Hur ett kapitalistiskt samhälle förtrycker den som inte har någon arbetskraft att exploatera

hyouka2-1

Ni vet kapitalismen? Ett förtryckande ekonomiskt och socialt system där marginaliserade grupper exploateras för kapitalets profit? Ett system som genom historien har byggt på slaveri, kolonialism, folkmord, miljöförstöring och exploatering av kvinnor och barn? Som tillåter en liten elit att leva i ofattbart välstånd samtidigt som större delen av jordens befolkning lever i fattigdom. Som av vänstern utmålas som roten till det mesta som är dåligt här i världen eftersom det är en passande beskrivning.

Just det, den kapitalismen.

De flesta människor med humana värderingar är överens om att kapitalism inte är någon höjdare. Det finns ingen marginaliserad grupp som inte på ett eller annat sätt brutaliseras av kapitalismen. Och kapitalismen är tätt sammanlänkat med olika förtryckande system, som existerat mycket längre än kapitalismen själv. Det finns de som hävdar att kapitalismen utgör själva grunden för alla förtryckande system, men den teorin faller ju redan av kronologiska skäl. Det används ändå mest som svepskäl av de som inte vill lägga någon vikt vid andra förtryckande samhällsstrukturer än de där arbetarklassen (vilken mot all reson föreställs som bestående av vita män först och främst) exploateras av kapitalet. Mer seriösa vänsteraktivister analyserar hur kapitalism samverkar med maktordningar som patriarkatet och strukturell rasism. I jämförelse med detta talar man väldigt sällan om samverkan mellan kapitalism och ableism, trots att ableism spelar en central roll i kapitalismen.

Kapitalismen är oförenlig med jämlikhet för funkisar. Om vi har kapitalism kan funkisar inte vara jämlika, och om funkisar är jämlika kan vi inte ha kapitalism. Att föreställa sig en värld där kapitalismen existerar utan ableism är helt omöjlig. På det sättet är ableism om något ännu mer en fundamental del av kapitalismen, än till och med patriarkatet eller rasism, även om alla tre maktordningar i praktiken är omöjliga att förstå utan kapitalismen. För när det gäller ableism kan vi inte ens fantisera en värld där det inte är en central del av kapitalismen. En högerfeminist kan drömma om en värld där jämställda bolagsstyrelser exploaterar jämställda arbetare. På samma sätt är det möjligt att fantisera ihop en värld där ett kapitalistiskt system existerar utan imperialism och kolonialism, och där rasistiska strukturer inte är en del av den kapitalistiska ekonomin. En sådan värld vore en fantasivärld, helt avskild från den verklighet vi lever i, lika orealistiskt som en tidsresande rymdenhörning som skjuter laserstrålar och regnbågar ur öronen, men möjligt att fantisera ihop.

En kapitalism utan ableism är inte möjlig att ens fantisera ihop. Det är logiskt omöjligt. För kapitalismen är ett samhällssystem där vårt värde är knutet till vår förmåga att arbeta, och våra rättigheter är vad vi kan förtjäna på arbetsmarknaden. Om detta inte gäller är vi redan framme vid ”åt var och en efter behov”. Detta är egentligen självklart, men trots detta brukar ableism helt utelämnas ur kritiska analyser av kapitalism. Arbetarens värde är, enligt den kapitalistiska logiken, det bytesvärde som hen kan generera genom att arbeta och som förvandlas till profit för kapitalisten. Men den som inte har någon arbetsförmåga har heller inget värde i den kapitalistiska ekonomin.

Jag hamnade en gång i någon sorts diskussion med en marxist som förklarade för mig att ”arbetarklassen” omfattar alla som inte är kapitalister. Hen menade då att ”arbetare” även innefattar de som aldrig någonsin haft förmågan att arbeta. En kan ju använda en sådan kontraintuitiv definition om en vill, men faktum är ju att ”arbetare” brukar tänkas som de vars arbetsförmåga exploateras av kapitalet. Och det säger sig självt att någon som aldrig haft ett uns arbetsförmåga, heller inte kan få sin arbetsförmåga exploaterad av kapitalet. På så vis kan funkisen delvis sägas existera utanför den kapitalistiska logiken.

