När samhället sätter i system att låta företag utnyttja funkisar som gratis arbetskraft

mumin

I mitt senaste inlägg skrev jag om hur funkisar som inte kan arbeta hanteras i ett kapitalistiskt samhälle. Men många funkisar har arbetsförmåga åtminstone i någon grad, och företag har ofta möjlighet att utnyttja dessa som billig eller gratis arbetskraft. Det finns många varianter på detta. I Sverige organiseras den exploatering av mer eller mindre arbetsföra funkisar på flera sätt. Vi har det statliga bolaget Samhall som under de senaste decennierna gått mot allt högre krav på lönsamhet, som väljer ut de mest produktiva funkisarna att arbeta för dem. Mindre produktiva funkisar kan i stället ges bort som gratis arbetskraft till företag. Detta har i Sverige satts i system genom det som kallas ”daglig verksamhet med inriktning på arbete”, vilket betyder att personer med vissa funktionsnedsättningar får arbeta gratis för företag.

Daglig verksamhet är en insats enligt LSS som beviljas till personer med ”utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd” eller förvärvad hjärnskada som medför ”betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder”. Det uttalade syftet med daglig verksamhet är att erbjuda meningsfull sysselsättning till personer som inte kan arbeta. Detta kan innebära olika saker. I många fall handlar det om att ge människor tillfälle att ägna sig åt saker de tycker om, utan att det har någon koppling till arbete. Daglig verksamhet med inriktning på arbete går dock ut på att funkisar får arbeta gratis för företag.

Socialstyrelsens rapport ”På tröskeln – Daglig verksamhet med inriktning på arbete” (länk) beskriver hur detta går till. De ger också en historisk sammanfattning som är rätt intressant:

”Under 1960-talet formulerades den så kallade normaliseringsprincipen som gav en stark skjuts i den ideologiska utvecklingen. Alla människor, också de med utvecklingsstörning, skulle ges möjligheter att leva utifrån samma livsmönster som andra i samhället. Att ha ett arbete att gå till sågs som en viktig del av det normala livet.”

Detta visar väldigt tydligt hur ableistiska och kapitalistiska ideal samverkar. ”Normaliseringsprincipen” är den ideologiska princip som innebär att personer med funktionsnedsättningar ska ”ges möjlighet” (tvingas) att ”leva utifrån samma livsmönster” som personer utan funktionsnedsättningar. Och det normala livet innebär arbete. 1967 infördes omsorgslagen som innebar att Landstingen fick skyldighet att anordna ”sysselsättningshem” där funkisar som levde på institutioner (eller hos sina föräldrar) skulle få möjlighet att arbeta. Arbetsuppgifterna var i stor utsträckning hämtade från tillverkningsindustrin som ”var den tidens normala arbete”.

Sedan 1994 är daglig verksamhet en rättighet enligt LSS. Ett uttalat mål är att så många som möjligt så småningom ska förvärvsarbeta om de har förmåga till det. Socialstyrelsen konstaterar dock att det är väldigt ovanligt att det faktiskt leder till anställning. De funkisar som arbetar gratis för företag kan inte förvänta sig att de någonsin kommer få betalt för sitt arbete. I Socialstyrelsens rapport skildras flera olika exempel på daglig verksamhet med arbetsinriktning.

Det första exemplet är den dagliga verksamheten i Gävle, där en tredjedel av brukarna befinner sig på företag. Detta är ”resultat av en målmedveten strävan” av kommunen mot att koppla den dagliga verksamheten till ”samhällslivet”. Och med ”samhällsliv” menas inte föreningsliv eller aktivism eller något sånt, utan ”samhällsliv” betyder arbetsliv. Därför ska varje deltagare minst en gång i veckan ”delta i en aktivitet som är kopplat till näringslivet eller någon annan arbetsplats”, vilket innebär att man får utföra någon form av gratisarbete på någon arbetsplats. Att övertyga företag om nyttan med gratis arbetskraft är ett centralt mål:

”Att bygga broar till företagen är centralt för EDV i Gävle, och man har en arbetskonsulent som på heltid ägnar sig åt den uppgiften. Det innebär ständigt nya kontakter och dialoger med traktens näringsliv där brukarna presenteras som ”plusresurser” med både praktiska och mänskliga fördelar för verksamheten eller företagen.”

Jag vet inte men jag antar att de praktiska fördelarna är att funkisar kan arbeta och de ”mänskliga” är att de… är människor? För när en väl börjat med att sälja in människor som ”plusresurser” kan det ju behövas ett förtydligande på den punkten. Verksamhets-chefen berättar också att de är noga med att förklara för facken att de inte kommer att ta någons jobb, utan de är endast ett ”plus i kanten”. Dvs de utför riktigt arbete men det är inget riktigt jobb, det är ju inte som att de får lön eller nåt.

