Högskolelärare som känner sig hotade av att studenter med funktionsnedsättningar ibland säger ifrån vid kränkningar

18u0oz

”Att hota med anmälningar stärker inte viljan att sluta diskriminera . det får snarare motsatt effekt” – inte riktigt men nästan direkt citat av Forskare som berättar hur jobbigt det är för lärare som alltid måste oroa sig för att bli anmälda av studenter som de kränkt.  

Detta är den sista delen av min analys av högskolelärares attityder till studenter med funktionsnedsättningar. Nu handlar det om högskolepersonalens uppfattningar om den sociala interaktionen mellan studenter med funktionsnedsättning och deras omgivningen. Detta kommer nog inte som någon överraskning, men det är tydligt att många lärare inte alls vill ha med funkisar att göra. Funktionsnedsatta studenter beskrivs som besvärliga, bland annat för att de har en benägenhet att bli kränkta av lärare (vilket gör att de stackars lärarna är rädda för att bli anmälda för diskriminering). Precis som i föregående inlägg har jag delat upp texten utifrån tre punkter, som sammanfattar olika aspekter av lärarnas och forskarnas attityder. Denna gång sammanfattar jag dem som:

  • Funktionshindrade studenter blir väl bemötta trots att det kan vara svårt för omgivningen att bemöta dem.
  • Studenterna borde vara mer öppna med sina funktionsnedsättningar och diagnoser.
  • Lärare är oroliga och rädda att anmälas för diskriminering eller kränkande behandling, av funktionsnedsatta studenter som upplever att de utsatts för kränkningar.

Funktionshindrade studenter kan vara svåra att hantera men blir ändå väl bemötta

Den allmänna uppfattningen bland lärare tycks vara att studenter med funktions-nedsättningar blir bra bemötta och får förståelse från sina kurskamrater. Deras attityder beskrivs som ”positiva och inkluderande” av lärare. Däremot uppger man att medstudenter kan bli osäkra i hur de ska bemöta funktionshindrade studenter, vars beteende uppfattas som alltför avvikande. En lärare berättar om en situation då hen var tvungen att ingripa, eftersom en rörelsehindrad student lämnades utanför i grupparbeten. De andra i gruppen försvann och lämnade kvar den rörelsehindrade studenten, som hade svårt att gå. Läraren förklarar detta med att studerandegruppen inte hade ”kunskap om på vilket sätt de bäst skulle kunna bemöta och stödja studiekamraten”. Gustavsson och Holme beskriver också hur solidariteten från kurskamrater kan ”utsättas för stora prövningar” i mötet med studenter som har NPF. Detta beror inte på negativa attityder hos medstudenterna, utan på att personer med NPF är svåra att hantera. Det är därför ”viktigt att både de icke funktionshindrade studenternas och lärarnas perspektiv förs fram i detta sammanhang”. Fleischer (2013) beskriver på liknande sätt hur studenter med autism utsätts för diskriminering och social uteslutning från medstudenter, men orsaken till detta läggs inte hos medstudenterna utan hos autisten själv. Stigmatisering och diskriminering är trots allt naturliga följder av att autister är så konstiga.

Ja, detta är en analys som får passera som Seriös Forskning i en hel avhandling om autism. Jämfört med det har min blogg mycket mer vetenskaplig kvalitet. Jag borde bli hedersdoktor någonstans. Men hur som helst…

Medan uppfattningen hos lärare verkar vara att funktionshindrade studenter blir väl bemötta av både lärare och medstudenter, visar intervjuerna med funktionsnedsatta studenter en annorlunda bild. Medan en del upplever att relationen med lärare fungerar bra, är det också många som vittnar om att ha utsatts för negativt bemötande och kränkningar, som tydligt kan kopplas till deras funktionsnedsättning. Det kan handla om att känna sig ifrågasatt eller dumförklarad i mötet med läraren. En student berättar att hon träffat lärare som undrat om hon utnyttjat sin diagnos för att få orättvisa fördelar, efter att hon ”bröt ihop” i samband med en tentamen. Andra studenter vittnar om dåligt bemötande i mailkontakt med lärare som vägrar svara på frågor.

