Vi borde inte lita mer på lärare, utan lyssna mer på överlevare

tumblr_mrqmfzp3s41r472txo3_1280

I en artikel som nyligen publicerades i SVD kan vi läsa om en lärare som berättar hur han efter 30 år i läraryrket till sist gett upp. Min första tanke var såklart att 30 år, det är ju skitlång tid. De flesta autistiska elever hade inte överlevt så länge, många tar sig ju inte ens igenom grundskolan innan de blir utbrända och får sin hälsa förstörd för livet. Men den här artikeln handlar om hur jobbigt det är för lärarna i skolan. Ingen som helst sympati med eleverna, de utmålas tvärtom som en del av problemet.

Bakgrunden till artikeln beskrivs på följande vis:

I Per Kedlands debattartikel ”Jag är läraren som gett upp” på SvD Brännpunkt beskriver han en alarmerande verklighet i den svenska skolan med bristande grundkunskaper, låg social kompetens och föräldrar som ifrågasätter lärarnas krav. Efter att han ha blivit mordhotad av en elev sade han upp sig. Artikeln har legat i topp i Sverige när det gäller delningar och har lästs av 100 000-tals.

Jag kollade upp den där debattartikeln och den är just så obehaglig som den verkar, och värre ändå. Kedland pratar bland annat om problemet med att föräldrar tar barnets parti, när han anklagar dem för ”disciplinproblem”. Föräldrarna ifrågasätter hans rätt att disciplinera elever som han vill, och det är inte acceptabelt. Och han klagar på ”bristande social kompetens” hos elever, och uttrycker förakt mot ”elever med diagnoser”, och är ett ableistiskt as i största allmänhet. Och mordhot låter hemskt, även om ett betydligt större problem är när elever utsätter andra elever för mordhot. Läraren är i en helt annan position, och behöver inte frukta för sitt liv (och ingen tvingar honom att gå till skolan om han gör det, till skillnad från lever som tvingas till skolan även om de fruktar för sina liv).

Dessutom… för allt vi vet var det någon elev som inte orkade mer efter all ”disciplin” hen utsatts för. För min del känns det hemskare att tänka på de elever som fallit offer för Kedland. Med tanke på hur han framstår, och att han arbetat inom skolan i 30 år, lär han ha minst ett liv på sitt samvete.

Men nog om Per Kedlands obehagliga debattartikel om frustrationen över att inte få traumatisera barn riktigt lika hårt som förr i tiden. Det handlar inte bara om Per, enligt SVD-artikeln är det många lärare som känner likadant. Enligt Åsa Fahlén, som är ordförande i lärarnas riksförbund, känner till och med ”de flesta” lärare ungefär som Per Kedland. Vilket betyder att många elever är i fara, men det visste vi ju redan. Barn traumatiseras i skolan. Lärare anser att föräldrar kräver för mycket när de ber lärare att inte utsätta barn med NPF för kränkningar. Så ja, skolan har stora problem. Mycket stora problem. Problemen är så stora att kalla det för ”problem” är en underdrift. Skolan förstör livet för autistiska barn i synnerhet, och för många andra barn också för den delen. Så vad göra?

 Enligt Fahlén är det viktigaste som måste göras att stärka lärarnas ställning:

– Omvärlden måste har en tilltro och kunna lita på lärare och deras bedömning. Nu är det mycket påtryckningar och krav på att man ska motivera varför vad man gör saker från föräldrar, förvaltning, politiker. Man litar inte på läraryrket, säger Fahlén och tillägger:

– Jag tycker att lärare måste bli kaxigare och få stöd i sina beslut från rektor, skolledning och samhället.

Verkligen? Är det verkligen angeläget att omvärlden ska visa tilltro och lita på lärare?

Jag blir rädd bara jag läser det.