Jag utgår nu ifrån att funkisar är personer med varaktigt nedsatt arbetsförmåga, vilket är mer eller mindre sant. Även om funktionsnedsättning innebär mer än nedsatt arbetsförmåga (och det finns funkisar som kan jobba heltid utan problem), så är det relevant att i den politisk-ekonomiska analysen se funkisar som personer som saknar arbetsförmåga. Funkisen har då en särskild position i kapitalismen, som skiljer sig från den exploaterade arbetaren. För den som saknar arbetsförmåga kan inte bli exploaterad som arbetare. Den som saknar arbetsförmåga kan per definition inte få sin arbetsförmåga exploaterad. Funkisar kan förvisso exploateras på andra sätt, men inte som arbetare.

Funkisar vars arbetsförmåga förvisso är nedsatt men över noll kan visserligen exploateras, och samhället tillåter kapitalismen att exploatera funkisar utan att ens betala för sig. Faktum är att staten betalar företag för att låta funkisar arbeta för dem, utan att funkisen ens nödvändigtvis får någon lön. När förhållanden ser ut på det viset går det rakt emot den vanliga kapitalistiska logiken, för i detta fall betalar företagen inte för arbetskraften, utan får betalt för att utnyttja den. Därmed står inte heller funkisens arbetsförmåga i fokus. Om hen har någon gnutta arbetsförmåga att krama ut så är det givetvis en trevlig bonus för arbetsgivaren, men funkisen innebär profit även om arbetsförmågan är noll. Det finns även fall där funkisar exploateras utsätts för traditionell kapitalistisk exploatering, och deras position är då ofta ännu mer utsatt och rättigheterna ännu svagare, än om hen varit en ej funktionsnedsatt arbetare. I detta inlägg vill jag dock tala om funktionsnedsättning som brist på arbetsförmåga.

Att inte kunna arbeta är ett brott mot den kapitalistiska ordningen, och den som inte kan arbetas straffas med ekonomisk och social marginalisering. Det kapitalistiska samhället nöjer sig dock inte med att lämna funkisar i ekonomisk social utsatthet. Hela samhället lägger stor kraft på att med alla medel försöka rehabilitera funkisen, så att kapitalet återigen ska kunna exploatera hen. Den offentliga sjukvården och sjukförsäkringssystemets främsta uppgift är att göra funkisar exploaterbara, om så bara för en kort tid. Detta innebär att samhället lägger mycket resurser och tar på sig stora kostnader för att funkisen eventuellt någon gång ska vara användbar i något företags sökande efter vinstmaximering.

Om kapitalisterna själva var tvungna att stå för kostnaderna för att rehabilitera funkisar, hade det garanterat varit en förlustaffär. Men som alltid i kapitalismen bygger detta system på att samhället tar hand om kostnaderna medan eventuella förtjänster privatiseras. Staten bär kostnaderna för att rehabilitera funkisar, och när det lyckas får privata företag lov att exploatera funkisar eller inte, vilket de behagar. Staten betalar till och med pengar till företag för att anställa funkisar, för att företagen inte ska behöva ta några risker. Sedan kan företaget exploatera den temporärt arbetsföra funkisen tills arbetsförmågan är förbrukad, varpå de lämnar tillbaka funkisen till staten som försöker rehabilitera hen på nytt.

Sjukförsäkringssystemet och sjukvården fokuserar först och främst på individens arbetsförmåga, mer än hens hälsotillstånd. Ett närmast groteskt exempel är hur försäkringskassan nyligen lanserade sin väldigt obehagliga reklamkampanj om att ”alla behövs i laget Sverige”. Att Försäkringskassan bedriver marknadsföring är ju märkligt i sig, och den här reklamens budskap är att alla behövs i arbete, och det spelar ingen roll hur sjuka vi är eller vilka funktionsnedsättningar vi har, på ett eller annat sätt ska vi ut i arbete. Och när Försäkringskassan säger att ”alla har en plats i Sverige” eftersom ”alla kan arbeta”, betyder det samtidigt att Laget Sverige inte har plats för den som inte kan arbeta, och Försäkringskassan tänker inte ens erkänna att ej arbetsföra människor ens existerar. Och det är myndigheten som har ansvar för att se till att personer som inte kan arbeta ändå har möjlighet att överleva. ”Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har – inte efter hur sjuk du är”, säger Försäkringskassan. Och det är sant, ur Försäkringskassans perspektiv får det gärna gå åt helvete med människors hälsa så länge de kan pressas att arbeta lite mer.