Fleischer (2013) har frågat studenter med autism, rörelsehinder eller hörselnedsättning om sina upplevelser av högre studier. I samtliga tre kategorier uppger studenterna att de upplever social exkludering. Eftersom Fleischer utgår ifrån en medicinsk modell förklaras detta som en konsekvens av funktionsnedsättningen i sig. Då autism, rörelsehinder och hörselnedsättning är tre väldigt olika typer av funktionsnedsättning, behövs det också tre olika förklaringar för hur funktionsnedsättningarna leder till samma resultat. Utifrån ett socialt perspektiv skulle vi dock kunna förklara detta, med att personer med funktions-nedsättningar systematiskt utsätts för diskriminering och exkludering, och att detta gäller oavsett exakt vad funktionsnedsättningen innebär rent konkret för individen.

Funktionshindrade studenter borde vara mer öppna med sina diagnoser

För att få tillgång till stöd måste studenten vara öppen om sin diagnos inför samordnaren. Vissa stödformer är dock sådana, att studenten kan få tillgång till dem utan att vara öppen inför lärare och kurskamrater. Lärarna upplever att det är ett problem när det saknas öppenhet och information kring studentens funktionsnedsättning. De menar att större öppenhet från studenterna skulle underlätta för alla inblandade, och att studenten skulle må bättre av det. Enligt Milrad har många lärare svårt att förstå varför studenter är ovilliga att berätta om sina funktionsnedsättningar. En lärare funderar över om det kan vara så att en del studenter hemlighåller sin diagnos, eftersom det ”kan finnas en vinst i att känna sig oförstådd”, då studenten sätter sig i en ”offerroll” och kan skylla ifrån sig sina misslyckanden på oförståelse i stället för att behöva erkänna sin egen bristande förmåga. Den samlade bilden är att lärarna anser att det vore bättre om studenterna var öppna med sina diagnoser och funktionsnedsättningar, och att det ställer till problem när studenterna inte är det.

Även om lärarna har svårt att förstå varför studenter inte berättar om sina funktionsnedsättningar, finns det i själva verket flera viktiga orsaker. En anledning är att funktionsnedsättningar är väldigt stigmatiserade. En samordnare berättar att flera studenter som känner skam över att behöva berätta om sin funktionsnedsättning. Den skam som många känner för sin funktionsnedsättning gör att man kanske vill att så få som möjligt ska känna till den. En student berättar att hen känt sig obekväm då läraren kommit fram till henne och velat diskutera stödåtgärder, i en situation då det satt andra studenter runtomkring. Studenten hade inte berättat om sina svårigheter för de andra studenterna, utan endast för läraren. Att läraren då berättade det för alla upplevde hon som mycket negativt.

Att berätta om sin funktionsnedsättning för läraren kan vara svårt för studenten som inte på förhand kan veta hur läraren kommer att reagera. Många studenter har upplevelser om att berätta om sin funktionsnedsättning för läraren bara för att bli avfärdade. Det kan sluta med att läraren är tydlig med att hen inte tänker ta hänsyn till studentens behov. Studenter kan vara rädda att läraren kommer bedöma dem annorlunda på grund av funktionsnedsättningen. En funktionshindrad student som får mentorstöd berättar exempelvis hur hon är orolig över att lärarna kommer tycka att hon fuskar eftersom hon diskuterar sitt arbete med mentorn, och att hon därför kommer bedömas annorlunda.

Lärare är rädda att anmälas för diskriminering och kränkningar

De lärare som intervjuas uppger själva att studenter med funktionsnedsättningar blir väl bemötta av lärare, och det hade varit förvånande om de sa något annat. Gustavsson och Holme (2009) beskriver dock att det finns ett problem, med att många lärare är rädda för att bli anmälda för trakasserier eller diskriminering mot funktionshindrade studenter. Lärare är osäkra på vad som är tillåtet i kontakten med funktionsnedsatta studenter och detta kan ”föranleda oro för att bli ifrågasatt och till och med anmäld för till exempel kränkning”. Det händer att funktionshindrade studenter blir kränkta i kontakter med lärare, och lärare är rädda att detta kan leda till anmälning. För att ge exempel på detta överhängande hot berättar en lärare om en någon kollega hade blivit anmäld för diskriminering 5-6 år tidigare, vilket gjorde att andra lärare blev försiktigare med hur de behandlade just den studenten. En annan lärare berättar om en student som hade sagt ifrån när hen kände sig kränkt, vilket flera lärare upplevde som obehagligt och hotfullt även om det inte blev något mer med det.

