”Så du är cis? Jag ska försöka komma ihåg men du måste räkna med att bli felkönad ibland”.

name-kopia

Sedan jag kom ut som trans är det en reaktion som jag fått från nästan varje cisperson som sagt något om det:

”Jag ska försöka komma din identitet/namn/pronomen men jag måste be om ursäkt på förhand för jag kommer antagligen glömma bort det så du måste ha överseende med det.”

Det brukar vara en ursäkt på förhand om framtida felkönande. Det betyder också att de förklarar att en får vänta sig att bli felkönad, och när att när det sker ska en prioritera att ta hand om denna persons känslor så att hen inte ska behöva ha dåligt samvete över det. Och även om personen lyckas hålla sig ifrån att felköna, så har hen i alla fall fått veta att en inte kan förvänta sig att inte bli felkönad.

När folk har sagt de här sakerna har jag ofta känt mig tvungen att försäkra dem om att det inte är någon fara. Det är okej om det blir fel, jag kommer inte ta illa upp och så vidare.

I efterhand förstår jag hur bakvänt detta är. Varför är det jag som ska anstränga mig för att cispersoner ska känna sig bekväma? I den här situationen borde det vara tvärtom. Det är liksom inte de som behöver oroa sig över att deras existens inte ska accepteras. Det är jag som tagit skada av den cissexistiska indoktrinering som gjort att jag under större delen av mitt liv inte förstått vem jag var. Det är jag som får ångest och dysfori av hur folk pratar om mig. Det är jag som mår dåligt varje gång jag blir felkönad. Så varför ska jag behöva bry mig om att skydda cispersoner från att eventuellt få lite dåligt samvete när de inser att de råkar göra det.

Jag vågar ändå inte säga särskilt mycket när det sker. Även om jag mår dåligt över det, vet jag att inget kommer bli bättre av att visa det. Om någon felkönar mig och jag påpekar det, finns det flera saker som kan ske som jag helst vill undvika. I värsta fall argumenterar de emot, och säger att mitt kön inte är på riktigt. Eller också gör de en stor grej av att förklara för mig hur väldigt svårt det är för dem. Eller så förstår de inte vad problemet är och jag måste förklara för dem. Det har också hänt att någon bett mig förklara för dem hur de ska kunna tala om mig utan att köna mig som de är vana. Alla dessa reaktioner gör situationen än mer obehaglig för mig, så det är lättast för mig att låtsas som inget. Ändå vill de att ska försäkra mig om att det inte är någon fara. Alltså att de inte ska behöva ha dåligt samvete över det. För jag kommer ju påverkas mindre av det för att jag på förhand får höra att jag ska förvänta mig att bli felkönad.

Det är inte som att jag förväntar mig att folk ska göra rätt även om de inte säger något annat. Jag vet hur folk agerar och jag vet vad jag kan förvänta mig. Men jag önskar att de åtminstone kunde låta bli att vänta sig att jag ska acceptera det.

”Okej det här kanske skadar dig men det viktiga är att jag inte ska behöva känna att jag gjort något fel.”

Och det är ju så svårt. Att bemöta transpersoner är hemskt svårt. Det har jag fått förklarat för mig så många gånger att jag tappat räkningen. Jag vet inte om de tror att de är unika och att just de har den här svårigheten. Men jag vet redan att ni tycker att det är svårt. För ni säger alla samma sak om hur svårt det är. På könsidentitetsmottagningen förklarar de också detta för mig hela tiden. De frågar om människor i min närhet har det svårt att förstå och acceptera att jag är trans. Och de säger åt mig att jag måste förstå hur svårt det är.

Ingen förklarar för människor i min omgivning hur svårt det är för mig att de är cis.

Det är mina föräldrar som uppfostrade mig enligt könade mönster och fick mig att tro att jag var cis eftersom jag aldrig fick veta att det fanns några andra alternativ. Mycket förvirring och kaos och lidande var följden av det. Men när jag väl börjar förstå hur saker och ting hänger ihop, då ska jag vara förstående för att situationen är så svår för mina föräldrar? När jag äntligen lyckas förstå att jag är trans, inte tack vare alla människor som funnits omkring mig under större delen av mitt liv, då är det viktigt att jag förstår hur svårt detta måste vara för min omgivning.

Det är svårt att vara cis för då är en så van vid att aldrig tänka på att det finns de som inte är cis, och då blir det jobbigt när en plötsligt blir tvungen att ägna ett par tankar åt det.

När alla trodde att jag var cis (även om jag inte själv påstod detta men de gör sina antaganden) var det ingen som varnade mig för att de kommer att glömma bort, eller bad mig ha överseende med att de kunde råka använda fel namn och pronomen. Även om det såklart hände att folk glömde bort mitt namn. Men de brukade inte varna mig för att det kommer att ske eftersom min könsidentitet är så mystisk och svår att acceptera.

Jag vet inte hur de skulle reagera om jag förvarnade dem om kommande felköningar på motsvarande sätt. Jag gissar att de nog inte hade fattat. För cis är på riktigt så det kan en inte ta miste på. Men trans är på låtsas, och då är det självklart svårt att låtsas att en tar det på allvar hela tiden, och det är naturligt att göra fel ibland. En måste ju förstå hur jobbigt det är för alla stackars cis som måste komma ihåg att låtsas att de en  på allvar hela tiden.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s