Det är nu två år sedan jag skapade den här bloggen. Jag blev medveten om detta för att WordPress påminde mig, annars hade jag nog inte kommit att tänka på det. Med anledning av detta tänkte jag idag ägna mig åt någon sorts tillbakablick. Jag låter den nionde dagen i Autismmånaden handla om mitt eget försök att göra den här världen lite mer gästvänlig för autister. Och att uppmärksamma systematiskt förtryck och så vidare.
Jag har lärt mig mycket sedan jag började blogga, och jag vet bättre vad jag talar om nu än för två år sedan. Mina åsikter har väl inte direkt förändrats på det stora hela, men om jag tittar tillbaka på allt jag skrivit kan jag nog hitta en hel del saker som jag inte håller med om längre. Jag har 294 publicerade inlägg (295 med detta) och det är klart att jag, i egenskap av ej perfekt människa som lärt mig mycket under den här tiden, inser att jag sagt saker som jag inte helt kan stå för längre.
När jag började blogga gjorde jag en grej av att illustrera mina inlägg med animebilder, och sen har jag inte orkat vara lika konsekvent med det men jag har ändå fortsatt att använda animebilder som illustrationer. Jag har dock lärt mig att rörliga bilder inte är bra då det kan göra inläggen hemskt otillgängliga, så dem har jag helt slutat använda.
På senare tid har jag fått svårare att komma på idéer på saker att skriva om, och uppdateringstakten har minskat en del (förutom att jag hittills denna månad faktiskt lyckats publicera ett inlägg om dagen hittills). Jag undrade lite om jag helt enkelt skrivit alla inlägg jag kan skriva, men sen har jag kommit på att jag antagligen blev deprimerad någon gång efter att jag blev klar med studierna förra sommaren, och att det nog är därför jag inte har lika mycket idéer eller motivation längre. Med tanke på det tycker jag ändå att jag lyckats ganska bra med att hålla igång bloggandet.
Antalet besökare på bloggen verkar ha ökat över tid, fast det går upp och ner så mycket att det är svårt att veta säkert. Men det är i alla fall en del människor som läser min blogg och det är jag glad för. Även om det inte är någonting i jämförelse med hur många som läser populära Autismförälder-bloggar (enligt någon artikel jag läste). Så som motvikt till Autismförälder-perspektivet är kanske effektiviteten begränsad, men jag har i alla fall de bästa läsarna.
Och jag vet att det jag skriver har betydelse för människor. Jag vet detta för att jag då och då får höra från läsare som tackar mig för det jag skriver. Detta gör mig väldigt glad. Jag har fått höra från autister (och ibland neurodivergenta icke-autister) som berättar att den här bloggen har haft betydelse för dem, att de blivit hjälpta och stärkta och mår bättre tack vare att jag skriver. Jag har även hört från några som blivit inspirerade att själva börja blogga. Det är väldigt fantastiskt och jag är glad att jag kan göra något som har en sådan positiv betydelse för människor. Då vet jag att det jag gör är värdefullt, även om det inte värderas av kapitalismen.
Jag gillar att skriva, och det är också en av de få saker jag kan göra och dessutom är bra på. Så jag är väldigt glad att jag kan använda den förmågan till något som har betydelse både för mig och för andra. Sedan två år tillbaka har den här bloggen varit mitt lilla bidrag till den Autistiska Revolutionen som vi alla väntar på.
anarkoautism 
För mig har den här bloggen betytt och fortsätter att betyda mycket. Jag inser att jag inte kommenterar här lika ofta som tidigare men jag läser och värderar det du skriver lika mycket som förut.
GillaGillad av 5 personer
Har ett barn som snart ska utredas för autism och hamnade på din blogg när jag googlade runt för att få en bättre bild av vad autism innebär. Har läst mycket av det du skrivit och vill tacka för det jobb du lagt ner! Allt detta är fortfarande väldigt nytt för mig men känns skönt att veta vilka fällor man kan hamna i som förälder. Jag har själv uppfattats som lite annorlunda när jag växte upp och kan i motsats till vad du skriver (som jag uppfattar det) se en poäng i att lära barnet att ”passa in”. Men att det är en fin balansgång för risken är ju att hen inte tror hen är bra som hen är. Som förälder vill man alltid göra det man tror är bäst för sitt barn, vilket nog påverkas av ens egen uppväxt. Ursäkta svamlet, ville mest bara tacka för en intressant blogg : )
GillaGilla
Kul att du gillar det. När det gäller att ”lära sig att passa in” så finns det väl en poäng i den meningen, att det kan vara bra för ens överlevnad att förstå vad som förväntas av en så att en själv kan välja när en vill anpassa sig och inte. Men det är många gånger viktigare att lära sig att en inte är skyldig att göra det. Vad gäller att ”föräldrar vill alltid sitt barns bästa”, så stämmer det väl att nästan alla föräldrar tänker så, även de som bokstavligen mördar sina barn och gömmer liken. Människor är bra på att övertyga sig själva om att de alltid göra ”det bästa”. Men eftersom det finns så många fall där föräldrar utsätter sina barn för de värsta vidrigheter, är det ganska osmakligt att tala om det som att de alla ”vill sina barns bästa”.
GillaGillad av 2 personer
Pingback: Säg inte att alla föräldrar vill det bästa för sina barn | anarkoautism
Pingback: Att leva med ableism – agenderautist