Teoretisk förvirring i Handikappvetenskapen

Att man alls fortfarande kallar det ”handikappvetenskap” säger ju en hel del bara det…

Jag börjar närma mig slutet på mitt Bloggifiering-av-Masteruppsats-projekt. Detta inlägg bygger på det som var inledningen till den sista delen av undersökning. Plus mycket som jag klippte bort från uppsatsen för att det inte fick plats (och för att det finns saker man inte får skriva i en masteruppsats det här jävla landet, till exempel att forskare är okunniga och gör jättedålig forskning). Men nu bloggar jag så då behöver jag inte tänka på att vara ”saklig” eller ”balanserad”.

monogatari_20_1

Jag kan dissa er forskning och illustrera med animebilder, och det finns absolut inget ni kan göra åt saken!

I högskolekontexten innehar läraren en position av makt och auktoritet i förhållande till studenten. Läraren utformar undervisningen och kan välja att göra anpassningar eller inte. Läraren kan även bestämma om studenten ska tillåtas genomföra alternativa examinationer eller inte. Den funktionsnedsatta studenten blir tvungen att förhandla med lärare (och samordnare) om sina möjligheter att genomföra studierna. Materialet för denna del av undersökningen består av två akademiska rapporter och två avhandlingar, som alla har gemensamt att de bygger på intervjustudier och handlar om hur den funktionshindrade studentens plats inom högre studier uppfattas av lärare, samordnare eller studenter. Texterna är ”Att göra olika lika – Universitetslärares uppfattningar om och erfarenheter av undervisning av funktionshindrade studenter” (Gustavsson & Holme, 2009), ”Organisering av pedagogiskt stöd i högre utbildning – En studie om studenter med funktionsnedsättningar och deras erfarenheter av högre utbildning i Sverige, Tjeckien och USA” (Blomberg, Berggren & Bergbäck, 2013), ”Studenter med läs- och skrivsvårigheter som deltagare i högre utbildning” (Milrad, 2010), och ”‘Man vill ju klara sig själv’: Studievardagen för studenter med Asperger syndrom i högre utbildning” (Fleischer, 2013).

Gustavsson och Holme (2009) har genomfört gruppintervjuer med lärare på Linköpings universitet, om deras syn på studenter med funktionsnedsättningar. Det vill säga, de har dokumenterat samtal som de haft med sina kollegor, och gjort en rapport av det. De redogör för vad de kommer fram till, vad de tycker om att det finns funktionsnedsatta studenter (spoiler: det är mycket dilemman).

Sin teoretiska utgångspunkt beskriver de som ett ”dilemmaperspektiv”, som framställs som en ”medelväg” mellan den medicinska och den miljörelativa modellen (vilka i sin tur framställs som två teoretiska extrempunkter). ”Dilemmaperspektivet” innebär att närvaron av funktionsnedsatta studenter skapar olika ”dilemman” för lärare. Dilemmat är att det antas finnas potentiellt stora nackdelar med att göra undervisningen tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar. Därmed utmålas den funktionsnedsatta studentens närvaro som orsak till problem, medan omgivningen gör sitt bästa för att lösa dessa problem. Det är väldigt individualiserat perspektiv. Man säger inget om makt eller diskriminerande strukturer. Förekomsten av funktionshindrade studenter ses som ett rent praktiskt problem, som orsakar olika svårlösta ”dilemman” för lärare.

Några dilemman som identifieras är: Dilemma mellan lagens krav på lika villkor, och ett ”tydligt professionellt, akademiskt och vetenskapligt förhållningssätt”, eller dilemman att mellan att behandla alla lika och att tillgodose särskilda behov, dilemmat mellan lärarens behov av att få information om studenters funktionsnedsättningar och studentens rätt att själv välja vad de vill berätta. Författarnas slutsats är att universitetslärare är villiga att tillgängliggöra undervisningen, men att de måste ”uppfylla andra krav som professionen ställer” och som kan vara svåra att förena med tillgänglighet. Därför är det ett dilemmaperspektiv. Utgångspunkten framställer den funktionsnedsatta studentens närvaro som problematisk, medan omgivningen försöker hantera situationen så bra som möjligt.

Milrad (2010) beskriver sin teoretiska utgångspunkt som ”en blandning av medicinsk och social modell”. Exakt vad som menas med detta är oklart, inte minst som författaren anser att den sociala modellen och den miljörelativa modellen är synonymen. I praktiken verkar utgångsläget dock vara någon form av miljörelativ modell som ligger nära det ovan nämnda ”dilemmaperspektivet”. Om det teoretiska perspektivet säger Milrad att den sociala modellen och den miljörelativa modellen är två beteckningar på samma modell. Den sociala/miljörelativa modellen beskrivs av författaren som en teori som skiljer på begreppen funktionshinder och funktionsnedsättning, och samtidigt hävdar att funktionsnedsättningar bara är en ”social konstruktion”. Författaren säger sig utgå ifrån ”en blandning av medicinsk och social modell”. I praktiken tycks denna ”blandning” bestå av det som vanligtvis kallas för den miljörelativa modellen och författaren talar om samspelet mellan individens svårigheter och om behovet av anpassningar av omgivningen. Om ni vill läsa om de olika teoretiska inriktningarna hänvisar jag till mina tidigare inlägg om ämnet (länk 1, länk 2, länk 3). Nu vill jag bara återigen konstatera att den som tror att dessa två teorier är ”olika ord för samma sak” inte har någon aning om ad de talar om, och de bör inte tas på större allvar än någon som hävdar att Karl Marx är ungefär samma sak som Donald Trump. Men det här är tyvärr representativt för den svenska funkisforskningen.

Kan bara konstatera än en gång att den är så dålig att det är pinsamt.

