När ska ni låta autistiska barn spela Pokémon Go för nöjes skull?

Eller autister i allmänhet. Fast den rapportering jag sett har handlat helt om autistiska barn. Antagligen för att alla vet att autister aldrig är vuxna.

tumblr_nx04nvZPZ21unkbmho3_1280

Pokémon Go är en megasuccé. Alla har kul med Pokémon Go. Utom jag, för jag har windows-telefon. Många har roligt med Pokémon och det är bra. Något som är mindre kul är alla artiklar som nu dyker upp, om hur Pokémon Go har megafantastiska ”välgörande” effekter på autister. Dessa artiklar är så vanliga att en nästan drunknar i dem. Ett typiskt exempel (som bara är ett av oräkneliga liknande berättelser) är en artikel med rubriken ”Pokémon får min autistiske son att vilja gå ut – Folke är snart åtta år och nyligen diagnostiserad med autism. Pokémon Go har förändrat hans liv.”

Jag avskyr verkligen de här artiklarna av så många skäl. I grunden handlar det om hela den här grejen med hur allt handlar om att förändra autister. När ett autistiskt barn förändrar sig i riktning mot att i högre grad leva upp till omgivningens krav och förväntningar är detta en sensation. ”Pokémon Go har förändrat hans liv”, kan vi läsa. Men vad är det som har förändrats? Förut ville han inte gå ut. Nu vill han gå ut och spela pokémon. Är detta verkligen en livsomvälvande förändring? Visst är det bra att gå ut och röra på sig, om det sker frivilligt och under former som en mår bra av. Men det är inte som att det är farligt att sitta inne mycket heller. Jag är glad för Folkes skull. Han har roligt med pokémon. Men jag önskar att autistiska barn tilläts att bara ha roligt, i stället för att allt ska handla om hur de kan förändras.

Det är väldigt typiskt för den här sortens artiklar, att vi förväntas ta för givet att den här förändringen (autisten går ut mer) är positiv, och att situationen som rådde innan (autisten vill inte gå ut) var ett Problem. Vi ser detta tydligt i textens inledning:

Ja, det här är ännu en text om Pokémon Go. Men också en text om autistiske Folke som fyller 8 år i höst men inte vill gå utanför dörren. Eller ville, rättade sagt. För nu gör han det. Nu vill han inget hellre än att gå ut och jaga Pokémons.

–Normalt sett tar det minst en timme av förberedelser och förklaring för att kunna gå ut. När jag kunde ladda ner Pokémon var vi utanför dörren inom fem minuter, säger hans mamma Michaela.

Lägg märke till att vi inte får veta varför Folke borde gå ut till att börja med. Vi förväntas ta för givet att det är viktigt att få honom att gå ut, Bara För Att. Om det finns något annat skäl till varför de faktiskt måste gå ut är detta superviktig kontext. Men utifrån resten av artikeln verkar det mest handla om de vuxnas vanliga fixering vid barns utomhusvistelse. Längre ner förklarar Folkes förälder att de tack vare spelet ”kan gå till parken tillsammans, något han annars avskyr”. Den formuleringen, ”något han annars avskyr”, antyder att det var något som ändå brukade ske, trots att han avskydde det. Att gå till en i regel inte något man behöver göra, utan det primära syftet med parkvistelser är rekreation. Av detta kan vi dra slutsatsen av att mamman tvingade sitt autistiska barn att gå till parken för att hon själv ville dit.

Det är så klart omöjligt för mig att veta varför Folke inte ville gå ut, även om jag kan föreställa mig. Det är för övrigt anmärkningsvärt hur totalt frånvarande Folkes perspektiv är i texten. Detta trots att han påstås vara huvudpersonen i texten. Att autister skildras ur omgivningens perspektiv är nu inte alls något nytt, men det säger mycket om genren att det går att skriva en artikel om en autist som inte ville gå utanför dörren, som inte alls ger någon inblick i varför han inte ville gå utanför dörren. Allt vi får är följande:

Folke hatar förändringar och att vara utomhus. Solen är för varm och ljus, regnet är för blött och när det varken är sol eller regn så klagar han över myggen. Men sånt spelar ingen roll när han jagar Pokémons.

