Varför kan du inte bara följa mina smarta råd och sluta vara funkis så det syns?

7bb1876beafb79473b62ea14068b8b350585b7bf_hq.jpg

Jag ska nu berätta om en händelse som ägde rum för någon månad sedan.

Jag sitter på tunnelbanetåget. En dragspelsspelare kliver in och börjar spela. Eftersom jag är extremt ljudkänslig innebär detta stora mängder panik för mig. Jag springer så lång bort jag kan, och eftersom detta var i bakersta vagnen kunde jag inte komma långt bort nog. Så jag sitter i en hög på golvet och håller för öronen och skakar och gråter. Jag har inte någon fobi mot dragspel, detta är bara resultatet av det fysiska lidande som den höga musiken orsakar för mig.

En person frågar till mig på engelska hur det är med mig, eller vad problemet är. Och jag kan inte svara sammanhängande utan mumlar något om mina öron. Personen som frågade verkade inte helt nöjd med det men sa inget mer om saken. Men det är ganska typiskt att hen frågar just vad det är som händer. Hen frågar inte om jag behöver hjälp, om det finns något hen kan göra. Främlingar som frågar hur det är med än är för det mesta inte ute efter att hjälpa, utan de vill ha en förklaring till det avvikande beteende som de tvingas vara vittne till.

När dragspelsspelaren är färdig med sitt spelande reser jag mig upp och går tillbaka till sätet där jag satt innan. Jag är märkbart skakad. Har just uthärdat en sensorisk överbelastning som är långt över vad jag klarar av.

En medelålders eller äldre man vänder sig mot mig och frågar mig hur det är fatt. Jag har fortfarande väldigt svårt att formulera mig och vill verkligen inte prata med en främmande människa nu, men jag känner mig tvungen att svara. Så jag säger något om att mina öron är känsliga för musik.

Mannen säger då: ”Kanske du borde testa öronproppar?”

Och jag bara… börjar skratta okontrollerat. Jag kan inte låta bli. Det här är en parodi på mitt liv.

Till slut säger jag: ”ja, jag måste testa detta någon dag”. Sen fortsätter jag skratta.

”Öronproppar kan faktiskt hjälpa…”insisterar mannen. Han verkar vara förnärmad och förstår antagligen inte alls varför jag bara skrattar oavbrutet.

Efter en stund fortsätter han: ”Eller om du gillar musik kan du…”

”Ahahahaha, ja tack för de väldigt smarta tipsen, hahahahahahaha!” är mitt svar.

Till sist säger mannen förnärmat: ”Det verkar som att jag kanske bara stör…”

Jag bara skrattar vidare, och tänker att ja det det har du helt rätt i.

Situationen kändes bara så surrealistisk. Jag hade just blivit fullständigt överväldigad av sensorisk överbelastning. Jag är utmattad efter att ha blivit så fullständigt överväldigad av ljudintryck att jag bara kunde krypa ihop på ett tunnelbanegolv som en panikslagen boll, och den här mannen anser att det är ett passande tillfälle att informera mig om öronproppar. Den mest stereotypa NT-splaining någonsin. Vet ni hur många gånger jag blivit informerad om att öronproppar existerar, av personer som hört talas om min ljudkänslighet för typ tre sekunder sen? Svar: Det är väldigt många! Alla informerar mig om öronproppar.

Jag har levt med den här ljudkänsligheten hela mitt liv, jag har hört talas om öronproppar. Och jag använder dem ofta och jag är fortfarande ljudkänslig för det. Men NT-folk som aldrig behövt hantera det här själva tror att de har lösningen på mina problem. Alltid samma lösning: Öronproppar. Och sen berättar han att jag kan lyssna på musik i hörlurar. 1) jag vet, 2) det hjälper inte, 3) det är det andra rådet som alla älskar att ge mig, ofta efter att de informerat om öronproppar.

Tack så mycket, du räddade mitt liv när du föreslog det första som dök upp i ditt huvud precis efter att du hört talas om mitt problem!

Som hjälp är de här råden urusla, men det är viktigt att förstå att syftet aldrig var att hjälpa. Anledningen till att flera personer vid samma tillfälle frågade hur det var med mig, var det inte för att hjälpa mig. Det var trots allt ingen som erbjöd mig någon som helst hjälp. Inte för att det fanns mycket de kunde göra, och för min del ville jag väl helst bli lämnad ifred, men OM en nu ska gå fram till någon som håller på att bryta ihop på golvet på en tunnelbana så kanske en åtminstone ska erbjuda hjälp.

Men de vill inte hjälpa mig, de vill ha en förklaring. För det är så jobbigt att bevittna någon som beter sig så konstigt och inte förstå varför. Ingen borde bete sig så konstigt. Autister ska inte må dåligt så det syns. Och det är därför de börjar komma med ”smarta lösningar” som vore jätteenkla om de bara funkade. För det är ju fel att bete sig så märkbart avvikande, och därför måste det finnas en enkel lösning som gör att problemet försvinner. ”Om du bara använde öronproppar skulle ditt problem försvinna och jag skulle slippa se det där anstötliga beteendet”.

Öronproppar är bra, de är normala och osynliga. Att lyssna på musik vore också bra för det är också normalt och märks inte. Eller ja, för mig märks det jättemycket att folk lyssnar på hög musik i hörlurar i kollektivtrafiken men det är ju inte det som betyder något. När Öronpropp-mannen irriterat insistera på att faktiskt skulle det nog hjälpa att ha öronproppar, tänker han nog att jag inte tar mitt ansvar för att förhindra mitt ej önskvärda beteende. Han vill ha en förklaring för det han ser, och helst ska det vara en förklaring som betyder att han inte borde behöva se det alls. Det måste finnas en Enkel Lösning som innebär att Jag, personen som beter mig så konstigt, gör en mindre förändring som gör att jag inte längre uppför mig konstigt. Det får absolut inte vara så att något problem existerar utanför mig, att mannen som föreslår öronproppar skulle behöva ändra på något, eller att det finns problem i omgivningen som straffar mig men inte honom.

Jag kan såklart inte veta säkert vad denna människa tänkte, men jag tror att det är detta som ligger bakom många av de Smarta Tips en får av folk som inte alls är insatta i ens problem. Det är alltid en enkel lösning som ska göra så att alla problem försvinner och sen är en helt Normal och ingen annan behöver tänka på något eller få några obekväma påminnelser om att autister (och funkisar i allmänhet) existerar. Det är inte ens ett dåligt men välvilligt försök att hjälpa. Det är en påminnelse om att det avvikande beteendet inte är acceptabelt och att problemet måste hanteras på ett sätt så det inte stör omgivningen.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Autistisk, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s