Skillnaden mellan empati och moral

zetsuen_no_tempest_21_5

Jag såg nyligen science fiction-serien The Expanse och den är hemskt bra, men jag irriterade mig hemskt mycket på deras ”galna vetenskapsman”-karaktär som har fått sin hjärna modifierad och därför saknar ”empati” vilket, förklarar man, innebär att han inte är kapabel att se att andra än han själv har något värde. Detta stör mig eftersom det blandar ihop  empati och moral, när dessa i själva verket är två väldigt olika saker. Det bygger på ableistiska föreställningar om att omoraliska handlingar och dåliga värderingar beror på neurologiska avvikelser.

Det sägs att autister saknar empati. Detta är nu inte sant när det gäller autister generellt. Många har tvärtom ovanligt mycket empati, vilken bland annat kan leda till problem med emotionell överbelastning. Det är dock även möjligt att vara autistisk och ha mindre empati än vanligt, och om en saknar vissa empatiska förmågor är detta en form av neurodivergens, av ett annat slag än autism. Och det är en annan form av neurodivergens som också ständigt demoniseras. Det kopplas till att vara likgiltig inför andra människors lidande.

Forskaren i The Expanse hade en avvikande hjärna som gjorde att han inte hade någon empati, och detta sades leda till att han inte värderade andra människors liv. Empati är ett vagt begrepp som kan syfta på många olika saker, men i sammanhanget tolkar jag det som att det var empati i bemärkelsen att känna med andra och, till exempel, lida av att veta att andra lider. Han hade fortfarande förmågan att förstå andra människors känslor och tankar på en intellektuell nivå. Så jag utgår nu ifrån att vi med empati menar det som gör att vi, till exempel, kan må dåligt av att se någon annan fara illa.

Saken är den att empati och moral är väldigt olika saker. Att se andras liv som värdefulla är inte detsamma som empati. Empatin vi talar om här är hur starkt en känner för andra människor.  Om empati och moral vore detsamma, skulle det betyda att vi ser människovärdet som kopplat till hur starkt vi känner för någon annan.

Jag stjäl nu ett exempel från A Theory of Moral Sentiments, där just detta diskuteras. Säg att en nås av nyheterna att en enorm katastrof har inträffat i ett avlägset land som du inte har någon personlig koppling till. Otaliga människor du aldrig sett har drabbats. De flesta skulle reagera på nyheterna med att detta är en förfärlig tragedi, och därefter skulle de fortsätta med sin dag ungefär som om ingen katastrof ägt rum. De påverkas betydligt mindre av nyheterna om miljontals offer för en fruktansvärd katastrof, än om de själva är med om en olycka där de förlorar lillfingret eller nåt liknande. De flesta av oss påverkas många gånger starkare känslomässigt av att veta att vi kommer förlora lillfingret, än av att höra om en olycka som drabbar miljontals människor vi inte har någon koppling till.

Betyder det att de flesta värderar sitt finger högre än miljontals människoliv, och att de skulle offra miljontals för att rädda sitt finger? Inte alls! Det är otänkbart! Att offra miljontals människoliv för att rädda sitt lillfinger är så absurt ondskefullt att vi möjligen kan hitta det i någon dålig superskurk-parodi. Att värdera sitt finger högre än miljontals människoliv är en bisarr tanke för alla som inte är en parodisk superskurk.

Poängen med detta exempel är att hur starkt vi känner inför andras olycka, och hur högt vi värderar deras liv, är väldigt olika saker. De flesta människor påverkas mycket mer av att förlora sitt lillfinger, än av nyheten att miljontals människor gått under i en katastrof, men det skulle aldrig falla dem in att tänka att deras finger är mer värt än miljoner människoliv. Vi kan anse att andra människoliv är värdefulla även när olycka inte alls påverkar oss känslomässigt. Att tillskriva andra människor värde är alltså något helt annat än att påverkas känslomässigt av att se andra människor lida.

Jag har ofta hög empati, jag påverkas lätt känslomässigt av att se andra människor fara illa. Men jag värderar inte människor utifrån hur starkt jag känner för dem. Och i genomsnitt plågas jag mindre av att höra ännu en nyhet av att en person utan koppling till mig har blivit mördad, än av att komma hem från affären och upptäcka att jag glömt köpa tandkräm igen. Det betyder inte att jag värderar en människas liv lägre än att inte behöva gå en extra gång till affären. Mina moraliska principer har väldigt lite att göra med hur starkt jag påverkas känslomässigt av något. Att se att andra människoliv har ett värde, och att ha en känsla för rätt och fel, är inte bara en fråga om empati. Det har faktiskt väldigt lite att göra med empati.

Känslor och moraliska principer är olika saker. Att framställa det som att dessa är samma sak är ableistiskt, och det är även att underskatta människors moraliska kapacitet. Vår känsla för vad som är rätt och fel är inte bara en omedelbar reaktion på vad som får oss att må dåligt eller ger oss obehagliga känslor. Vi är mycket mer än så.

Forskaren i The Expanse  hade på något sätt avlägsnat sin förmåga att känna empati. Karaktärerna i serien säger att det är detta som gör att han inte ser något värde hos andra människor. Men detta kan inte stämma, för som sagt är det ju inte bara känslor som får oss att förstå att andra människor har värde (dessutom värderar han fortfarande icke-mänskliga liv). En mer trolig förklaring är att denna forskare alltid har sett människor som värdelösa, och alltid har sett det som rätt att offra andra människor, men att hans empati gjorde det obehagligt att själv skada andra människor. Att då bli av med den empatiska förmågan gjorde det lättare för honom att bedriva de inhumana experiment, som han redan såg som moraliskt rätt. Empati gjorde det svårare för honom att efterleva sina egna dåliga moraliska principer, så han var glad att bli av med den. Och sen gjorde omgivningen feltolkningen att avsaknaden av respekt för andra människors liv var en konsekvens av förlusten av empati.

Så är det väl även för mig. Det finns situationer där jag anser att det vore rätt att skada andra människor, våld i självförsvar till exempel, men jag mår illa vid tanken på att tillfoga andra människor skada även i en situation där mina moraliska principer säger mig att det är det rätta. Om jag befann mig i en situation där det vore rätt och nödvändigt att använda våld, hade det nog underlättat om jag kunde stänga av min empati så länge det behövdes. Så det vore en situation där min empati så att säga skulle gå emot mina moraliska principer. Och mina värderingar är i allmänhet betydligt mer konsekventa än mina känslor, som är godtyckliga och ofta reagerar mer över att jag glömmer något i affären än över att okända människor dör.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Samhälle och politik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s