Vi Har Nolltolerans Mot Diskriminering, Förutom Diskriminering som Endast Drabbar Funkisar och som vi Tycker är ”skälig”

Buka

Mer från min uppsats om ableism inom högre utbildning. Detta inlägg handlar om hur högskolorna/universiteten förhåller sig till diskrimineringslagen, och hur de ser på sin egen skyldighet att inte diskriminera.

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är en mycket viktig fråga och sedan 1:a januari räknas det också som diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567). Denna lagändring är en viktig markering om att tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är en rättighet. Hur man ser på tillgänglighet beror delvis på vilka teoretiska perspektiv som är utgångspunkten. Utifrån den sociala modellen är bristande tillgänglighet en form av strukturell diskriminering. Ur detta perspektiv framstår underlåtenhet att arbeta för ökad tillgänglighet som en aktiv handling som skadar vissa grupper. Den miljörelativa modellen ser inte några intressekonflikter mellan grupper, utan ett praktiskt problem om hur man kan överbygga skillnader mellan individuella och miljömässiga brister.

Bristande tillgänglighet kan ses antingen som en aktiv förtryckande handling, eller som passiv underlåtelse att hjälpa människor. Samma situation kan värderas på helt olika sätt, och beroende på hur vi värderar situationen når vi olika slutsatser om vilka skyldigheter inblandade parter har. Om bristande tillgänglighet är diskriminering och förtryck blir skyldigheten att åtgärda problemen mycket större, än om bristande tillgänglighet är en olycklig omständighet som inte är någons fel.

Resultatet av undersökningen av hur likabehandlingsplanerna förhåller sig till begreppet tillgänglighet har delats in under tre rubriker. Den första är hur man ser på ”bristande tillgänglighet” och hur man förhåller sig till diskrimineringslagen. Den andra punkten är relaterad och handlar om hur lärosätets egna skyldigheter framställs. Här visar det sig att man ofta gör en poäng av att framhålla gränserna för organisationens skyldighet att arbeta med tillgänglighet, vilket står i kontrast mot formuleringar om ”nolltolerans” mot annan diskriminering. Den tredje punkten handlar om hur man ser på det tillgänglighets-arbete som går under beteckningen ”särskilt pedagogiskt stöd”.

Är bristande tillgänglighet diskriminering?

Sedan 1 januari 2015 är bristande tillgänglighet diskriminering enligt diskriminerings-lagen. Eftersom likabehandlingsplanen av naturliga skäl utgår ifrån lagen, vore det kanske rimligt att vänta att bristande tillgänglighet ska beskrivas som diskriminering i likabehandlingsplanerna, men det är inte alla som gör så. Några av likabehandlings-planerna utelämnar bristande tillgänglighet som diskriminering, på ett sätt som tyder på att de kanske inte är medvetna om lagändringen 2015. Andra erkänner att det är diskriminering enligt lag, men verkar inte ta denna form av diskriminering på fullaste allvar.

Det legalistiska perspektivet som kunde urskiljas i hur flera lärosäten använder officiella definitioner som sina egna, återspeglas också i hur de förhåller sig till bristande tillgänglighet som diskriminering. Malmö uppger att bristande tillgänglighet ”är diskriminering” från och med 2015. De säger inte att det är diskriminering enligt diskrimineringslagen. Därmed tycks de inte uppfatta någon principiell skillnad på diskriminering, och vad lagen säger är diskriminering. Bristande tillgänglighet är diskriminering från och med 2015, och dessförinnan var det inte diskriminering. Utan diskrimineringslag, ingen diskriminering.

Andra likabehandlingsplaner använder dock en lite annan variant av det legalistiska synsättet. De konstaterar nämligen endast att bristande tillgänglighet numera är diskriminering enligt lagen, men utan att själva ta ställning till om lagen har rätt. Detta är lite motsatsen till hur vi förut såg att man förhåller sig till definitioner av funktions-nedsättning. När det gäller bristande tillgänglighet som diskriminering är det flera lärosäten som inte gör den officiella definitionen av diskriminering till sin egen. Men oavsett om man beskriver det som att bristande tillgänglighet numera är diskriminering, eller att det numera skrivits in i lagen, är det i grunden ett likartat legalistiskt synsätt. Det viktiga är vad lagen säger, och andra aspekter diskuteras inte. LiU återger beskriver att bristande tillgänglighet är en situation då en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att man inte ”vidtar skäliga tillgänglighetsåtgärder” för att hjälpa individen. Denna definition har man hämtat från diskrimineringslagen. De förhållandevis milda kraven är i linje med en miljörelativ modell. Att en verksamhet är otillgänglig är inte diskriminering i sig. Otillgängligheten i sig ses snarare som normaltillståndet, en situation som endast råkar föreligga. Verksamheten har dock skyldighet att ”vidta skäliga tillgänglighetsåtgärder” för att försätta den funktionsnedsatta individen i ”jämförbar situation” med personer utan funktionsnedsättning. Det är inte möjligt att utifrån lagens definitioner se bristande tillgänglighet som ett resultat av aktiva handlingar som diskriminerar.

