Funkisars oavlönade, osynliga och omfattande arbete för att anpassa samhället för majoritetens bekvämlighet

Jag vill tala om det väldigt omfattande men osynliga arbete som funkisar ständigt tvingas utföra, för att anpassa varje situation för den ej funktionsnedsattas bekvämlighet. Detta anpassningsarbete, som innebär att icke-funkisar utan att ens tänka på det, ständigt utnyttjar funkisars arbete. Detta är förhållande är en central aspekt av den ableistiska maktordningen. Jag har tidigare skrivit om hur funkisar utnyttjas som gratis arbetskraft av företag. Det jag talar om nu är dock en helt annan form av utnyttjande, som inte går att koppla direkt till kapitalistisk exploatering, och kan ses som en ableistisk exploatering. Funkisar tvingas, i egenskap av funkisar, att utföra arbete till icke-funkisars fördel.

maybkqi

Som ett väldigt omfattande men osynligt arbete är ”universums mörker” kanske inte en helt olämplig liknelse. Och jag behövde en illustration.

Funkisar tvingas utföra arbete för majoritetens bekvämlighet. Detta är bland annat en av konsekvenserna av ett otillgängligt samhälle betyder. Att samhället inte är tillgängligt betyder, att de som utformar samhället (fysisk miljö och byggnader, varor och tjänster, kommunikation, utbildning, bostäder, osv osv.) planerar som om funkisar inte existerar. De bryr sig endast om sin egen bekvämlighet, de bryr sig inte om hur deras beslut påverkar andra än dem själva. På så vis behöver de inte spendera resurser, möda, eller minsta tankekraft, åt att ta hänsyn till några andra behov än sina egna. Funkisar å andra sidan måste ägna mycket arbete åt att ta sig runt de hinder som samhället satt upp. Det krävs mycket arbete för att navigera runt alla hinder som samhället ställer upp. Jag som är autistisk måste till exempel alltid planera utifrån, att jag egentligen inte klarar av att vistas i de flesta miljöer alls. När jag studerade var det upp till mig att hitta sätt att anpassa mig till att lärarna ställde krav på förmågor jag inte hade. Att vistas i skolan ett par timmar för något tråkigt seminarium gjorde mig utmattad i dagar efteråt (så jag måste också planera mitt liv utifrån att vissa dagar helt kommer försvinna).

Som funkis med begränsad kapacitet i ett otillgängligt samhälle har en ofta ett stort behov av information, för att kunna planera sin tillvaro. Information om hur miljöer och byggnader är utformade, vad som kommer hända etcetera. Men omgivningen förstår inte, eller respekterar inte, behovet av information. Information som är viktig för de flesta är lätt att få tag på, information som är viktig för personer med funktionsnedsättningar är inte det (och folk kan vara ovilliga att delge sådan information). Funkisfeministen har skrivit mer utförligt om detta med vilka omfattande förberedelser som krävs för att planera tillvaron för att det ska fungera när samhället är otillgängligt. Och inom vården är det ofta patienten som får ta ansvaret för planering och samordning, vilket är ett väldigt stort arbete, och ju mer omfattande kontakterna med vården blir desto mer arbete läggs över på patienten. Som funkis kan en behöva göra väldigt mycket som är väldigt ansträngande för en själv, eftersom samhället inte alls är villigt att anpassa sig alls.

Alltså, funkisar får ansvar för jobbet med att anpassa sig efter ett otillgängligt samhälle, för att ableds inte ska behöva lyfta ett finger för att göra samhället tillgängligt. Vi måste göra detta jobb för att de ska slippa. Om vi inte skulle behöva göra det arbetet måste andra göra ansträngningar för att samhället ska bli tillgängligt. Ett otillgängligt samhälle innebär att funkisar utför osynligt men omfattande arbete, för att majoriteten inte ska behöva göra några ansträngningar alls.

Funkisar förväntas också utföra extra arbete i alla möjliga situationer, för att omgivningen ska vara bekväm och slippa tänka på några andra behov än sina egna. Ofta framställer man det som att det är omgivningen som anpassar sig efter funkisen. Jag har ofta fått höra det, att alla anpassar sig efter mig hela tiden, och att jag måste tänka på andra också. Och jag tror att många funkisar fått höra samma sak. Men den som tror att det är omgivningen som anpassar sig efter funkisen, har ingen aning om vad hen talar om. Om det ser ut så är det för att alla förväntar sig, att funkisen ska anpassa sig till 100 procent så att ingen annan behöver tänka på saken. När funkisen gör 100 procent av anpassningsarbetet, uppfattas detta som normalt, och man ser inte att någon gör något särskilt över huvud taget. Om funkisen endast klarar av att göra 95 procent av arbetet, kommer man endast uppfatta de fem procent som återstår. Om omgivningen sedan går med på att göra fem procent eller tre procent av arbetet, så är det dessa ansträngningar som anses viktiga, och funkisen ska vara tacksam för alla anpassningar som omgivningen gör.

