Föräldrar till autistiska barn och föräldrar till barn med autism

autism love.png

Autistiska manifestet har skrivit en text riktad till föräldrar om varför det är viktigt att föräldrar till autistiska barn lyssnar på autistiska vuxna, och lyfter fram autistiska perspektiv. Det är en väldigt pedagogisk och imponerande diplomatisk text som kan läsas här.  Jag har en sida med länkar som är särskilt relevanta för föräldrar till autistiska barn. Och även om jag inte vänder mig till föräldrar i första hand, så finns det mycket här som föräldrar borde läsa.

Jag vet att den här bloggen har flera läsare som är föräldrar (och till skillnad från vad många gärna låtsas som så finns det ingen motsättning mellan att vara förälder och att vara autistisk). Jag får ganska många kommentarer från föräldrar. Många är väldigt uppskattande, samtid som det också är många som är väldigt fientliga. Föräldrar till Barn Med Autism som är väldigt missnöjda med att autister har åsikter, och gör vad de kan för att sabotera varje relevant diskussion. Innehållet i papperskorgen för bloggkommentarer visar just hur skrämmande föräldrar kan vara. Det som avgör om en förälder uppskattar den här bloggen, eller blir provocerad av att den existerar, verkar ofta vara just var hen faller på skalan av identifikation och solidaritet med autister vs solidaritet och identifikation med andra föräldrar. Det finns också ett starkt samband mellan om de kallar sig själva föräldrar till ett autistiskt barn, eller föräldrar till ett barn med autism (om de inte är ”föräldrar till barn med diagnoser” eller ”autismföräldrar” eller något ännu värre).

Om jag till exempel skriver om hur många autister far illa i hemmet finns det två typiska reaktioner. ”Det är så hemskt att föräldrar skadar sina autistiska barn”, tänker föräldrar vars solidaritet främst är med autistiska barn. Kanske tänker de på hur hemskt det vore om deras eget barn utsattes för samma sak, och kanske drar de sig till minnen sina egna trauman, för autistiska föräldrar har ju varit autistiska barn en gång. Och oavsett om de är autistiska eller inte, känner dessa föräldrar att de inte vill utsätta sitt barn för samma sak, och inte heller vill att andra barn ska råka ut för det, och ser betydelsen av att tala om dessa problem.

Den andra typiska reaktionen är ”det är så hemskt att du tar upp hur föräldrar skadar sina autistiska barn”. Dessa är föräldrar som sätter solidaritet med föräldrar framför solidaritet med autistiska barn, och som är mer måna om sin självbild än om sina barns välbefinnande. De förfasas vid tanken på att någon ska tro att de skadar sitt barn. Faktum är att de ofta tror att en ofta tror att en talar om just dem, och att de själva drar denna slutsats tyder på att de mycket riktigt har skäl att känna sig träffade. För om en beskriver hat och våld mot autistiska barn, och säger att vissa föräldrar är skyldiga till detta, och en förälder dyker upp och säger ”du säger att jag utsätter mitt autistiska barn för hat och våld men det är ren lögn”, då kan det inte tolkas på många sätt. Sannolikt är att denna förälder verkligen gör något av det som en just har beskrivit, men att hen inte vill erkänna att detta utgör hat och våld. Och även om de inte gjort en viss sak själv så känner de mer sympati med föräldrar som utsätter sina barn för våld, än de gör för autistiska barn som utsätts för våldet. Därför tycker de att det är ett större problem autister talar om att detta våld sker, än det är att våldet faktiskt sker.

I det här inlägget har jag talar om två grupper av föräldrar. De som sätter autistiska barn främst, och de som sätter sin egen självbild som förälder och ser sina barn som demoner och sig själva som helgon. Jag tror inte att jag kommer få många arga föräldrar till Barn Med Autism som protesterar mot just det här inlägget, för det måste ändå finnas någon gräns för hur genomskinlig en kan vara. När jag så uttryckligen talar om olika typer av föräldrar vore det ju hemskt pinsamt att invända att ”inte alla föräldrar”, och den som vill ta något personligt måste ju själv välja att placera sig i den andra kategorin.

Däremot väntar jag mig väl inte att de ska förstå. Fast en kan ju hoppas att det finns föräldrar som när de läser om detta inser att de verkligen vill tillhöra den första kategorin, och inte den sista. Det är ju ändå förståeligt att en kan hamna fel om en inte har exponerats för dessa perspektiv tidigare. Fast många lär väl också rycka på axlarna och fortsätta med dagen utan några ytterligare reflektioner. För det här perspektivet är i mångas ögon så ovanligt att det i princip inte existerar. Det är därför det också är så viktigt att skriva mycket om detta, för att öka chansen att fler människor stöter på kritiska autistiska perspektiv så ofta, att de börjar se det som ett perspektiv som existerar på riktigt.