Likabehandlingsplanen för Umeå universitet är den enda av de som undersökts, där man för ett resonemang kring att det finns något problematiskt i hur verksamheten utformas från början. Här framställs tillgänglighet som en fråga om hur man planerar verksamheten från början. Bristande tillgänglighet för personer med funktions-nedsättning kan förklaras som ett resultat av normer och fördomar.

Trots att lagen säger att bristande tillgänglighet är diskriminering, är det flera likabehandlingsplaner som inte alls tar upp detta även om de diskuterar andra former av diskriminering. Diskrimineringslagen anger sex olika former av diskriminering: ”direkt diskriminering”, ”indirekt diskriminering”, ”bristande tillgänglighet”, ”trakasserier”, ”sexuella trakasserier” samt ”instruktion att diskriminera”. Sju av handlingsplanerna har något sorts avsnitt där de går igenom och förklarar vad dessa olika former av diskriminering innebär. Endast tre av dessa listar samtliga sex diskrimineringsformer, och återger vad lagen säger om dessa. Av de fyra som återstår är det två som utelämnar bristande tillgänglighet och instruktion att diskriminera, och två stycken (Lund och Umeå) som enbart utelämnar bristande tillgänglighet. I dessa två utelämnas bristande tillgänglighet på olika sätt. Umeå säger att det finns fem former av diskriminering enligt lagen medan LU börjar med att säga att det finns sex former av diskriminering, men förklarar sedan endast fem av dessa. Bristande tillgänglighet är en form av diskriminering enligt lagen men behandlas inte som ”riktig” diskriminering.

Ofta beskrivs lärosätets skyldighet att arbeta med tillgänglighet inte så mycket som en skyldighet att inte diskriminera, som extraarbete som man är tvungna att utföra. Situationen beskrivs ibland som att det är de enskilda studenternas funktions-nedsättningar som ställer till problem som lärosätet blir tvungna att lösa. Även när det är lärosätet som måste förbättra tillgängligheten, verkar man se funktionsnedsättningen som orsaken till problemen. Göteborg hänvisar till en undersökning enligt vilken en av fyra studenter på universitetet ”uppger att deras funktionsnedsättning påverkar utbildningen negativt i hög eller mycket hög grad” vilket ”ställer extra krav” på universitetet. Formuleringen att funktionsnedsättningen ”påverkar utbildningen negativt” lägger problemet hos individen. Det framstår som naturligt att beskriva studentens funktionsnedsättning som något som aktivt orsakar skada för utbildningen. Och detta ”ställer extra krav” på tillgänglighet i utbildningen. Det är studentens funktionsnedsättning som står i fokus, och som både skapar problem och ställer extra krav på universitetet. Det är inte en otillgänglig utbildning som skapar problem och ställer extra krav på studenter med funktionsnedsättning.

Universitetets syn på sina egna skyldigheter

Att bristande tillgänglighet inte ses som diskriminering på samma sätt som andra former av diskriminering, visar sig också i hur många av likabehandlingsplanerna innehåller formuleringar där man tydligt sätter gränser för universitetets skyldigheter att motverka bristande tillgänglighet. Det är vanligt att säga att man har ”nolltolerans” mot diskriminering (fem av likabehandlingsplanerna använder just detta uttryck), men nolltolerans tycks inte gälla bristande tillgänglighet. Ett mönster som framträder tydligt i de likabehandlingsplaner som erkänner bristande tillgänglighet som en form av diskriminering enligt lag, är att man alltid är att man omedelbart förklarar vart gränsen går för universitetets skyldigheter.

Malmö Högskola är ett tydligt exempel på detta, då de först återger de vad bristande tillgänglighet enligt lagen är för att därefter tydligt sätter gränserna för högskolans skyldigheter enligt lagen. Åtgärderna ska vara skäliga, det är viktigt att beakta omständigheterna osv. Bristande tillgänglighet är den enda formen av diskriminering som är förhandlingsbar. När andra former av diskriminering diskuteras är det aldrig tal om att åtgärderna ska vara ”skäliga utifrån ekonomiska och praktiska omständigheter”, att ”varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan högskolan och den enskilde tas i beaktande” eller att ”andra omständigheter av betydelse kan också tas hänsyn till”. Dessa formuleringar är hämtade ur diskrimineringslagen, men högskolan är inte tydlig med var de är hämtade ifrån och läsaren får intrycket att det är deras egen policy.

