När ska ni låta autistiska barn spela Pokémon Go för nöjes skull?

Eller autister i allmänhet. Fast den rapportering jag sett har handlat helt om autistiska barn. Antagligen för att alla vet att autister aldrig är vuxna.

Pokémon Go är en megasuccé. Alla har kul med Pokémon Go. Utom jag, för jag har windows-telefon. Många har roligt med Pokémon och det är bra. Något som är mindre kul är alla artiklar som nu dyker upp, om hur Pokémon Go har megafantastiska ”välgörande” effekter på autister. Dessa artiklar är så vanliga att en nästan drunknar i dem. Ett typiskt exempel (som bara är ett av oräkneliga liknande berättelser) är en artikel med rubriken ”Pokémon får min autistiske son att vilja gå ut – Folke är snart åtta år och nyligen diagnostiserad med autism. Pokémon Go har förändrat hans liv.”

Jag avskyr verkligen de här artiklarna av så många skäl. I grunden handlar det om hela den här grejen med hur allt handlar om att förändra autister. När ett autistiskt barn förändrar sig i riktning mot att i högre grad leva upp till omgivningens krav och förväntningar är detta en sensation. ”Pokémon Go har förändrat hans liv”, kan vi läsa. Men vad är det som har förändrats? Förut ville han inte gå ut. Nu vill han gå ut och spela pokémon. Är detta verkligen en livsomvälvande förändring? Visst är det bra att gå ut och röra på sig, om det sker frivilligt och under former som en mår bra av. Men det är inte som att det är farligt att sitta inne mycket heller. Jag är glad för Folkes skull. Han har roligt med pokémon. Men jag önskar att autistiska barn tilläts att bara ha roligt, i stället för att allt ska handla om hur de kan förändras.

Det är väldigt typiskt för den här sortens artiklar, att vi förväntas ta för givet att den här förändringen (autisten går ut mer) är positiv, och att situationen som rådde innan (autisten vill inte gå ut) var ett Problem. Vi ser detta tydligt i textens inledning:

Ja, det här är ännu en text om Pokémon Go. Men också en text om autistiske Folke som fyller 8 år i höst men inte vill gå utanför dörren. Eller ville, rättade sagt. För nu gör han det. Nu vill han inget hellre än att gå ut och jaga Pokémons.

–Normalt sett tar det minst en timme av förberedelser och förklaring för att kunna gå ut. När jag kunde ladda ner Pokémon var vi utanför dörren inom fem minuter, säger hans mamma Michaela.

Lägg märke till att vi inte får veta varför Folke borde gå ut till att börja med. Vi förväntas ta för givet att det är viktigt att få honom att gå ut, Bara För Att. Om det finns något annat skäl till varför de faktiskt måste gå ut är detta superviktig kontext. Men utifrån resten av artikeln verkar det mest handla om de vuxnas vanliga fixering vid barns utomhusvistelse. Längre ner förklarar Folkes förälder att de tack vare spelet ”kan gå till parken tillsammans, något han annars avskyr”. Den formuleringen, ”något han annars avskyr”, antyder att det var något som ändå brukade ske, trots att han avskydde det. Att gå till en i regel inte något man behöver göra, utan det primära syftet med parkvistelser är rekreation. Av detta kan vi dra slutsatsen av att mamman tvingade sitt autistiska barn att gå till parken för att hon själv ville dit.

Det är så klart omöjligt för mig att veta varför Folke inte ville gå ut, även om jag kan föreställa mig. Det är för övrigt anmärkningsvärt hur totalt frånvarande Folkes perspektiv är i texten. Detta trots att han påstås vara huvudpersonen i texten. Att autister skildras ur omgivningens perspektiv är nu inte alls något nytt, men det säger mycket om genren att det går att skriva en artikel om en autist som inte ville gå utanför dörren, som inte alls ger någon inblick i varför han inte ville gå utanför dörren. Allt vi får är följande:

Folke hatar förändringar och att vara utomhus. Solen är för varm och ljus, regnet är för blött och när det varken är sol eller regn så klagar han över myggen. Men sånt spelar ingen roll när han jagar Pokémons.

