Kriterier för Autism enligt DSM-5. ”Bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer”.

Detta är det tredje inlägget i min serie inlägg där jag analyserar diagnoskriterierna för autism. Om ni vill se de andra delarna kan ni bara klicka er bakåt till föregående inlägg. Vi har nu kommit till den tredje och sista punkten under ”varaktiga brister i förmågan till social kommunikation och social interaktion i ett flertal olika sammanhang” som det så fint heter i DSM-5. Det handlar nu om att autistiska personer är så dåliga på att ha vänner:

Bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer, alltifrån t ex svårigheter att ändamålsenligt anpassa sitt beteende till olika sociala sammanhang, till svårigheter att leka låtsaslekar med andra eller att skaffa vänner, till avsaknad av intresse för jämnåriga (källa: Habiliteringen).

Det första vi behöver veta är detta: Autister (i allmänhet, generalisering) fungerar hur bra som helst med andra Autister. Vi hatar inte varandra mer än vad NT-personer hatar varandra. De flesta autister är sociala, även om formerna för socialt umgänge varierar. Själv pratar jag med andra autister på sociala medier ca 25 timmar om dagen. Så nej, vi är inte osociala (självklart kan det variera mycket på individnivå, och det är inget fel att inte vilja socialisera med andra, men det är inte något som kännetecknar autister i  allmänhet).

Men den här punkten är verkligen särskilt förolämpande. För sanningen är ju den, att NT-personer i allmänhet inte vill ha med autister att göra. Autister blir mobbade, utstötta och socialt isolerade. Och så skylls det på autister. ”Bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer”, minsann… det är så bisarrt att det knappt går att säga något mer om. Och egentligen är det allt som behöver sägas, men eftersom jag nu kör på att analysera alla delar av de här beskrivningarna, gör jag så även denna gång.

När de säger att Autister har ”svårigheter att ändamålsenligt anpassa sitt beteende till olika sociala sammanhang” menar de att Autister är så jävla konstiga och det kan inte accepteras. Att ”ändamålsenligt anpassa sitt beteende” innebär inte på ett sätt som är konstruktivt för en själv. Det betyder att agera på ett sätt som godkänns av omgivningen, oavsett hur mycket det skadar en själv. Det betyder att bita ihop och uthärda situationer som är påfrestande och skadliga. Det betyder att dölja att en är autistisk. Det betyder att aldrig sätta gränser eller ställa några som helst krav på omgivningen, utan bara göra allt för att nå upp till omgivningens godtyckliga krav.

Autistiska beteenden är högst ändamålsenliga. Det kallas bara för ”icke ändamålsenligt” för att omgivningen inte förstår syftet. Att vägra se och erkänna att autister har något syfte med vad vi gör är förminskande och avhumaniserande. Sanningen är dock att de flesta ”olika sociala sammanhang” som vi tvingas in i som inte är ändamålsenliga. Att autister inte lyckas anpassa sig efter oändamålsenliga sociala sammanhang gör inte vårt beteende oändamålsenligt.

Punkten om ”svårigheter att leka låtsaslekar med andra” syftar antagligen på barn, eftersom det för vuxna inte anses vara viktigt om en har lätt eller svårt för ”låtsaslekar”. Men det är en märklig formulering, och inte bara för att det är oklart vad som skiljer ”låtsaslekar” från riktiga lekar och huruvida autister har svårt för de senare. Det det ju också lite bilden av att ”låtsaslekar” är en nödvändig förmåga och att autistiska barn kämpar med att låtsas men bara inte lyckas. Men det kan ju också vara så att en inte är intresserad av ”låtsaslekar”. Eller att en inte kan leka med andra barn för att de andra barnen inte vill leka med en, för mobbing börjar ofta i tidig ålder. Jag vet inte om autistiska barn generellt är mindre benägna att ”leka låtsaslekar” jämfört med andra barn, men det är märkligt att betrakta det som en ”nedsatt social förmåga”.

Så var det ”bristande förmåga att skaffa vänner”. Som sagt, detta är ju inget annat än en grov förolämpning. Autister är inte välkomna i neurotypa sociala sammanhang. Det gäller i skolan, det gäller i organiserade fritidsaktiviteter, i politiska förbund, överallt. NT-folk vill inte ha något med oss att göra. Autister blir mobbade, utstötta, utnyttjade och socialt isolerade. Och med alla sociala trauman utvecklar en ofta en rädsla för att socialisera med andra människor över huvud taget, men även om en INTE gör det så kvarstår faktumet att autister inte är välkomna någonstans. Och det finns ingen poäng att försöka bli accepterad i neurotypa sociala sammanhang. Att då säga att det handlar om autisters nedsatta förmåga att skaffa vänner, det är rent av makabert

