Varför ska ableism inte analyseras som det samhällsomfattande strukturella förtryck det är?

intersektionella analysen.jpg

Och jag vet att uppmaningar om att inkludera något i ”den intersektionella analysen” numera tas som ett skämt men behovet av att tala om ableistiskt förtryck är inget skämt.

Det kan vara svårt att tro, men det finns inom vänstern som blir väldigt upprörda om en försöker tala om strukturellt förtryck mot funkisar. Det är inte bara det förtrycket de inte vill höra om, utan de tycker i allmänhet att det är en skam att det finns människor som talar om maktordningar som inte drabbar dem själva. Det finns alltid vänstersnubbarna, som tycker att klass är den enda relevanta maktordningen, och att tala om något annat är ”identitetspolitik” och mycket fult. Andra som vill vara lite mer Intersektionella hävdar att det finns tre riktiga maktordningar, och allt annat är bullshit eller obetydliga fotnoter. De tre Riktiga Maktordningarna, säger de, är klassamhället, patriarkatet och den strukturell rasismen. Ableism däremot, är inte en riktig maktordning. Nyligen såg jag någon som till och med hävdade, att det var ett hån att likställa ableism med de ”Tre Stora Förtrycken”, och många verkade hålla med så det är nog inte en så ovanlig uppfattning. Man talar ju inte om ableism specifikt, utan ableism ingår i någon vag kategori av jättetöntiga små förtryck som ni bara pratar om för att ni inte har en Riktig Analys för den som har en riktig analys vet hur töntigt det är att bry sig om vad ni säger. Och i vad som uppfattas som fåniga obetydliga små förtryck som absolut inte får sammanblandas med De Tre Stora, ingår självfallet den ableistiska maktordningen.

Enligt teorin om De Tre Stora finns det alltså tre maktordningar som skiljer sig från andra maktordningar på ett sätt som innebär att de förtjänar en privilegierad plats i analyser av förtryck. De är överst i en hierarki av förtryck och har en särskild betydelse och andra maktordningar, som strukturell ableism, kan inte likställas med dessa.

Detta väcker nu en uppenbar fråga.

Varför i helvete då?

Jag menar verkligen det, det är inte uppenbart på något sätt. Vad är det som gör att ableism är en mindre viktig eller mindre fundamental samhällsordning, än de ”tre stora”. Varför är ableismen inte ”stor”? Jag har nästan aldrig sett någon som faktiskt argumenterar för den ståndpunkten (med ett undantag, som jag återkommer till). Det är mest en sån sak som man ser som så självklar, att det inte alls behöver argumenteras för, utan man tar det bara för givet. Eller om inte annat har jag inte hittat någon som är villig att förklara varför ableism är en annan, mindre viktig, maktstruktur. För det är som sagt inte alls uppenbart.

Handlar det om hur många som berörs? Knappast. Funkisar utgör en minoritet av befolkningen, men det är en väldigt stor minoritet. Exakt hur stor beror på vem du frågar, men enligt en undersökning som SCB gjort handlar det om 25 procent av befolkningen (om ni vill ha källa på detta kan ni kolla min masteruppsats). Det är ingen liten grupp, det är en fjärdedel av befolkningen. Så det kan inte vara det som göra att strukturell ableism inte är en av de stora.

Handlar det om vilka konsekvenser förtrycket har för de som drabbas? Jag har svårt att förstå hur någon skulle kunna argumentera för det. Funkisar utsätts för systematiskt våld, möter diskriminering, fattigdom, stigmatisering,  exkludering, förstörd hälsa och så vidare. Jag har skrivit mycket på den här bloggen om det förtryck som funkisar utsätts för, så jag tänker inte gå närmare in på detta nu. Det räcker att konstatera att ableistiska strukturer genomsyrar varje del av samhället och att det är ett förtryck som har långtgående konsekvenser för de som utsätts för det. Det kan alltså inte vara detta som avgör om en maktordning är en av De Stora.

Så vad finns det då för argument för att den ableistiska maktordningen skulle vara mindre relevant, än andra stora maktordningar? Jag har faktiskt bara kommit förbi ett exempel på att någon faktiskt försöker argumentera för detta. Detta argument beskrivs av en Mårten Söder i en översiktlig akademisk test med titeln ”Swedish social disability research: a short version of a long story”. Söder hänvisar till en bok om intersektionalitet som jag gärna kollat upp om det inte vore för den tråkiga omständigheten att böcker kostar pengar. Så jag får hålla till godo med Söders sammanfattning av författarnas argument.