Det är visserligen en förklaring. Det antyder om att Folke har problem med sensorisk överkänslighet, vilket ju också är väldigt vanligt bland autister. Men det framställs som något helt orimligt. Som att han bara Sjåpar Sig och klagar på småsaker hela tiden. Och ”hatar förändringar” är en fras som används för att avfärda autisters upplevelser. Det handlar väldigt sällan om att vi faktiskt ”hatar förändringar” i största allmänhet. Oftast handlar det om att vi inte gillar förändringar till det sämre. Jag hatar till exempel förändringen från att vara frisk till att bli sjuk, men jag hatar inte förändringen åt andra hållet. När vi beskrivs som att ”hata förändringar” är det oftast av folk som vägrar förstå att förändringen är negativ. Men även om Folke hatade förändringar när han skulle gå ut, gissar jag att han inte hatade förändringen från att vara ute till att gå in igen. Trots att de förändringarna logiskt sett är lika stora. Och att börja spela Pokémon Go är en förändring som han bevisligen inte hatade. Nu förnekar jag inte att omställning kan vara svårt i sig, men ”hatar förändringar” är nästan alltid kod för något annat.

När jag nu är inne på textanalysspåret vill jag ta mig tid att analysera nästa stycke, som handlade om Folkes tidigare ovilja att gå till parken:

– Vi kan gå till parken tillsammans, något han annars avskyr, men med tre lures i närheten kan han fokusera på spelets spänning istället för att tvångsmässigt och högljutt kommentera alla runtomkring.

Det som förundrar mig är hur oklart det är vad detta faktiskt berättar. Eller, vad är sambandet mellan den första och andra delen av meningen. För först får vi veta att Folke tidigare avskydde att gå ut men… tack vare spelet, kan han fokusera på Pokémon… ”istället för att tvångsmässigt och högljutt kommentera alla runtomkring”. Var inte problemet att Folke tyckte att det var jobbigt med solen och regnet och myggen? Att han kommenterade folk runtomkring är ju något som inte nödvändigtvis har ett dugg att göra med att han avskydde att gå ut. Det bör för övrigt sägas att ”tvångsmässig” är ett annat kodord för beteenden som omgivningen inte förstår. Handlingar som kan vara väldigt medvetna men som omgivningen inte förstår syftet med, bortförklaras som ”tvångsmässiga”. Det är ett sätt att frånta autister agens.

Men åter till det högljudda kommenterandet. Det är fullt möjligt att det finns en koppling mellan det, och att han avskydde att gå ut. Det kanske var en reaktion på att han mådde dåligt. I så fall visar det att han mår bättre av att spela Pokémon, eftersom han inte längre ägnar sig åt högljudda kommentarer. Men det är inte detsamma som att fokusera på spelet i stället för att högljutt kommentera. Att man i texten inte gör skillnad på hur barnet mår, varför han inte ville gå ut, och på de avvikande beteenden som uppstod när han tvingades att gå ut, visar på hur väldigt lite vikt man fäster vid autistens mående. Det verkar mer som att man tänker att, ”nu har hans konstiga autistiska beteenden upphört och han gör som vi vill, så då är allt bra”.

Som sagt, autistens perspektiv är helt frånvarande texten igenom. Allt handlar om autistens förälder:

Michaela sparar inte på orden när hon beskriver hur spelet förändrat hennes och sonens liv.

– Just nu känner jag mig liksom nyfrälst som förälder. Jag säger inte att Pikachu är Jesus, jag säger bara att omväxlingen i att säga, ”Fast nu måste vi gå hem och vara inne en stund!” efter att ha varit mer eller mindre instängda i en varm lägenhet i stan hela sommaren är snudd på religiös, säger hon.

Det är uppenbart att ”hennes och sonens liv” i första hand betyder hennes liv. Hon är glad över att kunna gå ut mer. Och det kan man ju förstå. Kul för henne att sonen vill gå ut och spela Pokémon så hon kan promenera i parken. Det är verkligen inget fel med att vara glad över det. Även om det kanske mer är material för en personlig bloggpost än en tidningsartikel. Problemet är hela vinklingen med frälsning och förändring av autister. Varför kan vi inte bara få spela pokémon och ha kul? Många autister har roligt med pokémon. Och det är bra, men det är ingen sensation. Jag lärde mig engelska genom att spela Pokemon (bland annat, spelade andra spel också, men pokémon var mitt favoritspel). Lärde mig mycket mer på att spela spel än jag lärde mig i skolan. Det betyder inte att Pokémon på Gameboy är Fantastiskt Verktyg för Sekundär-Språklig Terapi för Autistiska Barn. Det betyder bara att roliga saker även kan ha nyttiga effekter. Och det är bra att göra saker som är roliga, och så är det med det.포맷변환_80144_1_tjsdn6867

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till När ska ni låta autistiska barn spela Pokémon Go för nöjes skull?

  1. propinqua skriver:

    Jag tolkar att mamman är glad att Folke inte högljutt kommenterar längre, som att han var mer märkbart autistisk tidigare och mamman skämdes. Nu gör Folke något mer socialt accepterat: spelar Pokemon Go. Mamman blir jätteglad för denna förändring…

    Liked by 1 person

  2. Jerker Jansson skriver:

    Underbar text! Trots att jag själv är autist tänkte jag på nyttan främst som så många andra. Gillar att inse att jag har tänkt fel.

