När vuxna hanterar mobbning genom att straffa barn som utsätts för det

Jag har tidigare tipsat om att Autistiska Manifestet skriver väldigt bra texter om skolan. Jag vill väldigt gärna att fler hittar till hens texter. Både för att författaren är en väldigt viktig person för mig, och även för att det är väldigt bra och viktiga texter, och jag vill gärna läsa fortsättningen. Det behövs mer autistiska röster som berättar om sina erfarenheter av skolan. Föräldrars och lärares och andra yrkespersoners perspektiv får vi ju höra överallt. De gillar att tala om oss. Men autisters röster hörs desto mer sällan. Dels för att de tystas ner, och antagligen också just för att skolan är så traumatisk upplevelse för många autister, att många nog har svårt att skriva om det. Själv har jag skrivit någon text om mina egna upplevelser av skolan, men inte så mycket. Mitt minne från den tiden är ganska dimmigt.

När jag läser Autistiska Manifestet om skolan så kommer en del minnen tillbaka. Jag kommer i detta och kommande inlägg att citera och hänvisa till hens texter, och sedan dela mina egna reflektioner och tankar som dyker upp. Jag börjar med kapitlet om vuxna som gör mer skada än nytta (obs, gå in och läs). Det handlar om bli mobbad i skolan, och sedan bli straffad för att en blir mobbad:

Det var alltså inte tillåtet att inte leka med de andra barnen. Så jag ”lekte” med de andra barnen. Vuxna, lyssna nu. Vad ni gör när ni försöker göra så att alla ”blir sams”, istället för att låta eleven få vara ifred från sina mobbare, är att manipulera eleven som blir mobbad. Att inte bli trodd kan vara mycket traumatiskt. De andra barnen tyckte inte så mycket om mig, förstår jag nu i efterhand. Eller jag förstod det då också, men lärare och föräldrar lyckades övertyga mig att jag hade fel. Jag var konstig. Jag hade ofta på mig byxor som såg ut som pyjamasbyxor. De var bekväma och fina tyckte jag (och det tycker jag fortfarande). Killarna retade mig, och tjejerna verkade snälla ibland, men jag misstänker att de skämtade på min bekostnad. Att de skrattade åt mig, inte med mig. För det kändes inte bra.

Jag känner så väl igen detta fenomen. Jag var också mobbad, och lärde mig tidigt att de vuxna inte fanns där för att hjälpa mig. För det första kunde inte själva se att jag blev mobbad. Det borde vara uppenbart, och om de vuxna ville kunde de säkert ha gjort något utan att alls blanda in mig. Men nej, för att de alls ska göra något måste jag först berätta att jag blev mobbad. Sen skulle jag identifiera mobbarna genom att titta i skolkatalogen. De vuxna kunde ju inte se att jag blev mobbad, och de gjorde ingenting om jag inte först sa vilka det var. Och vad de gjorde sen vet jag inte heller. För jag kunde inte identifiera mobbarna via skolkatalogen, jag hade ju jättesvårt att alls känna igen människor. Och även om jag kunnat göra det hade jag nog inte vågat. Och om jag inte kunde berätta för de vuxna exakt vem det var så gjorde de inget (att de gjorde egna observationer var visst uteslutet).

Och när jag kunde säga vem det var som mobbade mig, då gjorde de vuxna inget annat än att anordna de där hemska samtalen. Jag och mobbaren fick sitta i ett rum med läraren, och så skulle vi samtala. Läraren skulle inte ta ställning utan endast medla, och båda sidor skulle få komma till tals. Det betydde att mobbaren skulle lyssna när jag berättade att jag inte ville bli mobbad. Jag å min sida skulle lyssna på mobbaren som berättade varför hen ville mobba mig. Vad det var med mig som var så dåligt och fel och gjorde hen så provocerad att hen verkligen ville skada mig. Och så skulle vi förstå varandras perspektiv och sen vara sams. Alltså om ni inte förstår hur absurt detta är eller vilken ska det gör, så bör ni läsa det igen tills ni förstår.

Och hela tiden var det så, att man såg det som ett problem hos mig att de andra eleverna inte gillade mig. Jag är ju autistisk och förstår inte sociala regler, som att en inte ska bli mobbad, och om jag bara var mer social skulle allt vara bra. Jag fick inte hålla mig för mig själv heller. Att vara själv var dåligt. Jag skulle gå ut och leka med de andra barnen, vars relation till mig mest kännetecknades av ömsesidigt hat och ensidigt våld från deras sida. Och om jag berättade att jag blev mobbad blev det desto värre för mig. Inte på grund av repressalier från mobbarna, men för att de vuxna hanterade det så fruktansvärt illa. Och sen var det ju en del lärare som mobbade mig också och det var det så klart aldrig någon annan lärare som trodde på när jag berättade.

I efterhand undrar jag hur mycket av de vuxnas ”arbete” med mobbning som var till för att gömma undan problemen så de skulle slippa tänka på det. Att straffa de som mobbas om de berättar om mobbing är ju ett bra sätt att minimera risken för att vuxna alls ska behöva få kännedom om att mobbning förekommer. Medvetet eller inte, så är effekten att barn som mobbas gör allt för att ingen ska få reda på det.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, NT-professionella, utbildning och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till När vuxna hanterar mobbning genom att straffa barn som utsätts för det

  1. Ping: Skolan är inte till för en autistisk elev | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s