Tyvärr är det inte så lätt att nå ut bara genom att blogga. Autismföräldrar överlag har ju en egen bloggvärld, och deras skrivande har mycket större genomslag än något som autister skriver. Om en googlar efter svenska bloggar dyker det upp sida efter sida med anhörigbloggar med titlar som får det att vända i magen. En del av dem har inte uppdaterats på flera år, men på något sätt anser google ändå att de är många gånger mer relevanta än, säg, den här bloggen. Och det händer ungefär aldrig att dessa föräldrabloggar tar sig tid att sprida sådant som autister skriver. Annars tycker jag att det vore obligatoriskt för föräldrar som vill blogga om ”autism i familjen” att låta åtminstone hälften av innehållet användas för att lyfta autistiska röster. Men det händer väl ungefär aldrig.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Föräldrar och anhöriga, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Föräldrar till autistiska barn och föräldrar till barn med autism

  1. Forsytia skriver:

    Men finns det inga nyanser? Jag tänker på skillnaden mellan en förälder som när hen läser ”Föräldrar till autister misshandlar sina barn.” tänker ”Nej, det gör jag inte. Jag lyssnar på mitt barn och tvingar hen inte till något obehagligt” (som ögonkontakt, hindra stimmning etc.), som blir sårad och därför vill försvara sig, och en som tänker ”Men det är ju inte misshandel. Jag lär mitt barn att man inte kan bete sig hur som helst.” och vill påpeka det för dig. Jag skulle tycka att det vore svårt att veta vilket som stämde i ett visst fall om det inte var uttalat. För att klargöra är jag varken autist eller förälder, men ADHD:are och uppskattar bloggen för dess icke-NT-perspektiv och insikten i autistiskt fungerande och tänkesätt.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Det finns alltid nyanser i exakt alla frågor, varför svaret på din fråga självklart är ja. Och jag håller med dig om att det vore svårt att se skillnad på dessa situationer. En förälder som behandlar sina barn bra men känner sig tvungen att ”försvara sig” mot någon som berättar att det finns föräldrar som behandlar sina barn dåligt, vore svår att skilja från en förälder som aktivt skadar sina barn. Därför rekommenderar jag den förälder som inte vill bli misstagen för att vara barnmisshandlare, att bete sig bättre än så.

      I det här inlägget skriver jag att det finns föräldrar som inte skadar sina barn, och det finns föräldrar som skadar sina barn. Den förälder som blir sårad och känner sig anklagad måste på egen hand placera sig i den senare kategorin. Sen är min erfarenhet att de föräldrar som förstår vikten av att lyssna på sina barn och inte försöka tvinga bort autistiska beteenden osv, är just de föräldrar som ungefär aldrig tar illa upp av att läsa det jag skriver, eller åtminstone inte känner att de måste ”försvara sig” mot mina generella uttalanden som inte gäller dem. Antingen tar de inte åt sig, eller också förstår de det olämpliga i att dumpa sina sårade föräldrakänslor på mig.

      Jag har svårt att föreställa mig en förälder som både respekterar sina barn och är medvetna om det systematiska våld som autister utsätts för, men som samtidigt skulle känna behov att försvara sig mot kritik som inte alls gäller dem. Om någon nu mot förmodan skulle göra det, så har du helt rätt i att det vore svårt att se skillnad på dem, och på föräldrar som vägrar förstå att de skadar sina autistiska barn. Och det är ju i så fall tråkigt för dem att de inte klarar av att undvika att bete sig på sätt som får dem att framstå som sämre än de är.

      Liked by 3 people

  2. Forsytia skriver:

    Tack för ditt utförliga svar! Jag reflekterade över det här med att inte ta åt sig. När du skriver saker som ”Alla hatar autister” tar jag inte åt mig på något sätt. Betyder det då att jag inte ser mig som en del av ”alla”? Jo, det gör jag.

    Det är ju också sant som du säger att man inte måste försvara sig om man som förälder känner sig sårad av vad du skriver. Man kan sluta läsa bloggen om man inte mår bra av den.

    Jag har tillbringat endel tid i ett land där en folkgrupp är väldigt förtryckt; tills nyligen sedd som icke-existerande av staten och utsatt för väldigt mycket rasism från en stor del av befolkningen. Jag ser fler och fler likheter mellan den gruppens erfarenheter av att få sin identitet förnekad och autisters erfarenheter. Inklusive erfarenheter som leder till svepande formuleringar som ”Alla är emot oss”

    Gilla

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s