Socialstyrelsen ger fler exempel på hur man utnyttjar funkisar som gratis arbetskraft inom daglig verksamhet. Uppsala har också satt i system att låta brukare inom daglig verksamhet jobba gratis på olika arbetsplatser. Elin Lindberg, enhetschefen för den arbetsinriktade dagliga verksamheten i Uppsala berättar hur man arbetar för att få företag att, om kanske inte anställa funkisar så åtminstone utnyttja deras arbetskraft. Hon berättar att av de 150 brukare som arbetar inom verksamheten så skulle endast ”ett knappt tiotal” kunna klara av en övergång till lönearbete om de fick rätt stöd. Varför det nu skulle vara så mycket svårare att arbeta om en får betalt. Lindberg framhåller vikten av att hitta en arbetsplats som passar individens förmågor, och säger att det är de ”tre T:na – tur, tålamod och tillfälle – som avgör om du kommer till rätt plats”. Alltså, du måste ha tur för att hitta en fungerande arbetsplats, och du måste ha tålamod för det kommer antagligen aldrig ske.

Den arbetsinriktade dagliga verksamheten tycks sällan leda till faktiska anställningar, trots att företag som anställer funkisar kan kompenseras med statliga pengar och särskilt stöd. Kapitalistiska vinstintressen hamnar i konflikt med ableistiska föreställningar om att funkisar inte duger till något alls. Många arbetsgivare är dock villiga att låta funkisar jobba gratis för dem, även om de inte vill anställa någon som har en funktionsnedsättning. Jag hittade detta pressmeddelande från 2009 där arbetsförmedlingen redogör för en undersökning av arbetsgivares attityder till att anställa personer med funktionsnedsättningar. Den väldigt missvisande titeln lyder ”Arbetsgivare positiva till att anställa personer med funktionsnedsättning”. Vad de faktiskt berättar är något helt annat, nämligen att endast 50 procent av offentliga arbetsgivare och 40 procent av de privata, uppger att de ens kan tänka sig att anställa en person med funktionsnedsättning. Så inte ens hälften av arbetsgivarna är villiga att ens överväga tanken. Det är dock något fler av arbetsgivarna som kan tänka sig att ”erbjuda praktik eller arbetsträning” till en person med funktionsnedsättning. 63 procent av de offentliga och 45 procent av de privata arbetsgivarna svarade ja på den frågan. Vilket betyder att många arbetsgivare kan tänka sig att låta funkisar jobba gratis för dem, men säger nej till att betala lön till funkisar.

Att personer med funktionsnedsättningar är så oönskade på arbetsmarknaden är visserligen det som ger arbetsgivarna så stora möjligheter att utnyttja funkisar på olika sätt. De som är ”fördomsfria” nog att för att kunna tänka sig att profitera på personer med funktionsnedsättningar får tillgång till billig arbetskraft som inte lätt kan hävda sina rättigheter, och de får ekonomiska bidrag från staten för att de tar hand om funkisar. Dessutom betraktas det närmast som någon storartad välgörenhet av ett privat företag att tjäna pengar på funkisar.

Ett exempel från Socialstyrelsens rapport är McDonalds i Örebro, som blivit specialiserade på att anställa funkisar. Andreas Kenson som är driftansvarig vid restaurangerna berättar att han till en början var ”tveksam till att anställa någon med funktionsnedsättning”. Detta ändrades i mitten av 1990-talet då McDonalds ville ”framträda som ett företag med socialt ansvar på orten” och började samarbeta med stiftelsen Activa, som arbetar med att få ut personer med funktionsnedsättningar för att arbeta inom det privata näringslivet. En viktig fördel med ”de funktionshindrade” är att de framstår som nöjda och glada, och att de ”sprider helt enkelt glädje bland gästerna”. Det är bra för företagets image, och det är ekonomiskt lönsamt, och därför är det viktigt att som arbetsgivare inte vara fördomsfull utan ”se möjligheterna”. Företaget får anställda som är glada och tacksamma att någon alls vill anställa dem, och det gynnar deras image att de tar ett ”socialt ansvar” genom att exploatera personer med funktionsnedsättningar.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Funkispolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När samhället sätter i system att låta företag utnyttja funkisar som gratis arbetskraft

  1. Ping: Funkisars oavlönade, osynliga och omfattande arbete för att anpassa samhället till majoritetens bekvämlighet | anarkoautism

  2. Ping: Om Handikappförbundens namnbyte och deras nya begrepp ”funktionsrätt” | anarkoautism

  3. Ping: Vårdgivarens politiska åsikter hör inte hemma i behandling – Autistiska Manifestet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s