Alla har rätt till utbildning men…

bisameme

”Hur förhindrar vi att folk som inte kan springa blir yrkeslöpare?” 

I de forskningsrapporter som jag beskrev senast citeras och refereras gruppdiskussioner med högskolelärare. Lärarna diskuterar funktionsnedsatta studenters plats på högskolan. Det är svåra frågor som ”ska de verkligen få lov att studera?”, ”nej men var ska man dra gränsen?” och ”men vadå tänk om en massa personer som inte kan springa plötsligt ville utbilda sig till löpare, det hade ju blivit jättekonstigt eller hur?”

Vad som framkommer i dessa diskussioner är att lärarna och forskarna anser att funktionshindrade studenter har rätt att utbilda sig, men att de också är tydliga med att det finns gränser för detta. Det finns ett mönster som kan beskrivas som ”rätt till utbildning, men…” Man börjar med att uttala stöd för den generella principen om allas rätt till utbildning, men mycket av diskussionen som följer handlar om att problematisera denna rättighet för studenter med funktionsnedsättningar. Diskussionerna handlar i stor utsträckning om att komma fram till legitima skäl att utestänga studenter med funktionsnedsättningar. Detta betyder att man diskuterar vad man ser som potentiella problem med att låta funktionshindrade studenters rättigheter gå för långt. Att det är problematiskt att släppa in för många funkisar är man ganska överens om. Frågan som diskuteras är var man ska dra gränsen.

Samtidigt som de flesta tar ställning för den generella principen om att alla människor har rätt att utbilda sig utan att bli diskriminerade, finns det samtidigt en vanlig uppfattning om att personer med funktionsnedsättningar inte hör hemma inom högre utbildning. Man kan säga att det uppstår en konflikt mellan principen om allas lika rättigheter, och den minst lika viktiga principen om att personer med funktionsnedsättningar inte är önskvärda. Lärarna uttrycker en stark skepsis inför att anpassa utbildningen alltför mycket. När det gäller funktionsnedsatta studenters olämplighet framkommer två teman:

  1. Studenter med funktionsnedsättning är mindre lämpade för studier på högskolenivå
  2. Personer med funktionsnedsättning är olämpliga som arbetskraft

Det första temat är att funktionshindrade studenter på grund av funktionsnedsättningen inte är kompetenta att studera på högskola. Man tycks anse att det finns ett problem med att studenter med funktionshinder dels är olämpliga för studier eller för vissa utbildningar, och att de väljer att söka sig till just de utbildningar som de på grund av sin funktionsnedsättning är minst lämpade för. Det andra temat är att personer med funktionsnedsättningar inte klarar av att vara produktiv arbetskraft, och att det därför är fel att låta dem utbilda sig enligt principen att syftet med högre utbildning är att ”producera” produktiv arbetskraft. Utöver detta framkommer ett tredje tema som också anges som skäl att inte anpassa undervisningen:

    3. Det är studentens karaktär, inte funktionsnedsättning, som är avgörande.

Detta går delvis emot tema (1) och (2), då man här säger att det inte är funktions-nedsättningen som är ett problem. I stället är det studentens karaktär som är avgörande. Funktionsnedsättningen är inte ett hinder, utan det viktiga är om studenten anstränger sig tillräckligt. De som misslyckas beskylls för att vara lata och dåligt förberedda för högskolestudier. Om funktionsnedsättningen medför svårigheter är det upp till studenten att anstränga sig för att övervinna den, i stället för att ställa krav på omgivningen.

1. Funkisar uppfattas som dåligt lämpade för högskolestudier

Forskarna beskriver hur lärarna ställer sig bakom principen att alla har rätt att studera, samtidigt som de ”problematiserar” denna rätt för funktionsnedsatta studenter. En fråga som dyker upp handlar om huruvida lagens krav innebär att studenter har rätt till examen. Man uppfattar att det finns en risk att funktionsnedsatta studenter inte kommer att nå upp till kraven, även om de får stöd och anpassning. Flera lärare framhåller också att det för studenter med vissa funktionsnedsättningar ”torde vara omöjligt att bedriva högre studier och att dessa inte heller skall göra det”, och om de ändå gör det bör de inte läsa vissa utbildningar. Milrad beskriver hur lärarna betonar att funktionsnedsatta inte bör gå vilken utbildning som helst. Milrad låter intervjupersonerna läsa en artikel om bristande tidsuppfattning hos personer med ADHD eller autism, varefter gruppen uttrycker tveksamhet till om sådana personer ska kunna studera vad som helst.

Ja, forskaren lät alltså intervjupersonerna läsa en text om brister hos personer med NPF. Det är nästan så att en kunde tro att hen försökte påverka intervjuerna i en viss riktning, för att komma fram till vissa slutsatser. Jag antar att hen bedömde att det fanns en risk att intervjupersonerna annars skulle glömma hur dåliga de tycker att vi är?

