Välkommen till inkluderingen

durarara

Alla lärare som har någon erfarenhet alls, har erfarenhet av att undervisa elever med autism och ADHD, oavsett om de vet det eller inte. Vi är vanligare än ni tror. Och elever med NPF far illa av att gå i en skola som inte alls är anpassad efter verkligheten (att funkisar existerar). I teorin är bristande tillgänglighet ett brott, men samtidigt finns det lagar som kräver att autistiska barn ska vistas i skolor där de tar skada.

Det kan tyckas paradoxalt att samtidigt som vi har lagar mot bristande tillgänglighet, så har vi också lagar som kräver att funktionsnedsatta elever deltar i otillgänglig undervisning, och förbjuder anpassad undervisning. För ett tag sedan hamnade Linköpings kommun i en rättstvist med skolinspektionen. Anledningen är att Linköpings kommun har låtit elever med ”extra behov” gå i en specialklass där det får det stöd som de behöver (och har rätt till). Skolinspektionen anser att detta är ”rättsosäkert” eftersom det bryter mot principen om att alla elever ska inkluderas i samma skola.

Vad betyder det att inkluderas, enligt Skolinspektionen? Inkludering betyder inte att skolan anpassas så att barn med funktionsnedsättningar kan delta i den ordinarie undervisningen på sina villkor. ”Inkludering” betyder att elever med funktionsnedsättningar ska tvingas att gå i alltför stora klasser, delta i otillgänglig undervisning, vistas i en skolmiljö som de mår dåligt av, utsättas för mobbing och trakasserier som ingen tar på allvar, och få sin hälsa förstörd så tidigt som möjligt. ”Inkludering” betyder inte att undervisningen utformas så att den passar alla. Det betyder i stället att de ska sluta vara funkisar, att de får klara sig bäst de vill och blir straffade när de inte lyckas anpassa sig. ”Inkludering” betyder att det är bättre om autistiska barn går ur skolan med livslånga trauman i stället för godkända betyg, så länge det kan sägas att de har ”inkluderats”. Inkludering är ett missvisande ord men det låter finare än assimilering.

”Inkluderingsdebatten” har fler än två sidor. För å ena sidan finns det den sida som Skolinspektionen och många lärare står för, att det är eleven som bör tvingas till anpassning och att ”speciallösningar” är fel. Å andra sidan finns det de som är för specialklasser för de som har behov, eftersom mer stöd och mindre trauma är bättre än motsatsen. Å tredje sidan finns det gott om lärare som menar att ”inkludering” är dåligt eftersom det är synd om dem, lärare, som tvingas ha att göra med funktionsnedsatta barn. De kallar barn med NPF för ”dåliga arbetsvillkor” och vill att alla funkisbarn ska sättas i specialskolor så att de, lärare, slipper att se dem eller tänka på att de existerar. Men autistiska elever kommer alltid finnas i vanliga klasser. Problemet med inkludering är inte att lärare tvingas ha att göra med funktionsnedsatta elever, utan snarare att dessa elever tvingas ha att göra med lärare som anser att de inte hör hemma i skolan och ger dem skulden för dåliga arbetsvillkor.

Så länge ”inkludering” betyder att barn tvingas till en skola som skadar dem, och att det är barnet som ska anpassas efter skolan i stället för tvärtom, så är ”inkludering” en förtryckande ideologi. Men jag gillar verkligen inte hur begreppet ”inkludering” för att beskriva detta. För problemet är inte att autistiska elever går i samma skola som andra elever. Problemet är att vi har en skola som traumatiserar autistiska barn. Om specialklasser orsakar mindre skada för vissa barn, än vad den vanliga skolan gör, så vore det etiskt oförsvarbart att inte sätta dem i specialklasser. Och om vi nu ska tala inkludering, varför inte förespråka att alla elever inkluderas i ”specialklasser”? Varför är det alltid de utsatta eleverna som ska flytta på sig?

De som anklagar specialklasser för att vara ”segregering” har fel. Så länge den ordinarie skolan skadar elever med NPF är speciallösningar nödvändiga. Men att den vanliga skolan skadar barn med NPF är ett problem. Men specialklasser är inte heller en bra lösning egentligen (dock i många sammanhang den bästa tillgängliga). Det är inte bra att ha ett system där elever med diagnosticerad funktionsnedsättning skickas till specialklasser medan funktionsnedsatta elever utan diagnos blir fortsatt misshandlade i den vanliga skolan.

För det kommer alltid finnas funktionsnedsatta elever i ordinarie klasser, det kommer alltid finnas barn som inte får diagnos men som likväl har samma svårigheter. Men det är inte specialklasserna som är problemet. Problemet är att den vanliga skolan är så skadlig för så många elever, att specialskolor alls behövs. Det borde inte finnas ”specialskolor” för det borde inte vara standard att skada elever. Alla skolor behöver inte vara likadana, men alla skolor ska vara utformade så att vem som helst kan gå i dem utan att fara illa.

Det borde inte finnas ”specialklasser” för de vanliga klasser som vi har idag borde inte ens vara ett alternativ. Vanliga klasser borde inte finnas. Det ska inte bara erbjudas alternativ till den vanliga skolan, utan den vanliga skolan måste avskaffas. Då kan alla barn bli inkluderade på riktigt.

Men så ser inte samhället ut idag. Samhället tvingar barn att gå till en skola som inte är anpassad efter deras behov, och där de utsätts för systematisk misshandel som leder till skador för livet. Det politiskt korrekta uttrycket är ”inkludering”.

För övrigt rekommenderar jag Autistiska Manifestets bloggserie om skolan (här är det senaste inlägget) som ger en bra inblick i hur skadlig skolan kan vara för elever med funktionsnedsättningar.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Funkispolitik, NT-professionella, tillgänglighet, utbildning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Välkommen till inkluderingen

  1. agenderautist skriver:

    Det här inlägget får mig att tänka på när människor liknas vid figurer med olika former, som alla förväntas passera genom samma hål (den snäva normen). Om det är detta som avses med inkludering, så föredrar jag definitivt att bli exkluderad. Att få väsentliga delar av sig själv avsågade för att pressas igenom ett i grunden otillgängligt hål tänker jag är en bra liknelse för traumatisering. Det är plågsamt när det pågår och det leder till svåra, permanenta skador.

    Liked by 1 person

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s