På samma sätt är mycket av sjukvården utformad utifrån att målet är att rehabilitera funkisar för att de ska ”återfå” arbetsförmågan (oavsett om arbetsförmåga någonsin fanns). Målet är att funkisen ska kunna exploateras så länge som möjligt, oavsett konsekvenserna för hens mående. Behandlingar som främjar individens hälsa och välbefinnande, men som inte för hen närmare arbetslivet, betraktas som meningslösa. Ett exempel som Funkisfeministen berättar om handlar om hur Stockholms Landsting inte beviljar behandling som förhindrar smärta och förvärrade symptom men inte leder till ökad arbetsförmåga. Livets Bilder har skrivit om problemen med rehabilitering som ges med arbetsåtergång som enda målet.

I ett samhälle som inte organiserades utifrån ableistiska principer hade det varit möjligt att ge vård och rehabilitering med syftet att hjälpa individen att må bättre, och att hantera sin livssituation som funktionsnedsatt med begränsad kapacitet. Men i ett kapitalistiskt och ableistiskt samhälle där individens värde ligger i arbetsförmågan, är slutmålet alltid att hen ska arbeta. Som min läkare förklarade för mig, om jag klarar av att arbeta borde jag göra det, även om det så bara är en halvtimme i veckan. Det viktiga är att jag ägnar mitt liv mot det slutmålet, att arbeta så mycket som möjligt. Om jag sen mår bra eller inte, det är varken vårdens eller Försäkringskassans problem. Behandling i normaliserande syfte syftar förvisso inte endast till att maximera arbetsförmågan, men målet med ”återgång till arbete” är en mycket stor del av det.

Även arbete med tillgänglighet, eller utveckling av nya teknologiska hjälpmedel, betraktas som ett sätt att göra funkisen mer exploaterbar. Funkisar tvingas in i ett system där den som bedöms vara potentiellt exploaterbar i framtiden får behandlingar som syftar till att maximera chanserna för detta, oavsett vilket pris funkisen får betala för detta, medan den som inte anses ha någon chans att bli lönsam i stället negligeras av vården. Funkisar skadas och slits ut i ett förtryckande system där slutmålet är att göra det möjligt att exploatera funkisen utifrån kapitalistiska principer.

Jag hoppas att detta gör det tydligare hur kapitalismen och strukturell ableism inte går att skilja åt i vårt samhälle, även om ableism är mer än kapitalism och vice versa. Det är ett väldigt stort ämne och några viktiga aspekter nämnde jag bara i en mening eller två. Så det kanske blir fler texter om detta. Men som avslutning på detta inlägg vill jag bara återigen säga att ableism är en central del av kapitalismen, och det är omöjligt att verkligen förstå det ena utan att förstå det andra. Och det går inte att verkligen vara för funkisars rättigheter utan att också vara emot kapitalismen. Vilket betyder att jag här säger att de flesta som kritiserar kapitalismen inte förstår den, och många som säger sig värna funkisars rättigheter inte alls gör det.

Ett kapitalistiskt samhälle sliter inte bara ut arbetare i kapitalets ständiga jakt på profit, utan sliter också ut funkisar som inte kan arbeta, i hopp om att det finns en exploaterbar arbetare där inne. Idén är att varje människa måste ha ett uns av arbetsförmåga någonstans, och det är kapitalismens rätt att exploatera denna. Och funkisar som inte alls verkar kunna arbeta, måste ha den potentialen någonstans, och de måste bara bearbetas och brytas ner tills arbetspotentialen kommer fram. Det är i alla fall så det ser ut i vår ”humana” välfärdsstat, där det inte duger att bara låta alla funkisar dö på en gång.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Funkispolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Hur ett kapitalistiskt samhälle förtrycker den som inte har någon arbetskraft att exploatera

  1. Ping: När samhället sätter i system att låta företag utnyttja funkisar som gratis arbetskraft | anarkoautism

  2. Ping: När ableism endast är ett problem för att icke-funkisar kan drabbas av det när de blir äldre | anarkoautism

  3. Ping: Vårdgivarens politiska åsikter hör inte hemma i behandling – Autistiska Manifestet

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s