Så du hatar verkligen autistisk kommunikation, men det ser bättre ut om du kallar det feminism

maxresdefault (1)

Att ställa frågor är en viktig social förmåga. Sägs det.

Okej, jag vill tala om en krönika. En krönika i DN författad av Biträdande Kulturchef Beckman. Om ni vill läsa den kan ni klicka klicka här, men jag vill varna för att den kan vara obehaglig att läsa. Den handlar om Beckmans hat och förakt mot människor som inte lever upp till hennes krav på social förmåga, och uppmanar till social bestraffning av sådana personer. Hon låtsas inledningsvis att hennes krönika handlar om ojämlika relationer mellan män och kvinnor, men det blir snart tydligt att det inte är fallet. Och i slutet av krönikan säger hon rakt ut att det hon skriver gäller ”oavsett kön”, så vi behöver inte låtsas att det skulle vara någon sorts feministisk analys.

Jag tänker börja med att kort sammanfatta hela texten:

Krönikan går ut på att Beckman hatar personer som (1) inte ställer frågor till den de pratar med och/eller (2) fortsätter prata utan att inse att omgivningen inte är intresserad. Sådana personer bör utsättas för social bestraffning för att lära sig bättre. Och hon påstår att det är typiskt män, även om hon också säger att alla som uppvisar sådant beteende är dåliga och bör straffas oavsett kön.

Den som står ut sådana personer är däremot fantastiskt tålmodig och alldeles för snäll.

Jag kommer strax att gå in i detalj på vad hon säger, men jag vill redan nu skriva ut varför detta är så extremt obehagligt: Det här är väldigt typiska autistiska upplevelser. Det är många autister som inte kan hantera neurotypa sociala krav (som rätt fråga vid rätt tillfälle, förstå att andra bara låtsas vara intresserade av vad vi pratar om), och folk tycker att vi är dåliga och straffar oss för det. Och de som står ut med oss och inte blir arga, de är fantastiskt tålmodiga och närmast helgon.

Så det är en krönika som bygger på ableism och hat mot autister. Nej, det spelar ingen roll att hon inte nämner autism eller nödvändigtvis ens har en uppfattning om vad det innebär. Hat mot typiska autistiska egenskaper är hat mot autister.

Och det är därför jag vill skriva om varför den här krönikan är så dålig. Så okej, låt mig börja från början.

Krönikan inleds med en anekdot från författarens utlandsresa, där hon tjuvlyssnade på ett engelskt gift par bestående av en man och en kvinna (jag utgår nu ifrån att detta är sant, fast för allt jag vet kan det lika gärna vara krönikörens egna antaganden). Och mannen beter sig väldigt odrägligt, får vi veta, och Beckman beundrar den tålmodiga kvinna som står ut med honom.

Beckmans berättelse kan sammanfattas med fyra meningar:

Kvinnan frågar om mannens barndom.

Mannen berättar om sin barndom.

Kvinnan ställer fler frågor om mannens barndom.

Mannen berättar mer om det som kvinnan frågar om.

Beckman tycker att kvinnan är ”otroligt tålmodig” som lyssnar på mannen och ”till och med” fortsätter att ställa frågor om, förstår vi, inte alls är intressant att lyssna på. Och vad som är ännu värre, mannen ställer inte några frågor till kvinnan. Och detta är dåligt.

Det är meningen att vi ska tolka detta som typiskt manligt beteende, men det är ju egentligen bara för att det är en man och en kvinna som figurerar i detta exempel. Det mönster som Beckman egentligen beskriver är däremot typiskt för social interaktion mellan autister och NT.

Det finns få saker som är mer förnedrande än att tala länge om ett ämne och svara på en massa frågor, bara för att senare inse att personen en talade med inte alls var intresserad utan tvärtom vill att en ska vara tyst (fast de fortsätter ställa frågor). Och personen föraktar en för att en inte inser hur tråkig en är, och hen är missnöjd för att en inte ställer egna frågor.

Och om fler personer är inblandade kanske alla utom en själv förstår hur jobbig en var som fortsatte att prata, bara för att någon verkade intresserad.

En annan situation som också är jobbig, är när någon insisterar på att ställa frågor som en inte alls vill svara på, som jag inte förstår poängen med, eller som bara är ointressanta att svara på. Jag har varit med om det många gånger, och jag känner mig alltid pressad att svara på det. Och om det är något som det inte går att säga något intressant om känner jag mig dum, för jag måste prata om något som jag inte förstår hur någon kan vara intresserad av. Och jag får inte chans att prata om något som jag tycker är intressant (och därför har något intressant att säga om).