    Kul att hitta din blogg! Också jag är anarkist/frihetlig marxist, typ.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Välkommen, kul att du hittade hit! Bara för att vara tydlig, det är inte så att jag är helt emot att tänka på nyttoaspekterna heller. Många berättar ju hur Pokémon Go har hjälpt dem på olika sätt, och det är bra. Och att ha roligt är nyttigt i sig, bra för den mentala hälsan. Men attityden att autister bör förändras för att bättre anpassas efter omgivningens krav och förväntningar är inte alls nyttigt. Så ser jag det.

      Liked by 1 person

  3. Ping: Autism, pokémonsensationalism, och ohälsosamma fixeringar vid utomhusvistelse till varje pris | anarkoautism

  4. carlgylling skriver:

    Angående att inte vilja gå ut i vanliga fall, vs. att vilja gå ut när man kan spela pokemon… Intryckskänslighet kan vara en anledning att inte vilja gå ut. För min egen del har det dock alltid handlat om att vara ute oftast är _ointressant_ . Att promenera kan t.ex. vara skönt, och jag kan gärna använda benen om jag ska någonstans, men att bara promenera för promenerandets skull finner jag ointressant och därför meningslöst. Jag tycker om att vara ute som så, och det är nyttigt att få (lagom) mycket solstrålning på huden; problemet är att det oftast inte finns något att göra där ute som är tillräckligt intressant. Som vuxen har jag kommit på vissa sätt att komma runt det. Till exempel när jag lånat böcker, läser jag dem ofta ute istället för inne. Om datorer fanns ute istället för inne skulle jag vara ute hela tiden.

    Liked by 2 people

    • Anarkoautism skriver:

      Tråkigheten är helt klart en faktor. Jag ville göra en poäng av att påpeka att det kan vara direkt plågsamt. Men det är ju som du säger också sant att utemiljön ofta är hemskt tråkig och ostimulerande. Och då kan jag verkligen se hur ett spel som Pokémon Go fyller en funktion. Önskar att jag kunde spela det av just den anledningen. Jag tycker om att ta promenera (om väderförhållandena är bra) men blir samtidigt uttråkad av det. Och finns inte så mycket jag kan göra samtidigt som jag rör på mig

      Gilla

  5. Mikusagi skriver:

    Jag tänker att en del artiklar berättar att hallå det är inte fel på autisterna, de/vi fick bara inte rätt grejer förut, blev inte erbjudna rätt tidsfördriv. Fast, folk läser ju olika och de som ser autister som stackars sjuklingar kommer ändå att förstå det på ett annat sätt. Jag valde att dela en artikel på Facebook men förtydliga att jag tycker att det verkar som att personen i berättelsen hade en önskan att umgås med främlingar (vilket appen hade gett henom chans att göra), men att det är inte ett mål i sig om personen inte själv är intresserad av att göra det. Och att springa ut helt oplanerat är inte heller ett eftersträvansvärt livsmål om det inte är något personen själv önskar.
    Men jag tror att det behövs autister för att se till att neurotyper läser korrekt 😉

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Hmm. Eftersom jag inte har någon aning om vad det är för artikel du har delat på Facebook, har jag heller inget att säga om innehållet i den. Men min text handlar inte om att alla artiklar som handlar om autism + Pokémon Go + utomhusvistelse skulle vara dåliga (då hade jag ju kritiserat mina egna texter också)..

      Gilla

  6. Michaela Leo skriver:

    Du hade ju kunnat fråga mamman annars. Det är nämligen jag.
    Ibland måste min son gå ut för att det är skola. Ibland för att maten tar slut hemma och jag kan inte lämna honom ensam medan jag handlar. Ibland för att hans yngre syskon behöver få komma ut och återigen, jag kan inte lämna honom ensam hemma.

    Min son är hypersensitiv och har antagligen även Tourettes. Ja, jag blir glad när han är inne i spelet istället för att kommentera alla runtomkring, för det innebär att han pratar om spelet och därmed upplever positiv kommunikation med omvärlden, som annars har en tendens att reagera oförsonligt på det han säger. Ja, jag blir glad av att se honom springa en sväng och må bra av det, lika väl som att spela Minecraft inomhus och vara glad av det. Jag blir glad av att se honom lycklig och trygg, helt enkelt.

    Huvudpoängen är just det. Min sons värld blev lite större, på frivillig basis, för att han tycker att det är roligt att jaga Pokémon.