Jag litar inte alls på lärare och deras bedömning. Varför? Två skäl. För det första, att många barn utsätts för mobbing, kränkningar och våld av lärare. För det andra, att jag själv blivit utsatt för mobbning, kränkningar och våld från många lärare. Neurodivergenta barn är särskilt utsatta. Det är redan ett problem att de är rättslösa, att de kan utsättas för nästan vad som helst utan att någon reagerar, och barn blir förstörda av detta. Det sista vi borde göra är att stärka lärarnas möjlighet att utsätta barn för vad fan som helst.

Men Fahlén tycker att lärare inte kommer undan lätt nog, och att barn inte är tillräckligt utsatta som det är, utan samhället borde sluta upp bakom lärare och skydda dem från alla konsekvenser för att utsätta barn för precis vad som helst.

Jag litar inte på läraryrket, för det finns ingen anledning att göra det, och att skydda barnen som tvingas utsätta sig för det helvete som kallas för skolan borde vara prioriterat. För problemet är att barn traumatiseras i skolan, och lärare bär ett stort ansvar för detta. Eller ja, jag anser att detta är det viktigaste problemet. SVD återger en annan tolkning:

En av de grundläggande svårigheterna, som Per Kedland nämner i sin artikel, är just den stökiga arbetsmiljön, där elever till exempel struntar i ordningsregler och att göra läxor. Med sjunkande betyg som följd. Kritiken mot den svenska modellen där lärare på vissa skolor godkänner elever trots att de ligger på F-nivå för betygsstatistiken är också något hon känner till.

– Arbetsmiljön är en viktig fråga, hade lärare inte haft så hög arbetsbelastning utan kunnat fokusera mer på undervisningen hade det sett annorlunda ut. Problemet för svensk skola är att man inte har varit så bra på att ställa krav. Studiero är något många tar upp som ett problem och det drabbar de elever som har det tuffast.

Jag bortser nu ifrån att ”svenska modellen” nu tydligen betyder att godkänna underkända elever (”svenska modellen” tycks ju verkligen kunna betyda vad som helst), det är töntigt men inte relevant i sammanhanget.

Men låt oss titta på vad ”stökig arbetsmiljö” innebär. För det första, att elever inte följer ordningsregler. Fast vi får inte veta vilka ordningsregler. Det är till exempel väldigt vanligt att skolor förbjuder elever att ha på sig keps inomhus, vilket verkligen bara är orimligt. Så elever som till exempel är intryckskänsliga och använder keps för att skärma av, bryter mot ordningsreglerna. Och det finns många fler exempel på det. Regler som är till för att straffa barn med NPF.

”Stökig arbetsmiljö” innebär för det andra att elever inte gör läxor? Alltså, det här är ju verkligen bara absurt nu. På vilket sätt påverkas arbetsmiljön av huruvida elever gör läxor eller ej? Inget sätt, är svaret. Det finns många skäl till att elever inte kan göra läxor. Till exempel autistiska barn som redan är helt förstörda efter en dag i skolan och inte har energi kvar till annat än att överleva. Men oavsett varför en elev inte gör sina läxor så kan vi vara säkra på en sak: att hen inte gör det kan omöjligen påverka arbetsmiljön. Lärarens arbetsmiljö blir varken bättre eller sämre av att en elev suttit och gjort alla meningslösa matteuppgifter som läraren tvingat på hen. Det är helt ologiskt att påstå att det finns koppling mellan läxor och arbetsmiljö.

Och det där med att lärare sätter godkänt på elever som borde bli underkända… Alltså jag vet inte sammanhanget för detta men ärligt talat ser jag inte problemet. Om det leder till att några barn som inte orkar med skolan pga skolan är helvetet på jorden, ändå går ut med en godkänd grundskoleutbildning, då är det bara positivt. Men att så många lärare verkar se det största problemet som att ”misslyckade” (misshandlade) elever inte straffas hårdare, är en av anledningarna till att jag inte alls litar på läraryrket.