Sen är det ju de där frågorna som inte är riktiga frågor och en gör bort sig om en svarar allvarligt på dem. Jag vet inte hur många gånger jag gjort bort mig på det, men det är många.

Och så ska man ställa egna frågor och jag fattar inte hur en gör det. Liksom, jag önskar verkligen att folk bara kunde börja prata om det de vill prata om. Men nä, i stället måste jag först gissa vad de vill prata om och ställa rätt frågor och det går verkligen inte. Det är som den där grejen förr i tiden när förnäma damer inte kunde gå igenom en dörr innan någon öppnade den för dem.

Beckman beskriver det som något beundransvärt att låtsas vara intresserad av ett samtalsämne som är ointressant, och uttrycker samtidigt förakt för den som inte förstår att andra inte är intresserade på riktigt. Att manipulera är bra, att inte inse att en blir manipulerad är dåligt. Om man tar henne på allvar när hon säger att det är typiskt kvinnor att vara den som är bra på att manipulera män i sociala situationer, och att män är patetiska som låter sig luras, då framstår det hela som extremt misogynt. Fast som jag redan sagt och kommer säga igen, så är det här ju inte en fråga om kön.

Beckman fortsätter med att berätta om ännu ett par, en kvinna som är bra och en snubbe som beter sig dåligt. Och på det Beckman berättar verkar det onekligen vara en typiskt odräglig man. Han gör den klassiska dåliga snubbgrejen att snacka skit om sitt Jobbiga Ex. Fast intressant nog är det inte alls som Beckman ondgör sig över. Hon anmärker inte över huvud taget på detta. Hennes problem med snubben är att han inte ställer följdfrågor. Dessutom berättar hon att ”kvinnan som lyssnar skjuter hela tiden in små ‘oh my god’ varvat med inkännande suckar”. Vi förstår alltså att detta är bra, det är så man ska göra, och någon som inte förstår att göra massa ljud hela tiden gör fel.

Alltså, verkligen? Återigen handlar det alltså i grunden om att hon ser ner på den som inte besitter en viss typ av social förmåga. För det första är ju det där jättesvårt för många autister, alltså att veta när man ska göra vilka ljud, och hur ofta osv. Dessutom, det är ju potentiellt jätteirriterande. Jag skulle bli jättedistraherad om jag pratade med någon som ”hela tiden” utropade ”oh my god”. Alltså, om en inte kan hjälpa det så är det ju en sak, jag vill inte klandra någon för det. Olika sätt att konversera passar ju bättre för olika personer. Men det är ju helt orimligt att framställa det som att konversationssättet som innefattar konstanta utrop och småljud är Objektivt Bra, och att personer som inte behärskar det är dåliga.

Beckman har nu observerat två fall av personer som är dåliga på att ställa frågor, och hon HATAR det:

”Vid det laget känner jag hur 50 års irritation liksom stiger upp i kroppen. Jag känner mig som en lavalampa. Vad vet jag, den här nykära snubben har kanske legat på hennes arm hela natten och omtänksamt förhört sig om tidigare pojkvänner eller favoritböcker eller livskriser. Och själv behöver jag verkligen inte prata jämt, utan kan tycka att det är skönast att dricka mitt frukost-te helt tyst.”

Alltså jag bryr mig verkligen inte om den där snubben, låt oss utgå ifrån att han är en typiskt dryg, sexistisk snubbe som berättar om sitt Galna Ex. Okej, jag försvar inte honom. Låt oss anta att han är en snubbe av den värsta sorten. Men då kan en ju också undra varför det är ett problem om han inte förhör sin flickvän om hennes tidigare relationer?

Jag menar, även i allmänhet är det en dålig idé att utgå ifrån att någon vill bli utfrågad om tidigare relationer och livskriser. Det är tvärtom något som en bör vara väldigt försiktig med om en inte vet säkert att den andra vill. Så hur kan Beckman bara utgå ifrån att det vore en bra grej om snubben förhörde flickvännen om pojkvänner och livskriser? På natten dessutom, liggandes på hennes arm? Särskilt som vi utgår ifrån att det är en manligt hänsynslös snubbe? För det låter ju verkligen jätteobehagligt. Men svaret är nog, att texten ju inte alls handlar om relationer mellan män och kvinnor, och detaljerna är därför inte så viktiga. Utan poängen är att Beckman vill uttrycka sitt förakt för någon som konverserar på fel sätt, och en osympatisk snubbe är en tacksam måltavla.