Autister förväntas ofta att utföra omfattande känslomässigt arbete i sociala situationer och i relationer. Autister förväntas ta ansvar för att läsa av andras känslor och önskningar, och att alltid anpassa sig efter dessa. Att vara autistisk innebär att en alltid får skulden när konflikter eller kommunikationsproblem uppstår, och det följer naturligt av detta att det är vi som tvingas ta det stora ansvaret för att förhindra att sådana situationer uppstår. Autister förväntas anpassa kroppsspråk, tonfall, samtalsämne och så vidare, för att göra sociala situationer bekväma för NT-personer. En vanlig autistisk erfarenhet som jag sett många autister berätta om, är hur de för avancerade anteckningar och bedriver vad som inte sällan närmar sig riktigt forskningsarbete, för att strukturera och analysera vad de vet om ämnet ”hur ska jag bete mig för att göra NT-personer nöjda?”

Konceptet ”sociala regler” innebär ofta godtyckliga regler som man måste följa, men inte får fråga om. Autistiska manifestet skriver om orimliga sociala regler och hur dessa missgynnar autister. Det är nog många autister som uppfattar ”sociala regler” som en social institution vars främsta funktions tycks vara att göra livet svårt för autister. Och den uppfattningen är mer eller mindre korrekt. Man påstår att sociala regler handlar om att behandla sina medmänniskor väl, men det är uppenbart att detta inte stämmer när sociala regler kräver att autister behandlas illa.

eye

Regeln om att tvinga autister till ögonkontakt, exempelvis.

Sociala regler som ställer krav på ögonkontakt är ett tydligt exempel på en regel som kräver att autister ska göra sådant som är direkt plågsamma för dem (utan någon egentlig anledning förutom att det är en regel). ”Sociala regler” är också väldigt godtyckliga, och det är mycket lättare för NT-personer att slippa undan dem, än för autister. Reglerna finns, oftast, men folk är inte konsekventa med när de kräver att reglerna efterlevs och inte. Dessutom är det vanligt att folk ljuger om vilka regler som gäller, eller att de inte förstår reglerna själva. Autister upplever ofta att det enda säkra är att försöka ta reda på alla regler, och alltid följa dem för att vara på den säkra sidan. Det är en del av det omfattande sociala arbete som läggs över på autister, och som kan vara extremt krävande.

Man talar sällan om att autister tvingas utföra socialt och känslomässigt arbete, utan om något säger man att vi inte är kapabla att göra sådant. Men det handlar återigen om att funkisars arbete är osynligt, hur omfattande det än må vara. NT-personer kan luta sig tillbaka och vara nöjda med kunskapen att om det uppstår några problem så beror det på att det är fel på autisten. Men autister vet att så länge de inte anpassar sig till 100 procent till omgivningens krav, så kommer de att få skulden, och många hänger sig till uppgiften att bemästra konsten att vara icke-autister till lags. En del för arbetet med att behaga NT-personer till rent vetenskaplig nivå, och om det var ett forskningsfält hade de kunnat doktorera i det.

Jag skulle tro att autister som kollektiv har en mycket större samlad kunskap om mänsklig psykologi och regler för socialt samspel, än någon annan i världen. Den teoretiska kunskap om mänskligt beteende som går att hitta på autistiska bloggar är helt klart djupare än något som den psykologiska forskningen lyckats åstadkomma. Den dag omvärlden får upp ögonen för detta kommer någon slipad NT-person att tjäna väldigt mycket pengar på det arbete som autister under decennier utfört som del av en överlevnadsstrategi.

Detta är bara några exempel på hur funkisar utför mängder av ”osynligt” arbete för att majoriteten inte ska behöva tänka på att funkisar existerar, eller göra någon ansträngning för att anpassa sig efter någon annans behov än sina egna. Det är mycket obetalt slit i det dolda som krävs, för att varje aspekt av samhället ska anpassas till icke-funkisars fördel, samtidigt som man påstår att anpassningar är något som de gör för oss.