Fahlén har rätt i en sak (mer eller mindre): Bristande studiero är ett stort problem, i synnerhet för elever som har det svårt. Men det blir missvisande att beskriva det om att man ställer för lite krav. Jag kan ta min erfarenhet av skolan som exempel. Det var urusel studiero, ljudmiljön var hemsk, jag kunde inte koncentrera mig för fem öre. Samtidigt var lärarna duktiga att ställa krav på mig, som jag inte hade någon chans i världen att leva upp till. Så uppenbarligen är det fullt möjligt att kombinera dålig studiemiljö med för mycket krav på elever som har det svårt. Och jag hade knappast mått bättre av fler krav. Jag har en del tankar om bättre sätt att förbättra studiemiljön, men det sparar jag till en annan gång. ”Fler krav” är i alla fall inte en lösning, så länge lärare bara vet hur man ställer krav på de svaga och sårbara eleverna.

Artikeln avslutas med citat från ordföranden på Lärarförbundet (alltså ett annat förbund än den som Fahlén är ordförande vid). Åstrans oroar sig också för de brister i skolan som påtalas:

”De utmaningar och brister som Per Kedland beskriver förstärker behovet av att beslutsfattare och föräldrar måste lyssna på Sveriges lärare för att tillsammans utveckla skolan så att varje individ ska kunna nå sin fulla potential”, skriver hon i en kommentar.

Vet ni vad som oroar mig? Blotta tanken på att fler skulle lyssna på lärare som Per Kedland. Skolan har extremt stora problem, mycket större än några av dessa lärare är villiga att erkänna. Men att lyssna på Kedlandarna i världen kan bara göra saken värre. Att det skulle hjälpa ”varje individ att nå sin fulla potential” att införa mer disciplin och att ge lärare ännu större spelrum att göra vad de vill med elever, det är skrattretande.

Så jag säger, lyssna inte på Sveriges lärare. Eller jo, gör det också. Om de tar upp dåliga arbetsvillkor som inte har att göra med att de är begränsade i sina möjligheter att plåga elever, om de klagar över hög arbetsbelastning eller dåliga lokaler eller vad det nu kan vara, då bör ni lyssna på lärare. Men när frågan gäller lärares relation till och interaktion med elever, nej lyssna för allt i världen inte på lärare.

Lyssna hellre på föräldrar, som påtalar brister i skolan som drabbar deras barn, än på lärare, som klagar över att föräldrar har åsikter om hur deras barn ska behandlas. Lyssna på de som tar de utsatta elevernas parti, för de är de som får sina liv förstörda av skolan. Lyssna på överlevare, på förde detta utsatta elever, som berättar hur illa det är och vad som måste göras, för att skolan ska bli en plats som inte kränker människors grundläggande värdighet. Lyssna på autister, som vet bättre än de flesta andra, hur påfrestande och direkt farlig skolan kan vara.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Vi borde inte lita mer på lärare, utan lyssna mer på överlevare

  1. propinqua skriver:

    Alltså detta ”den stökiga arbetsmiljön, där elever till exempel struntar i ordningsregler och att göra läxor.” Att de framställer det som ett arbetsmiljöproblem för lärare att elever får läxor som de inte klarar att göra?!

    Liked by 1 person

  2. bossmasteritrf skriver:

    Jag tycker att det är precis tvärt om. Jag tror att just det är anledning till att diagnosticeringen av autister har ökat just på senare år. Fram tills på 80-talet överlevde autisterna skolsystemet. De mådde säkert inte bra men de klarade sig, alltså såg man inget behov att utsätta dem för några särskiljda insatser eller hitta på någon diagnos att kalla dem för. Jag känner en del gamla gubbar med autism som är ingenjörer som antagligen inte hade lyckats gå ut grundskolan om de hade varit födda i min årskull. På den tiden hade läraren auktoritet och därmed var skolmiljön bättre för alla.

    Jag tror att många autistiska barn som bryter ihop i tonåren i dag hade sluppit det om skolan hade haft en arbetsmiljö som vuxna människor hade kunnat tolerera. Hade den här majjen fått disciplinera alla bortskämda nt-barn som tror att hela världen snurrar kring dem så hade det varit tyst i klassrummen och bördan hade lättat för de flesta aspiebarn. En och annan utskällning hade varit ett billigt pris att betala för att få slippa gå i skolan i tolv år i ett jävla skyttegravskrig som det är nu.

