Problemet med att kämpa för att trans inte ska vara en psykiatrisk diagnos

umee_wandering_son_-_09retime_raws-4u-mkv-00007

I måndags ockuperades Socialstyrelsen i Stockholm av Transförsvaret, som framförde krav på rättigheter för transpersoner. Det innebar bland annat krav på bättre transvård, att rättsliga rådet avskaffas och att statens brutala övergrepp mot barn som är intersex ska upphöra. Det är extremt viktiga krav som handlar om att respektera grundläggande mänskliga rättigheter. Denna modiga aktion slutade som så ofta med att statens tvångsmakt inkallades för att avlägsna aktivisterna.

Samtidigt som många av kraven som Transförsvaret framförde under aktionen är väldigt viktiga, så har mycket av uppmärksamheten varit på en enskild fråga, nämligen om att man protesterar mot att transsexualism klassas som en psykiatrisk diagnos. Att många transpersoner är negativa till att transsexualism klassas som en psykiatrisk diagnos är inget nytt, men det är en uppfattning som bygger i hög grad på ableism och sanism, och bristande solidaritet med personer som har andra psykiatriska diagnoser.

Att transsexualism är en diagnos har jämförts med hur homosexualitet tidigare var det. Men detta är ingen bra jämförelse. Anledningen är att transpersoner behöver vård. Homosexuella har inget särskilt behov av vård. Men transpersoner har behov av medicinsk behandling. Och en förutsättning för att få medicinsk behandling för något, i det system vi har idag, är att en har en diagnos. Om det är ett problem så är det inte med transvården, för andra diagnoser funkar likadant.

Att vi har ett samhälle där avvikelser från normen patologiseras är visserligen värt att uppmärksamma och kritisera, men det är inte transspecifik fråga. Samma ska gäller andra psykiatriska diagnoser. En kamp som handlar om hur människor behandlas av vården, om gatekeeping och om patologiserande diagnoser, måste bedrivas med förståelse för hur dessa är strukturella problem som drabbar fler än bara transpersoner. Att formulera problemet som att just trans inte borde vara en psykiatrisk diagnos är att kasta andra utsatta grupper under bussen, och dessutom skulle det inte gynna transpersoner som grupp om diagnosen avskaffades.

Protester mot att trans är en psykiatrisk diagnos handlar ofta om att ”vi är normala och det är orättvist att vi ska behöva förknippas med personer som har Riktiga Psykiatriska Diagnoser”. Det är klart, många transpersoner är ju även neurodivergenta och/eller psykiskt sjuka, och många har därför andra psykiatriska diagnoser. Enligt svensk statistik är omkring 25 procent av de som söker sig till transvården autistiska, detta trots att det autister kan möta extra många hinder på vägen dit. Om det nu är ett problem att transpersoner får psykiatriska diagnoser, borde transrörelsen protestera mot psykiatriska diagnoser i allmänhet, eftersom transpersoner ju löper mycket större ”risk” att få en sådan diagnos oavsett om transsexualism är en diagnos eller ej.

Det verkar också som att man ofta felbedömer vad det faktum att något är en psykiatrisk diagnos leder till. Jag läste på Transförsvarets hemsida för att ta reda på vilka argument de har för att det är ett problem att det finns en psykiatrisk diagnos. På hemsida beskrivs problematiken i följande stycke.

”Det många glömmer bort idag är att än idag är fortfarande ”transsexualism” en diagnos idag. En diagnos som många tvingas söka efter för att få tillgång till juridiska ändringar kring kön eller behandling för könsdysfori, såsom hormonbehandlingar. Väntetider är några av de längsta som finns inom Svensk sjukvård, och beroende på vilken läkare man har tillgång till kan man tvingas vänta i flera år där man tvingas bevisa sin identitet för att få grundlig vård. Frågor om ens sexliv, läggning, klädval och tidigare relationer där en stereotypisk och förlegad syn på kön fortfarande dominerar är norm. Läkare och psykologer analyserar ens klädsel, uttryck och kropp och resultatet är att transpersoner tvingas överdriva och låtsas ha en klädstil, personlighet och identitet som ens läkare vill att man bör ha.”

Att många glömmer bort att transsexualism fortfarande är en diagnos visar i alla fall på en sak: Diagnosen är inte den huvudsakliga anledningen till att transpersoner stigmatiseras. Om folk inte vet om att det är en psykiatrisk diagnos, kommer inte heller allmänhetens uppfattning om transpersoner ändras om diagnosen avskaffas.

