Om diagnoskriterierna för autism

Vi är nu framme vid den artonde dagen av månaden då vi ska Uppmärksamma Autism. Idag tänker jag därför uppmärksamma att diagnoskriterierna för autism är värdelösa. I slutet av förre året skrev jag en serie inlägg där jag analyserar kriterierna för autism enligt diagnosmanualen DSM-5. Slutsatsen är att diagnoskriterierna inte beskriver hur autister är, utan hur omgivning ser på oss. Diagnosmanualen säger att autister har bristande förmåga till social ömsesidighet och inte är intresserade av att dela ”intressen eller känslor” med andra, vilket i många fall är precis tvärt emot verkligheten (samtidigt som omgivningen ofta anser att våra intressen är fel och våra känslor också, eller att vi inte har känslor alls). Manualen säger att autister har ”bristande förmåga till icke-verbalt kommunikativt beteende” samtidigt som autistisk icke-verbal kommunikation straffas eller ignoreras. Autister får ofta lära sig i tidig ålder att deras kroppsspråk är något fult och skamligt som måste tränas bort. Sitta stilla. Inte vifta med händerna när du är glad, inte hålla för öronen när ljud orsakar smärta, inte gå iväg när någon eller något skadar dig, inte göra något som avslöjar att du har känslor. Och så säger man att autister saknar förmåga till icke-verbalt kommunikativt beteende.

DSM-5 säger att autister har ”bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer”, men hur lätt är det att ha meningsfulla relationer nära alla i din omgivning hatar dig? När din uppväxt kännetecknas av att ingen vill ha med dig att göra, när de enda som är ”vänliga” är ute efter att utnyttja dig eller göra narr av dig, eller bara tycker synd om dig, då är det svårt att ”utveckla och bevara” relationer. Och autister uppmuntras inte att socialisera med andra autister. Relationer mellan autister anses inte vara på riktigt, eftersom vi ju som bekant inte är riktiga människor.

Diagnosmanualen säger att vi autister har ”stereotypa eller repetitiva motoriska rörelser”. Här ingår bland annat det där ”icke-verbala kommunikativa beteendet” som samma diagnosmanual säger att vi inte har. Den säger att autister insisterar på att ”inget ska förändras i vardagen” vilket säger mer om hur de som skriver diagnosmanualer interagerar med autister, än det säger något om autister. För om autister insisterar på att ”inget ska förändras i vardagen”, måste det vara för att någon försöker pressa autisten att ändra på något som hen inte vill. Autister ska inte ha kontroll över sin egen vardag, vi ska bara acceptera att omgivningen bestämmer hur det ska vara. Om vi säger emot är det ett autistiskt problembeteende som bevisar på att vi har irrationella rutiner. Det kan ju inte vara så att vi har några rationella skäl att vilja ha kontroll över vår egen vardag.

Manualen säger att autister har ”starkt begränsade, fixerade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering”, och då förstår en kanske varför vi inte alltid delar våra intressen med vem som helst. Jag har i alla fall ingen lust att dela mina intressen med någon som kallar dem för ”abnorma i sin intensitet”. Slutligen säger DSM-5 att autister är ”hyper- eller hyporeaktiv vid sensorisk stimulering” vilket ju ofta är mer eller mindre sant, även om fokuset som alltid är på hur ”konstigt” vi beter oss, snarare än hur det påverkar oss. Vi kan bland annat läsa att många autister ”luktar påfallande överdrivet på föremål.” Jag vet inte vad det betyder att ”lukta överdrivet påfallande” på något men visst låter det som något som autister gör. Bara att fokus självklart måste vara hur ”iögonfallande” vi är. Okej, Expert På Autism, vi fattar, ni tycker att vi är jättekonstiga.