Autistiska barn existerar inte för att behaga vuxna

ladda-ned

Sinnesstämning när jag skriver om ableistisk Autismexpertis: Problembeteende-humöret.

Autismexperter och deras problembeteenden…

De som kallar sig ”experter inom autism” är så pinsamma, även om de i ännu högre grad är direkt skadliga. De flesta är inte ens själva autister och de har ingen relevant förståelse för vad det innebär att vara autistisk, men ändå talar de som att de vet något. ”Personer med autism är så här…” förklarar de, och de är de mest missvisande och förolämpande skildringar en kan tänka sig men de är ju Experter så de vet bäst även om de inte vet någonting. Sen talar de inte så mycket om vuxna autister utan det mesta handlar om Barn Med Autism, för alla vet att autister endast existerar i barnform. Fast egentligen talar de inte så mycket om autistiska barn heller, utan mest handlar det om vuxna som kommer i kontakt med autistiska barn. Hur kan vuxna bäst kontrollera och forma autistiska barn, är en populär frågeställning.

På det temat har en viss Expert skrivit en artikel med ”Hjälp! Konsekvenserna biter inte!”. Det handlar alltså om att ”konsekvenser”, alltså bestraffning, inte ”biter”, alltså inte gör tillräckligt ont och inte får effekt. Problemet är alltså att autistiska barn gör fel, dvs inte som vuxna vill att det ska göra (det är nämligen så rätt och fel definieras i den här texten), trots att de blir bestraffade för det.

Målsättningen är som alltid att korrigera autistiska barns beteenden och göra dem fogliga och lydiga. Barn ska göra rätt, vilket betyder att göra så att vuxna blir nöjda. De ska inte göra fel, dvs göra vuxna missnöjda. Det är den naturliga ordningen, får vi veta, och barn är skapta för att behaga vuxna i sin omgivning:

”De flesta barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna. Det känns obehagligt när någon är arg på en. Och för många barn känns det så pass obehagligt att man vill få bort den känslan. Ett enkelt sätt är att helt enkelt göra som den vuxne vill. Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada.”

Det är en del tvivelaktig psykologisk teori där. Barn har en inbyggd vilja att vara sams med vuxna? Tja, kanske det, men de flesta av oss har nog en inbyggd vilja att inte vilja förarga en person som har omfattande makt över oss. Den som är i någons våld har en ”inbyggd vilja” att vara till lags så att den inte utsätts för bestraffning. Det enklaste sättet att inte bli bestraffad är att göra som personen i maktposition vill. ”Barnen har lärt sig att vuxna som får bestämma blir glada” påstås det, men det är fel. Barn lär sig att vuxna alltid får bestämma. De lär sig också att vuxna blir glada om barnet är fogligt och inte protesterar mot den ordningen. Men det är inte barnet som avgör om den vuxna får bestämma eller inte, för vuxna får alltid bestämma över sina barn (och får de inte det så är det inte det minderåriga barnet som tagit makten ifrån dem). Den som är i en underordnad position vet alltid, att den som har makten vill att en ska acceptera maktförhållanden och lyda utan att protestera.

Författaren går vidare med att förklara att anledningen till att det inte räcker att förklara för barnet vad som är rätt och fel, utan det som egentligen hjälper är att barnet förstår att den vuxne är besviken med dem:

”Men det är alltså inte själva tillrättavisningen som gör susen. Det orsakssamband vi ser är:

Tillrättavisning  ->  Jag slutar göra fel för att jag nu vet hur man gör rätt

Men om eleven redan vet att vad som är rätt så ser kanske orsakssambandet ut så här:

Besviken vuxen  ->  Jag slutar göra fel för att få glad vuxen”

Nu bör vi komma ihåg att så som rätt och fel definieras i texten så är redan ”rätt” detsamma som det som gör vuxna glada och ”fel” är det som vuxna inte gillar. Enligt den logiken finns det egentligen ingen skillnad på att göra något för att det är rätt och att göra något för att det gör en glad vuxen. Men det är ur författarens/den vuxnes perspektiv. Det är fullt möjligt att barnet har en annan syn på rätt och fel. Det vi ska ta med oss här då är att barnet inte agerar utifrån sin egen övertygelse av vad som är rätt och fel, utan agerar för att inte göra de vuxna besvikna oavsett om hen själv känner att det är rätt eller inte. Lärdomen är att vi får barn att göra som vi vill med hjälp av känslomässig manipulation. Tyvärr, förklarar Experten, är autistiska barn inte mottagliga för vuxenvärldens känslomässiga manipulation på samma sätt som andra barn:

”De är nämligen inte lika relationsstyrda som andra barn. Det innebär att en ‘besviken vuxen’ inte har samma effekt. Detta tolkar vi lätt om till attitydproblem. För vi är vana vid att elever ”respekterar” oss när vi tillrättavisar även om beteendekorrigeringen egentligen handlar om att få dem själva att känna sig bra.”

