Jag kom på att jag var icke-binär och önskade att jag var trans och tittade mycket på anime

Jag ska nu fortsätta min berättelse om hur jag lärde mig vad trans är, och jag insåg att jag var det. Jag kommer nog inte att komma till slutet av den här berättelsen. För när jag kommer alltför långt fram så börjar det plötsligt kännas alltför personligt. Men jag fortsätter nu ungefär där jag slutade senast. Jag var omkring 20-21 år och visste fortfarande nästan ingenting om någonting när det kom till de här sakerna.

Jag berättade att en animen Wandering Son betydde mycket för mig. Men det var också så under den här tiden, att anime i allmänhet gjorde mycket för att göra mig bekant med någon sorts mindre rigid syn på kön. Det finns många serier om personer som går emot könsnormer och som lever som ”det andra könet”. Pojkar som klär sig i fina klänningar och som uppfattas som flickor. Flickor som klär sig som pojkar för att komma in på någon pojkskola (för att tävla i någon sport eller träffa sin idol eller något annat skäl). Och karaktärer som uppenbarligen inte identifierar sig med sitt tilldelade kön. Nu finns det säkert mycket i de här berättelserna som är problematiska ur ett transperspektiv. Men dessa berättelser fyllde också ett viktigt behov för mig. För de visade att de faktiskt gick att komma undan sin tilldelade roll. Och att allt inte är svart och vitt. Flera av de här karaktärerna verkade i alla fall för mig ha en mindre rigid könsidentitet en antingen pojke eller flicka. Och jag var väldigt avundsjuk på pojkarna som fick ha så vackra kläder, för jag hade ju fått lära mig att endast flickor får ha det…

3600ba81bff2939fa44051674e52005d

Fina kläder i Princess Princess. Och jag såg allt jag kunde komma över i den genren (som visserligen inte är väldens bredaste).

En annan sak som är vanlig i anime är väldigt androgyna karaktärer. Killar som är feminina, eller tjejer som maskulina och som de andra tjejerna blir kära pga den där fåniga idén om att någon måste vara ”mannen” i en samkönad relation… Eller olika kombinationer av kön och utseende och personlighet. Och karaktärer där det är rent omöjligt att avgöra om det ska vara en tjej eller kille. Och det här gjorde det lättare för mig att tänka, att kön inte måste vara så binärt som jag hade fått lära mig. Och jag lärde mig att jag inte ens måste veta vilket kön jag är för att till exempel ha vilka kläder jag vill. För om vackra klänningar kan bäras med stil av såväl pojkar som flickor så är väl allt tillåtet, kände jag. Och det var en viktig insikt för tidigare hade jag fått lära mig att allt var allt annat än tillåtet.

Jag visste fortfarande inte vad trans betydde, utan trodde att det betydde att ”inte vara det kön som alla säger att en är”, och jag trodde också att det bara fanns två alternativ. Samtidigt kände jag vid det här laget att jag inte kunde vara något av dem. Jag hade dysfori över mycket, och jag fick ångest bara av att tänka på att folk såg mig som det kön som jag blivit tilldelad. Och jag ”önskade” att jag var trans, för då hade jag sluppit ifrån det som var det absolut sämsta alternativet.

Jag kom fram till slutsatsen att jag var icke-binär, även om jag aldrig hört talas om det begreppet. Men jag visste ju hur jag kände, och jag lyckades också resonera mig fram till att det måste vara ett alternativ ändå.

Först behövde jag komma fram till att det går att vara trans. Jag hade ju hört talas om det, men samtidigt sa folk hela tiden att det där går inte alls. Jag hörde hela tiden folk säga det som killarna på gymnasiet sa: Det finns två kön och du är det du föds som. Och ”det viktiga är vad du har mellan benen”. För min egen skull behövde jag bevisa för mig själv att de hade fel. Och det var visserligen inte så svårt.

Min tankekedja var ungefär följande: Först var det ju det där som de sa, att det viktiga var anatomi. Detta tänkte jag inte kunde stämma. För det mesta hade ju folk ingen aning om vad andra, eh, Har Mellan Benen. Och jag tänkte att om nu två personer ser likadana ut och låter likadant och säger att de är samma kön så vore det absurt att göra skillnad på dem utifrån en så oviktig detalj som form på genitalier, som ju ingen ser eller frågar om. Det här resonemanget ledde visserligen bara till slutsatsen att transpersoner som ”passerar” måste vara sitt kön på riktigt.

Sen tänkte jag att om en cisperson (fast jag kände inte till ordet ”cis”) ofta blir misstagen för ”det motsatta könet”, så accepterar vi fortfarande att hen är sitt kön. Alltså kan det inte vara utseendet som bestämmer vilket kön en är. Och då måste det gälla för transpersoner också, att de är sitt kön oavsett vad någon annan tror. Och om varken utseende eller biologi bestämmer vilket kön en är, så måste det ju vara så att en själv vet vilket kön en är, oavsett vad någon annan påstår.

När jag väl nått så långt förstod jag också, att icke-binära kön måste vara en möjlighet. För jag visste ju nu att en inte måste vara det kön som alla andra säger att en är. Det är ju vad det betyder att transpersoner existerar. Och jag var redan väl bekant med konceptet att inte vara det kön som en inte tilldelats. Det var ju det jag fått lära mig ända sedan jag var bebis. Slutsats: Jag måste inte vara något av dem.

Så nu visste jag att jag var icke-binär, även om jag inte hade ordet för det. För jag både kände att det var så, och hade nu kommit fram till att jag måste kunna vara det. Fast jag trodde fortfarande att jag inte var trans. Eller ja, jag önskade ju att jag var trans men jag vågade inte kalla mig det. För jag tänkte att jag typ skulle ”appropriera” begreppet från de som förstod kön tillräckligt bra för att vara trans på riktigt. Och jag vågade inte heller säga till någon att jag var icke-binär. Visserligen sa jag heller aldrig att jag var det kön som alla andra sa, men de gjorde sina antaganden.

Några få gånger hände det visserligen att någon frågade mig om det. Så det märktes på ett eller annat sätt att jag var inte cis. Fast de få gånger jag faktiskt berättade för någon att jag var  varken tjej eller kille så kände jag att jag inte blev tagen på allvar. Jag var väldigt isolerad i det. Även om jag tyckte att jag borde kunna vara icke-binär så kändes det också som att jag var den enda människa i världen som såg det som ett legitimt alternativ. Och när en verkar var den enda som tror på något så är det svårt att inte tvivla på sig själv.

Jag kunde inte komma längre än så på egen hand. Så det tog flera år att få någon ordning på allt. Och exakt hur det gick till vill jag nog inte skriva om här, för det är där det börjar kännas alltför personligt. Men det slutade i alla fall bra på flera sätt. För nu vet jag att jag är trans, och jag vet att icke-binära kön är precis lika verkliga som de binära alternativen (och jag har lyckats ganska bra med att internalisera den slutsats som jag kom fram till flera år tidigare). Och numera består en stor del av mitt sociala umgänge av icke-binära autister och det gör ju allt så mycket bättre.

Ed

Apropå ingenting: Ed från Cowboy Bebop är ju helt uppenbart en autistisk icke-binär transpojke. ADHD också. Hen borde varit seriens huvudperson.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och kön, Personligt och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s