Autistisk mentalisering som osynligt arbete

commie-owarimonogatari-04-df529848-mkv_snapshot_11-27_2015-10-31_19-05-52

I mitt senaste inlägg sa jag att ”Theory of Mind” kan ses som rätten att ha teorier om hur andra tänker och känner. Nu menar jag inte att vi bör försöka omdefiniera begreppet på det sättet, det vore mest förvirrande. Men när någon säger att autister saknar ”Theory of Mind” (eller valfri synonym) är det bra att komma ihåg att detta stämmer om vi tolkar Theory of Mind som ett neurotypiskt privilegium, och inte en förmåga.

När det gäller själva förmågan att sätta sig in i och förstå andras tankar och känslor framstår det ju mest som en brist hos NT-personer. Och egentligen hos personer i positioner av makt och privilegier rent allmänt. Med detta menar jag nu inte att försöka fastställa vem som egentligen är bra eller dålig på att sätta sig in i andras tankar och känslor. Vad vi måste förstå är att ”Theory of Mind”, eller mentalisering, är något som avkrävs vissa men inte andra. Det är ett exempel på det osynliga gratisarbete osynliga gratisarbete som funkisar får uträtta för majoritetens bekvämlighet.

Det är lättare att förstå någon som liknar en själv, och svårare att förstå någon som fungerar väldigt annorlunda. Hur lätt du faktiskt har för att förstå andras tankar och känslor varierar på individnivå. Kanske finns det skillnader på gruppnivå mellan autister och NT, kanske inte. Vad som däremot tydligt skiljer sig mellan olika grupper är de sociala krav som ställs på att en ska använda sådana förmågor.

Som förklaras i föregående inlägg spelar det ingen roll för NT-personer om de kan förstå mig eller inte, för det är mitt problem. Så de kommer inte förstå, och det kan verka som att de inte har förmågan. Och kanske är det så för vissa. Men vi kan utgå ifrån att de flesta av dem har förmågan. Det är bara att det inte spelar någon roll för dem. Även om du har förmågan är det mycket arbete som krävs för att förstå andra människor, i synnerhet människor som inte är som en själv. Den som är i en position att låta andra utföra det arbetet, behöver inte göra det själv, och varför anstränga dig när du kan låta andra göra jobbet åt dig?

Det är en form av osynligt känslomässigt arbete, som neurodivergenta får utföra för den neurotypiska majoritetens bekvämlighet. Vi förväntas arbeta i det tysta för att se till att ömsesidig förståelse, eller en illusion av ömsesidig förståelse, kan upprätthållas.

Det är min erfarenhet av interaktioner med NT, att de förväntar sig att jag ska göra hela jobbet åt dem. Jag ska se till att jag förstår utan att låta dem veta att jag uträttar detta arbete. Folk brukar bli väldigt arga och irriterade om jag ställer frågor som skulle kunna hjälpa mig att förstå bättre. För det är inte meningen att jag ska involvera dem på något sätt. Jag ska göra det på egen hand. Om jag inte förstår dem får jag skulden, men jag måste inhämta denna förståelse i det tysta så att de inte behöver göra något eller påminnas om att jag gör något som är ansträngande för mig.

Det är också mitt ansvar att se till att de förstår mig, eller tillåts låtsas som att de gör det. Om de inte förstår mig är det också jag som får skulden. Då är det jag som är dålig på att kommunicera, och allmänt besvärlig och obegriplig. Oavsett vem det är som inte förstår vem, kan jag vara säker på att det är mitt fel. Och återigen: Jag kan inte hjälpa dem att förstå på sätt som skulle kräva någonting av dem. Jag kan till exempel inte bara förklara det som de behöver förstå. Folk blir väldigt sura då, om en förklarar något. Såvida det inte är de som har avkrävt en förklaring, då ska jag förklara mig oavsett om det är något jag vill förklara eller inte. Det viktiga är att det sker på deras villkor. För det mesta kan jag inte direkt förklara saker, så jag måste försöka se till att de förstår så bra som möjligt, utan de själva behöver göra något eller tänka på något alls.

