Era autismfilmer är värdelösa

W9CbW.png

Något vi lär få se alldeles för mycket av under april månad, är videor som visar ”hur det är att leva med autism”. Jag kom just förbi en av dessa, fast jag tänker inte länka till den för den förtjänar inte att spridas. Och det är alltid samma sak, mer eller mindre. Vanligt är att det ska ”ge en inblick” i hur det är att ”leva med autism”, genom att illustrera hur det känns att bombarderas av intryck hela tiden, då ju många autister är intryckskänsliga. Just den här filmen som jag senast stötte på hade titeln ”would you last a day like this?” Titeln säger väldigt mycket. Syftet med videon är att ge en bild av att livet som autist är oavbrutet lidande.

Dessa videor är en form av funkislajv. Icke-autister ska få ”testa på” hur det är att vara autistisk. De gör några lekar eller ser på någon film och så får de känna att det måste vara hemskt påfrestande att vara autistisk. Och sen är de väldigt glada över att de inte är oss, och de tänker att vi måste vara väldigt ledsna över att vara oss. Poängen med filmer av det här slaget är självklart aldrig att kritisera samhället. ”Föreställ dig att bombarderas av intryck, att konstant utsättas för starka ljus och höga ljud, så är det att vara autistisk”. Tittaren ska inte fråga ”varför utsätter vi autister för starka ljus och höga ljud hela tiden, och bombarderar dem med intryck som de tar skada av”. Du ska inte tänka på samhället, förutom när du funderar över vad samhället kan göra för välgörande för att hjälpa oss stackars förlorade själar i vår tragiska existens. Det lidande som orsakas av att leva i ett samhälle som utgår ifrån att autister inte existerar, reduceras till en rent kroppslig upplevelse. Det ses som en naturlig del av att vara autistisk. Att autister lider av att bombarderas av intryck ses som ett faktum. Alla starka ljus och höga ljud och sånt, det är bara där. Ett faktum. Och om autister lider av det så är det också bara ett ofrånkomligt faktum. Autisters liv framställs som ett enda evigt lidande, och detta lidande ses som naturligt.

I ett tidigare inlägg skriver jag om en film på Habiliteringens hemsida, som illustrerar autistisk perception med extremt dåliga jämförelser som inte gör någon klokare. Men när det kommer till dessa filmer som ska ”simulera autism” spelar det egentligen ingen roll om de ger en realistisk bild av vad de försöker illustrera.  Det spelar ingen roll om de faktiskt lyckas att ge en bra bild av den typ av kroppsliga sensoriska upplevelser som autister känner till. Det spelar ingen roll om den icke autistiska person som tittar på videon får en riktig bild av hur jag upplever sensorisk överbelastning. Det spelar ingen roll om filmen är så välgjord att den icke-autistiska tittaren tillfälligt upplever det som att befinna sig i min hjärna, hör och ser samma saker som jag, och upplever samma fysiska och känslomässiga lidande av att befinna sig i en påfrestande situation. Det spelar ingen roll om videon lyckas till hundra procent med allt detta. Det viktiga är att när videon är slut kommer den icke-autistiska tittaren att tänka att det är vad livet som autist innebär. Att det autistiska livet är ett konstant lidande, och att detta är helt naturligt, en konsekvens av att autistiska hjärnor fungerar som de gör. Den samhälleliga aspekten förbises helt. Inte heller får man någon inblick i att livet som autist innebär mycket mer än att försöka uthärda sensoriskt påfrestande situationer. Tittaren har inte fått någon förståelse för vad det innebär att vara autistisk, eller vad det här samhället gör mot autister.

Därför är dessa filmer mer eller mindre värdelösa. Om ni (eventuella läsare som inte är autistiska) verkligen vill förstå vad det innebär att vara autistisk, är det enda sättet att lyssna på autister. Och inte bara de som anpassar sina berättelser efter vad ni vill höra. Och det räcker inte att bara se en fem minuters video på världsautismdagen för att sedan återgå till att lyssna på forskare och Autismföräldrar. Och är ni inte beredda att göra det, så låt åtminstone bli att låtsas att ni vet saker.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Autistisk, Media och kultur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Era autismfilmer är värdelösa

  1. Cecilia skriver:

    Tack! Så himla bra inlägg!
    Jag är mamma till en 12-årig tjej med autism. Själv är jag icke-autist.
    Min främsta uppgift här i livet är att göra allt jag kan för att förstå min dotter och på så vis kunna finnas för henne utifrån den hon är. Inte utifrån vad jag som NT TROR att hon är.

    Hon är en fantastisk människa som mer och mer får mig att tycka att mycket i ”det autistiska” är så mycket mer autentiskt/äkta än det är i NT-världen.

    När hon gick i skolan (hon är sjukskriven sedan tre skolterminer) pratades det mkt om alla anpassningar som skulle göras för dottern. Men skolans anpassningarna var ingenting mot hur mycket dottern tvingades anpassa sig.
    Det gör mig så ledsen och så heligt förbannad att världen är så inskränkt när det kommer till olikheter. Passar du inte in i normen finns det väldigt lite utrymme att utvecklas och leva gott i.

    Tack för en mycket bra blogg. Du är till stooor hjälp för mig ❤

    Liked by 2 people

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s