    Sen är det så att hade lärarna fått göra sitt jobb i stället för att bli motarbetade av inkompetenta föräldrar till nt-barn så hade lärarna haft mer tid, energi och tålamod till övers till att se till behoven hos elever som verkligen behöver specialanpassning.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Okej, jag håller ju inte alls med. Alltså jag vet inte om skolan var värre då eller nu, däremot verkar det som att skolan blivit värre det senaste decenniet, vilket också hänger ihop med mer fokus på ”ordning och disciplin”. Och jag har även hört beskrivningar från autister som var elever i den gamla tidens skola, och som berättar hur fruktansvärt det var. Så den bilden finns också.

      Sen tycker jag att det är fel att skylla på ”bortskämda NT-barn”, när det ytterst är vuxna som har all makt. Och det du säger förutsätter ju att lärare inte i synnerhet ogillar autistiska barn. Lärare som inte har något problem med att skälla på och bestraffa barn (och det finns många sådana, dagens skola tillåter fortfarande lärare att göra väldigt mycket), de tenderar att rikta in sig på de autistiska barnen, och de som avviker på annat sätt.

      Utöver det, så är det många lärare som klagar över att bli motarbetade av föräldrar till autistiska barn. Föräldrar som vill att lärarna ska respektera barnet och inte utsätta det för kränkningar. Det är ”för höga krav” att kräva att man ska behandla ”barn med diagnoser” bra, för de är ju så jobbiga, menar lärare. Ser inte hur något skulle bli bättre av att dessa föräldrar inte motarbetade dem.

      Gilla

  3. carlgylling skriver:

    Jag håller inte riktigt med dig här. Det är inte bara elever som är utsatta i skolan, lärare är också utsatta. Maktförhållandena är inte så enkla som att det är de vuxna som har makten. Snarare är det fel personer som har (tar sig) makten – de som är bäst på att skrämma och kränka andra. Och de som är utsatta är de som är ensamma, oavsett de är ensamma i klassen eller inför klassen.
    Frågan är varför det är så illa i skolan. Ingen har efter vad jag vet kommit med någon tillfredsställande förklaring hittills. Tror att hela situationen som skolan utgör i kombination med kultur- och samhällsförändringar bidrar.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Det finns alltid saker som komplicerar alla maktförhållanden, men att läraren generellt har makt över elever ser jag som ganska självklart. Elever är av lagen tvingade att gå till skolan, lärare väljer att vara där. Lärare har formella maktbefogenheter som den kan använda mot eleven, eleven har inga maktbefogenheter över läraren. Läraren har också i regel en stor auktoritet i egenskap av lärare och vuxen. I tidiga årskurser har läraren också ett enormt fysiskt övertag, och kan utdela fysisk bestraffning (även om lagen sätter gränser för detta). Längre fram under skolgången har lärare också befogenhet att sätta betyg på eleven, vilket har potentiellt avgörande konsekvenser för elevens framtid. I enskilda situationer kan maktförhållandet delvis förändras av olika skäl, men om lärare var i närheten lika utsatta i skolan, som många elever är, då hade ingen arbetat som lärare alls. Statens tvångsmakt kan inte tvinga vuxna människor till skolan, men barn tvingas gå till skolan oavsett hur fruktansvärd situationen är för dem.

      När det kommer till frågan varför det är så illa i skolan, så nej det är inte bara lärarnas fel. Lärare är i egenskap av arbetande människor undeordnade direktiv från ovan, deras arbetsmiljö är ofta urusel (vilket betyder att elevernas arbetsmiljö är lika urusel), och vad jag vet tvingas lärare utföra alldeles för mycket arbetsuppgifter som de inte borde (även om jag inte är insatt i detaljerna). Så min poäng är inte att allt är lärarnas fel, men att det definitivt inte är elevernas fel, att elever är de som är mest utsatta i skolan, och att det är ett problem om vi förnekar detta.

