Autism, pokémonsensationalism, och ohälsosamma fixeringar vid utomhusvistelse till varje pris

pika

Igår skrev jag om problemet med de florerande Pokemon Go-berättelserna, som skildrar hur enastående det är att autistiska barn går ut för att spela Pokémon go. Det är ett obehagligt fenomen. Mer generellt handlar det ofta om en stereotyp fixering vid utevistelse som många vuxna har. Föräldrar vill att deras barn ska gå ut och röra på sig. Vad dessa Pokémon Go-berättelser vittnar om är att det verkar vara vanligt att just autistiska barn inte vill gå ut. Och det kan man ju förstå. Autister är ofta intryckskänsliga, och utomhus är ofta mycket mer sensoriskt påfrestande än inomhus. Särskilt som de vuxna ofta är särskilt måna om att barn ska gå ut när det är så kallat ”fint väder”, vilket innebär bländande ljus och hög temperatur. För mig är så kallat ”fint väder” den värsta sortens väder, bortsett från extrema väderfenomen som är direkt farliga. Värmen är jobbig och ljuset är direkt outhärdligt. Jag går mycket hellre ut när det är molnigt och svalt. Även regn är bättre än sol för mig, så länge jag har någon sorts regnskydd om det regnar mycket. Alla autister har så klart inte samma väderpreferenser, men att föredra något annat än det som brukar betraktas som ”fint väder”. Och vi kan vara ganska säker på att de som tvingar autistiska barn att gå ut inte tar hänsyn till vad autisten tycker om väderförhållanden. För det ligger ju i sakens natur, att den som utsätter någon annan för tvång, inte är intresserad av dens åsikter.

För autistiska barn kan det även finnas sociala faktorer som bidrar till oviljan att gå ut. Inte minst i skolan. Många autister utsätts för mobbing och utfrysning, och i de situationerna är det naturligt att vilja hålla sig borta från de andra eleverna.  Så när det är rast och alla elever går ut på skolgården, är det tryggast att stanna inomhus. Men samtidigt som skolan är en ogästvänlig plats, är lärare ofta väldigt måna om att inte ge autistiska elever någon möjlighet till återhämtning, och de tvingar därför eleven att gå ut, utan tanke på vad eleven kommer utsättas för där.

Så det finns många skäl till att ett autistiskt barn inte vill gå ut. Det är klart, när någon inte vill göra något ska man alltid utgå ifrån att det finns en anledning. Men barn i allmänhet, och autistiska barn i synnerhet, behandlas i allmänhet som att de inte har några skäl till att de gör som de gör. Om ett autistiskt barn inte vill gå ut är den första reaktionen inte att försöka förstå varför hen inte vill gå ut, utan att försöka förstå hur man kan få hen att gå ut ändå. Det är därför dessa Pokemon Go-berättelser nästan bara handlar om hur bra det är att det autistiska barnet nu går ut, samtidigt som det inte sägs något om hur hen faktiskt mår, eller varför hen inte ville gå ut tidigare.

Den stereotypa fixeringen vid utomhusvistelse  är verkligen skadlig, och många föräldrar borde fundera över varför de är så måna om att deras barn ska gå ut till varje pris. För visst finns det fördelar. Det är nyttigt att vara ute och röra på sig osv (även om det beror på omständigheterna). Men det betyder inte att det är nyttigt att bli tvingad att gå ut mot sin vilja. För det första finns det ju direkta negativa hälsoeffekter av att tvingas vistas i en påfrestande miljö. För autistiska barn som har fullt upp med att överleva uppväxten är det viktigt att få så mycket tid till återhämtning som möjligt. Att slösa bort värdefull återhämtningstid till att i stället utsätta sig för fysiskt plågsamma situationer helt i onödan är antagligen inte nyttigt.

För det andra, att tvingas göra saker mot sin vilja är väldigt skadligt i sig. Autistiska barn får lära sig att de inte har rätt att säga nej, att deras gränser inte betyder något, och att de bör prioritera omgivningens godtyckliga krav framför sitt eget mående. Autister får tidigt lära sig att vår vilja är irrelevant, och kommer bli överkörd oavsett vad vi säger. Och vi går lära oss att våra känslor och upplevelser är fel. För en kanske tycker att den där solen är plågsam och att ljudet från alla människor och bilar är öronbedövande, och att hela situationen får en att må skit. Men de vuxna försäkrar en ju om att ”nej då, det är Fint Väder, du måste gå ut nu för det mår du bra av”.

Om du är rädd för att det är onyttigt att sitta inne för mycket, tänk då på hur onyttigt det är att utsättas för fysiska och psykiska påfrestningar, trots att en protesterar, under tvång från någon som en borde kunna lita på. DET är onyttigt.

Min mamma var kanske extrem, men jag tror inte min situation var så ovanlig. Hon gjorde det där, tvingade mig att gå ut när jag inte vill. Vägrade att respektera mina protester. Om jag ändå vägrade använde hon skuldbeläggande för att se till att jag åtminstone kände mig dålig över det. Eller så skällde hon på mig, vilket för mig som är väldigt ljudkänslig är detsamma som fysisk misshandel. Och hon rättfärdigade det med att ”det är inte nyttigt att sitta inne hela dagen”.

Okej. Det är inte heller nyttigt att utsättas för manipulation och våld för att tvingas att försätta sig själv i situationer som är psykiskt och fysiskt påfrestande, och lära sig att ens egen vilja inte är något värd. Det har långsiktiga hälsokonsekvenser. Att utsätta någon för det bara för att det ”är nyttigt att gå ut”, är som att låta kedja fast någon för att tvångsmata den med broccoli, med motiveringen att broccoli är nyttigt. Visst, det är nyttigt men… proportionerna?

Även i mindre extrema situationer är det illa nog att fixera sig så mycket vid den där utomhusvistelsen, att barnet lär sig att inte lyssna på sig själv. Även om du inte använder våld eller hot för att få ditt autistiska barn att följa med ut, kommer hen förstå att hen borde försöka tvinga sig själv att gå ut, oavsett hur hen själv känner inför det. Kanske säger du bara att du vill att hen ska följa med ut, och uppmuntrar med belöningar och beröm när hen gör det. Och uttrycker din besvikelse, när hen ändå inte gör som du vill. Oavsett under vilka former det sker, handlar det i slutänden om att lära ett barn att det inte spelar någon roll hur hen själv mår, så länge hen uppfyller omgivningens förväntningar.

Och det är väldigt skadligt.

Om ditt barn har roligt med att gå ut och spela Pokémon Go (eller något annat), är det ju jättekul. Var gärna glad över att ditt barn mår bra. Men om du är glad för att spelet gör att du ”inte längre behöver använda tvång” för att få ditt barn att gå ut, då har vi fortfarande ett problem. Problemet är den farliga fixeringen vid utomhusvistelse till varje pris.

 

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s