Slutsats: Högskolan hatar funkisar

Så det var nu ett par veckor sedan jag postade något här senast. Jag har av flera skäl inte haft någon ork  Orkar inte skriva något nu heller men det här utkastet har legat och väntat i tre månader eller nåt, så jag kände att det gott kunde få bli publicerat nu. Det mesta som jag postat de senaste månaderna har jag hämtat från masteruppsatsen som blev färdig i våras. Och detta är det enda som är kvar. De flesta av de andra texterna omarbetade jag lite för att det skulle passa bättre som bloggpost. Men eftersom jag inte orkar göra något sådant nu så postar jag detta utan några ändringar från när det var ett uppsatskapitel. Såvida inte jag ändrade något när jag gjorde själva utkastet för tre månader sen. Minns inte det, men det är i stort sett kopierat och klistrat oavsett.

I den här uppsatsen har jag använt en kritisk social teori om funktionshinder för att analysera policydokument och akademisk litteratur. Resultatet visar på en tydlig tendens i diskussionerna kring funktionshinder, där man fokuserar på individens funktions-nedsättning men blundar för strukturer. Utifrån ett kritiskt socialt perspektiv är detta ett problem då det bidrar till att dölja samhällsproblem som diskriminering och förtryck. Det kritiska sociala perspektivet kan bidra till att synliggöra dessa problem.

Den sammantagna bilden är att det finns en tydlig tendens i högskolans föreställningar och attityder mot personer med funktionsnedsättningar. Analysen av lika-behandlingsplaner och intervjustudier med högskolepersonal visar hur man genomgående fokuserar på brister och svårigheter hos individer med funktionsnedsättningar. Studenter med funktionsnedsättningar beskrivs ofta som orsaken till sina egna problem och som en belastning för omgivningen. Även om den allmänna principen om allas rätt till utbildning erkänns, förefaller det inte vara självklart om eller i vilken utsträckning detta ska gälla för studenter med funktionsnedsättning. Uppfattningen tycks vara att funktionsnedsatta studenter inte har en naturlig plats som deltagare inom högre utbildning. I intervjuer med högskolepersonal förekommer många negativa stereotyper. Mycket av dessa diskussioner kretsar kring olika skäl till varför personer med funktionsnedsättningar är dåligt lämpade för studier och arbete.

En återkommande föreställning är att personer med funktionsnedsättningar tenderar att söka sig till just de utbildningar där funktionsnedsättningen antas utgöra ett oöverstigligt hinder. Det är svårt att förstå varför någon som inte kan springa skulle vilja bli löpare från första början, men exemplet är tänkt att illustrera just hur absurda konsekvenserna blir när personer med funktionsnedsättning ska studera. Det hypotetiska exemplet jämförs sedan med mer realistiska situationer, som personer med dyslexi som blir lärare. En lärare med dyslexi framställs som lika olämplig som en lärare som inte kan springa. Detta säger mycket om den allmänna inställningen till funktionsnedsättningar. Det är inte alls självklart att dyslexi bara är en nackdel i lärarrollen. Tvärtom kan vi ju tänka oss, att någon som har stora svårigheter med att läsa och skriva men ändå lyckas utbilda sig till lärare, också kan ha en fördel i att hjälpa andra att lära sig, i synnerhet de elever som har dyslexi.

Mycket tyder på en negativ inställning till att göra utbildningen mer tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar. I likabehandlingsplanerna är man noga med att ange vart gränserna går för lärosätets skyldighet och möjlighet att arbeta med tillgänglig. Ett återkommande tema är det uppfattade dilemmat mellan tillgänglighet och akademisk kvalitet. I de akademiska texterna är detta ett av flera argument som motiverar en skepsis från personalens sida mot att göra undervisningen tillgänglig. Samtidigt är man också bekymrad för att anpassningar innebär orättvisa fördelar för studenter med funktions-nedsättningar. Motstånd mot anpassningar motiveras även med att de på olika sätt skulle skada studenter med funktionsnedsättningar. Det finns uppenbara motsättningar mellan dessa argument, men de har en röd tråd i att de alla markerar ett motstånd mot att tillgängliggöra utbildningen. Därmed framstår argumenten mest som rationalisering. Man börjar med slutsatser att anpassningar är dåligt och arbetar baklänges utifrån detta för att hitta argument som stödjer denna slutsats.

