Att ”sätta diagnos” på historiska personer

mozart

Mozart – Påstås ibland ha varit autistisk.

November är månaden för autistisk historia och jag har funderat lite över det fenomen som ibland missvisande kallas för att ”sätta diagnos” på berömda historiska personer. Egentligen handlar det om att säga att den eller den historiska personer verkar ha varit autistisk. Det är bara att ”sätta diagnos” om det görs av någon som har ett medicinskt perspektiv på autism, och det är inte dem som ska skriva vår historia.

Den intressanta frågan är, är det rätt att i efterhand identifiera historiska personer som autister? Och i så fall, när är det rätt och hur bör vi göra? Det finns olika synsätt på detta. Som jag ser det finns det inget problem i sig med att identifiera historiska personer som autistiska (eller sannolikt autistiska om vi inte vill vara bergsäkra), men det är viktigt att vara medvetna om hur vi gör det och i vilket syfte. Och om vi ser till hur det faktiskt görs, så finns det väldigt stora problem. Om du googlar på autism och historiska personer hittar du en uppsjö av listor på olika vita män, ofta mäktiga och privilegierade, som påstås eventuellt ha haft autism (det är mycket personen-först-språk i de texterna). Jag gissar att det mesta av det här inte skrivs av autister, även om de verkar vara rätt populärt bland en viss kategori aspie-snubbar.

Men låt oss först diskutera frågan om ifall det är principiellt fel att säga att en död historisk person är autistisk. Jag har svårt att se hur det skulle kunna vara det. Det är i alla fall inte mer fel än att säga att någon historisk person är t.ex. kvinna utan att vi har några säkra källor som bekräftar hennes könsidentitet. Det är fullt möjligt att vi missar att någon person egentligen var trans/ickebinär, och det är visserligen synd men det finns ändå inte mycket att göra mer än att utgå ifrån de historiska källor som finns. Att inte vilja göra några antaganden låter kanske bra, men i praktiken skulle det bara göra det svårare att förstå historien. Det skulle till exempel bli omöjligt att kritisera historieböckerna för att vara mansdominerade, om kritiken kan slås tillbaka med att ”det vet du inte säkert”. Ett annat problem är när det finns faktiska källor som visar att en person som exempelvis antas vara kvinna, själv har beskrivit sitt kön på ett sätt som talar för att det antagandet inte stämmer, ändå fortsätts beskrivas som kvinna utan reservationer.

Fast det jag egentligen vill komma fram till är ifall det är rätt eller fel att göra antaganden om historiska personers kön. Det jag vill säga är att det är lika rätt eller fel att göra det, som att säga att någon är autistisk. Så om du vill säga att det är fel, som princip, att säga att en historisk person är autistisk, då måste du även vara beredd att försvara samma ståndpunkt när det kommer till andra aspekter av en människas identitet. Det finns de som säger att det är fel att påstå att en död person är autistisk, eftersom det inte går att göra en riktig psykiatrisk utredning. Men det är inte relevant, för det handlar inte om att sätta en klinisk diagnos. Det handlar om hur vi autister ska skriva vår historia. Läkare och psykologer är irrelevanta. De har ingen rätt att bestämma vem som är autistisk till att börja med. Deras utredningar är ett nödvändigt ont i vårt ableistiska samhälle, men de kan ärligt talat ge fan i vår historia.

Även om vi ser autism som en identitet kvarstår dock frågan dels om det är möjligt att avgöra att någon (sannolikt) var autistisk, och dels om det är relevant. Hur hjälper det oss att komma fram till att någon viss person kanske var autistisk? Detta är en väldigt viktig fråga.

En vanlig förklaring är att det handlar om att hitta ”förebilder”, i synnerhet för unga autister som just fått en diagnos. Att hitta historiska förebilder skulle kunna vara något positivt, men så som det ofta görs finns det mycket att kritisera. För det man gör är att hitta någon berömd historisk person och säga att den nog var autistisk. Och det kan mycket väl stämma, personen kanske hade typiskt autistiska personlighetsdrag. Problemet är att det verkligen mest bara handlar om att vi ska kunna identifiera oss med privilegierade och berömda personer. Det är aldrig personer som beskrivs som att ha utkämpat de kamper som är så del av många autistiska erfarenheter. Dessutom är det nästan uteslutande vita män med makt och privilegier som får vara historiska autister.