Autistiska barn är inte alls så bekymrade över att vuxna är besvikna på dem. Och där har vi en grov förolämpning mot alla autister som mått obeskrivligt dåligt under barndomen för att vi varit mycket väl medvetna om hur besvikna och missnöjda de vuxna har varit med allt vi gör. Även om vår Expert påstår att vuxenvärldens besvikelse inte får effekt är det inte alls sant. Det har stor effekt. Effekter som livslånga trauman och annan psykisk ohälsa. Fast det kanske av olika skäl inte har effekten att barnet gör ”rätt”, dvs gör som de vuxna vill. Och väldigt ofta har det den effekten, men nu handlar det ju om vad de stackars vuxna ska göra i en situation där det autistiska barnet inte lever upp till de vuxnas förväntningar.

Men när autistiska barn inte påverkas tillräckligt mycket av de vuxnas besvikelse (dvs inte ändrar sitt beteende på önskat sätt, hur de påverkas i övrigt är irrelevant) finns det i alla fall en fördel med autistiska barn. ”Det positiva är att elever med autism ofta tycker att regler är viktiga”. Autistiska barns beteenden kan därför styras med regler. Problemet är bara att ”en rad nedsatta funktioner ställer till det” vilket gör att autistiska barn ändå kan ha svårt att följa reglerna. Till exempel för att barnet inte klarar av att göra det som regeln kräver, eller för att det inte förstår själva regeln (enligt personlig erafernhet av att vara ett autistiskt barn förekommer även anledningen ”följer inte regeln pga anser att den är jättedum”, men när autister tycker att något är dåligt brukar det ändå förklaras med att vi ”inte förstår”.)

Autistiska barn har ”svårt att se orsak och konsekvens”, de har svårigheter med att ”planera sitt beteende och tänka rätt från början”, och de har ”svårare att lära sig av konsekvenser”. Och ”konsekvenser” betyder alltså bestraffning. Det är den enda tolkningen som gör resten av texten begriplig. Experten varnar dock för att konsekvenser (bestraffning) inte fungerar och avråder därför ifrån att använda den metoden. Det är inte en effektiv metod för att kontrollera barn, och i synnerhet inte autistiska barn (detta går visserligen emot vad som sades tidigare om att barn gör ”rätt” för att de inte vill utsättas för bestraffning men nu vet vi alltså att bestraffning inte fungerar). Ett annat problem med bestraffning är att elever som ständigt utsätts för bestraffning förr eller senare kan få för sig att ge igen, i värsta fall genom att anordna skolskjutningar…

Jag får medge att det är ett ganska tungt argument mot bestraffning, om en nu inte tycker att det är tillräckligt att säga att barnmisshandel är fel i sig.

Texten avslutas med en lista på sex tips på effektiva strategier för att få autistiska barn att göra ”rätt”.

Det första är: ”Gör det lättare att göra rätt genom att ta bort det i situationen som triggar igång fel beteende.” Alltså, om barnet gör ”fel” i vissa situationer så kan det felaktiga beteendet undvikas genom att undvika att försätta barnet i den situationen. Och vi kan beskriva det som att situationen triggar igång beteendet för barn har ju ingen autonomi utan beteenden är endast konsekvenser av olika externa stimuli. Nåväl, det stämmer ju att om någon gör x endast i situation y, så kommer de per definition inte att göra x i situation z.

