När ableism endast är ett problem för att icke-funkisar kan drabbas av det när de blir äldre

joestar.jpg

Det talas ibland om diskriminering mot äldre, fast mycket av denna diskriminering är egentligen diskriminering mot funkisar. Många förvärvar funktionsnedsättningar när de blir äldre. Många som levt ett liv utan några betydande funktionsnedsättningar upptäcker då, att de inte längre kan ta sin rätt till självbestämmande för givet, och att om du har ett stort hjälpbehov kommer du knappt ses som människa.

För den som inte är funkis är det en väldigt skrämmande tanke, att de en dag kommer att utelämnas till hjälp från ett samhälle som betraktar dem som inte fullständiga människor.

För många funkisar är detta en skrämmande verklighet, idag och varje dag, som inte har något med ålderdom att göra.

Äldre personer som har funktionsnedsättningar på grund av ålderdom räknas i allmänhetens ögon inte riktigt som funkisar.  Att förlora vissa förmågor, att inte kunna arbeta, att behöva hjälp för att klara sig, det ses som en naturlig del av ålderdomen. Men ableistiska strukturer är djupt rotade. Funktionsnedsatta äldre kommer att råka ut för samma ableism, med infantilisering och avhumanisering, som funkisar möter hela sitt liv. Det finns en motsättning här. Funktionsnedsättning betraktas som en naturlig del av ålderdomen, men vårt samhälle är djupt ableistiskt och äldre funkisar kommer inte undan. En konsekvens av denna motsättning är dock att ableism i allmänhet betraktas som mycket mer upprörande när den drabbar äldre personer, vars funktionsnedsättning är en konsekvens av ålderdom. Till skillnad från de ”riktiga” funkisarna kan gamla människor vara vem som helst, och vem som helst kan bli gammal, och därför är det orättvist att de ska behandlas sämre för det.

Till skillnad från oss som är funkisar hela tiden och därför förtjänar vår situation från dag ett.

Ett övertydligt exempel på hur ableism endast är värt att uppmärksammas då det drabbar äldre går att hitta i denna text på Myndigheten för Delaktighet. Texten handlar om att ”vi” blir äldre och därför kommer vi få funktionsnedsättningar och därför måste samhället ändras så att ”vi” inte förlorar några av våra privilegier på grund av detta.

Det som är anmärkningsvärt är att Myndigheten för delaktighet (MFD) gång på gång ger exempel på vad som är konsekvenser av det ableistiska förtryck som funkisar dagligen lever med, men de beskriver det som något som drabbar ”oss när vi blir äldre”.

MFD:s budskap är: När vi blir gamla kan vi drabbas av funktionsnedsättningar och därför är det viktigt att sammhället är tillgängligt för personer med funktionsnedsättningar.

Efter en berättelse om en upprörd brasiliansk diplomat (oklar relevans) och ett konstaterande om att ”vi blir äldre varje dag”, kommer själva problemformuleringen:

”Statistiskt kommer många av oss att må ganska bra högt upp i åren, men de flesta kommer ändå att få leva med en funktionsnedsättning en kortare eller längre tid. Om våra år på ålderns höst ska bli goda beror inte bara på hur mycket vi lyckas pensionsspara eller hur bra vård vi får. Det handlar lika mycket om vår gemensamma förmåga att bygga ett samhälle som i sina olika funktioner är så innovativt och flexibelt att det kan möta våra behov, även när behoven förändras på grund av ålder och sjukdom.”

De flesta kommer få leva med en funktionsnedsättning ”en kortare eller längre tid”. För att vi ska kunna leva ett gott liv även på ålderns höst är det viktigt att vi har ett tillgängligt samhälle som möter våra behov.

Detta är såklart även viktigt för att funkisar ska kunna leva ett gott liv på det som jag antar metaforiskt kan beskrivas som ålderns vår och sommar, men vi är inte viktiga. De enda som betyder något är de som nu inte är funkisar. Hur är det med de som är funkisar hela livet? Vem bryr sig?

”Det faktum att så många av oss redan är och kommer att bli äldre understryker vikten av att inte begå fler utestängande misstag i vårt gemensamma samhällsbygge. Ålderdomen och de förändringar i livsvillkor det innebär är en naturlig del av livet. Vi har alla samma rätt att få välja det liv vi vill leva och att fortsätta vara delaktiga när vi blir äldre, så som när vi var unga.” (Min fetmarkering).

Detta visar återigen hur vi som är permanent funkisar inte räknas. Vi har samma rätt att välja det liv vi vill leva och att vara delaktiva som när vi var unga. Men vad betyder det för de funkisar som aldrig haft rätt att  välja hur vi vill leva, och som aldrig varit delaktiga i samhället? En bokstavlig tolkning ger att vi inte heller bör ha dessa rättigheter när vi blir äldre. Och det är nog inte långt ifrån sanningen. Funkisar räknas inte. De enda som räknas är att de approximativt normfungerande riskerar att få någon funktionsnedsättning senare i livet och förlora några av sina privilegier. Den som är funkis hela livet förtjänar sin situation, men den som inte är funkis vill inte behöva hamna där.