Ett exempel på en historisk person som ofta beskrivs som potentiellt autistisk är Albert Einstein. Jag vet inte om det finns grund för det men låt oss säga att det gör det. Jag har inte svårt att tro att det finns en del autister bland de som gjort viktiga vetenskapliga upptäckter genom historien. Men när man talar om att Einstein var autistisk handlar det vad jag sett om att hans personlighet kanske var udda. Det jag vill veta är, fick Einstein utstå omfattande diskriminering för att han avvek från normen? Kämpade han mot otillgänglighet i forskarvärlden? Var han själv någon som kritiserade ableism? Om svaret på dessa frågor är ja, bör detta vara en central del av berättelsen om Einstein som autistisk. Om svaret är nej, om han bara var en briljant forskare med en udda personlighet, är jag inte intresserad av att göra honom till en historisk autistisk förebild.

Som tidigare nämnt är det uteslutande vita män som föräras titeln ”misstänkt autist”. En del var personer med omfattande makt och privilegier (bland annat Thomas Jefferson av alla människor). Det är ju möjligt att de verkligen var autistiska, jag har ingen aning, men eftersom hela grejen bygger på att vi ska beundra mäktiga och privilegierade personer, och höja autisters status genom att förknippa oss själva med mäktiga vita män, vill jag verkligen inte att vi vandrar in på den vägen. Andra påstådda autister tycker jag är mer intressanta. Mozart är ett exempel. Som jag förstår det var Mozart vars enorma talanger exploaterades friskt av överheten samtidigt som Mozart själv lämnades att kämpa med fattigdom och missbruk, och att han vad neurodivergent kan ha haft mycket att göra med hans situation. Eftersom jag saknar någon djupare kunskap om Mozart vill jag inte säga mer än så, men jag tycker att det låter som en potentiellt intressant autistisk historisk berömdhet, just för att hans historia innefattar motgång och kamp som präglas av att han var autistisk (om han var det, jag vet inte).

Om vi ska utnämna historiska personer till autister så bör det vara personer vars omständigheter präglats av att de var (eventuellt) autistiska, och som har upplevt motgångar som autister kan känna igen sig i. Annars handlar det bara om att beundra människor för att de var duktiga och framgångsrika, och det är inte hälsosamt. I synnerhet inte för autister, som inte nödvändigtvis får tillfälle att känna sig duktiga och framgångsrika. Och vi måste sluta med att bara leta efter historiska autister hos vita män. Om vi vill hitta förebilder är det särskilt viktigt att andra grupper är  representerade.

Att leta efter historiska autister kan dock handla om mer än att identifiera berömda historiska personer som autistiska. En fråga är ju, hur har autister behandlats genom under olika historiska epoker? Vad gjorde man med personer som avvek från normen på sätt som är bekanta för autister? Det kanske är något som har skrivits om redan, men jag har missat det. Det borde i alla fall vara möjligt att forska i detta, och det skulle kunna vara en värdefull del av vår ”förhistoria” (jag kallar det så eftersom det är från innan ”autism” var ett begrepp. Andra intressanta frågor är: har det funnits misstänkt autistiska personer som själva identifierat sina autistiska drag på något sätt, utifrån sina egna förklaringar och teorier? Finns det rentav någon historisk föregångare till nutida autistisk gemenskap? Vet vi något om hur autister utan makt och privilegier hanterat sin egen situation som autister?

Det är sådana frågor som vi borde fokusera på, om vi vill leta efter autister i olika epoker. Inte på vilka berömda, privilegierade män som eventuellt hade autistiska drag. Jag vill veta hur vår situation har sett ut i olika tider och på olika platser och hur autister har kämpat för sin överlevnad. Och för all del, låt oss ha historiska förebilder, men välj då förebilder som själva hade en historia av att kämpa mot ableism och diskriminering. För det är vad tillvaron innebär för den som är autistisk. Att vara autistisk innebär inte att vara en rik och mäktig person som råkar vara udda, eller ens att vara ett excentriskt geni som gör briljanta upptäckter.

