Tre extremt dåliga stödåtgärder som de utsatte ett oskyldigt autistiskt barn för

19rf8m

När jag igår frågade vad ni vill att jag ska skriva om härnäst (kom gärna med fler förslag om ni vill), fick jag en kommentar om att det vore intressant att läsa om vad som hjälpte mig, eller hade kunnat hjälpa mig, under min uppväxt som autist. Så jag började fundera lite på det. Och jag kom fram till att det är allt annat än lätt att komma på något som direkt hjälpte mig under min uppväxt. Jag menar, det fanns ju mycket som hade kunnat vara värre och omgivningen hade absolut kunnat förstöra ännu mer för mig än de gjorde. Jag överlevde grundskolan trots allt och det är det ju inte alla som tillåts göra. Men jag kommer inte på många saker som jag kan tänka att ”det där hjälpte mig verkligen”, och de enstaka exempel jag kommer på känns inte så intressanta. Så i det här inlägget tänkte jag i stället tala om det ”stöd” jag fick efter det att jag fått min autismdiagnos. För det är ju sant att med en diagnos så är det lättare att få hjälp och stöd, men tyvärr är det också så att detta så kallade stöd inte alls är utformat med autister i åtanke.

Mina minnen från när jag fick autismdiagnosen är ganska vaga. Dels är mina minnen från barndomen är ganska grumliga överlag. Men något som gör det ännu svårare att komma ihåg är att jag inte alls förstod vad det hela handlade om. Om jag minns mina journaler rätt var jag runt 11 när jag fick diagnosen, vilket borde betyda att själva utredningen började åtminstone ett år innan det. I efterhand kan jag minnas vad som måste ha varit den där utredningen, men saken är den att jag inte alls förstod att jag genomgick en utredning. Allt jag minns är att jag fick träffa olika vuxna som krävde att jag skulle svara på konstiga frågor. Men det var inget märkvärdigt för mig då. Jag gick ju i skolan trots allt. Jag fick göra några konstiga pussel också, som jag i efterhand förstått var del i något intelligenstest. När jag väl blivit certifierad autist var det dags att sätta in de Särskilda Stödåtgärderna. Men även om det helt klart är bättre att ha en diagnos än att inte ha det så är mycket av det så kallade stöd som erbjuds mer eller mindre värdelöst. Så temat för detta inlägg är, utan inbördes rangordning, topp tre värdelösa stödinsatser som jag utsattes för när jag fått en autismdiagnos.

1: Samtal med bekymrade vuxna

Mitt minne från grundskolan är fullt av olika samtal med bekymrade vuxna. Jag förstod inte vad det handlade om men jag blev tillkallad till olika vuxna personer som jag ville prata med mig. Någon gång i mellanstadiet skulle jag tala i enrum med rektorn och jag har en vag känsla av att hon var rätt bekymrad. Andra gånger var det yrkespersoner vars exakta yrkesroll jag inte hade någon aning om, men de var bekymrade över mig av en eller annan anledning. Jag visste aldrig varför jag skulle tala med de här människorna. Allt jag minns är att jag blev tillsagd att någon ville prata med mig, och så var det med det. De här samtalen gick vad jag kan minnas främst ut på att jag skulle svara på alla möjliga frågor om mitt liv. Typ, vad hade jag för intressen, hade jag vänner, vad gjorde jag på fritiden, sådana saker. Jag brukade svara på dessa utfrågningar utan att fundera över om jag ville eller inte. Detta är antagligen till att jag fortfarande ofta svarar på utfrågningar från psykologer etc mer eller mindre per automatik. Jag är inte alls entusiastisk över att berätta om mig själv för främmande människor på överordnade positioner, men när jag är i den situationen får jag känslan av att det är självklart att jag ska svara på allt de frågar om.

2: Att få konstiga läxor från en tant på habiliteringen

Ett tag bestämdes det att jag skulle gå till habiliteringen. Där träffade jag en tant som pratade otydligt. Jag fick prata med henne och sen gav hon mig papper med övningsuppgifter som fick sitta i en pärm. Det kunde till exempel vara olika tecknade figurer som visade olika ansiktsuttryck, och så skulle jag skriva under vilken känsla som den tecknade figuren visade. Det fick jag som hemläxa och sen pratade jag med tanten om det nästa vecka. Jag minns att tanten inte alls förstod mina svar. Jag läste väldigt mycket serier så när jag skulle sätta ord på tecknade figurers känslor, försökte jag skriva något som den figuren sagt i en serie. Till exempel, om jag tyckte att någon såg väldigt äcklad ut skrev jag något i stil med ”BLÄÄRGH, VAD ÄCKLIGT!!!!” Tanten förstod inte detta alls. Jag antar att hon förväntade sig att jag skulle skriva typ känslor som ”avsmak” eller ”glad” eller vad bilden visade. Hon tyckte antagligen att mina svar visade på min typiska autistiska oförmåga att förstå och sätta ord på känslor. Den sista gången jag var hos henne, som var typ ”terminsavslutning”, fick jag en ”belöning” för att jag varit med hela året (eller hur länge det nu höll på, jag minns inte det alls). Belöningen var att jag fick sitta vid en dator och spela ett ganska tråkigt Harry Potter-spel. Som belöning var det rätt meningslöst för jag hade ju mycket roligare spel hemma, men det var ändå mycket bättre än att prata med tanten. Så på det viset fick de väl in lite ”negativ förstärkning” som det heter på beteendepsykologi-språk när man belönar någon genom att avlägsna något jobbigt.

