Funkisteori och samhällsperspektiv i högskolornas likabehandlingsplaner

I den första delen av min textanalys, där jag analyserade likabehandlingsplanerna från de tolv utvalda lärosätena, börjar jag med att undersöka vilka definitioner av de grundläggande begreppen funktionshinder och funktionsnedsättning, som dokumenten utgår ifrån. Vilka definitioner som används säger mycket om det ideologiska perspektivet. Utifrån den medicinska modellen finns det ingen relevant skillnad på funktionshinder och funktionsnedsättning. Den medicinska modellen representerar så att säga det mest inskränkta perspektivet, eftersom samhällsfaktorer helt utelämnas ur analysen. Idag anses detta perspektiv i allmänhet vara förlegat. Offentliga myndigheter och även lagtexter utgår numera i regel från det som kallas för det ”relationella” eller det ”miljörelativa” synsättet, där man skiljer på individens funktionsnedsättning och på de hinder som skapas i individens möte med omgivningen. Detta synsätt är inte mycket bättre än det medicinska, men på en skala står det för en marginellt lägre grad av inskränkthet.

Alla som besitter den minsta medvetenhet i dessa frågor vet att ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” inte är synonymer, och att när vi talar om individuella egenskaper är funktionshinder alltid fel ord. Personer har inte hinder, och så är det med det. På den punkten råder det enighet mellan mig och tongivande myndigheter som socialstyrelsen (jag håller inte med om deras definitioner, utan bara om att orden betyder olika saker). Jag förväntade mig nog att likabehandlingsplanerna skulle utgå ifrån liknande definitioner som de som rekommenderas av socialstyrelsen och används av andra myndigheter och i lagtexter. Men det visade sig vara värre än så, för i de dokument jag tittade på använde man nästan uteslutande orden som synonymer, vilket tyder på en värre grad av inskränkthet till och med än jag väntade mig.

Hur man använder orden är ingen obetydlig fråga. Det här är ju officiella policydokument från viktiga samhällsinstitutioner, och då har språket betydelse. Val av terminologi säger något om hur man ser på funktionshinderfrågor. Det är otänkbart att en institution där det råder medvetenhet och insikt i dessa frågor, skulle råka göra dessa misstag. Men vad dessa dokument i sin helhet avslöjar, är att någon sådan medvetenhet inte existerar alls. Det finns inte tillräcklig förståelse för att ens låtsas att man har bryr sig om dessa frågor. Jag försökte undersöka hur om och i vilken utsträckning likabehandlingsplanen diskuterar funktionshinder i en social/politisk kontext. När det gäller diskrimineringsgrunden funktionshinder är det väldigt sällan som man nämner kritiska sociala/politiska teorier (sådant är vanligare när man talar om andra diskrimineringsgrunder såsom kön eller etnicitet). Vanligare är att den politiska kopplingen är, att likabehandling av funktionshindrade relateras till nationella politiska mål. Hur man förhåller sig till den politiska kontexten har här delats in i tre kategorier.

Till den första kategorin hör de likabehandlingsplaner där man inte alls relaterar funktionshinder till någon politisk kontext. I den andra kategorin hör de likabehandlings-planer där man hänvisar till nationella politiska mål. I den tredje kategorin hör de som på något sätt kopplar funktionshinder till kritiska sociala perspektiv. Ribban för den tredje kategorin har satts väldigt lågt. Det räcker att på något sätt erkänna möjligheten att det finns kritiska sociala perspektiv som kan vara relevanta för att förstå funktionsnedsattas situation. Även utifrån en väldigt generös tolkning är det svårt att hitta exempel på att likabehandlingsplanerna tar med dessa perspektiv. På opponeringen var det någon student som ifrågasatte om min undersökning kanske var ”riggad”, för att ge det resultat jag förväntar mig. Som jag ser det är det samhället som är riggat för att ge det resultatet. Men om de här likabehandlingsplanerna mot förmodan var väldigt upplysta och hade ett kritiskt socialt perspektiv på funktionshinder, då hade jag säkert funnit det.

jojodiamon6.png

Någonstans där ute… finns en formulering… som inte är helt inskränkt

Hur funktionshinder definieras i likabehandlingsplanerna

Myndigheter som Socialstyrelsen och DO rekommenderar definitioner av funktionsnedsättning och funktionshinder utifrån en miljörelativ modell. Lärosätena måste dock inte göra så, utan kan även välja att problematisera de vanliga definitionerna och lyfta fram alternativ. De kan också välja att använda en strikt medicinsk modell. Undersökningen av definitioner talar för att lärosätena utgår helt eller delvis från den medicinska modellen, och nästan inte alls talar om det sociala perspektivet. Tabellen visar att begreppet funktionshinder inte förekommer i alla likabehandlingsplaner, men i de åtta fall då begreppet förekommer används det i sju av dessa som synonym till funktions-hinder.