Enligt dessa författare finns det fyra kriterier som ska gälla för att en ”maktaxel” ska vara en maktordning som bör inkluderas i en intersektionell analys. Det första kriteriet är att den ska vara ”stabil över tid”. Det andra att den underordnade inte kan undkomma sin position. Det ska vara omöjligt (eller väldigt svårt) att ändra sin position på maktaxeln. Det tredje kriteriet är att det råder ett ”antagonistiskt förhållande” mellan överordnad och underordnad, där det som är bra för den överordnade är dåligt för den underordnade (och tvärtom). Det fjärde och sista kriteriet är att denna relation innebär att den underordnade gruppen blir exploaterad.

Och funkisar, menar de, blir inte exploaterade. Funkisar utsätts drabbas av stigmatisering, i och med att de bryter mot funktionsnormen. Precis som personer som avviker från normer kring kön och sexuell läggning blir stigmatiserade och straffas för sin avvikelse, så utsätts även funkisar för stigmatisering och bestraffning. Men eftersom det inte förekommer systematisk exploatering av funkisar, kan ableism inte ses som en maktstruktur på samma sätt som klass, patriarkatet, eller strukturell rasism. Det är det argument som Söder återger, till vad som skulle skilja ableism från de Tre Stora Maktordningarna. Ableism skiljer sig från de ”riktiga” maktordningarna eftersom funkisar inte exploateras.

Problemet med detta är att det inte stämmer. Jag vet inte hur de författare som Söder hänvisar till kan påstå att funkisar inte exploateras, men det visar i alla fall att de inte gjort några ansträngningar att analysera frågan. För ett centralt inslag i den ableistiska samhällsordningen är just att den underordnade gruppen exploateras av den överordnade. I mitt förra inlägg skriver jag om hur funkisar tvingas utföra oavlönat och osynligt arbete på stor skala, till fördel för den överordnade normfungerande majoriteten. Det är lätt att blunda för detta, men desto svårare är det att på allvar argumentera för att det inte sker. Det är ett omfattande arbete som funkisar tvingas utföra tack vare ableistiska strukturer, och det är till fördel för den dominerande majoriteten. Så enligt de fyra kriterier som beskrivs ovan är ableism att klassa som en maktordning av samma betydelse, som de Tre Stora, oavsett om författarna själva anser detta.

För att sammanfatta: Strukturell ableism berör en stor del av befolkningen, har långtgående konsekvenser för de som drabbas, och uppfyller även kravet på att innebära ett systematiskt utnyttjande av en underordnad grupp.

Så då återkommer vi till den ursprungliga frågan. Varför är den ableistiska maktordningen mindre viktig än de tre, som brukar definieras som de mest grundläggande maktordningarna? Varför borde vi inte ge analysen av strukturell ableism samma prioritet?

Varför i helvete då?

Vid det här laget har väl frågorna nästan förvandlats till den retoriska varianten, förutom att jag faktiskt på riktigt undrar om folk har några faktiska skäl. Mer än att de bara hatar funkisar alltså. Om det finns några riktiga invändningar som jag inte besvarat här, skulle jag gärna vilja veta vad. Men oavsett vilket står jag fast vid, att den ableistiska maktordningen är lika viktig som någon annan, och en komplett analys av samhälleligt förtryck kan inte bortse från strukturell ableism.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Funkispolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Varför ska ableism inte analyseras som det samhällsomfattande strukturella förtryck det är?

  1. abc skriver:

    Feminismen betraktades på samma sätt i förhållande till klasskampen långt fram i senare hälften av 1900-talet. ”Jämställdheten följer automatiskt när proletärerna blir fria, gå och sätt på kaffet är du snäll”.

    Men för att vara rättvis är det bara en del av ett allmänmänskligt mönster. Människans förmåga att inte generalisera sina insikter från ett område till ett annat är förbluffande.

    Och/eller människans vilja att se sig som den som äntligen har insett Allt, så att varje eftersatt grupp måste kämpa samma kamp på nytt även mot folk i kretsar som ser sig som ”progressiva”.

    Liked by 1 person

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s