De problem med transvården som tas upp här är allvarliga och det är bara toppen på isberget. Det är dock väldigt missvisande att framställa dessa problem som en konsekvens av att det finns en diagnos. Det finns många problem med transvården, men att man måste söka diagnosen för att få vård är inget konstigt i sig. Det är så vården fungerar. Du får en diagnos, sen får du vård. De problem som tas upp i texten är högst verkliga. Jag får ångest bara av att tänka på de ett och ett halvt år som min utredning tog, med långa väntetider och alltför personliga frågor. Men detta är inte en nödvändig följd av att det är en diagnos. Det handlar om hur vården gör för att sätta en diagnos. Utredningen måste inte vara utdragen och innefatta olämpliga frågor och maximal gatekeeping. Att den gör det beror på cissexism och ableism, inte på att det finns en psykiatrisk diagnos. Systemet med att ha ett rättsligt råd som bestämmer om du får ändra juridiskt kön är bara bisarrt, men är återigen inte en följd av att det finns en psykiatrisk diagnos.

Argumentet på Transsförsvarets hemsida verkar visserligen inte vara att trans inte bör vara en diagnos alls, men att diagnosen bör omdefinieras:

”Att sjukdomsförklara ”transsexualism” snarare än obehaget av dysfori sjukdomsförklarar transpersoner; Det är inte sällan en ursäkt till transfobiskt våld, okunnig sjukvårdspersonal eller destruktivt självhatande.”

Alltså, i stället för att ”sjukdomsförklara” transsexualism bör vi sjukdomsförklara dysfori. Ett problem med detta är såklart att diagnosen faktiskt inte sjukdomsförklarar transpersoner. Transsexualism klassas som ”störning” vilket ju inte heller låter särskilt trevligt, och det är inte en rättvisande beskrivning, men det är inte samma sak som en sjukdom. Att i stället ”sjukdomsförklara” dysfori vore ingen stor förändring. Att uppdatera diagnosen så att den beskriver sådant som är relevant för vården och inget annat, det är bra. Men det vore fortfarande en diagnos på att vara trans. Transpersoner som inte behöver någon medicinsk behandling för dysfori har inte heller någon anledning att få en diagnos, så det är transpersoner som behöver vård för dysfori som kommer få diagnosen. Att transpersoner drabbas av våld och självhat är en konsekvens av ett cissexistiskt och transmisogynt samhälle, och kommer inte ändras för att vi kallar diagnosen något annat.

Problemen med transvården beror på två saker. Dels på den samhällsomfattande cissexism och transmigyni, som innebär att samhället tar sig rätt reglera transpersoners kön, och kräver att transpersoner ska anpassa sig till könsroller och så vidare. Dels har vi den strukturella ableism som ger läkare enorm makt över patienter, låter läkare definiera avvikelser från normen som sjukliga och fel, som rättfärdigar övergrepp mot patienter, och som inte låter oss själva avgöra vad vi behöver. Sådan ableism innebär också att personer med psykiatriska diagnoser kan nekas hjälp från transvården eftersom de inte anses vara tillräkneliga. Patriarkatet och cissexism ger transvården en egen dimension av asighet. Men många av problemen inom transvården beror på hur hela vårdssystemet är utformat. Långa väntetider, gatekeeping, misstro, maktutövning från läkare, och att få vänta farligt länge på nödvändig medicinsk behandling, är inte unikt för transvården utan det kan vara minst lika illa på andra håll. Och det är ofta de som har andra psykiatriska diagnoser som drabbas hårdast. Att i det sammanhanget vilja göra transvården till en egen fråga, utan koppling till ableistiskt våld och förtryck, är hemskt osolidariskt och skadar särskilt transpersoner som har funktionsnedsättningar eller psykisk sjukdom.

Det är nog många  som inte gillar att transsexualism är en psykiatrisk diagnos, just för att man inte vill förknippas med psykiskt sjuka, neurodivergenta etc. ”Vi är inte sjuka så vi borde få vård utan att behöva ha en diagnos först”. Som att en förtjänar särskilda rättigheter inom vården för att en är NT och psykiskt frisk? Om det är fel att transpersoner behandlas illa i vården eftersom transpersoner inte är sjuka, säger man att det är okej att människor far illa om de har riktiga sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Transsexualism bör inte vara en psykiatrisk diagnos, för att ha en psykiatriskt diagnos är en fruktansvärd skam. Men andra psykiatriska diagnoser är okej, det är bara illa att NT-transpersoner kan drabbas.

