor på ett bra sätt. Att ge känslomässigt stöd till vänner som är i behov av det. Det var något som jag fick jobba med att lära mig.

Nuförtiden består min vänkrets uteslutande av icke-binära autister. Jag är mycket glad över detta. Det är människor som jag bryr mig om och som är viktiga för mig. Och jag kan säga det. Jag har lärt mig att uttrycka uppskattning och dela både positiva och negativa känslor. Jag har blivit mycket mer känslomässigt uttrycksfull. Jag har lärt mig att ge känslomässigt stöd. Och jag gillar verkligen detta. Det är helt enkelt mycket roligare så. Även när jag lider med någon (tack autistisk hyperempati) så känns det bra att jag ibland kan stötta vänner eller i alla fall uttrycka mitt deltagande på något bra sätt. Och allt är bättre än att försöka vara en emotionell pappkartong.

Jag är verkligen glad över att vara där jag är idag. Jag blir riktigt rädd när jag ser tillbaka på alla mina år då jag var omgiven av cispojkekultur. Det var som att vandra över en ändlös känslomässig öken.

Nu vet jag inte säkert om de där killarna faktiskt hade meningsfulla relationer med varandra. Jag passade ju inte alls in där, av uppenbara skäl. Fast jag har talat med män som bekräftar att deras manliga vänskapsrelationer verkligen är sådär distanserade och emotionellt fattiga som jag fått intrycket av.

Så därför kan jag inte låta bli att tycka synd om dessa cis män. Det verkar så hemskt tråkigt att leva så.

Sen kommer jag ihåg att de är patriarkala förtryckare och de flesta av dem dessutom är as. Så mest tycker jag synd om alla andra som tvingas ha med dem att göra.

En av många bra saker med att ha kommit till insikt med att jag är trans, är att jag fått möjlighet att skapa värdefulla vänskapsrelationer. Det är mycket roligare att vara vän med autistiska enbies och transtjejer, än med tråkiga ciskillar.

Annonser
Det här inlägget postades i Feminism, Personligt, trans och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Killar är känslomässiga pappkartonger

  1. Ping: Icke-binär social interaktion | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s