Risken att anmälas för diskriminering kan i värsta fall leda till ”omvänd diskriminering”, vilket betyder att lärarna av rädsla för att behandla studenten sämre än vad lagen tillåter i stället råkar behandla studenten för bra. Att studenter ofta tycks uppleva kränkningar och diskriminering i kontakt med lärare skulle förvisso kunna tolkas som ett tecken på att diskriminering och kränkningar förekommer, och detta skulle i så fall kunna uppfattas som ett problem. Gustavsson och Holme (2009) är dock väldigt tydliga med att betona att problemet är att lärare känner sig osäkra. För att illustrera allvaret av detta problem citerar författarna en broschyr från DO, där studenter uppmanas att omedelbart anmäla kränkningar och diskriminering som de utsätts för. Gustavsson och Holme kritiserar denna inställning:

”Att skapa goda och förtroendefulla relationer mellan funktionshindrade studenter och lärare torde vara en mer framkomlig väg än att hota med anmälningar. Anmälningar som lösning på uppkomna svårigheter och problem är en skenbart enkel och kortsiktig utväg och skapar osäkerhet och rädsla. Flera av våra informanter ger uttryck för det, vilket inte stärker viljan att arbeta för Lika villkor, utan snarare får motsatt effekt” (Gustavsson & Holme, 2009, s. 47).

Detta låter ju verkligen som ett väldigt passivt aggressivt hot.

Det visar tydligt hur författarna tar ställning för en sida i konflikten. Vi har bara lärarnas version men vi vet att studenter upplever att de blir kränka och diskriminerade av lärare, och att lärare är rädda att bli anmälda för kränkningar och diskriminering. Vi får också veta att lärarna uppger att de som en följd av det överhängande hotet tvingas kolla upp om det sätt som de bemöter studenterna på verkligen är tillåtet enligt lagen, vilket antyder att de själva bedömer att det finns risk att de utsätter funktionsnedsatta studenter för sådant som i lagens mening är diskriminering. Det vore alls inte långsökt att tolka detta som att de funktionsnedsatta studenterna faktiskt utsätts för diskriminering och kränkningar. I rapporten är det dock tydligt att vi ska sympatisera med lärarna som de som är utsatta i sammanhanget.

Gustavsson och Holme (2009) varnar för att det är en ”kortsiktig utväg” för studenten att anmäla diskriminering och trakasserier. Det är emellertid inte uppenbart hur författarna kommer fram till dessa slutsatser. Det råder inga tvivel om att anmälningar är ett problem ur lärarnas synvinkel, men det är svårare att se varför detta är ett skäl för studenten att inte anmäla. Tvärtom anger Gustavsson och Holme flera fördelar för studenten som anmäler diskriminering. De berättar att lärarna blir försiktigare med hur de bemöter studenten och måna om att inte bryta mot lagen. Och vad som än menas med ”omvänd diskriminering” är det något som ur studentens perspektiv måste vara positivt (annars är det bara diskriminering). Att det sen är jobbigt att bli anmäld för diskriminering är inte heller ett problem för den som anmäler, utan borde tvärtom vara en del av poängen.

Men det verkliga problemet är ju att lärare känner sig hotade av att studenter hotar att anmäla dem för kränkningar. Eller om de inte hotar att anmäla, så visar de i alla fall att de känner sig kränkta. Och detta kan ju uppfattas hotfullt, eftersom det visar att det föreligger en situation där studenten eventuellt skulle kunna anmäla. Om bara kränkta studenter kunde låta bli att över huvud taget reagera på kränkningar, så hade allt blivit mycket lättare. Förutom för de kränkta studenterna då, vad det nu har med saken att göra.

Men så länge hotet består har vi i alla fall forskare som gör vad de kan genom att publicera rapporter som låter precis som en Dick Harrison-krönika…

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Högskolelärare som känner sig hotade av att studenter med funktionsnedsättningar ibland säger ifrån vid kränkningar

  1. stellawainwright skriver:

    Hej. Det här är inte en kommentar till ditt inlägg specifikt och du behöver inte publicera den. Jag vill bara tacka dig för den här bloggen. Jag fick diagnos i vintras vid 41 års ålder och har haft en hel del på tallriken med min självbild, identitet osv sen dess. Din blogg har verkligen hjälpt mig och visat mig vägat framåt. Jag har massor att säga om det här, men vill inte skriva en lång utläggning om det oombedd. Så, tack helt enkelt. Du har gjort skillnad i mitt liv.

    Liked by 1 person

  2. Ping: Slutsats: Högskolan hatar funkisar | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s