Som barn förstod jag inte alls varför jag skulle dit och göra de konstiga läxorna och prata med tanten som inte förstod vad jag sa. Jag förstod inte poängen med det men jag hade en vag känsla av att utsättas för förnedring. Nu i efterhand när jag vet mer kan jag se att det var ett ganska stereotypt exempel på insatser som syftar till att med hjälp av pedagogiska samtal och bildövningar försöka göra autistiska barn lite mindre autistiska. Så jag hade ju rätt i min känsla av att utsättas för någon sorts förnedring. Fast nu när jag vet med om vad Habiliteringen sysslar med kan jag ju tycka att jag kom rätt lindrigt undan ändå. Det är tur att jag inte fick diagnosen några år tidigare, när det är riktigt farligt.

3. En käck stödperson i skolan som hittade på Smarta Lösningar på problem jag inte hade.

Det var också i mellanstadiet som jag fick den här stödåtgärden. Det gick ut på att jag fick tillsatt någon särskild stödperson som skulle hjälpa mig. Det gick till så att hon bestämde vilka svårigheter jag hade och sedan hittade på Smarta Lösningar som hade varit till stor hjälp under förutsättning att mina svårigheter berodde på det som hon inbillade sig och inget annat. Till exempel observerade hon att jag hade svårt att göra alla mattetal. Dessa svårigheter berodde dels på att jag inte kunde koncentrera mig i den stimmiga skolmiljön, och dels för att jag det kändes så meningslöst att lösa fler likadana uppgifter när jag redan hade förstått hur jag skulle göra.

Det var de verkliga anledningarna, men min briljanta stödperson hade en egen idé som hon gillade bättre. Att jag inte klarade av att göra alla likadana uppgifter måste, bestämde hon sig för, bero på att jag blev överväldigad av att se alla dessa uppgifter på en gång. Lösningen var att ha ett papper med ett mindre rektangulärt hål i. Detta skulle jag använda för att dölja alla andra mattetal än just det som jag för tillfället jobbade med. På så vis skulle jag kunna fokusera på en uppgift i taget. Briljant!

Förutom att det inte var det som var problemet. Dessutom fanns det verkligen inget som talade för att det skulle vara det som var problemet. Jag minns inte vad hon gjorde utöver det, men det var antagligen liknande Smarta Lösningar på helt fiktiva problem. Förutom det har jag något minne av att hon hjälpte mig med att tvinga mig att vara med på gympalektionerna. Vuxna i allmänhet var väldigt måna om att jag skulle vara med på gympan, även om de måste använda våld för att tvinga dit mig (vilket de gjorde). Anledningen var att jag mådde dåligt av det, och ju sämre jag mådde av något ju viktigare var det att jag gjorde det.

Jag tror att min stödperson hade några Smarta Lösningar för mina gympalektioner också, fast jag kommer inte längre ihåg vad det var.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tre extremt dåliga stödåtgärder som de utsatte ett oskyldigt autistiskt barn för

  1. Kristina skriver:

    Jag är också (fortfarade) nyfiken på fördelar med att få en diagnos som ung/barn om du har annat än just stödinsatser att berätta om. Och du vill berätta vill säga…
    Jag växte upp utan diagnos. Känner igen mig i det du beskriver om repetetiva mattetal och stökig miljö. 🙄 Jag fick någon gång sitta i ett mindre rum med de som behövde extra stöd, fast utan stöd då. Det var ju bättre än inget för det var tystare.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      Jag får se om jag kommer på något intressant att skriva om detta. Men kan försöka ge ett kortare svar nu iaf. Jag har svårt att minnas konkret stöd jag fick när jag var barn som faktiskt var bra. Fast jag tänker att om jag inte haft diagnosen hade omgivningen antagligen gjort livet ännu svårare för mig.

      En fördel jag fick var sådant som att jag fick sitta i eget rum ibland i skolan. Och jag gissar att jag hade lite lättare ändå att komma undan att göra jobbiga saker, fast det är svårt att veta säkert. Under ett år fick jag gå i en mindre klass som inte var jättebra, men det var bra att den var mindre. Och läraren hade absolut inga förväntningar på oss som gick i den klassen så jag behövde inte göra så mycket skolarbete vilket var skönt. I gymnasiet fick jag sitta i ett tomt klassrum ibland, och fick även eget rum när det var prov. Och förlängd provtid. Sen har jag ju fått liknande anpassningar på universitetet, men då är vi ju framme vid vuxenlivet.

      En annan fördel för mig med att ha diagnosen som inte har med hjälp och stöd att göra, var att jag någon gång under gymnasiet blev mer medveten om att det finns en autistisk kultur/community. Om jag inte haft diagnosen hade jag inte tänkt på mig själv som autistisk så det hade blivit mycket svårare då. Att jag fick diagnosen tidigt tror jag underlättade mycket senare i livet..

      Liked by 1 person

  2. Kristina skriver:

    Tack så mycket. Jag uppskattar verkligen ditt svar! Min son kommer ju att växa upp med diagnos till skillnad från mig och jag tänker ju mycket på vad jag kan göra för honom.

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s