    Sedan väljer du att läsa in en hel del i övrigt, utifrån dina egna erfarenheter. Nej, han sjåpar sig inte över småsaker och det tycker jag inte heller. Jag förstår innerligt väl att det som jag tycker är småsaker är stora saker för honom.
    Och ja, för honom är det en livsomvälvande förändring att gå ut och ha roligt, eftersom han annars enbart förknippar gå ut med att inte ha roligt.

    Nej. Hans perspektiv kommer inte ut, eftersom jag inte vill exponera honom för en ny människa som ställer frågor. Han gillar inte nya människor och han gillar inte att bli utfrågad.
    Jag vill påstå att jag känner min son bättre än vad du gör.

    Det är oerhört tråkigt att läsa att du känner dig påhoppad för att jag delade med mig av en ny upplevelse som vår familj tyckte var trevlig för oss alla. Om du har fler frågor kring just mitt barn kan du twittra till mig. @michisleo

    Ha en fin dag.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Vad skulle jag fråga om? Jag skrev om den där artikeln, och hur jag tolkade den. Om den sen framställer det hela på ett vilseledande sätt är det inte mitt fel. Jag läste artikeln och försökte göra den minst långsökta tolkningen av den text, som ingår i artikeln. Jag hade ju kunnat slänga in någon reservation för möjligheten att textens framställning inte motsvarar verkligheten.

      Och den representerar en genre som jag ser som problematisk. Jag tänker inte förklara en gång till varför jag ser det som ett problem, men om dina intentioner har verkligen inget med saken att göra. Att i princip alla autismrelaterade artiklar utgår ifrån omgivningens perspektiv är ett problem, oavsett vad det finns för skäl till att just den här artikeln inte tar med autistens perspektiv.

      Och om du tycker att jag ”läser in saker” och att det är ett problem, borde du kanske själv vara försiktigare med vad tolkar in.

      Jag har aldrig sagt att jag känner din son.
      Jag har aldrig sagt att din son borde intervjuas för en tidningsartikel.
      Jag har inte heller skrivit att jag känner mig påhoppad för att du delar med dig av en ny upplevelse.

      Jag låter publicera din kommentar, eftersom texten jag kritiserar handlar om dig. Så om du tycker att det du skriver är viktigt för att förstå artikeln, vill jag att det ska finnas tillgängligt. Men om du kommenterar igen vill jag påminna om att jag har en kommentarspolicy, som bland annat innebär att kommentarer som innehåller falska påståenden om mig eller det jag har skrivit, inte accepteras.

      Gilla

  7. Lisa / Schmut skriver:

    Jag har tänkt mycket på det här. Dels är min dotter autistisk och Pokemon gav henne ett skäl att utsätta sig för det sensoriska helvete som är en stadsmiljö mitt i sommaren, och dels för att jag är autistisk och Pokemon får mig att krevera. Man utgår lätt ifrån att alla autister är likadana och att spela spel är bra om man även är utomhus.

    Men jag tycker mig se att min dotter trots allt märker av omgivningen och inte alls nonchalerar den så som många verkar tro bara för att hon letar Pokemon. Istället bygger spänningarna upp under ytan och när hon väl landar, så är meltdownen så mycket närmare. Annars är hon ytterst medveten om omvärlden men Pokemon får henne att glömma sina gränser och tyvärr får hon sona för det senare. Nu förstår jag att ut ett normo-perspektiv är det bra att hon kommer ut, får motion och ”glömmer bort” det sensoriska, tankar finns om att hon kanske .t.o.m tränar upp en acceptans, men det autistiska försvinner ju inte?! Det är ju den hon är! Alla intryck ska ändjå processas och hon måste ta konsekvenserna.
    Även om jag inte spelar Pokemon fungerar jag likadant. Solglasögon och hörlurar gör att jag kan vistas ute men jag behöver ändå ladda ur när jag kommer hem. Detsamma måste hon, Pokemon eller inte.

    Liked by 3 people

    • Anarkoautism skriver:

      Ja så är det nog för många. Om en är intryckskänslig, som autister väldigt ofta är (om än i varierande grad) brukar det vara påfrestande oavsett vad en gör. Så är det för mig också. Att göra något roligt gör det lättare att hantera och minskar frustrationen av att bombarderas av intryck. Men problemen försvinner inte och det är fortfarande väldigt påfrestande. Och om en utsätts för alltför mycket påfrestningar blir känsligheten med tiden värre (dvs tvärtom det som många tror, att en skulle kunna träna upp toleransen). Så det är en viktig fara du tar upp, att Pokémonspelandet kan få barnet att glömma sina gränser. Tänkte inte på det, men det låter väldigt troligt när du säger det

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s