Vi har ett system som bygger på att en behöver diagnoser för att få vård och tillgång till vissa sociala rättigheter, till exempel rätten att sjukskriva sig. I det system vi har är det en fördel med att det är en psykiatrisk diagnos: Det kan göra det lättare att få sjuk-/aktivitetsersättning om du inte kan jobba. Vilket är särskilt viktigt för de många transpersoner som har funktionsnedsättningar och kanske inte kan arbeta till att börja med, och kan få det ännu svårare för att de är trans. Så en direkt effekt av att avskaffa diagnosen vore att göra det svårare för transpersoner som inte kan arbeta. Att avskaffa diagnosen skulle knappat heller hjälpa de transpersoner som inte får någon hjälp eftersom de har andra psykiatriska diagnoser.

Det är viktigt att tala orättvisor och övergrepp i vården, om läkares orättfärdiga makt, om problem med gatekeeping och om hur avvikelser från normen systematiskt patologiseras. Det finns mycket att säga om det, men då funkar det inte att se transvården som en separat fråga utan koppling till den strukturella ableism som genomsyrar vården och samhället. Strävan efter att just transpersoner ska slippa förknippas med psykiatriska diagnoser är ableistisk och det skadar transpersoner som har psykiatriska diagnoser och är neurodivergenta, psykiskt sjuka etc. Vilket många av oss är, men vi förväntas ta avstånd från det. Att sätta en psykiatrisk diagnos på någon som inte är sjuk (eller ND) ses som ett fruktansvärt övergrepp. Anledningen är att man då riskerar förknippas med personer som Avviker på Riktigt. Så det är en ableistisk diskurs som skadar utsatta transpersoner.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Feminism, funkisfeminism och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Problemet med att kämpa för att trans inte ska vara en psykiatrisk diagnos

  1. carlgylling skriver:

    Om ens psyke har ett kön medan kroppen har ett annat borde det ena, enligt vanligt svartvitt tänk, vara fel. Att båda kan vara helt okej men ändå motsäga varandra kan vara svårt att smälta.
    Som jag fattat det anser man att transsexualism inte bör vara en *psykiatrisk* diagnos eftersom det låter som om missmatchningen mellan psyke och kropp beror på att ens könsidentitet är fel. Vilket ju är vad cissexistiska människor anser, och då ger psykiatrin dem så att säga rätt. Ungefär som att ”ja, deras könsidentitet är egentligen bara inbillning, men eftersom det inte går att bota dem från det får vi väl ändra på kroppen istället”.

    Fast med det resonemanget skulle det också vara konstigt att låta könsdysfori vara en psykiatrisk diagnos. Jag tror inte de har tänkt till ordentligt.

    Oviljan från transpersoner att klassa sitt transskap som psykisk sjukdom beror säkert, som du säger, till viss del på svaga gruppers tendens att sparka på andra svaga grupper i sin egen kamp för att få det bättre, men också i hög grad på att ”det är en psykisk sjukdom” faktiskt används för att ogiltigförklara deras transskap – och det är där likheten finns med att homosexualitet var en psykiatrisk diagnos.

    Man kan förstås också se det som en psykiatrisk diagnos på så vis att det är någon som mår väldigt psykiskt dåligt över något och därför behöver vård. Jag antar att det är en sådan tolkning du utgått ifrån, men det är nog inte det vanligaste sättet att uppfatta psykiatrisk diagnos på. Vilket ju hänger ihop med den populära bilden av psykisk sjukdom som typ ”hen tror att hen är en buss”, ”min andra personlighet sa åt mig att mörda honom”, och liknande. Så visst, att transsexualism som psykiatrisk diagnos kan användas för att ogiltigförklara transpersoner, beror ju på ableismen i samhället.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Jag vill vara tydlig med en sak: Att transpersoner inte vill klassa trans som en psykisk sjukdom eller störning är helt rätt, eftersom det inte är en sjukdom. Problemet är när man uppvisar sådan beröringsskräck mot allt som kan förknippas med psykisk sjukdom eller neurodivergens (ofta gör man ju ingen skillnad på de två heller). Det går ju att förklara att något inte är en sjukdom, utan därför också säga att det är världens hemskaste sak att tas för psykiskt sjuk.

      Liked by 2 people

  2. Ping: Trans och autism är en bättre jämförelse | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s