Skolan är inte till för en autistisk elev

skola 2.jpg

Jag fortsätter från det jag skrev igår. Autistiska Manifestet har skrivit om sitt första möte med katederundervisning. Om alla de saker som gör skolan till en svår prövning för en autistisk elev:

Jag började alltså i en vanlig klass i fyran. Det var en helt annan sorts klassrum än jag var van vid. All undervisning var i form av lektioner. Det fanns en vit tavla och läraren stod där framme och förklarade saker. Vi var 30 elever i klassen. Vi satt tätt packade. Vi hade alla varsin bänk, och varsin extremt obekväm stol i plast. Nu ska vi ha matte. Läraren förklarar saker ur det nya kapitlet. En del elever hänger inte med. En del kan inte koncentrera sig. En del förstår inte varför de måste lyssna på läraren förklara samma sak så många gånger, på så opedagogiskt sätt. En del kan inte sitta still och får skäll. En del behöver egentligen gå på toa, men kan inte forma orden för att be om lov. En del får ont av de obekväma stolarna. En del hör inte vad läraren säger för hen har vänt sig så att vi inte kan se hens mun. Jag har varit alla dessa elever. Jag är autistisk och ADHD. Men det visste ingen då.

Jag har nog också varit många av dessa elever. Jag har svårt att minnas exakt vad jag hade svårt för i skolan i den här åldern, bara att det var svårt. Det var någon gång i mellanstadiet som jag utreddes för autism och sen fick en autismdiagnos. Detta tyder på att jag nu hade tillräckligt mycket svårigheter i skolan för att det inte skulle undgå någon, fast jag vet att skolan var jobbig från och med första klass. Jag gick hela tiden i vanlig skolklass men det var ändå en förändring att börja fyran. Från och med fjärde klass skulle vi vara i en mycket större skola, än den mindre lågstadieskola där jag gått tidigare. Det var extremt jobbigt med alla intryck. Detta är egentligen ingenting jag minns, så mycket som att jag nu förstår att det måste varit så. Jag vet inte är jag började förstå att jag hade så svårt med intryck. Jag visste ju inte att det inte var likadant för alla. Och alla andra utgick ifrån att det var likadant för mig som för dem, och om jag klagade över något som de inte klagade över så var det jag som var gnällig. De stod ju ut utan att klaga. Måste vara jag som inte försökte.

Jag hade svårt för mycket. Det var svårt att vi nu skulle börja göra mattetal genom att skriva i skrivhäften i stället för direkt i boken, som det hade varit i matteböckerna i lågstadiet. Det var mer att skriva och jag hade svårt med att skriva för hand. Jag har dålig motorik och får ont i handen efter ett tag. Och så ser det så rörigt ut sen. I lågstadiet hade jag fått ägna mycket tid åt att träna på ”skrivstil” utan resultat. Läraren då sa att jag skulle behöva kunna skriva på det sättet senare i livet, men det var som tur är inte sant. Jag tror inte att jag hörde något mer om ”skrivstil” från och med fyran. Efter att jag fått autismdiagnos skulle jag få ”särskilt stöd” men detta så kallade stöd var extremt dåligt. Det var många Smarta Lösningar som inte hade något med mina svårigheter att göra. Utgångspunkten var att om jag bara fick rätt enkla speciallösning, så skulle jag sedan kunna göra samma saker som alla andra. Ingen talade om att försöka utforma min skolgång utifrån att jag fungerade annorlunda.

Jag lyckades ändå lära mig det som förväntades av mig i de flesta ämnen. Jag kunde inte koncentrera mig på lektioner, jag kunde inte göra alla uppgifterna och jag klarade inte av att göra läxor heller (det hjälpte inte ens att min mamma skällde på mig och kallade mig lat, märkligt nog). Men jag brukade klara proven. Jag har hört att min lärare var förvånad över detta, för hur kunde jag klara proven om jag inte kunde göra de vanliga uppgifterna under lektionen? En anledning var antagligen att det under proven faktiskt var relativt tyst så jag kunde koncentrera mig. För då var alla eleverna koncentrerade på att göra samma prov, och skulle inte prata med varandra. Och så var jag bra på att lära mig.

Säkert skulle många ha gjort tolkningen att jag var särbegåvad. Under min utredning för autism hade jag ju fått göra tester som sa att jag var ovanligt ”begåvad”. Jag avskyr ju det begreppet. Och låt mig vara tydlig med att min ”begåvning” inte var ett problem. Det var inte därför jag hade det svårt. Tvärtom. Att jag ofta hade lätt att lära mig saker var det som räddade mig. Trots att studiemiljön var urusel och trots att jag varken kunde koncentrera mig på lektionerna eller plugga hemma, så lärde jag mig tillräckligt för att hålla jämna steg med jämnåriga (och ofta var jag före dem). Om jag hade haft lika lätt och svårt för att lära mig saker som barn i allmänhet, så tvivlar jag på att jag skulle ha klarat mig igenom grundskolan. Jag hade svårt för det mesta i skolan, men jag räddades av att jag åtminstone lärde mig saker. För det mesta i alla fall.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Autistisk, utbildning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Skolan är inte till för en autistisk elev

  1. Ping: Jakten på normaliteten – Funkisfeministen

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s