Men själv måste hon inte prata jämt, såklart, det är inte där skon klämmer. Nej det som får skon att klämma är när andra konverserar på fel sätt.

”MEN den här obalansen gör mig galen: att det så ofta är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt. Ja, att sådana här frågekvinnor om och om igen låter män få vara med om den behagliga känslan av att bli socialt tydliggjorda, utan att själva få bli det.”

Alltså, det är ju helt sant att det är ett mönster relationer mellan män och kvinnor, att det är kvinnor som tar ansvar för det sociala och känslomässiga arbetet. Det är sant men…

MEN!

Det handlar verkligen inte om att ”det så ofta är kvinnor som frågar och män som inte gör det”. Vem som ställer flest frågor har verkligen ingenting att göra med ojämställdhet i relationer mellan män och kvinnor.

Jag vet inte om det stämmer att kvinnor i allmänhet ställer fler frågor än män, men jag har svårt att tro att det är sant. Inte generellt. Det beror på situationen. I många situationer är det snubbar som ställer jättemycket frågor och det är ju skitstörigt

Anekdotiskt Exempel: Jag vad medlem på ett nätforum för ett antal år sedan, helt utan logisk anledning fick jag ganska många privata meddelanden från snubbar som frågade saker. Detta var inte en dejtingsida, min avatar var en animebild och det stod inget om kön i min profil (inte för att jag tror att det hade uppmuntrat på, för de utgick nog ifrån att jag var tjej baserat på nästan ingen information alls).

Jag fick en hel del privata meddelanden av typen ”berätta om dig själv”. Något meddelande var verkligen bara en lång rad av typ 20 olika frågor, och några andra var inte mycket bättre. Så problemet är inte att snubbiga snubbar inte kan ställa frågor. Problemet är att de i egenskap av snubbiga snubbar ställer frågor på ett snubbigt sätt. Det finns ett problem här men problemet är inte i ”balansen”.

I det som återstår av krönikan försöker Beckman förklara varför det är så dåligt att inte ställa frågor. Hon slänger också in ett stycke om att kvinnliga författare osynliggjorts genom historien, antagligen för att påminna oss om att vi ska se detta som någon sorts feministisk analys. Det utmynnar i alla fall i följande argument:

  1. Det är viktigt för människor att få berätta om sina liv.
  2. Att berätta om sina erfarenheter gör det lättare att minnas dem
  3. ”Genom att svara på intresserade frågor sätter man ord på känslor och intryck och tankar så att de inte bara finns i ens egen kropp.”
  4. Om en inte får frågor kommer en aldrig att få berätta om sitt liv.
  5. Slutsats: Därför är det jätteviktigt att ställa frågor.

Jag försökte strukturera argumentet men det är svårt för det är så osammanhängande. 1 och  2 låter ju nog så rimligt, men 3 är märkligt.

För det första, vadå ”intresserade frågor”? Du tyckte ju att kvinnan var imponerande tålmodig som ställde de där frågorna. Själva utgångspunkten var att frågorna inte bygger på någon form av verkligt intresse. Vem vill berätta om sitt liv för någon som inte vill höra och som föraktar en för att en tror att de är genuint intresserade?

För det andra: Argumentet bygger på antagandet (utskrivet som punkt 4 för tydlighets skull) om ett en måste få en massa frågor för att kunna berätta om sitt liv. Vilket inte stämmer alls. Det är ett helt orimligt antagande.

Det är fullt möjligt att berätta om sitt liv utan att få en massa frågor om det. Bara i det här inlägget har jag berättat om mitt liv vid flera tillfällen, och det var inte som svar på någon fråga. Och när jag pratar med min partner har vi ofta långa konversationer där ingen ställer någon enda fråga, och det funkar hur bra som helst. En måste inte ställa frågor för att visa intresse eller föra en konversation vidare.

vlcsnap-2016-01-20-20h00m28s253

Det går att kommunicera ändå, tro det eller ej.

Men Beckman gillar inte detta. Människor som inte ställer frågor är förkastliga och bör straffas.