Och vi kan visst ha vänner och värdefulla sociala relationer. Men kanske inte på neurotypa villkor. Alla vänner och viktiga personer i mitt liv har varit andra autister. Det mesta av mitt sociala umgänge sker via sociala medier, ofta med autister i andra länder. Det är i den autistiska gemenskapen jag hittat människor som är förstående och intressanta och som det går att ha några meningsfulla utbyten med. Jag har uppenbarligen ”förmågan att skaffa vänner” men under större delen av mitt liv har jag inte haft tillgång till några sociala sammanhang där jag kunnat använda den förmågan. Och jag har därför inte ens själv vetat att jag haft den. Men ”förmågan att skaffa vänner” i diagnosmanualen betyder egentligen ”förmågan att bli accepterad av NT-personer som hatar autister”. Okej, det är väl en förmåga som många av oss saknar.

Till sist har vi det om ”avsaknad av intresse för jämnåriga”. Det är ju ett intressant påstående. Det antyder ju att autister är intresserade av andra människor, om de bara inte är jämnåriga. Jag kan nog tänka mig att det kan tyckas så, särskilt när det gäller barn. En del autistiska barn kanske lättare kan umgås med någon som är några år äldre eller yngre, eftersom krav på anpassning blir störst när en har att göra med jämnåriga. Någon som är äldre kanske är mer ”överseende” med att en är ”omogen”, och någon som är yngre kanske respekterar en för att en är äldre. Ett liknande fenomen är att en del autister vittnar om att de under uppväxten hade lättare att umgås med personer av det ”andra könet”, vilket ofta kan ha att göra med att kraven på anpassning blir lägre när ens omgivning anser att en ändå är lite utanför den egna gruppen. Om du som barn antas vara flicka är kraven på anpassning antagligen störst bland flickor i samma årskurs. Sen är det ju också en grej att autister ofta inte passar in i mallen för någon ålder, så ålder blir kanske mindre relevant.

Med det sagt, ”avsaknad av intresse för jämnåriga” är ett väldigt orimligt sätt att beskriva situationen att ”jämnåriga” antagligen hatade oss och själva inte var intresserade av oss som annat än måltavla för deras trakasserier. Det är inte avsaknad av intresse så mycket som självbevarelsedriften att undvika människor som utgör hot.

Låt oss nu bortse från det där med ”jämnåriga” en stund. För det brukar ju annars sägas att autister inte är intresserade av andra människor alls. Det är ju även det som beskrivs i punkten om ”bristande förmåga till social ömsesidighet” (se tidigare inlägg). De säger att autister inte är intresserade av andra människor. Något som brukar sägas är att autister är ”mer intresserade av föremål än av människor”. Detta står inte med bland DSM-5 kriterierna men det dyker ofta upp när professionella ska förklara autism. Så jag vill bara ägna några ord åt detta.

Till NT-person som tror att Autister är ”mer intresserade av saker än av människor”:

Jag är intresserad av andra människor. Jag bryr mig mer om andra människor än något föremål. Men jag är inte intresserad av dig. Du är astråkig. Du är mindre intressant än innehållet i min papperskorg. Så om du har observerat att autister inte alls vill ha med dig att göra, att de hellre umgås med grus än med dig, tänk inte att det är för att autister avskyr socialt umgänge generellt. Problemet finns helt och hållet hos dig. Det är du som är outhärdlig.

Så, nu vet ni hur det ligger till.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Kriterier för Autism enligt DSM-5. ”Bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer”.

  1. carlgylling skriver:

    Jag är ”asocial” av de anledningar du beskriver, men också för att mina intressen är så viktiga för mig. Eftersom intressena ifråga är sådana jag behöver pyssla med ensam (för att kunna koncentrera mig), behöver jag ju då tillbringa mycket tid ensam, med mina intressen, för att må bra. Det gör att mindre tid och energi kan läggas på att vara social.

    Jag hade inga problem att leka låtsaslekar som barn, snarare tyckte vissa vuxna – och så småningom även andra barn, när de började vilja vara tonåringar – att jag hade för mycket fantasi och jag i min tur att de hade för lite vilket gjorde dem ointressanta att umgås med. Så det blir ju också ”bristande förmåga till socialt umgänge”, då.

    Liked by 2 people

  2. stellawainwright skriver:

    Du är ett jävla geni. Allt i den här posten (och så far de övriga om DSM-5) klingar så sant inom mig. Jag ler och gråter av igenkänning om vartannat. Tack.

    Liked by 1 person

  3. Ping: Om diagnoskriterierna för autism | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s