Men det viktiga ur deras perspektiv är egentligen inte att faktiskt förstå, utan att kunna känna som om de förstår och har koll på läget. Om de missförstår mig kan jag inte rätta dem, utan ofta slutar det bara med att jag får låtsas som att de har rätt. Vilket betyder att de inte förstår mig alls, men jag måste låtsas som deras tolkningar är rätt. Samtidigt som jag helst vill försöka styra deras tolkningar på ett sätt som gör att deras missförstånd skadar mig så lite som möjligt. Jag vill i alla fall försäkra mig om att deras slutsatser är sådana att de inte är väldigt skadliga för mig.

Det osynliga arbete som NT-personer förväntar sig av mig innebär för det första att jag ska räkna ut vad deras tankar och känslor och avsikter är, och ännu viktigare vad de vill att jag ska tro att de är. Jag ska förstå tillräckligt men inte för mycket. Eller i alla fall inte låta dem veta att jag förstår mer än jag borde. För det andra måste jag se till att upprätthålla illusionen av att det är de som gör hela ”Theory of Mind”-grejen, utan att de faktiskt måste göra något. Det betyder både att se till att de förstår, och att hantera missförstånd utan att påpeka dem.

Samtidigt som autister beskrivs som att sakna förmåga att sätta oss in i och första andra människor tankar och känslor, ställs vi konstant inför omfattande krav på att vi ska göra just detta. Den grupp som påstår sig vara väldigt bra på det, behöver inte alls använda förmågan lika mycket. Det kan ses som en ironi, fast att det är just dessa förhållanden som tillåter dem att tro att de själva är så bra på det. Det kan jämföras med hur män kan se sig som så väldigt förnuftiga och icke känslostyrda, för att de förväntar sig att kvinnor ska ta hand om deras känslor.

Sen är det ju mycket av den patriarkala arbetsfördelningen som tvärtom rättfärdigas utifrån att kvinnor antas vara bättre på det gratisarbete som lämpas över på dem. Det beror nog mycket på om det är arbete som kan göras helst osynligt eller inte. Oavsett vilket så gäller det, att det är faktiskt väldigt ointressant att ta reda på om det finns några generella skillnader på gruppnivå, i förmåga att utföra olika sorters arbete (ointressant och alla sorters sexistiskt). Den viktiga frågan för att förstå förhållanden mellan olika grupper är: Vilken sorts arbete utkrävs från vem? 

Patriarkala strukturer innebär att vissa sorters arbete främst avkrävs av kvinnor, och ableistiska strukturer innebär att NT-personer tar för givet att neurodivergenta uträttar känslomässigt arbete för deras räkning. Och eftersom patriarkala och ableistiska krav överlappar, det är till viss del liknande former av känslomässigt arbete som avkrävs, faller bördan desto tyngre på den som varken är man eller NT. Ju mer privilegierad en är, ju lättare är det att komma undan med att vara ”besvärlig”, och att lämna över arbetet på någon annan.

Samtidigt som ableistisk expertis påstår att autister saknar förmågan att förstå sina egna eller andras tankar och känslor, fortgår en ordning i vilken autister får ansvara för att se till att alla förstår varandra, och får skulden när det inte fungerar. Och det är bara en del av det osynliga arbete som autister (kvinnor och ickebinära i synnerhet) får utföra för att hantera neurotypiska känslor och få sociala interaktioner att flyta på utan att NT-personer måste anstränga sig.

Och sen blir vi kanske utbrända av det och träffar aldrig människor igen men det är ju också ett önskvärt resultat ur majoritetens perspektiv.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Autistisk, Feminism, funkisfeminism och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Autistisk mentalisering som osynligt arbete

  1. Hej Toredal skriver:

    Vill bara säga en sak. Tack för att du sätter detta i ord. Tack för hela din blogg.

    Liked by 1 person

  2. Serena Hasselblad skriver:

    Tack för blogg!

    Gilla

  3. stellawainwright skriver:

    Vad de säger ovan; tack!

    Liked by 1 person

  4. Cathy skriver:

    Jag blir så lycklig över att du sätter ord på något jag själv funderat mycket över.
    Flexibilitet är ett annat begrepp, där jag i mitt jobb genom åren sett hur exempelvis personal i skolor avkräver hur mycket flexibilitet som helst av någon som fått diagnosen ASD, samtidigt som personalen själv är totalt inflexibla när set gäller att hitta lösningar på ofta väldigt simpla problem. Mycket intressant och mycket märkligt om man inte förstår det utifrån maktstrukturer.
    Tack för ditt inlägg – ska absolut fortsätta läsa din blogg.

    Liked by 4 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s