Fleischers avhandling handlar om ”studievardagen för studenter med Aspergers syndrom/autism”. Studien bygger på intervjuer och enkäter, och såväl studenter som samordnare och anhöriga har tillfrågats. Författaren har ingen aning om vad autism är, men kompenserar för sin kunskapsbrist med entusiasm och en hög dos självgodhet.

Fleisher utgår ifrån ett tydligt individualiserat medicinskt perspektiv. Författaren uppger att hen använder sig av socialstyrelsens definitioner av funktionshinder och funktionsnedsättning, men det är tydligt att hen missförstått begreppen då hen hävdar att asperger syndrom ”är ett funktionshinder och inte en funktionsnedsättning”. Detta är inte bara fel utifrån socialstyrelsens definitioner (som författaren hänvisar till). Det är också fel utifrån alla alternativa definitioner av begreppen. Det säger något om hur illa det är ställt med funktionshinderforskningen att någon kan publicera en avhandling i ämnet utan att förstå de mest grundläggande begrepp. Det är som om man kunde bli nationalekonom och inte ha en aning om vad pengar är…

Right…

Åter till ämnet.

Det teoretiska perspektivet är väldigt förvirrad tolkning av miljörelativa och medicinska modeller. Författaren använder nämligen medicinska tolkningar av sociala teorier. På något sätt lyckas författaren diskutera sociala processer som diskriminering och social exkludering, och samtidigt tolka dessa fenomen ur en strikt medicinsk modell. Till exempel diskuterar Fleischer huruvida det är individens diagnos eller beteende som orsakar social stigmatisering. Denna avhandling är därmed ett intressant exempel på hur individcentrerade och medicinska modeller kan appliceras även på analys av sociala processer.

Intervjuerna och enkätsvaren är kodade utifrån internationella kliniska manualer. Detta innebär att man på förhand bestämt att tolka studenternas erfarenheter som symptom på ett medicinskt tillstånd. Författaren kommer därför fram till att deras svårigheter beror på individuella biologiska brister, och det analytiska ramverket innebär att det vore omöjligt att komma fram till något annat. Författaren förklarar att studenter med AS har svårt att klara studierna på grund av att de har nedsatt förmåga att ”tänka, att lära och att bearbeta information från omvärlden”. De är rutinbundna och kan därför lätt ”bli irriterade, arga eller gå sin väg” om omgivningen inte anpassar sig efter deras rutiner. Problem i relationerna till andra studenter förklaras med att studenter med AS uppvisar ”egocentriskt beteende”, och inte kan ”förstå, acceptera och anpassa sig till vuxenvärldens krav” osv. Autism skapar hinder för studenten i studievardagen, förklarar Fleischer, och hur stora dessa blir beror på ”graden av funktionsnedsättning” som har stor påverkan på ”det individuella fungerandet”.

bake_06_02

Att läsa autismforskning som autist är alltid som att tjuvlyssna på folk som snackar skit om en, men det här är ändå extremt.

Fleischer diskuterar sociala fenomen som stigma och diskriminering, men lyckas vända även detta till individuella symptom funktionsnedsättning. Autistiska studenter blir stigmatiserade som en konsekvens av att de har ”begränsningar inom social interaktion och kommunikation”. De sociala teorierna används för att förklara konsekvenserna av att studenter med AS, som en följd av individuella brister, hamnar utanför gemenskapen. Även social exkludering och diskriminering beskrivs alltså som ett symptom på funktionsnedsättningen, och en konsekvens av individens bristande förmågor. ”Stigmatiseringen i sig verkar inte vara direkt kopplad till en diagnos utan snarare till en persons beteende eller handlande”. Översatt till icke-hycklande svenska: autister är så jävla odrägliga så då får de skylla sig själva om de blir stigmatiserade.

När jag skrev uppsatsen var jag tvungen att försöka vara diplomatisk. Men eftersom jag nu bloggar kan jag såga den så mycket jag vill. Hela avhandlingen är både grovt förolämpande, teoretiskt osammanhängande, och full av felaktigheter och fördomar om vad autism innebär. Påståendet att personer med AS har ”svårt att tänka” är obegripligt med tanke på att ett kriterium för AS var att personen skulle ha normal eller hög begåvning. Jag gissar att författaren helt enkelt observerat att AS beskrivs som en ”kognitiv funktionsnedsättning” och drar sina egna slutsatser utifrån det.

Blomberg et al. (2013) utgår ifrån ett mer socialt perspektiv, då de knyter an till teorier om politik och samhälle, och har en statsvetenskaplig inriktning med fokus på utbildningspolitik och på högskolorna som institutioner. Det teoretiska perspektivet avviker därför från perspektivet i de tre andra texterna, vilket ger olika tolkningar av liknande material. Eftersom jag inte han skriva så mycket om detta innan jag blev tvungen att korta ner texten, har jag inte så mycket mer att säga om detta. Till saken hör att hela mitt mål och tillvägagångssätt ändrade sig en del under skrivandets gång. En konsekvens av detta är att jag inte alls använder mig så mycket av denna text. Mest utgår jag ifrån de två första texter jag beskriver, eftersom det innehåller de utförligaste skildringarna av hur lärare beskriver sin syn på funktionsnedsatta studenter. Men i det här inlägget ville jag bara berätta om den svenska funktionshinderforskning som jag använt som material till denna del av uppsatsen. Om jag ska sammanfatta det teoretiska perspektivet i majoriteten av texterna är det: teoretisk förvirring och obscen ableism. Vilket också beskriver det mesta som går att hitta i den genren.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Teoretisk förvirring i Handikappvetenskapen

  1. Ping: Funkisar har rätt att utbilda sig men… | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s