Nu en fråga till er läsare. Vilka är era erfarenheter av att tvingas eller förväntas utföra arbete för den ej funktionsnedsatta majoritetens skull? Lämna gärna en kommentar och berätta. Det vore intressant att höra erfarenheter från fler funkisar. Eventuellt kanske jag skriver något mer inlägg där jag hänvisar till era kommentarer (så säg till om du inte vill att jag ska använda din kommentar till det, annars utgår jag ifrån att det är okej).

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Funkispolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Funkisars oavlönade, osynliga och omfattande arbete för att anpassa samhället för majoritetens bekvämlighet

  1. neurodiversiv skriver:

    Enormt bra skrivet. Massor av igenkänning på detta. Tack!

    Jag upplever vissa sociala situationer som mycket påfrestande. Som fikaraster på jobbet t.ex. Då vill jag kunna ta en paus som alla andra men för mig skulle en paus vara att sitta tyst vid fikabordet om jag inte har något särskilt att säga. Det är inte alltid accepterat utan man ska komma på ”lagom intressanta” korta och samtidigt okontroversiella och inte privata men gärna personliga saker att säga. Så jobbigt. Pausen blir krävande jobb som jag behöver vila efter.

    Många sociala situationer förväntas man prata mer om vad man gör än vad som känns naturligt för mig. Jag pratar hellre om idéer och tankar. Jag är inte vad jag gör liksom. Det krävs ibland att jag repeterar vad jag ska säga att jag gör i olika sammanhang. Som vad gör du när på jobbet, vad gjorde du i helgen.

    Och att avgöra vad andra vill att jag ska fråga om kan vara ansträngande. Jag ser en komplex person i alla jag möter inte en ”hundägare” eller ”mormor” så att jag direkt vet vilken roll som denne vill visa fram och därför vill att man kommenterar för att vara artig och de känner sig lagom personligt tilltalade.

    Tips! Othermindly har skrivit mycket om detta på ett imponerande grundligt sätt, bland annat här https://othermindly.wordpress.com/flocken/.

    Liked by 2 people

  2. SpaceMonkey skriver:

    Igenkänning, så mycket så att jag skrattade tragikomiskt på flera ställen.

    Härom månaden kom jag fram till något som inte slagit mig tidigare: anledningen till varför jag inte kunnat förstå varför en inte får fråga människor om vissa saker. Människor ter sig i överlag bedöma vad en får säga beroende på hur nära en står personen (jag tänker alltid på de där cirklarna jag fick se hos terapeuterna, som mest gjorde mig förvirrad eftersom jag inte alls förstod varför det var cirklar och varför en skulle placera människor i olika cirklar olika nära en när jag själv gav människor varsitt prydligt fack i mitt huvud, alla lika nära) och eftersom jag inte verkar ha den förmågan så förstår inte min hjärna vad som anses vara okej eller inte att fråga andra. Egentligen förstår jag fortfarande inte, för det ter sig så mystiskt för mig och jag har mest accepterat att vill jag inte råka i konstanta konflikter med andra så gör jag bäst i att inte fråga vissa saker, tråkigt tycker jag mest då det är oftast sådant som är intressant. Fast nu vet jag åtminstone (tror jag) varför jag inte kan bedöma det så där magiskt som vissa tycks kunna göra.

    Erfarenheter jag har är alldeles för många egentligen, och jag blir mest förbannad när jag tänker på det. Jag är så tudelad i det också, för ofta fogar jag mig för att jag inte vill råka i konflikt för att konflikter är jobbigt samtidigt så blir jag arg på mig själv för att jag fogar mig. Vet troligen inte ens om när jag gör det alltid, det är tragiskt nog så normaliserat på många plan vid det här laget. Och det gör mig sorgsen, för det är inte så det ska behöva vara.

    Och jag instämmer, den mängden social kunskap autister besitter är förmodligen större an de flesta andras, enbart för att det är det som gäller om en vill överleva.

    Liked by 3 people

  3. Ping: Varför ska ableism inte analyseras som det samhällsomfattande strukturella förtryck det är? | anarkoautism

  4. Ping: Utan tillgänglig information och kommunikation är ert möte inte tillgängligt alls | anarkoautism

  5. Ping: Bildstöd som hjälp för att få energin att räcka hela december – Funkisfeministen

  6. Ping: Autistisk mentalisering som osynligt arbete | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s