Det är visserligen en förklaring. Det antyder om att Folke har problem med sensorisk överkänslighet, vilket ju också är väldigt vanligt bland autister. Men det framställs som något helt orimligt. Som att han bara Sjåpar Sig och klagar på småsaker hela tiden. Och ”hatar förändringar” är en fras som används för att avfärda autisters upplevelser. Det handlar väldigt sällan om att vi faktiskt ”hatar förändringar” i största allmänhet. Oftast handlar det om att vi inte gillar förändringar till det sämre. Jag hatar till exempel förändringen från att vara frisk till att bli sjuk, men jag hatar inte förändringen åt andra hållet. När vi beskrivs som att ”hata förändringar” är det oftast av folk som vägrar förstå att förändringen är negativ. Men även om Folke hatade förändringar när han skulle gå ut, gissar jag att han inte hatade förändringen från att vara ute till att gå in igen. Trots att de förändringarna logiskt sett är lika stora. Och att börja spela Pokémon Go är en förändring som han bevisligen inte hatade. Nu förnekar jag inte att omställning kan vara svårt i sig, men ”hatar förändringar” är nästan alltid kod för något annat.

När jag nu är inne på textanalysspåret vill jag ta mig tid att analysera nästa stycke, som handlade om Folkes tidigare ovilja att gå till parken:

– Vi kan gå till parken tillsammans, något han annars avskyr, men med tre lures i närheten kan han fokusera på spelets spänning istället för att tvångsmässigt och högljutt kommentera alla runtomkring.

Det som förundrar mig är hur oklart det är vad detta faktiskt berättar. Eller, vad är sambandet mellan den första och andra delen av meningen. För först får vi veta att Folke tidigare avskydde att gå ut men… tack vare spelet, kan han fokusera på Pokémon… ”istället för att tvångsmässigt och högljutt kommentera alla runtomkring”. Var inte problemet att Folke tyckte att det var jobbigt med solen och regnet och myggen? Att han kommenterade folk runtomkring är ju något som inte nödvändigtvis har ett dugg att göra med att han avskydde att gå ut. Det bör för övrigt sägas att ”tvångsmässig” är ett annat kodord för beteenden som omgivningen inte förstår. Handlingar som kan vara väldigt medvetna men som omgivningen inte förstår syftet med, bortförklaras som ”tvångsmässiga”. Det är ett sätt att frånta autister agens.

Men åter till det högljudda kommenterandet. Det är fullt möjligt att det finns en koppling mellan det, och att han avskydde att gå ut. Det kanske var en reaktion på att han mådde dåligt. I så fall visar det att han mår bättre av att spela Pokémon, eftersom han inte längre ägnar sig åt högljudda kommentarer. Men det är inte detsamma som att fokusera på spelet i stället för att högljutt kommentera. Att man i texten inte gör skillnad på hur barnet mår, varför han inte ville gå ut, och på de avvikande beteenden som uppstod när han tvingades att gå ut, visar på hur väldigt lite vikt man fäster vid autistens mående. Det verkar mer som att man tänker att, ”nu har hans konstiga autistiska beteenden upphört och han gör som vi vill, så då är allt bra”.

Som sagt, autistens perspektiv är helt frånvarande texten igenom. Allt handlar om autistens förälder:

Michaela sparar inte på orden när hon beskriver hur spelet förändrat hennes och sonens liv.

– Just nu känner jag mig liksom nyfrälst som förälder. Jag säger inte att Pikachu är Jesus, jag säger bara att omväxlingen i att säga, ”Fast nu måste vi gå hem och vara inne en stund!” efter att ha varit mer eller mindre instängda i en varm lägenhet i stan hela sommaren är snudd på religiös, säger hon.

Det är uppenbart att ”hennes och sonens liv” i första hand betyder hennes liv. Hon är glad över att kunna gå ut mer. Och det kan man ju förstå. Kul för henne att sonen vill gå ut och spela Pokémon så hon kan promenera i parken. Det är verkligen inget fel med att vara glad över det. Även om det kanske mer är material för en personlig bloggpost än en tidningsartikel. Problemet är hela vinklingen med frälsning och förändring av autister. Varför kan vi inte bara få spela pokémon och ha kul? Många autister har roligt med pokémon. Och det är bra, men det är ingen sensation. Jag lärde mig engelska genom att spela Pokemon (bland annat, spelade andra spel också, men pokémon var mitt favoritspel). Lärde mig mycket mer på att spela spel än jag lärde mig i skolan. Det betyder inte att Pokémon på Gameboy är Fantastiskt Verktyg för Sekundär-Språklig Terapi för Autistiska Barn. Det betyder bara att roliga saker även kan ha nyttiga effekter. Och det är bra att göra saker som är roliga, och så är det med det.