Om lärares motstånd mot tillgänglighet inom högskolan

18rj4s

Finns inget orättvisare än studier som är tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar.

Min erfarenhet som tidigare universitetsstudent är att lärare aldrig anser att utbildningens tillgänglighet inte har någonting med dem att göra. Det borde dock vara uppenbart för vem som helst som alls funderat över saken, att läraren kan göra mycket för att förbättra eller försämra tillgängligheten i undervisningen. Tillgängligheten bestäms bland annat av hur undervisningen utformas, och undervisningen utformas av den som undervisar. På högskolan gäller dessutom att det är läraren som bestämmer om särskilda anpassningar ska göras i undervisningen. Lärarens inställning till att anpassa undervisningen och tillåta stödåtgärder har stor betydelse för funktionshindrade studenters möjlighet att slutföra sina studier.

Och den allmänna inställningen är minst sagt negativ. I de texter som jag analyserade i uppsatsen är det väldigt tydligt att det finns ett brett motstånd mot olika former av ”kompensatoriskt stöd”. Den negativa inställning och misstänksamhet mot att göra utbildningen tillgänglig för funktionshindrade, kan relateras till flera olika föreställningar som:

  1. Anpassningar och särskilt stöd försämrar utbildningens kvalitet
  2. Att erbjuda stöd och anpassningar till studenter med funktionsnedsättning är orättvist mot studenter utan funktionsnedsättning som inte får tillgång till.
  3. Tillgänglighet innebär extra arbete och gör anspråk på resurser som tillhör de icke funktionshindrade studenterna

De första två punkterna verkar vid en första anblick säga emot varandra. Å ena sidan sägs stöd och anpassningar påverka utbildningens kvalitet negativt. Å andra sidan innebär stöd och anpassningar fördelar för den som får tillgång till det, och det är därför orättvist mot de som inte omfattas av stödet. Den tredje punkten handlar om att arbete med att göra undervisningen tillgänglig i regel beskrivs som ”extra arbete”. De resurser som behövs för att anpassa undervisning och examination för dessa studenter beskrivs som resurser som måste tas ifrån den ordinarie undervisningen.

Stöd och anpassningar försämrar kvaliteten på utbildningen

Att det finns ett motsatsförhållande mellan tillgänglighet och kvalitet är en vanlig föreställning. Det är ofta oklart på vilket sätt utbildningens kvalitet påverkas negativt av att tillgängliggöras för funktionshindrade studenter. Det finns visserligen en uppfattning om anpassad examination innebär att sänka kraven på studentens förmåga, vilket kan ses som ”försämrad kvalitet” (det bör dock påpekas att ”sänkta krav” inte är en anpassning som erbjuds funktionsnedsatta studenter i verkligheten). Men denna föreställning förklarar inte hur själva undervisningens kvalitet försämras av att bli mer tillgänglig. Och när det gäller examinationer är det viktigt att skilja på hur examinationen genomförs och vad som examineras. Om en examinationens utformning ställer krav på förmågor som inte egentligen är det som ska examineras, behöver examinationen anpassas.

Enligt Gustavsson & Holme (2009) och Milrad (2010) är lärarna medvetna om denna princip, och poängterar skillnaden på studentens möjlighet att nå fram till studiemålet, och på studiemålet i sig. Trots detta säger flera lärare att det är omöjligt att anpassa vare sig examinationens form eller innehåll. Att tillåta studenter att genomföra examinationer på olika sätt skulle göra det svårare att värna om kvaliteten i utbildningen. Att alla ska göra på samma sätt innebär dock inte att examinationen bör anpassas för att fungera för så många som möjligt, utan det används endast som argument mot att anpassa examinationen för vissa individer.

Anpassad undervisning ger orättvisa fördelar

Samtidigt som anpassningar anses skada utbildningens kvalitet, finns det samtidigt en uppfattning om att de innebär en orättvis fördel för den som får ta del av anpassningarna. Gustavsson och Holme skriver:

”Förlängd skrivtid vid tentamen och inläsning av texter på ljudband är exempel på vanligt förekommande kompensatoriskt stöd. Funderingar över huruvida detta är rättvist i förhållande till övriga studenter och om detta påverkar kvaliteten i utbildningen infinner sig.”

Förlängd skrivtid och inläst litteratur anges som exempel på åtgärder som både kan vara orättvis mot andra studenter, och riskerar sänka kvaliteten i utbildningen. Det är intressant att de exempel som anges båda är åtgärder som endast påverkar individen, snarare än sådant som påverkar utbildningen för alla studenter. Det betyder att om dessa åtgärder påverkar kvaliteten negativt, är det bara den funktionshindrade individen som tar skada. Men samtidigt sägs detta stöd innebära en orättvis fördel för studenten, vilket talar emot att stödet skulle vara skadligt. Enligt Gustavsson och Holme berättar flera lärare att de varit med om att medstudenter reagerar negativt på att vissa studenter får särskilt stöd. Det är intressant att ingen av författarna tycks uppfatta någon motsättning mellan uppfattningen att anpassningar försämrar kvalitén på utbildningen och gör att studenter lär sig mindre, och uppfattningen om att anpassningar ger orättvisa fördelar.

Tillgänglighet är extra arbete

När lärare talar om att arbeta med att göra undervisning tillgänglig för studenter med funktionsnedsättningar, framställs det ofta som ett ”extra arbete” som stjäl tid från det vanliga arbetet (att undervisa studenter utan funktionsnedsättningar). Ord som ”merarbete” och ”belastning” är ord som förekommer ofta. Man uppger att det saknas pengar och resurser, och att lärarna tvingas lägga ner obetald tid på ”extraarbete”. Många framhåller att det finns behov av extra resurser, eftersom man annars tvingas ta pengar från den ordinarie undervisningen. Alla lärare upplever inte att studenter med funktions-nedsättningar innebär extra arbete. Detta förklaras dock inte med att de ser det som en del av de ordinarie arbetsuppgifterna, utan snarare att det inte är något de arbetar med alls. En lärare säger att hen ”aldrig egentligen tänkt att jag behövt göra något speciellt, ändra på kursupplägg eller undervisningsformen” av hänsyn till studenter med funktions-nedsättningar. Lärarna tycker antingen att funktionsnedsatta studenter medför betungande extraarbete, eller att de helt och hållet är någon annans ansvar. Båda dessa uppfattningar innebär att tillgänglig undervisning ses som något avvikande, som ”inte ingår naturligt i lärarens arbetsuppgifter”.

Enligt Milrad (2010) anger de flesta lärare att de inte anser att studenter med funktions-nedsättningar medför merarbete. En lärare säger visserligen att det är besvärande att det finns så många studenter som ”är i problematik”, och beskriver känslan när man som lärare får veta att man har att göra med sådana studenter ”känner bara att, oj, nej, inte det också”. De andra lärarna håller dock inte med. En säger att det nog inte är någon som ”tar ut eländet i förskott”, utan blir det problem så blir det problem, och man får ta det jobbiga när det kommer. Den röda tråden här är att studenter med funktionsnedsättning beskrivs som besvär och elände, och där uppfattningarna skiljer sig åt är om lärarna ”tar ut eländet i förskott” eller inte.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s