Omorganisera er (och säg inte åt människor i sorg vad de ska göra)

grat5

Jag vill inte prata om presidentvalet. Det finns mycket att säga om det och det sägs ännu mer, men jag har inget att tillföra.

Jag ville däremot säga något som en fras som yttras av många nu. ”Sörj inte, organisera”. Det är nu många som säger åt folk att inte sörja utan organisera i stället. Vilket är helt orimligt. Jag menar, varför kan vi inte göra båda delarna? Det finns ingen motsättning. Och sluta säga åt människor i sorg vad de ska göra. De som säger att en inte ska sörja är ofta de som har minst anledning att göra det, och de som sörjer är de som har störst anledning att känna sorg och rädsla.

Jag vet att orden har en historia. Flera personer på Twitter var vänliga nog att informera mig om detta. Det ändrar inte min poäng, utan stärker den. Jag kan inte mycket av historien men så här har jag förstått det. Joe Hill, som kämpade modigt för arbetares rättigheter, sade innan han avrättades, att arbetarrörelsen inte skulle ödsla tid på sorg utan organisera motstånd i stället.

Det var ädla ord i ett heroiskt ögonblick. Men när relativt privilegierade personer som har minst att förlora yttrar de orden, är det varken ädelt eller heroiskt. När en privilegierad vit man uppmanar folk att inte sörja över en händelse, som allra minst drabbar honom själv, men som däremot är extremt skrämmande för marginaliserade minoriteter, är det knappast att jämföra med samma uppmaning från den som är det främsta offret för händelsen. Låt folk ha sina känslor liksom.

Själva uppmaningen om att organisera är också rätt värdelös. Att organisera motstånd är bra, och det är inte fel att påminna om detta. Problemet är att orden nu ofta används av relativt privilegierade personer för att skuldbelägga marginaliserade individer för att de inte deltar i organiserad kamp av det slag, som den relativt privilegierade personen vill se. Samtidigt gör de ingenting för att se till att deras egen organisation eller rörelse inte exkluderar marginaliserade grupper.

Det är lätt att ”organisera sig” när en redan är välkommen i befintliga organisationer. Den som inte själv påverkas av problem med rasism, ableism cissexism etc, kan ju lätt lägga skulden på rasifierade, funkisar och transpersoner som inte deltar i organisationen. Men den som verkligen vill att alla ska organisera sig och stå enade i kampen, måste arbeta för att nedmontera rasistiska, ableistiska och cissexistiska barriärer. Det är inget som kan utkrävas från den som exkluderas.

För mig som autistisk funkis finns det knappast någon relevant organisation där jag skulle känna mig välkommen. Jag har några gånger försökt engagera mig i vänsterorienterade politiska organisationer men jag gav upp på det. Dels på grund av bristande tillgänglighet (för sådana organisationer bryr sig inte alls om tillgänglighet), och dels på grund av ableistiska attityder (dvs att folk ganska öppet hatar funkisar). Även när jag klarade av att delta kände jag att de andra mest bara tolererade mig, men egentligen inte alls ville ha mig där. Och HBTQ-rörelsen vill inte veta av det faktum att autister så väldigt överrepresenterade inom gruppen HBTQ, utan gör sitt bästa för att låtsas som att vi inte existerar. Jag har aldrig sett någon relevant organisation ta sådana problem på allvar. Så okej, de vill inte att sådana som jag ska delta men vi ska känna oss dåliga över att vi inte deltar? Vad sägs om att ni som inte utestängs tar lite eget ansvar i stället.

Jag önskar att det fanns en organiserad autistisk rörelse i Sverige. En som är till för alla autister. Allt vi har är en värdelös anhörigorganisation som inte ens tar avstånd från att misshandla autister i syfte att normalisera oss. Det finns ingen inkluderande rörelse för och av autister. Jag skulle älska att se en sådan och om jag på något sätt kan bidra till att skapa en sådan vill jag göra det. Men det är ett mycket större projekt än att bara gå med i vilken organisation eller rörelse som helst när alla är anpassade efter hur en själv fungerar. Att ableds som inte vill ha med oss i sina organisationer talar om vikten av att alla ska organisera sig hjälper liksom inte heller.

För den som på riktigt vill att fler ska organisera sig har jag två förslag.

  1. Arbeta för att din egen organisation/rörelse inte ska utestänga personer som vill organisera sig.
  2. Ta på allvar sådana orättvisor och förtryck som inte drabbar dig personligen.
  3. Erbjud praktiskt användbar hjälp till de som vill starta nya organisationer.

Det är väl ungefär det jag kommer på. Alltså jag vet inte ett skit om hur man gör så jag har inga mer praktiska förslag, men just dessa punkter borde vara rätt uppenbara.

Någon kanske invänder att dessa uppmaningar om att ”organisera sig” inte handlar om att skambelägga marginaliserade personer utan resurser att delta. Mot denna invändig invänder jag att jo, det är just vad det är. Säg inte att det inte är så det används, för det är just så det används. Tomma uppmaningar om att ”organisera sig” är värdelösa och gör inte mycket mer än skuldbelägga de som inte kan organisera sig. De som inte organiserar sig pga de bryr sig inte ett skit, de kommer ju inte heller lyssna på den där uppmaningen. Dessutom följs uppmaningarna ofta direkt av uttalanden om hur dåliga folk är som inte deltar oavsett anledning.

Eftersom problemen finns i befintliga organisationer är det som behövs kanske främst en omorganisering, bort från organiserad exkludering.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Funkispolitik, Samhälle och politik, Samhällsanalys, tillgänglighet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Omorganisera er (och säg inte åt människor i sorg vad de ska göra)

  1. carlgylling skriver:

    En annan sak är att autister kan ha svårt med det där organiserandet just pga att de är autister. Jag har definitivt svårt med den biten eftersom det innehåller typ allt som jag inte kan :p Värva folk, ordna träffar, GÅ på träffar när man är svintrött pga att ha varit social hela dagen på sitt jobb, sköta byråkrati, ta sig an uppdrag som man måste lyckas få sig till att göra på sin fritid, ”sälja” in sitt budskap etcetera etcetera. Om jag får välja mellan att driva en politisk förening och göra en till tunnel genom Hallandsåsen med en gaffel, låter det senare nog faktiskt enklast.

    Liked by 2 people

  2. Ping: En kamp för frihet och rättvisa där alla behövs | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s