Förebilder som bara är rika och mäktiga är inte bara värdelösa utan rentav skadliga. De är personer som har skadat människor, och så länge vi väljer att fokusera på de vita männen är de flesta av dem symboler för vit makt. Så bort med dem. De vetenskapliga och konstnärliga genierna är en annan sak, det är inte nödvändigtvis fel att lyfta fram att de kan ha varit autister. Men det är viktigt att vi gör det på rätt sätt. Det får inte bli grejen där vi säger att autister kan vara värdefulla, eftersom vi kan vara vetenskapliga eller konstnärliga genier (och icke-genier har ingen plats). Förekomsten av autistiska genier bör aldrig dras fram i ett argument för att visa att autister har värde. Aldrig. Däremot kan det vara värdefullt att lyfta fram saker som autister har bidragit med, i synnerhet om det skett i en kontext av att personen straffats för att hen var autistisk. Det autistiska måste ha en social betydelse, och inte bara vara en beskrivning av individens personlighet.

Jag tror att det går att berätta värdefull historia genom att leta efter autister genom historien. Men det måste vara något helt annat än topplistor på vita män som eventuellt hade aspergers för de var lite udda. Och autistisk historia måste skrivas av autister.

Förresten, om ni känner till några relevanta källor eller intressanta historiska personer som kan ha varit autister, får ni gärna dela med er i kommentarerna.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Autistisk kultur, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att ”sätta diagnos” på historiska personer

  1. carlgylling skriver:

    Jag förstår och instämmer i det du vill föra fram. Samtidigt hör de historiska personer jag ser som väldigt tydligt autister just till den grupp du inte vill se fler exempel av, nämligen privilegierade vita män. (Karl XI och Karl XII). Skälet till att det är just de som är mina exempel, är att jag kan så pass mycket om deras personlighet och liv att jag kan yttra mig ganska säkert om dem. Och att jag kan det, beror förstås till stor del på att deras samtid såg dem som tillräckligt viktiga för att dokumentera vad de sa och gjorde.

    Det finns en anledning till att privilegierade män med autistisk personlighet inte direkt har någon personlig kamp mot ableism att lyfta fram sådär som du önskar. Drag som kanske hade fått personen att uppfattas som konstig och bli utstött om hen tillhört en annan grupp, var lättare att komma undan med om personen var en privilegierad man. Det gör dem dock inte till mindre autistiska. Bara till privilegierade autister.
    Ändå, fastän de hade makt, uppfattades både Karl XI och XII som socialt avvikande och konstiga av sin samtid. Karl XI hade även dyslexi, och Karl XII var förmodligen asexuell – eller i alla fall inte straight, så de var utanför normen på fler sätt än ett.

    När man är ung, annorlunda och letar förebilder väljer man gärna någon person som liknar en själv men är starkare/modigare/har högre status. Men jag håller med om att det är fel att bara uppmärksamma de som hade hög status i historien. Och då menar jag inte bara autister, utan historiska personer generellt. Med historieskrivningens starka fokus på eliter är det lätt att få en känsla av att man bara är värd nåt om man själv blir en av dem.

    Gilla

  2. netza skriver:

    Jag har lite svårt för såna där listor, både om historiska personer och om nutida kändisar. För det känns som att enda syftet till att de görs är för att kunna säga ”Kolla vad fantastik, smart och framgångsrik en person kan vara TROTS att den har/är [diagnos]”.

    Liked by 1 person

  3. neurodiversiv skriver:

    Håller med om att förutsättningarna som någon levat under måste tas hänsyn till. Men jag ser inte att en person som levt med privilegier inte skulle kunna vara en förebild per definition. Fast sådana här listor blir lätt ytliga och leder tanken fel. Som att man ska prestera enligt normen för att duga och det är ju djupt problematiskt. Att hitta sin egen väg är så oerhört viktigt. Det kan vara svårt att se att hostoriska förebilder skulle kunna vara till verklig hjälp i ett större perspektiv. Om det inte handlar om en person som varit sann mot sig själv och det kan ju vara svårt att veta.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Det handlar inte om att någon som haft någon sorts privilegier inte kan vara en förebild per definition. Men någon som är berömd för att den är rik och mäktig är inte en bra förebild. Att ha makt och rikedom är inte beundransvärt. Det bygger på förtryck och exploatering av andra människor. Sedan finns det sällsynta personer som haft stora privilegier men som faktiskt försökt göra något bra av det. Men det är sällsynt.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s