Enligt Gustavsson och Holme tolkar lärarna konceptet ”rätt till utbildning” som ”rätten att gå vissa utbildningar”. Det viktiga är att det finns någon utbildning som är öppen för personer med funktionsnedsättningar, inte att den funktionsnedsatta har samma valmöjligheter som alla andra. Jag tänker mig att de med ”vissa utbildningar” också menar ”någon som inte är min”, men jag tror inte att de sa det rakt ut så det är bara min ovetenskapliga gissning.

Vad man däremot påtalar särskilt är att det finns utbildningar som måste ställa ”speciella och absoluta krav” på studentens förmåga, och därför inte kan göras tillgängliga för alla. Anpassning och tillgänglighet likställs med att sänka kraven. En lärare jämför med en hypotetisk löparutbildning. Om examinationsformen är löpning är det svårt att göra utbildningen tillgänglig för någon som inte kan springa, och ”då är frågan om man då ska bli löpare i den här yrkesutbildningen”.

Ja de sa verkligen så. Och forskarna tyckte att detta var ett fullt rimligt argument, att döma av hur de valde att återge det för att illustrera vilka dilemman som uppstår som följd av att funkisar vill studera. Man tänker sig att personer med funktionsnedsättningar vill erhålla examen i utbildningar som de på grund av funktionsnedsättningen helt saknar förmåga för att ta till sig innehållet. Varför någon som inte kan springa skulle vara intresserad av att genomföra en löparutbildning är inte helt uppenbart, men man verkar ta för givet att det är så.

Den hypotetiska löparutbildningen är tänkt som en illustration av vad man uppfattar som ett reellt problem med att funktionsnedsatta studenter vill arbeta inom yrken där de inte är lämpliga. Milrad citerar lärare som påpekar att en ”grav dyslektiker” kanske inte är lämplig att arbeta som svensklärare, och att en person med ”grav dyskalkyli” kanske inte borde bli lärare i matematik.

Ja språket är förfärligt och deras resonemang är inte rimligt för fem öre. Jag återkommer till detta men nu vill jag bara påstå att dessa hypotetiska personer tvärtom vore väldigt lämpade att undervisa i sina ämnen. De vet ju hur det är att kämpa och ha det svårt med ämnet som de undervisar i. Detta borde i synnerhet vara en fördel när de undervisar elever som själva har dessa funktionsnedsättningar. Men det är ingen av lärarna som verkar ha uttryckt den tanken. Funktionsnedsättningar beskrivs alltid som något som antingen gör studenten olämplig för ett yrke, eller i bästa fall som något som inte måste utgöra ett hinder. Funktionsnedsättningen omtalas aldrig som något som skulle kunna vara positivt.

Man uttrycker också en oro om att de funktionshindrade studenterna blir alldeles för ”curlade” på universitetet, och att det därför kommer bli svårt efter studierna. Att göra anpassningar är att ”curla” studenten. Att anpassa utbildningen framställs som en björntjänst för studenten, eftersom man tänker sig att anpassningar gör studenten beroende av ytterligare anpassningar i framtiden, anpassningar som den funktionsnedsatta inte kan förvänta sig ute i arbetslivet. Detta är ett exempel på föreställningen om att funktionsnedsättningar ”förvärras” av anpassningar. Studenten antas vara fortsatt beroende av anpassningar efter studierna som en konsekvens av att hen får tillgång till anpassningarna under studietiden.

2. Funkisar är defekt arbetskraft

Ett annat argument som framställer tillgänglighet som problematiskt, går ut på att högskolans uppgift är att producera individer som är användbara för potentiella arbetsgivare. Enligt detta synsätt är det inte den nytta individen har av att vara anställningsbar som är det viktiga, utan det är samhällets behov av produktiv arbetskraft som står i fokus.  Att utexaminera studenter som inte klarar arbetslivets krav beskrivs som problematiskt dels för studentens egen skull, men också för att det innebär att högskolan misslyckas med uppgiften att förse arbetsmarknaden med produktiv arbetskraft som motsvarar näringslivets behov. Milrad citerar en lärare som beskriver lärosätets uppgift som att se till att ”dom som kommer ut här, produkterna, alltså individerna, dom ska kunna formulera sig i tal och skrift” när de arbetar ute i näringslivet. Någon föreslår att man kunde skriva i betyget om studenten har använt alternativa examinationsformer.

Ett ekonomiskt nyttoperspektiv på högre utbildning framgår tydligt då de färdigutbildade individerna beskrivs som universitetets ”produkter” som ska ha vissa egenskaper som gör dem användbara inom näringslivet. Förslaget om att det ska stå i betyget om studenten fått anpassad examination är ett uttryck för det synsätt som sätter ekonomiska intressen främst. Ett sådant system skulle göra det möjligt för arbetsköpare att enkelt sålla bort funktionsnedsatta arbetssökande. Det är inte svårt att räkna ut vilka konsekvenser det skulle få för studenter som utexamineras med ett ”speciellt” betyg, men det är okej för poängen är ju just att ingen arbetsköpare ska råka anställa en funkis av misstag.