  Funktions-nedsättning Funktionshinder Politisk kontext
GU Individuell egenskap Förekommer inte Ingen
LiU Individuell egenskap Miljörelativ definition men även synonym. Nämner existensen av kritiska perspektiv men använder inte dessa.
HKR Individuell egenskap Synonym Inget
KI Individuell egenskap Synonym Inget
LNU Individuell egenskap Miljörelativ definitioner Nationell politik
KTH Individuell egenskap Synonym Inget
MaH Individuell egenskap Förekommer inte Nationell politik
SLU Individuell egenskap Synonym Inget
SU Individuell egenskap Förekommer inte Nationell politik
ÖrU Förekommer inte Synonym Nationell politik
LU Individuell egenskap Förekommer inte. Nämner begreppet ”ableism” men använder det inte.
UmU Individuell egenskap Lärosätet förklarar att man väljer att inte använda begreppet men använder det ändå som synonym. Normkritik, intersektionalitet, socialt perspektiv.

Samtliga lärosäten utom ett använder funktionsnedsättning enligt den allmänt vedertagna definitionen som en nedsatt förmåga hos individen. Undantaget är Örebro universitet som inte använder begreppet alls. De använder endast begreppet funktionshinder, men använder det då som beteckning på individuella egenskaper. I de fall då handlingsplanerna uttryckligen definierar termerna, utgår de ifrån officiella definitioner (myndigheter eller lagtexter), men man är i regel inte tydlig med var definitionerna kommer ifrån. Detta ger ett intryck av att definitionerna är objektiva sanningar, snarare än definitioner som förespråkas av en viss myndighet eller används i en viss lagtext. Till exempel definierar Linköpings universitet funktionsnedsättning som ”någon form av nedsättning av en persons fysiska, psykiska eller intellektuella funktionsförmåga” som kan ”kan bero på skador eller sjukdomar som fanns vid födseln, har uppstått senare eller förväntas uppstå”. Definitionen är hämtad från DO som i sin tur utgår ifrån diskrimineringslagen, men i och med att universitetet inte anger varifrån denna definition kommer eller varför de anger just den och ingen annan definition, blir det som att de själva tar ställning för just denna definition.

Linnéuniversitetet visar hur det som låter som ett neutralt konstaterande i själva verket kan vara ett ställningstagande, de då förklarar att en funktionsnedsättning är ”något som en person har, inte något som en person är” (LnU, 2015, s. 14). Detta är ett kontroversiellt ställningstagande men framställs som ett enkelt konstaterande. De tar ställning för synsättet att det är viktigt att ”skilja på personen och funktionsnedsättning”, och mot det alternativa perspektivet att funktionsnedsättningen kan vara en positiv del av individens identitet. Enligt teorier om internaliserad ableism är detta synsätt potentiellt skadligt då det uppmanar funktionsnedsatta individer att distansera sig från en del av sig själv.

Trots att likabehandlingsplanerna i legalistisk anda utgår ifrån myndigheters definitioner av funktionsnedsättning, är det förvånansvärt få som följer samma myndigheters riktlinjer om att isärhålla begreppen ”funktionsnedsättning” och ”funktionshinder”. Endast två av likabehandlingsplanerna utgår ifrån miljörelativa definitioner av funktions-nedsättning och funktionshinder. Av dessa är det endast ett lärosäte som konsekvent undviker att sammanblanda begreppen, medan det andra ändå sammanblandar begreppen vid ett tillfälle. I den likabehandlingsplan där begreppet funktionshinder används utan att sammanblandas med funktionsnedsättning, förekommer ordet ”funktionshinder” endast då ordet definieras. Ytterligare ett universitet (Umeå) hävdar att de gör någon sorts åtskillnad. Det är dock oklart vilken, och i resten av texten sammanblandas begreppen ändå.

Linköping definierar funktionshinder som ”den begränsning som en funktions-nedsättning innebär för en person i relation till omgivningen”, men använder ändå begreppen som synonymer till exempel genom att tala. Man förklarar också att ”lagens skydd omfattar även dem som har mindre omfattande nedsättningar/hinder.” Linköping använder därmed en miljörelativ definition, men använder ändå termerna som utbytbara. De är med andra ord inkonsekventa. Lund använder inte termen funktionshinder alls. Däremot växlar de mellan att använda andra ”synonymer” till funktionsnedsättning. När de räknar upp lagens diskrimineringsgrunder använder de ”funktionsförmåga”, ”funktion” och ”funktionalitet” som synonymer till diskrimineringsgrunden funktions-nedsättning. Detta kan möjligen tolkas som att man vill undvika det negativt laddade begreppet ”nedsättning”, men eftersom det ordet också används många gånger är det svårt att förstå syftet med dessa olika alternativa beteckningar.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att likabehandlingsplanernas definitioner och bruk av begreppen speglar ett individualiserat perspektiv på funktionsnedsättning. Val av definitioner motiveras inte utan tas för givna, och det är sannolikt att man ser det som återgivande av fakta snarare än ett ställningstagande för en vis teoretisk/ideologisk position framför andra. Det är dock intressant att en majoritet av handlingsplanerna använder funktionshinder som synonym till funktionsnedsättning, trots att detta går emot vedertagna definitioner som används av auktoriteter som socialstyrelsen och DO. Att använda begreppen som utbytbara är i linje med den medicinska modellen. Allt som allt kan vi se drag av såväl den medicinska modellen som den miljörelativa, men inte mycket som går utanför individualiserade definitioner.