När det gäller just rättviseargumentet är det intressant av flera skäl. För det första är det något som endast kommer på tal då det är studenter med funktionsnedsättningar som anses få fördelar. Studenter utan funktionsnedsättningar har många fördelar (som att undervisningen är anpassad för personer med normal sensorik, motorik och kognitiv förmåga). Samtidigt finns det poänger med rättviseargumentet som inte bör avfärdas. Varför ska endast vissa studenter få tillgång till särskilda hjälpmedel? Varför inte erbjuda samma stöd och anpassningar till alla studenter som så önskar? Då skulle det inte längre finnas några problem med orättvisa fördelar. Det skulle också lösa problemet med att inte alla funktionsnedsatta studenter har fått sina behov utredda och dokumenterade. Det antagligen också motverka stigmatisering, studenter som inte är bekväma med att berätta om sin diagnos behöver inte göra det, och vi skulle slippa ständiga förhandlingar med högskolebyråkratin. Det finns många fördelar med en sådan utveckling. Men detta diskuteras inte när orättviseargumentet kommer på tal. Rättviseargumentet används uteslutande för att motivera ytterligare begränsningar av stöd till studenter med funktionsnedsättningar. Detta säger väldigt mycket.

Syftet med den här uppsatsen var att undersöka ideologiska strukturer påverkar funktionsnedsattas tillgång till högre utbildning. Resultatet pekar mot att det finns ett tydligt mönster i hur man inom högskolan ser på funktionshindrade som deltagare i högre studier. Sett utifrån teorier om ableism kan dessa attityder och föreställningar ses som uttryck för en ideologi som både döljer och rättfärdigar, en förtryckande samhällsordning genom att framställa den rådande ordningen som självklar och naturlig. Jag hoppas att jag med denna uppsats lyckas visa just detta, att en ordning som bestraffar personer med funktionsnedsättningar inte är ett naturligt tillstånd. Om vi vågar ifrågasätta föreställningar som vi är vana att ta för givna, att vi också göra val som leder till ett bättre samhälle för alla. Denna uppsats handlar om högskolan och de som arbetar inom högre utbildning, men det vore ett misstag att se detta problem som något som är isolerat till just högskolor eller högskolepersonal. Det bör i stället ses som en del av strukturer på samhällsnivå. Vi skulle antagligen kunna göra en uppsats om i princip vilken del av samhället som helst och hitta liknande resultat. Jag hoppas att yrkesverksamma inom högskolan inte tolkar denna uppsats som ett personligt angrepp, utan i stället ser det som en möjlighet att bättre förstå de exkluderande mekanismer som finns inom högre utbildning och hur de kan arbeta för att göra högskolan mer inkluderande och välkomnande för personer med funktionsnedsättningar. På samma sätt hoppas jag att eventuella läsare som är verksamma inom helt andra områden försöker se hur liknande processer yttrar sig på deras område.

Även om den enskilde högskolepersonalens inställning och agerande kan vara helt avgörande i enskilda fall, bör detta inte tolkas som att allt handlar om den enskilde läraren eller administratörens attityder. Det är alltid fel att söka förklaringar på strukturella problem hos enskilda individer. Det nödvändigt att se till samhällsstrukturer. Även den mest välvilliga och upplysta lärare begränsas av externa faktorer som policy och regelverk, men även direkt brist på resurser.  Personalens attityder och föreställningar har visserligen stor betydelse för hur resursbrist hanteras och vems utbildning som prioriteras bort. Det finns alla anledning att ifrågasätta varför det är just studenter med funktionsnedsättningar som beskrivs som ”extra arbete” som kräver ”extra resurser”. Men resursbrist är antagligen ett reellt problem som bör tas på allvar. Värderingar och attityder påverkar hur vi hanterar begränsade resurser, men det betyder självklart inte att resursbristen i sig är ett resultat av dessa värderingar. Den här uppsatsen handlar inte om ekonomi, och detta är inte rätt plats att säga något exakt om de ekonomiska förutsättningarna, men det borde rimligtvis vara så att en högskola som är till för alla kostar mer än en högskola som endast är till för några. Om vi vill verka för att alla ska ha likvärdig rätt till högre utbildning är det nödvändigt att diskutera ekonomi och resursfördelning, och kräva mer resurser där det behövs. Samtidigt är det viktigt att inte vissa studentgrupper automatiskt kommer i andra hand när resurserna är begränsade. Det är viktigt att både uppmärksamma problem med bristande resurser, och reflektera över hur vi värderar en situation där det råder brist på resurser.

För att skapa en högskola och ett samhälle där personer med funktionsnedsättningar har fullvärdiga rättigheter och möjligheter måste vi se funktionshinder som ett politiskt problem. Att kritiskt granska ekonomiska, sociala och kulturella strukturer, och hur dessa präglar politiska institutioner på alla nivåer, är i alla sammanhang en nödvändig förutsättning för att åstadkomma positiv förändring. Detta är det budskap jag vill förmedla med den här uppsatsen.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s