      Gilla

      • carlgylling skriver:

        Att elever som kategori är mer utsatta än lärare som kategori håller jag med om. Mitt intryck av din text var att du inte kunde se lärares utsatthet över huvud taget, men jag kan ha tolkat den fel. Men jag tror du överskattar lärares ”maktbefogenheter”, i alla fall gentemot tonåringar och i synnerhet gentemot tonåringar i grupp.

        Jag har också läst Per Kedlands artikel och precis som du reagerade jag på ”social kompetens”. Däremot är det ganska tydligt vilka ordningsregler han syftade på att de bryter emot:

        ”gå in och ut genom klassrummet under lektionstid utan att fråga läraren, prata i telefon, störa och tjafsa med läraren och andra, surfa på telefonen, ta rast efter 35 minuter, med mera.”

        …och att eleven som mordhotade honom knappast var någon oskyldig missförstådd stackare som fått nog:

        ”…men eleven fortsätter att härja och förstöra för andra i skolan”

        Kraven på ”hårdare tag”, ”disciplin” och liknande bottnar mycket i att lärare känner sig utsatta, rädda och kränkta samt utan möjlighet att hjälpa elever som är utsatta, rädda och kränkta. De är även oroliga för elevernas fallande kunskapsnivå, eftersom många som väljer att bli lärare faktiskt bryr sig om ungdomar och deras framtid. Jag tror inte att Per Kedland är en sådan sadist som du uppfattar honom som.

        När du säger att det definitivt inte är elevernas fel att skolan är ett helvete generaliserar du, och det är också att bortse från elever som egna individer med komplexa skäl till varför de beter sig som de gör, och med förmågan att göra någotsånär medvetna val, precis som vuxna. Dvs. samma fel som alla de begår som skyller situationen i skolan på att föräldrar inte uppfostrar sina barn.

        Vi har olika perspektiv och jag tror det beror på våra olika erfarenheter. Du har varit utsatt av lärare, det har inte jag på samma sätt. De som gjorde att jag vantrivdes i skolan var i princip uteslutande andra elever. Lärarna gjorde vad jag uppfattade som några halvhjärtade mesiga försök att rätta till situationen (typ samtal om att man måste vara snäll mot varandra) vilket inte fungerade, och jag var frustrerad för det. Sedan som lärarpraktikant insåg jag varför: Det finns inte så mycket man kan göra.

        Gilla

        • Anarkoautism skriver:

          Jag känner att jag redan sagt allt jag vill säga, och jag har inte så mycket att tillägga efter det. Bara att om vi talar om personliga erfarenheter så har jag varit utsatt av såväl lärare som elever. Jag är väl medveten om hur fruktansvärda elever kan vara mot andra elever. Barn är kapabla till fruktansvärda saker, men i de fall då de är kapabla att utgöra ett hot mot vuxna lärare, så är de ett många gånger större hot mot andra elever. Jag har även sett något fall där elever varit taskiga mot lärare, och där jag känt sympati för läraren. Att han var en lätt måltavla var dock inte kopplat till lärarpositionen, utan att han var utsatt av andra skäl (jag gissar neurodivergent på ett eller annat sätt). Och de elever som mobbade den läraren, var så mycket elakare mot andra elever, som de hade större möjlighet att plåga.

          Utöver detta har jag inget mer att tillägga. Har försökt bemöta dina synpunkter så gott jag kan, men eftersom detta kräver mycket energi och tid för mig, önskar jag inte fortsätta någon debatt här.

          Gilla

  4. Ping: Så behöver skolan inte vara – Autistiska manifestet

  5. Ping: Vad sägs om att när en förälder larmar om övergrepp på en skola så tar vi det på allvar? Och inte organisera motkampanjer till försvar för skolans rykte? | anarkoautism

  6. Ping: Det är skillnad på förklaring och ursäkt – Autistiska Manifestet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s