Texten vänder sig till personer utan funktionsnedsättningar, och varnar dem för att de kan bli funkisar i framtiden. Det ”vi” som används i texten syftar inte på funkisar. Det blir ännu tydligaste i nästa stycke:

”Jag tycker att det är konstigt att ett antal födelsedagar ska avgöra utgångspunkt. Som yngre ser vi det som självklart att ställa krav utifrån det vi vill, behöver och har rätt till. När vi blir äldre ska vi vara tacksamma, vänta men framför allt överlåta till andra att avgöra vad vi behöver. Det krävs en synvända. Ålderdom är inte en väntan på slutet utan en annan fas i livet, med nya villkor.”

För den som är yngre är det ”självklart att ställa krav utifrån det vi vill, behöver och har rätt till”. Förutom att om du har en funktionsnedsättning är det inte det. Vi kan ställa krav men, vi kan aldrig förvänta oss att kraven ska hörsammas. Vi kan inte vänta oss att få det vi vill, behöver eller har rätt till.

När vi blir äldre ska vi vara tacksamma och överlåta till andra att avgöra vad vi behöver? Fast så är det redan för funkisar oavsett ålder. Vi ska vara tacksamma för allt vi får, oavsett om det är vad vi behöver eller inte, och vi antas inte kunna förstå våra egna behov.

Det som författaren kopplar till ålderdom har egentligen inte med ålderdom att göra. Det handlar om funktionsnedsättning. Ableds är rädda att de när de blir äldre ska få en funktionsnedsättning och därför behandlas på samma sätt som de behandlar funkisar oavsett ålder.

Om något är det ju lättare att vara funkis som gammal. För som jag sa tidigare, det tas för givet att funktionsnedsättning är en del av ålderdomen. Äldre blir inte misstrodda på samma sätt som yngre när de har ont, svårt att röra sig, osv osv.

När vi blivit tillräckligt gamla behöver vi inte arbeta. Samhället utgår ifrån att äldre inte kan arbeta, och ska kunna överleva ändå. Däremot straffas vi för funktionsnedsättningar vi haft tidigare i livet. Den som aldrig kunnat arbeta får lägsta möjliga pensionen. Men alla får en pension. Yngre människor som saknar arbetsförmåga har det inte lika lätt. Det är väldigt mycket kontroller, vi behöver diagnos och läkarintyg, och arbetsförmågan ska bedömas av olika myndigheter. Och den som klarar sig igenom den bedömningen får det, som äldre pensionärer får tillgång till automatiskt.

Den som är funktionsnedsatt hela livet, eller förvärvar sin funktionsnedsättning i unga år, blir misstrodd och misstänkliggjord, och samhället sätter en enorm press på oss för att göra oss arbetsföra. Den som är ung får höra att den inte kan ha svåra smärtor, för sånt får en först när en blir gammal. En ung person med begränsad rörlighet kan bli utskälld för att hen inte ger företräde åt äldre på prioriterade sittplatser på bussen, oavsett vem som egentligen har störst behov av platsen.

Och den som är funkis hela livet kommer drabbas av ableism under ett helt liv, den som blir funkis som äldre kommer ”bara” lida av detta under en del av sitt liv.

Detta säger jag inte för att förminska den systematiska ableism som äldre drabbas för, men jag vill visa att det i första hand handlar om just ableism. Det är inte en fråga om åldersdiskriminering, och yngre funkisar har inte någon fördel jämfört med äldre som har samma funktionsnedsättningar.

Dessutom är medfödda funktionsnedsättningar ofta bland de mest stigmatiserade. Förvärvade funktionsnedsättningar är generellt sett mindre stigmatiserade, i synnerhet när de är förvärvade i sen ålder.

Strukturell ableism drabbar även äldre, men de som drabbas värst är de som är funkisar under hela livet. Ableds fruktar tanken på att de en dag kommer förlora de privilegier de tar för givna, och i sin rädsla kan de ibland väcka tanken på att vi borde börja tänka på att göra samhället tillgängligare. Men det kommer aldrig att leda till något. För de är i första hand de som för tillfället åtnjuter de största fördelar av ableistiska hierarkier. De vill inte se ableism, de vill inte se den maktordning som förtrycker funkisar, och de vill inte se vad det verkligen innebär att vara funkis i vårt samhälle. Att de då och då blir lite skärrade av tanken på att de en dag kan få uppleva en begränsad del av det som många funkisar upplever hela livet, kommer inte leda till mer än något enstaka fånigt debattinlägg som det här hos Myndigheten för delaktighet.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i ableism, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s