Mobbning och strukturellt förtryck

mobbing

Autistiska Manifestet publicerade häromdagen en text om otillgänglighet i skolan leder till maktobalans och mobbning. Det är en väldigt viktig poäng, och ett exempel på hur mobbning är en konsekvens av maktordningar och strukturellt förtryck. Och så länge ”vuxenvärlden” blundar för detta så finns det inget anti-mobbning-projekt i världen som kommer göra någon skillnad för alla de barn, som utsätts för systematiska kränkningar i skolan. Och det är tyvärr något man gärna blundar för.

Det är därför dessa organisationer som arbetar ”mot mobbning” är helt värdelösa. De bortser helt från strukturellt förtryck, och låtsas som att mobbning är en konflikt som uppstår mellan elever för att eleverna inte lärt sig att vara snälla.

När jag gick i skolan fick jag höra att mobbning är helt godtyckligt. Mobbarna utser ett offer och sen kommer de hitta saker att mobba det offret för. Det skulle alltså vara en slump vem som blir mobbad eller inte.

Hur kom det sig då att jag blev mobbad genom hela grundskolan? Jag bytte skola flera gånger, men jag blev alltid mobbad. Och även i gymnasiet var jag utanför, även om jag kanske inte var mobbad på samma sätt som tidigare. Det var ingen slump att det alltid var jag.

När vuxna påstår att det inte finns någon särskild anledning till att vissa elever blir mobbade, så väljer de att blunda för det faktum att mobbning vanligen är kopplat till förtryck och marginalisering. Förtryckande strukturer som de vuxna är delaktiga i att upprätthålla, och som de fostrar sina barn i. Det är bekvämt att låtsas som att mobbning är något som i första hand en konflikt mellan barn, medan de vuxna är åskådare som försöker göra sitt bästa för att få alla att komma överens. Föräldrar och lärare vill inte kännas vid att mobbning sker på grund av att barn internaliserar samma förtryckande ideologier som sina föräldrar och lärare.

Det är inte godtyckligt vem som blir mobbad, eller vad en blir mobbad för. Jag minns två saker som var återkommande i den mobbning som jag utsattes för. Jag blev retad för att jag var autistisk, och för att jag var trans. Nu var det inte så att de andra eleverna visste att jag var vare sig trans eller autistisk. Jag visste det inte ens själv. Jag visste inte att jag var autistisk förrän i mellanstadiet, och jag visste inte att jag var trans förrän i vuxen ålder. Men jag blev mobbad för det.

De andra barnen lade märke till att jag avvek på sätt som inte ansågs socialt acceptabelt. De lade märke till att jag betedde mig annorlunda, och de vuxna visade att det inte var okej, utan att det var något fel på mig. Så jag blev retad för allt konstigt och avvikande som jag gjorde. Och jag förstod det inte själv men jag blev även retad för min oförmåga att anpassa mig efter könsroller. Jag skulle vara pojke men det lyckades jag visst inte något vidare med. Och så blev jag retad för att vara feminin och gay och könslös och asexuell. Eftersom jag inte själv förstod kön särskilt bra så förstod jag inte heller hur mycket jag misslyckades med det. Men i efterhand är mönstret tydligt. Tidigare hade jag tolkat alltihop som att jag blev mobbad för att jag var så konstigt autistisk, men även när jag hamnade i en grupp jämnåriga autister så var det ändå jag som hamnade längst ner i hierarkin. Och jag förstod inte varför för jag tyckte inte att jag var mer udda än de andra, men det var just det där med kön som jag inte förstod. Så jag blev utsatt för mobbning och våld där också.

Det är inte en slump vem som blir mobbad, eller vad en blir mobbad för. Det handlar om systematiskt förtryck. Visserligen blev jag retad för enskilda saker, som i sig inte kan kopplas till förtryckande strukturer. Men det som var återkommande var att jag mobbades för att jag var märkbart autistisk och queer, och det var också därför jag alltid var en måltavla och alltid hamnade längst ner i sociala hierarkier. Det var ingen slump.

Det är ingen slump, och det är inte en konflikt mellan barn. Barn kommer inte på det själva. De hade någonstans lärt sig vad som var normalt och rätt, och att jag inte var det. Och jag hade också fått lära mig det. Både jag och mina mobbare hade internaliserat ableistisk och cis-hetero-patriarkal ideologi. Dessutom kunde barnen se hur de vuxna behandlade mig eller andra som liknade mig. För de vuxna gillade mig inte och det gjorde de ingen hemlighet av. En del lärare gillade mig men många andra avskydde mig. Och jag har några minnen av hur andra barns föräldrar inte heller gillade mig.

Det är ingen slump vem som utsätts för mobbning. Det är de som är sårbara i allmänhet, och som avviker från normen på sätt som bestraffas av samhället, som också är mest sårbara för just mobbning.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Feminism, funkisfeminism, Samhälle och politik, utbildning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mobbning och strukturellt förtryck

  1. Märkligt, för bara en stund sen gick jag och tänkte på orden ”tönt” och ”nörd” och ableismen som ligger inbäddad i dem, och hur ont det gjorde att få höra dem. På den tiden var nörd ett riktigt skällsord, inte alls som idag. De orden signalerade ungefär ”en som misslyckas med att vara normal och passa in”. Så jag blev också mobbad för att jag var autist fast ingen visste att jag var det..

    Liked by 1 person

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s