En annan likabehandlingsplan (Linnéuniversitetet) innehåller en lista där samtliga sex diskrimineringsformer enligt lagen definieras. En intressant detalj är att just ”bristande tillgänglighet” återges lagtexten ordagrant och oförkortat. De andra diskriminerings-formerna behandlas inte på detta sätt (utom ”sexuella trakasserier” som dock definieras väldigt kort i lagen). De övriga formerna av diskriminering definieras på ett sätt som återger lagens andemening men är inte direkta citat från lagtexten. De andra diskrimineringsformerna definieras på ett sätt att texten kortas ner och blir mer lättillgänglig, samtidigt som innebörden inte försvinner. En konsekvens av att man tar med hela lagtexten just när ”bristande tillgänglighet” definieras, är att man här också får med alla undantag som lagen medger, att åtgärder måste vara ”skäliga” etc. Lagtexten innehåller även liknande undantag för andra former av diskriminering. Linnéuniversitet definierar ”indirekt diskriminering” som ”en till synes neutral bestämmelse som missgynnar vissa individer eller grupper i samband med diskrimineringsgrunderna” vilket korrekt speglar lagens andemening. Man utelämnar däremot att lagen medger undantag om ”bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet”.

Lagen medger alltså undantag för fler former av diskriminering än endast bristande tillgänglighet. Linnéuniversitetet väljer dock att noggrant lista lagens alla undantag när det gäller just bristande tillgänglighet, men helt utelämna de undantag som gäller för till exempel indirekt diskriminering. Diskrimineringslagen medger även andra undantag för andra diskrimineringsformer, till exempel att en utbildningsanordnare är skyldig att vidta åtgärder som ”skäligen kan krävas” för att förhindra trakasserier. Trots detta anger man att det på universitetet råder ”nolltolerans” på det området, och gör därmed ett principiellt ställningstagande genom att gå längre än vad lagen kräver. Förhållningssättet gentemot lagen varierar beroende på vilken diskrimineringsform det gäller.

Mer generellt är det ett återkommande tema i likabehandlingsplanerna, att man ofta poängterar att det finns gränser för vad lärosätet kan eller måste göra i arbetet med tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Stockholm uppger till exempel att institutioner ska ”så långt det är möjligt, se till att tillgängligheten är sådan att ingen behöver uppleva hinder i institutionens lokaler, verksamhet eller då de vill ta del av information”. Frasen ”så långt det är möjligt” påminner oss om att det finns begränsningar. Om vi tolkar orden bokstavligt är det en hög ambition, ”så långt det är möjligt” är trots allt den yttersta gränsen för vad vi kan åstadkomma. Men syftet med orden är inte att uttrycka en gränslös ambition, utan tvärtom att påminna oss om att det finns saker som inte är möjligt. Om orden inte hade funnits där hade vi endast sett att institutionerna ska se till att ”ingen behöver uppleva hinder”. Att lägga till ”så långt det är möjligt” är att säga att en del ändå kommer att uppleva hinder och att det inte är något att göra åt.

Det är talande att ”så långt det är möjligt” eller liknande fraser, inte brukar användas för att beskriva arbetet mot andra former av diskriminering. Man talar inte om att motarbeta andra former av diskriminering ”så långt det är möjligt”, eller att ingen ska känna sig kränkt ”så långt det är möjligt”, även om detta är precis lika rimligt i sak. Frasen ”så långt det är möjligt” skulle kunna tilläggas vid varje ambition och målsättning, och vara sakligt korrekt, men sådana formuleringar förekommer uteslutande i diskussioner om tillgänglighet.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) berättar om arbetet med att ”undervisning och examinationsformer anpassas för att öka tillgängligheten för studenter med funktionsnedsättning med bibehållen kvalitet och med utgångspunkt i kursmålen” (SLU, 2016, s. 2). Formuleringen ”med bibehållen kvalitet” antyder att det finns en potentiell motsättning mellan tillgänglighet och kvalitet, och att tillgänglighetsarbetet kan gå ut över undervisningskvalitet. Tillgänglighet i undervisningen värderas som något potentiellt skadligt som måste hanteras med försiktighet. Tillgänglighet uppfattas däremot inte som något som innebär förhöjd kvalitet. Om tillgänglighet kunde innebära högre kvalitet vore det absurt att ha ”bibehållen kvalitet” som målsättning, de det skulle innebära att man har för avsikt att sabotera utbildningen för att undvika en höjning av kvalitén.

Det var den andra delen av min analys av policydokument från högskolor. Det kommer bli ett eller två inlägg till om detta. När jag orkar.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vi Har Nolltolerans Mot Diskriminering, Förutom Diskriminering som Endast Drabbar Funkisar och som vi Tycker är ”skälig”

  1. Ping: Analys av ableism i likbehandlingsplaner (sammanfattning) | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s