Det andra rådet är att ”ignorera det dåliga beteendet”. För enligt forskning är det lättare att bli av med ett beteende om vi ignorerar det. Till exempel om ett autistisk barn mår dåligt och visar detta genom beteenden som de vuxna anser är dåligt, då bör det ignoreras. På så vis lär sig barnet att det inte lönar sig att visa för någon att det mår dåligt, för det kommer ändå bara ignoreras. Och att folk aktivt ignorerar att en mår dåligt känns ju ofta betydligt värre än om en bara låter bli att visa det till att börja med. Så barnet lär sig att inte visa att det mår dåligt och alla är nöjda. Utom barnet, för de mår dåligt. Men så länge det inte resulterar i några otrevliga Beteenden är ju allt bra, ur de vuxnas perspektiv.

Det tredje rådet är att ”förstärka” det ”positiva beteendet”. Alltså att belöna barnet när det gör som en vill. ”Förstärkare”, alltså belöning, ska ”väljas utifrån eleven” och bestå av något som får barnet att må bra. Med detta följer också att så länge barnet inte gör det som omgivningen vill ska hen inte heller få ta del av det som får hen att må bra. Utan då undanhåller man det tills barnet fogar sig. Detta räknas inte som en bestraffning eftersom utgångsläget är att barnet inte har rätt till det som hen mår bra av, utan det är ett privilegium som endast lydiga barn förtjänar.

Det fjärde rådet är att ”visa hur elever kan göra rätt i stället för att påpeka att de gör fel”. Hur en nu visar hur någon borde göra utan att påpeka att det som de gjorde var fel.

Det femte rådet är att använda bildstöd. Och förklaringen innehåller den obligatoriska metaforen där autistiska barn jämförs med valfritt färdmedel. När det gäller bildstöd så är det ju något som kan vara väldigt bra i sig. Problemet är bara att man nu utgår ifrån att det ska vara ett medel för att få barnet att lyda. Så bildstödet är endast effektivt om det leder till att barnet beter sig på det sätt som de vuxna vill. Med andra ord, bildstödet är endast värt något om det kan användas som maktmedel. Funkisfeministen har skrivit bra om bildstöd och makt och jag rekommenderar er att läsa det. (För ytterligare läsning om bildstöd se texter hos Autistiska manifestet och här.)

Det sjätte rådet är något om att ”tillrättavisa till nästa gång” vilket verkar betyda att visa nåd nu men samtidigt vara tydlig med att nästa gång ska barnet göra ”rätt”. Att ”be barnet tänka på hur man gör rätt till nästa gång”. Och det här stycket är ganska rörigt och jag förstår inte riktigt innebörden men jag TROR att Experten förklarar för läsaren att det är okej att använda bestraffning om det funkar, men om det inte funkar är det viktigt att fundera över andra strategier till nästa gång.

Hela texten utgår ifrån perspektivet att det enda som betyder något är hur en lättast kan få autistiska barn att lyda. Det autistiska barnets egna tankar och känslor nämns endast i relation till hur det påverkar om det gör ”rätt” eller ”fel”. Bruk av bestraffning avrådes, men endast med anledning av att det inte är ett effektivt sätt att kontrollera barn (att ignorera barnet eller undanhålla saker som det mår bra av räknas inte som bestraffning och är rekommenderade strategier). Läsaren antas vara någon som kommer i kontakt med autistiska barn, i första hand skolpersonal. Deras uppgift är att hitta effektiva metoder för beteendekorrigering, så att autistiska barn lär sig att bete sig på det vis som gör vuxna nöjda.

Jag önskar att jag inte behövde förklara varför detta synsätt är så fruktansvärt skadligt för autistiska barn. Men om jag måste förklara så är det alltså för att man man utgår ifrån att det viktiga är att det autistiska barnet uppvisar ”rätt” beteende, medan det autistiska barnets välbefinnande kommer i andra hand. Det är dåligt för att autister inte behandlas som människor (barn i allmänhet behandlas inte heller som riktiga människor, men autistiska barn ses ännu mindre som människor). Det är dåligt eftersom ni gör våld på autistiska barn för att lära dem att göra våld på sig själva. Så länge barnet gör de vuxna nöjda så får det gå hur som helst med barnets mående.

Problemet är att autister är människor och ska behandlas utifrån det, men de som kallar sig Experter på Autism ser oss inte som människor.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Föräldrar och anhöriga och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Autistiska barn existerar inte för att behaga vuxna

  1. Birdie Sanders skriver:

    Den här attityden går igen i vuxen ålder. Som autist ska jag alltid anpassa mig till omgivningen, men folk omkring mig har minsann inte någon sådan skyldighet.

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s