”Därför borde kvinnor frågestrejka. Helt enkelt sluta uppmärksamma den som aldrig frågar tillbaka. Oavsett kön är det nämligen en vansinnigt oattraktiv egenskap. Och omvänt: ingenting skapar så snabbt en förstärkt livskänsla som att då och då få svara på frågor om vem man är. Så sätt i gång att fråga.”

Det är ”vansinnigt oattraktivt” att inte ställa frågor, och sådana oattraktiva personer bör bestraffas genom att ignoreras. Hon kallar det för ”strejk” men det är ett straff. Individer som gör fel ska utsättas för en viss behandling, det är ett straff och ingen strejk. Och även om hon vänder sig till kvinnor, så är hon samtidigt tydlig med att det inte är en fråga av kön. Alltså, jag bryr mig ju inte om att DN:s biträdande kulturchef Beckman tycker att jag är oattraktiv, men det förakt som hon uttrycker mot personer som inte lever upp till hennes ableistiska ideal, det är väldigt illa.

Hon erkänner i alla fall vad som var ganska uppenbart hela tiden, att detta inte alls är en fråga om kön.

När vi har det klart för oss blir texten mycket mer begriplig. Nu har jag ju hela tiden utgått ifrån att det inte handlar om kön. Men om det hade handlat om dryga snubbar som inte visar hänsyn för sin omgivning, då vore ju hennes föreslagna lösning helt värdelös. Vadå, kvinnan ska vara tyst när mannen pratar? Mm, för det kommer verkligen att visa dem? Ett hårt slag mot patriarkatet det…

Men säg att någon provar den strategin. Det kan leda till två saker. Det mest sannolika, om det är en dryg snubbe som bara vill prata själv, är att han inte märker det utan bara fortsätter prata på och ta allt utrymme själv. Sådana män brukar ju vara världsmästare på att tolka allting som att kvinnor är intresserade av dem och allt vad de säger.

Eller också fungerar frågestrejken och det blir tyst och dålig stämning och alla är sura på varandra. Vad är poängen med det? Okej, jag fattar skadeglädjen över att straffa en dryg snubbe som du hatar, men du sitter alltså fortfarande och umgås med en dryg snubbe som du hatar?

Och patriarkala män är rätt bra på passivt aggressiva hämndtaktiker, så om någon kommer segrande ur den striden kommer det inte vara kvinnan.

Att alternativ vore ju annars att inte umgås med snubben. Eftersom krönikan handlar om relationer som en kan välja bort, typ kvinnor som är kompis med eller har kärleksrelationer med män.

Så om det handlade om att hantera dryga egocentriska män vore ”frågestrejkande” ett extremt dåligt förslag. Men om det är ett sätt att bestraffa personer som inte ställer frågor för att de inte behärskar den konversationstekniken, då är det nog en effektiv metod. Nu avskyr jag visserligen situationen där en får en massa frågor av någon som egentligen inte alls är intresserad av det den frågar om, det är verkligen förnedrande. Men att inte ställa frågor innebär, enligt Beckman, att ”helt enkelt sluta uppmärksamma den som aldrig frågar tillbaka”. Så det centrala i Beckmans ”frågestrejk” är inte själva frågorna, men att det är ett led i att ignorera ”den som aldrig frågar tillbaka”.

Och ärligt talat, det gör ni redan? Jag menar, NT oavsett kön gör det mot autister oavsett kön. Jag är ganska säker på att jag utsatts för den strejken många gånger.

Slutligen: En kan ju tänka tanken att jag här skulle göra som Beckman och uppmana alla autister att på lämpligt vis straffa NT som ställer dåliga frågor och förnedrar autister i sociala situationer, men det vore inte möjligt. Att utdela straff är något som den som har makt kan göra. De marginaliserade och maktlösa kan inte straffa de som är mäktiga och privilegierade.

Vilket än en gång understryker att krönikan inte handlar om kvinnor och män.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Så du hatar verkligen autistisk kommunikation, men det ser bättre ut om du kallar det feminism

  1. carlgylling skriver:

    Jag är inte alls särskilt glad åt att få en massa frågor om mig själv. Särskilt inte som det i grund och botten handlar om att den frågande vill placera en på något slags status-skala.

    Liked by 2 people

  2. Ping: Beckmans krönika är också direkt antifeministisk | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s