Det här med autism och ögonkontakt

vlcsnap-2016-01-20-20h00m28s253.png

Om någon verkligen vill veta varför många autister undviker ögonkontakt är det lättaste sättet att ta reda på detta att lyssna på autister. Igår skrev jag om neurotypiska fixeringar vid ögonkontakt, forskare är verkligen väldigt intresserade av autisters ögonrörelser. Men självklart tar de inte reda på vad autister säger om det, utan de hittar på sina egna teorier som de inte har någon grund för alls. Men till hjälp för den som vill förstå tänkte jag i det här inlägget skriva lite mer om varför jag avskyr det mesta av ögonkontakt. Och den här texten handlar nu helt om mina upplevelser, och jag påstår inte att det är på samma sätt för alla autister som ogillar ögonkontakt. För mig är ögonkontakt något som är extremt obehagligt i de flesta situationer. Det är distraherande, påfrestande, och känns som att någon så att säga är allt för närgången.

Att behöva titta på människor när jag pratar med dem är distraherande. Jag har antagligen fullt upp med att lyssna på vad folk säger, att komma på vad jag ska säga och när jag ska säga det, och att hantera vilka andra intryck som nu tränger sig på. Det är antagligen redan för mycket. Och om jag då förväntas att aktivt titta på människor blir det verkligen för mycket. När jag var högskolestudent var det en lärare som kastade ut mig från föreläsningssalen eftersom jag inte tittade på hen medan hen pratade. Jag tittade ner i bordet, eller mest blundade jag ner i bordet, för ljuset från lysrören var väldigt påfrestande. Hen sa att om jag inte tänkte lyssna så behöver jag inte vara kvar. Fast jag lyssnar inte med ögonen. Om jag stirrade på hen hela tiden skulle jag inte kunna koncentrera mig på vad hen sa. Om jag är tvungen att titta på någon minskar det drastiskt min förmåga att höra och förstå vad de säger.

Men ögonkontakt är inte bara distraherande, det är direkt obehagligt. Det känns närgånget. Ögonkontakt med någon jag inte känner känns lite som när någon står alldeles för nära och kanske vidrör en utan tillåtelse. Eller som att vara avklädd inför andra människor, något som många visserligen är helt okej med men för mig är det något jag inte vill utsätta mig för under några omständigheter. Ögonkontakt för mig känns på något sätt väldigt intimt. Som något som känns okej med min partner men inte någon annan och absolut inte med helt främmande personer.

Det finns en enorm fixering vid att få autister att använda ögonkontakt. Det anses vara ett stort problem när vi inte gör det. Det borde inte vara ett problem, för det är fullt möjligt att kommunicera utan att stirra i varandras ögon. Men på grund av neurotypiska fixeringar vid ögonkontakt är det väldigt vanligt att autistiska barn tvingas till det. Det är väldigt äckligt faktiskt. Påtvingad ögonkontakt är jämförbart med sexuella övergrepp. Jag menar detta fullt allvarligt. Ögonkontakt kan kännas lika närgånget och obehagligt som oönskad fysisk kontakt, eller ännu värre beroende på vem och vad. Påtvingad kroppskontakt är övergrepp, och det är tiofaldigt vidrigt när det är vuxna som gör det mot barn. Påtvingad ögonkontakt faller inom samma kategori. Det är äckligt.

Jag undviker ögonkontakt eftersom det i de flesta i situationer är obehagligt, extremt distraherande, påfrestande och känns som en kränkning av min kroppsliga integritet. Jag är något mindre bekväm med det än om okända människor skulle försöka krama mig, och låt mig säga att jag inte är det minsta bekväm med det heller.

Det är inte, som värdelösa purjotrattar till forskare påstår, att jag har ”svårt att rikta uppmärksamheten mot sociala stimuli”. Ögonkontakt är assvårt, men det är liksom inte en fråga om att jag inte förstår att jag ska göra det. Jag vet att ögonkontakt förväntas av mig, jag brukar inte glömma bort det. Det är bara asjobbigt. Eftersom det är asjobbigt vill jag inte göra det, och eftersom det är det finns det ingen anledning för mig att göra det. Förutom att om jag inte gör det kan folk tycka att jag är oartig och är det någon som har makt över mig kan det leda till att jag straffas för det. Så i vissa situationer försöker jag göra det. Fast för det mesta klarar jag ändå inte av det, så jag gör det ändå inte.

Så är det. Ögonkontakt kan vara asjobbigt. Och att med våld tvinga autistiska barn till det är inget annat än vidriga övergrepp. Det är ett övergrepp att tvinga vuxna autister till det också, så klart, men det är i första hand barn som utsätts för våldsamt tvång på det sättet. Sluta med det. Annars är ni är äckliga.

Och att förvänta sig att någon ska ha ögonkontakt med dig är också äckligt. Det är som att vänta sig att få röra vid någon oavsett om hen vill det eller inte. ”Jag vill klappa på din rumpa och om jag inte får göra det är du oartig”. Så äckligt är det. Sluta med det också.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Autistisk och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det här med autism och ögonkontakt

  1. Ping: När undvikande av ögonkontakt och ovilja till småprat anklagas för att främja terrorism | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s