Hur funktionshinder relateras till politik

Nästa fråga är hur och på vilket sätt som handlingsplanerna behandlar funktions-hindrades rättigheter som en fråga som rör samhälle och politik, snarare än enbart problem hos individen. I någon mening måste alla likabehandlingsplanerna betrakta funktionshinder som en samhällsfråga. De utgår ifrån diskrimineringslagen och måste erkänna personer med funktionsnedsättningar som en grupp utsätts för diskriminering, och att lärosätet har ett ansvar att förebygga sådan diskriminering. Det intressanta är då om likabehandlingsplanerna säger något om detta utöver att funktionsnedsättning är en diskrimineringsgrund enligt lagen, till exempel genom att relatera situationen för funktionsnedsatta som grupp till bredare samhällsfrågor eller teorier om social rättvisa.

Upplägget på likabehandlingsplanerna varierar och en del har ingen tydlig politisk analys av några frågor alls, men det finns också flera som innehåller någon form av politisk analys i diskussionerna kring de olika diskrimineringsgrunderna. Det är dock väldigt svårt att hitta några sådana diskussioner som har koppling till funktionshinder. En del likabehandlingsplaner har en uttalad ambition om att anlägga ett kritiskt socialt perspektiv på vissa frågor. Detta visar sig i att man i flera fall talar om vikten av att ha med perspektiv som ”intersektionalitet” eller ”normkritik” för att förstå hur olika grupper diskrimineras. Dessa perspektiv förekommer oftast när man talar om andra grupper än just funktionsnedsatta.

Tabellen ovan visar att det i fem av likabehandlingsplanerna inte förekommer någon diskussion om funktionshinder som kan kopplas till bredare politiska eller samhälleliga frågor. Fyra av likabehandlingsplanerna hänvisar till nationella politiska mål. I dessa fall talar man om funktionshindrades rättigheter som något som förutsätter politiska lösningar och förändringar av samhället, men målsättningen relateras till beslutsfattares politiska ambitioner snarare än teorier om jämlikhet och rättvisa.  Det förekommer endast tre fall där funktionshinder på något sätt relateras till kritiska sociala teorier. Lund nämner begreppet ableism och definierar detta som ”nedsättande attityder och strukturer riktade mot personer med funktionsnedsättning”. Detta är det enda omnämnandet av begreppet ableism i de undersökta dokumenten. I resten av likabehandlingsplanen förekommer det dock inte några referenser till detta begrepp. Linköping erkänner existensen av kritiska teorier om funktionshinder i beskrivningen av en planerad åtgärd, som går ut på att universitetet ska arrangera en konferens om kritiska perspektiv på funktionshinder, med målet att ”sprida kunskap om den gren inom forskning om funktionsnedsättning/-hinder som avser att ifrågasätta normaliteten istället för att fokusera på nedsättningar och hinder”. Något sådant perspektiv återspeglas dock inte i resten av texten. Det individualiserade perspektivet som i övrigt präglar diskussionen om funktionshinder står i kontrast till hur man talar om diskrimineringsgrunder som kön, etnicitet och HBTQ, där man har ett mer socialt perspektiv och talar mer i termer av samhällsstrukturer än om individuell problematik.

Endast en av likabehandlingsplanerna innehåller en diskussion om funktionshinder, där man anknyter till kritiska samhällsteorier. Detta är Umeå universitet, som där man i avsnittet om funktionshinder där man sätter universitets arbete med likabehandling av funktionsnedsatta personer i en samhällskontext, och talar om universitetets ansvar att arbeta mot strukturell diskriminering. Denna typ av resonemang är vanligare när det kommer till andra diskrimineringsgrunder, men Umeås likabehandlingsplan är den enda där en sådan diskussion förs kring diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning.

Om någon utmärker sig positivt är det den men… det är inte som att de är särskilt bra heller. Men standarden är verkligen extremt låg. Jag har inte talat färdig om de här dokumenten än. Det finns mycket mer att säga. Men jag sparar det till nästa inlägg.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Funkisteori och samhällsperspektiv i högskolornas likabehandlingsplaner

  1. Ping: Analys av ableism i likbehandlingsplaner (sammanfattning) | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s