Det tycks råda delade meningar bland lärarna om hur mycket högskolan bör ta hänsyn till näringslivets behov. En lärare säger att det är viktigt att alla människor kan få en bra utbildning, oavsett om de sen platsar på arbetsmarknaden eller inte. Flera lärare verkar hålla med om detta, och verkar inte vilja att högskolans uppgift ska definieras utifrån näringslivets ekonomiska behov. Några uttrycker dock att det är ett slöseri att utbilda personer som inte kan arbeta. En av lärarna beskriver det som att lärandet bör ”komma någon till godo” och att ”man kan ju inte vara egoist i 65 år”. Att till exempel inte ha arbetsförmåga, eller att bli diskriminerad på arbetsmarknaden, är ju som bekant höjden av egoism.

3. Studiemisslyckanden beror på individuella brister och inte på otillgänglig undervisning

Trots att funktionsnedsättningen ofta beskrivs som ett oöverstigligt hinder för studenten, finns det också en stark bild av att problemet i själva verket finns hos den funktions-nedsatta individens karaktär och attityd till studierna. Milrad beskriver hur studiemisslyckanden hos studenter med funktionsnedsättningar kopplas till faktorer som bristande motivation och ambition. Funktionsnedsättningen kanske utgör ett hinder, men detta hinder kan övervinnas om studenten bara anstränger sig tillräckligt. En lärare på en yrkesutbildning talar om studenter med autism på detta sätt. Funktionsnedsättningen antas utgöra ett problem, men läraren tycker ändå att studenten kan testa att studera en termin och om det är en ”jätteambitiös människa” som har ”väldigt mycket energi” och ”verkligen ville” kanske hen ändå kan lyckas i studierna.

Det finns också en bild av att lata studenter använder funktionsnedsättningar som ursäkt för att inte anstränga sig. En lärare beskriver det som att vissa studenter kanske bara säger att de har ”lite dyslexi” för de tror att de då ska slippa göra tentamen, eller få en alternativ tentamen som är lite roligare. Det berättas om en student med dyslexi som var ”riktigt lat och trög” och som försökte använda sin diagnos för att ”komma undan”. Samma lärare säger dock att hon inte tror att de flesta studenter med dyslexi är sådana, eftersom de måste ha ”slitit rätt bra” för att ta sig till högskolan. Här jämför läraren de ”dåliga” funktionshindrade studenterna, de som är lata och använder diagnosen som ursäkt, med de ”bra” studenterna som själva anstränger sig för att övervinna sina svårigheter.

Mildrad citerar en samordnare på en högskola, som talar om en bristande beredskap för att möta ”det nya klientelet” på högskolan:

”Jag upplever att det inte finns en beredskap att möta det nya klientelet som kommer till högskolan, nämligen unga människor med koncentrationssvårigheter, oro, bristande ork och ambition, stresskänslighet etc. De har oftast ingen utredning eller ”diagnos” utan är mest dåligt rustade för högskolestudier, både mentalt och rent kunskapsmässigt. De har svårt att hantera motgångar och vill helst att någon lärare sitter bredvid dem och säger vad de ska läsa. De har svårt att jobba självständigt och är allmänt osäkra på att skriva, läsa, räkna och analysera.”

Med stöd från den auktoritativa källan av Jag Upplever kan denna samordnare förklara för oss Hur Det Är. Det ”nya klientelet” består av ”unga människor med koncentrations-svårigheter, oro, bristande ork och ambition, stresskänslighet etc”. Dessa studenter saknar utredning och diagnos, och är i stället dåligt rustade ”mentalt och rent kunskapsmässigt”, och sägs vara ”allmänt osäkra på att skriva, läsa, räkna och analysera”. Att dessa studenter saknar utredning och diagnos anges som skäl till varför deras svårigheter är av annan sort, än om de hade haft utredning och diagnos. De är bara ”dåligt förberedda”.

De svårigheter som samordnaren tar upp är dock sådant som är väldigt vanligt vid flera funktionsnedsättningar. Koncentrationssvårigheter, oro, bristande ork och stress-känslighet, är vanligt bland annat hos personer med NPF och olika former av psykisk ohälsa, och kan vara ännu svårare att hantera om personen inte har en diagnos. Samordnaren kopplar dock inte dessa svårigheter till ej diagnostiserade funktions-nedsättningar, utan förklarar dem med att vara ”dåligt förberedd”, osäkerhet, bristande ambition och osjälvständighet. Detta är en tolkning som fokuserar på vad man uppfattar som personliga brister i karaktär.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Alla har rätt till utbildning men…

  1. Ping: Alternativa budord från någon som inte är en Duktig Flicka och inte tycker att någon annan behöver vara det heller | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s